Ännu än dörr som stängts bakom mig

Det är snart ett år sedan jag påbörjade denna resa. En resa som jag, som sagt, inte valt själv men som jag måste fortsätta vare sig jag vill eller inte, vare sig jag är stark eller svag, modig eller feg. Livet fortsätter, och ibland har man helt enkelt inget val. Man måste följa med. Gå på den väg som är den enda man har att gå på.

Ibland känns det som om jag går på en liten stig omgiven av ett bråddjup på båda sidor, helt utan skyddsnät eller staket. En slingrande stig som med jämna mellanrum kommer fram till vägskäl där jag varje gång tvingas att välja den smalare stigen, den som är än mer slingrande, än mer ojämn, mörk och gropig och som är omgiven av än djupare avgrunder. Vid varje vägskäl tvingas jag stänga dörrar bakom mig som aldrig kan öppnas igen och lämna delar av mig, det jag älskar och uppskattar i livet, med vetskapen om att jag aldrig mer kommer att återse dem. Vid varje vägskäl förändras livet och ett nytt kapitel läggs till historien. Känslan av avslut är så stark att den förtar alla tankar som ens påminner om att varje slut samtidigt är en början på något nytt.

Idag nådde jag slutet på ett kapitel och stängde en dörr bakom mig. Jag lämnade en dröm, en förhoppning och en framtidsvision som jag inte är säker på att jag någonsin kan få tillbaka. För även om jag valt själv, och även om alla säger att den här dörren bara stängts tillfälligt så vet jag att chanserna till att någonsin återvända är små, i alla fall om jag ser tillbaka till det knappa år som gått, på tidigare vägskäl som passerats och dörrar som lämnats på glänt bara för att upptäcka att när jag väl vänder mig om så är de låsta och nycklarna försvunna för alltid.

En del av mig vet att den här dörren är annorlunda men tanken och tron är svår att fånga och ta fasta på. Vissa dagar är hoppet så långt borta att man inte ens kan skymta spåret efter det. Jag vill tro och jag vill hoppas men det är svårt dagar som denna.