Vita sommarnätter, svarta vinterkvällar

Igår kväll när vi gick och lade oss var det mörkt. Det kan ju bero på att jag lagt mig ovanligt tidigt den senaste tiden eller så var det för att det mulnade på här framåt kvällen. Hur det än var så blev det en ganska ledsam påminnelse om att midsommar närmar sig och att de långa ljusa nätterna blir kortare och kortare. Det förhatliga mörkret är på väg tillbaka.

Jag har aldrig hatat mörkret så mycket som det senaste året. Förr kunde jag faktiskt glädjas åt och se fram emot hösten och de långa kvällarna när man får krypa ihop i soffan, tända ljus, läsa eller pyssla med något annat. Det var liksom skönt att inte längre ha kravet på att utnyttja varje sekund av värme och ljus med att vistas ute. Min stora dröm då var nog att ha en egen öppen spis att kura vid. Jag var aldrig den som älskade de långa vita nätterna, tvärt om. Nu… hur smärtsam solskenet än är på dagen så är det ändå ett ganska rimligt pris att betala för de långa kvällarna med perfekt ljus. Snart är de borta igen…

Jag behöver inte tänka länge på vinterdagarna som just tyckts passerat, de där dagarna som aldrig verkar bli riktigt ljusa och kvällarna som kommer så snabbt med det kolsvarta mörkret… Jag kanske ska skaffa en pannlampa till vintern? Undrar om det går att få tag på en med lika bra ljus som de där man har på bilar…

Tanken på förra sommaren och den här sommaren kom oinbjudna i natt. Som en naturligt följd till tankarna på allt annat som malt runt i huvudet under helgen. I den mörka natten var det lätt att tänka på jämförelser och minnen. Steget till att tänka framåt var inte heller så långt och i nattens mörker ser framtiden sällan särskilt lockande ut… om den någonsin gör det numera, i alla fall när det gäller vissa saker. Så här i morgonens tidiga ljus när de mörka tankarna hänger kvar känns dagen som kommer ganska motbjudande.

Jag vill inte…
Om jag ändå kunde slippa mig själv… en enda dag.