En bra födelsedag

Så är då födelsedagen nästan avklarad. Jag har blivit ordentligt uppvaktad, både på jobbet och hemma och via telefon. Det är ganska jobbigt att vara i centrum på det här viset så det är nog tur att man bara fyller år en gång per år.

Nu när jag gick in och kollade mina mail hittade jag dagens tjejsnackfrågor. Lämpligt nog handlade de just om ålder så det får bli en lagom avslutning på denna dag.

(Nej, Mona jag har inte glömt, svar kommer. Snart, jag lovar.)

Men idag kommer bara tjejsnack;

Spelar åldern någon roll? När, varför?
Först hade jag täkt svara ”Absolut inte!”, och det håller jag egentligen fast vid. Åldern spelar ingen roll för kärlek och vänskap.

Men tyvärr är det ändå så att ett av de viktigaste kriterier för hur människor bedöms i vårt samhälle grundar sig just på ålder tillsammans med utseende. Du ska ha skaffat dig en utbildning vid en viss ålder, väljer du att studera senare får du inget lån, du ska ha fått en viss yrkelivserfarenhet vid en viss ålder för att få jobb, bildat familj vid en viss ålder och så vidare. Är du 70 år och vill hoppa fallskärm så finns det säkert någon som försöker avråda dig på grund av din ålder. Dessutom har åtminstone vi kvinnor en icke helt förbisebar biologisk klocka som tickar på…

Så mitt svar är ändå, absolut inte, inte när det gäller det som är viktigt för mig men kanske för samhället som sådant?

Har du önskat att du var yngre/äldre än du är någon gång? När, varför?
Ja det har väl alla gjort som barn? Visst ville jag bli vuxen när jag var barn så att jag äntligen fick bestämma själv! Idag skulle jag gärna fylla 30 istället för 33...

Har du ljugit om din ålder någon gång, varför, i vilket sammanhang?
Självklart! Har inte alla? Många gånger... På bio, pubbar mm

Hur gammal vill du bli om du fick leva ett friskt liv? Motivera!
Dum fråga, man kan ju tröttna på livet utan att vara sjuk och vilja leva trots sjukdom. Kan man någonsin bestämma sig för en lämplig ålder att dö? Det viktiga är ändå att man har någon form av livskvalité, inte att man uppnår en viss ålder.

Vilken ålder i ditt liv så här långt, har varit den bästa? Motivera!
Hur märkligt det än låter så är just den här tiden i mitt liv på många sätt den bästa.

Kanske har det att göra med att alla andra tider redan är passerade och var bra på sitt sätt när de var, men som bekant har ju var sak sin tid och jag tvivlar på att jag skulle uppleva någon annan tid som bäst om jag plötsligt fick resa tillbaka. Livet är en enda lång utveckling och för varje dag får man nya erfarenheter och lärdomar, man lär känna nya människor som färgar ens vardag, att gå tillbaka är därför omöjligt för man kan aldrig uppleva det som varit en gång till på samma vis. Därmed inte sagt att det inte finns saker idag jag kunde vara utan…

Givetvis har C också en stor del i att just den här tiden i mitt liv är den bästa för jag är ganska säker på att den inte skulle vara det utan honom.

Uj så svamligt detta blev...

God natt önskar jag nu alla för här är en som är trött...

Måndag morgon

Min man är megaenormtunderbarast bland män.

Har jag nämnt det?

Idag vaknade jag av ljud ute i köket och när jag vände mig om i sängen så var den tom. Några minuter senare kom han tassande med frukostbricka, blommor (som han plockat i trädgården) och en present!

Jag som redan fått väldens bästa present, inte trodde jag att jag skulle få något mer...

Jag måste tala om att detta med att vakna och gå upp före mig är en enorm bedrift bara det! Hittills har det nog bara inträffat en enda gång vad jag kan komma ihåg. Att gå upp frivilligt och tidigt är inte hans stora grej.

Tack min älskling!

Idag skiner solen, dagen till ära. Jag har just beställt en tårta och bett att de kommer hit med den i eftermiddag. Snart ska jag iväg på ett möte och sedan går dagen i ett så jag önskar er alla en helt underbar dag!

Hon är fortfarande min mor...

…men bara nästan.

Det blev en riktigt bra dag, nästan hela dagen. Jag insåg att mamma faktiskt är ganska normal när pappa är med, han har nämligen en helt annan attityd till det hela och han kan faktiskt kläcka ur sig ett och annat skämt till och med. Om mig och min syn… till mammas stora förtret förstås och min och C:s stora glädje.

C är också ganska bra på att retas med mig så pappa är i gott sällskap och hur seriös och tragisk jag än må verka här i bloggen så tål jag faktiskt skämt. Oftast. Och i lagom mängder. Och från rätt person…

Jag fick en helt underbar orkidé av mina föräldrar i en vas från Cult Design. Jag är ju helfrälst i nästan allt de gör så detta var alldeles perfekt och mer än vad jag har väntat mig. Det jag gillar allra mest är att nästan allt de gör är tredimensionellt, mönstret känns, inte bara syns. Dessutom fick jag pengar som min mor strängt förmanade mig att inte slösa bort utan köpa något vettigt för. Jag frågade inte vad hon ansåg vara vettigt utan sa bara snällt att det skulle jag visst göra. Jag tror faktiskt jag ska spara ihop lite pengar så att jag kan göra något vettigt i december… typ runt ett visst datum... ,)

Helt bra var det ju förstås inte idag. Min mamma blev ganska hysterisk när vi berättade om läkarbesöket i fredags (jag hade inte nämnt något om det innan för henne och inte heller om starren). Hon undrade faktiskt om jag verkligen skulle göra den här operationen för hittills har inte ett enda av operationerna gått som de lovat, "de gör ju alltid större skada än nytta" menade hon…

När hon säger sådant blir jag lite ledsen för på ett sätt har hon ju rätt. Hittills har ju allt blivit till det värsta och inte så som de har lovat, samtidigt som jag faktisk inte kan göra annat än lita på att doktorn vet och gör rätt. Det finns ju en del av mig som fortfarande undrar om jag gjorde rätt i vintras att gå med på den där operationen, då när jag fick prova på att vara blind. Det var ju faktiskt en operation som tog en väldigt stor del av min syn och det blev en drastisk försämring men å andra sidan så skulle jag förmodligen, enligt doktorn, vara helt blind nu om jag inte hade gjort operationen…Fast det är svårt till och med för mig att komma ihåg ibland så hur svårt är det inte för henne?

Den här gången är det exakt likadant. Jag har inget alternativ. Görs inte operationen så blir jag blind snart. Görs den så kan jag bli lite bättre men det är så klart inte det lättaste att tänka på och påminna mig själv om när jag som sagt efter varje operation haft en massa komplikationer och oförutsedda försämringar. Inget är normalt i mina ögon… Tänk om det ändå gick att bara byta hela alltihopa…


Imorgon måste jag åka med C till jobbet för gå vågar jag inte tror jag. Jag måste också fixa en tårta för det är vi stenhårda med, oavsett vad man fyller (fixa = ringa och beställa och be någon hämta). På kvällen kanske några kompisar kommer förbi men det finns tårta kvar från idag så det behöver jag inte tänka på vilket är tur för just nu känner jag för något helt annat än att fira födelsedag.

Den här dagen har varit jobbig och jag är trött. Dessutom känns det som om jag hade roligare än jag fick ha i helgen och nu betalar jag för det… eller så håller jag på att bli sjuk. Vad det än är så är jag inte i form alls, fast jag borde. Jag känner mig oerhört otacksam, som inte är överlycklig trots den underbara helg min man ordnat med. Fast jag ÄR lycklig, så fort jag tänker på min man eller på den delen av helgen så sitter jag och fånler men sedan kommer tankarna ändå…

Men alltså, tänk att jag av alla har en man som han! Är det inte otroligt? Jag upphör aldrig att förvånas! Jag är ganska säker på att många tänker att jag inte gjort mig förtjänt av honom och undrar över vad han ser hos mig och jag kan bara instämma i de tankarna… Fast jag gör mitt bästa att inte lufta dem så ofta som jag tänker dem…

Jag hade verkligen tänkt att gå runt och läsa ikapp hos alla ikväll men tyvärr så orkar jag inte det. Jag är ledsen för det, jag hoppas att ni förlåter mig? Jag är verkligen glad över alla underbara kommentarer och skulle så gärna vilja höra vad ni har gjort men det får bli imorgon.

Nu önskar jag alla en riktigt god natt och en skön måndag.



PS Ni kryssar väl i undersökningen till vänster?

Den 15 augusti

Jag vet egentligen inte om jag ska skriva detta. Egentligen hade jag tänkt låta dagen passera, försöka tänka bort dagens datum helt och hållet men jag kan inte när det väl kommer till kritan. Idag är det ett år sedan jag för första gången fick en tid hos en ögonläkare.

Tänk så aningslös jag var då, så fullständigt jag trodde på honom när han sa att jag inte skulle bli sämre. Och nu… när jag ser tillbaka på det här året som gått, som fyllts av nya årsdagar, varenda en ett steg på vägen till något jag fortfarande vägrar acceptera, eller ens uttala högt. Något som inte har en plats i mitt liv, i min framtid. Hela jag, varenda liten cell i mig skriker NEJ, jag vill inte och jag kan inte längre minnas hur ofta jag skrikit, ”inte mer, inte nu, inte än”… Men jag har ju inget att säga till om. Jag kan skrika, gorma, gnälla, gråta och kämpa emot hur mycket jag vill men tåget fortsätter utan att någonsin stanna till ens för en sekund, ända tills den dag då den är framme på sitt mål. Jag vill inte tänka på målet för jag vet att jag inte vill dit.

Varje dag jag vaknar och ser ljuset är en gåva men de här dagarna börjar ta slut anar jag, även om den nya doktorn fortfarande säger samma sak som den första sa för ett år sedan, att det behöver inte bli värre.

Ibland undrar jag om det inte vore lättare om jag visste hur illa det kommer bli, om jag liksom kunde få ett facit och veta att den 28 december 2008 kommer bli den sista dagen jag ser eller något liknande. Eller veta att doktorn har rätt, värre än så här blir det inte… För då skulle jag slippa gå igenom förlust efter förlust… inte för att det finns så många kvar nu i och för sig… Då skulle jag åtminstone slippa oron över "När?" och "Hur snart?" och kanske börja lära mig att leva så här på allvar istället för att ständigt befinna mig "i väntan på".

För ett tag sedan, jag kanske skrivit om det förut, så hörde jag en intervju på TV med en kvinna som led av MS. Hon hade fått sin diagnos för 13 år sedan. När intervjuaren frågade var hon stod idag inför sjukdomen sa hon ”Jag är i förnekelse fortfarande. Man kan inte acceptera en sådan här sak, i alla fall kan inte jag”. Hon och jag går igenom samma sak så tillvida att vi båda hela tiden mer eller mindre långsamt blir sämre och sämre. Så fort vi vant oss vid en ny försämring kommer ännu en...

Att acceptera betyder att godta, godkänna. Man kan aldrig godkänna något som man inte själv har valt så jag förstår henne. Å andra sidan, att säga att man accepterat är något som verkar förväntas av en person i hennes och min situation, på något sätt gör det alla trygga i sin förvissning att man är lycklig ändå, att man är glad och har lärt sig att leva så här. Vilket är en helt annan sak. Jag är övertygad om att det kommer en dag då de bra sakerna överväger, och då sorgen över det jag förlorat är mindre än glädjen över det som livet ändå erbjuder. Jag hoppas att jag en gång kan lära mig att leva och uppskatta livet, och hitta ett sätt att finna en mening i den förlust jag gjort, men acceptera, tacka och ta emot? Nej, det tror jag aldrig kommer att hända.

Jag är ganska säker på att en stor del av mig, ända tills jag dör, kommer att känna ilska, vanmakt, frustration och orättvisa inför det som hänt och det jag förlorat. Även den dag då alla runt omkring mig kan betrakta mig som en välanpassad rehabiliterad person… Därmed inte sagt att jag alltid kommer ge dessa känslor så stort utrymme. I alla fall hoppas jag det, för jag vill inte bli bitter.


Nu har ett år gått sedan den där första dagen. Ett år då fler saker hänt i mitt liv än det händer många på en hel livstid. På måndag ska jag på återbesök igen. Jag vet att jag har blivit sämre, jag hoppas på att det beror på något annat än min vanliga sjukdom för försämringar på grund av den finns det ingen återvändo ifrån. På måndag fyller jag år. Ännu en årsdag.

På något sätt så känns inte året som ligger och väntar särskilt hoppfullt för jag vet att när det gäller detta så har jag inga trevligheter att se fram emot.

Å andra sidan finns det mycket vackert också som inträffat sedan augusti förra året. Saker som jag inte skulle vilja vara utan ens om det innebar att jag slapp allt det andra som hänt.


Det här blir ett till inlägg som jag ber er att inte kommentera. Jag stänger inte av kommentarsfunktionen för det verkar ju inte funka men jag kanske inte svarar på allt.

Slutligen måste jag skriva något riktat till alla er som läser. Jag är inte stark eller modig eller något annat heller. Jag är bara jag och jag gör mitt bästa. Det enda jag ber er om är, tyck inte synd om mig för medlidande är inte vad jag är ute efter, det är det sista jag vill ha, med vare sig det här inlägget eller med något annat jag skriver i bloggen.

Uppdatering
Jag är visst lite senil också, C säger att återbesöket är på fredag. Så glad jag blir... INTE!