Visar inlägg med etikett vardagsprat. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vardagsprat. Visa alla inlägg

måndag, september 14

Tyst här

Jag lever och faktiskt mår jag ganska bra. Ganska ofta.

Det kommer inte bli så mycket mer skrivet här på ett tag till. Jag håller nämligen på med ett roligt projekt tillsammans med den här bloggens ägare. Kanske, kanske inte, man vet aldrig, så kommer ni få veta mer om det projektet när det blir klart.

Kram alla goa, kära bloggvänner!

onsdag, maj 6

My mama sais…

Kommer ni ihåg den? ”My mama sais life is like a box of chocholate, you never know what you get…”

MIN mamma säger att det betyder tur att trampa I hundbajs. Jag antar att hon på sätt och vis har rätt för hundägare nuförtiden brukar ta upp sina älsklingars avföring rätt duktigt. Så nog måste det väl vara någon form av extrem… tur… att ha oturen att trampa i något dylikt. Fast jag kan inte låta bli att tycka att det mest lukar illa…

Men jag lydde min mammas råd och köpte mig en trisslott. Nu gäller det bara att ta reda på om jag kanske är miljonär nu… eller… ännu värre, tänk om ni får se mig på TV? Hm… Kanske ska slänga lotten.

Annars… måste jag fråga. Hur kommer det sig att det luktar mat i hela byhålan när jag är som hungrigast?

onsdag, april 29

Jo...

...jag är kvar. Jag har inte deppat ihop helt.

Men det är lite mycket som händer nu och varken tid eller ork räcker till. Men jag återkommer snart...

Till dess önskar jag er alla kära vänner en riktigt skön Valborgshelg!

torsdag, april 16

Bra, bättre, sämst

Bra:
Skyltar som talar om att saker och ting är nymålade.

Bättre:
Människor som talar om att saker och ting är nymålade.

Sämst:
Skyltar som talar om att saker och ting är nymålade. Som jag varken ser eller kan läsa.
Människor som talar om att saker och ting är nymålade. Fast ungefär fyra sekunder för sent.

tisdag, april 14

Påsken och apoteket

Så fort påsken försvann! Det var knappt jag hann med att stoppa i mig allt godis och så var den över.

Jag hoppas att alla mina snälla bloggvänner haft en lika skön och avkopplande helg som vi har haft? Tack för alla snälla kommentarer till mitt förra inlägg. Ja, mina känslor kanske är mänskliga och rent av normala, men inte är de vackra...

Vi började helgen redan på torsdagen och var lediga båda två. Den dagen gjorde vi absolut ingenting. Låg kvar länge i sängen, åt stor och mysig frukost och satt sedan i trädgården och njöt av solen. I alla fall gjorde jag det. C satt och gormade över alla löv vi tydligen borde ha krattat och allt annat som vi borde gjort. Jag låtsades att jag inte hörde. På fredagen däremot hade han helt bestämt sig för att här skulle arbetas och göras fint i trädgården. Jag hittade säkert på ett dussin ursäkter till varför vi inte skulle göra det just den dagen men han köpte ingen av dem. Tvärt om. Och han tvingade mig att hjälpa till! Jag som inte ens gillar trädgårdsarbete och jag har definitivt inte ont av att se löven ligga kvar under buskarna…

På lördagen var vi och storhandlade, vilket räckte av äventyr för mig. Jag hatar att handla! Har jag nämnt det förr? Blotta tanken gör mig utmattad, men vad gör man inte för sin älsklings skull? Eller var det möjligen för bådas vår skull? Han skulle faktiskt kunna handla mycket bättre och förmodligen snabbare utan mig men han påstår att han behöver sällskap. Hm…

I söndags hade vi både mina och C:s föräldrar på lunch och måndagen ägnade vi åt att vila upp oss. Gissa vilka dagar jag gillade bäst?

Idag var jag inne på Apoteket och hämtade mina recept efter jobbet. Både jag och C är stammisar där numera och personalen känner oss ganska väl, men idag hände något som inte hänt förut. Damen i disken undrade om jag ville ha information om mina läkemedel på punkskrift. Själva frågan är väl egentligen inte så konstig och helt berättigad, men jag kunde inte låta bli att rodna ordentligt när jag mumlade mitt ”nej tack”, för jag har inte precis gjort några enorma framsteg i punktskriftens fantastiska värld. Fast jag måste erkänna att jag ändå undrade jag lite över att få frågan nu, efter all denna tid. Så jag frågade om detta var en ny tjänst de börjat med… viket jag kanske inte skulle gjort för apotekaren lät aningens förlägen när hon svarade att den inte alls var ny.

Jag menade faktiskt inte alls att låta kritisk, mot det lokala apoteket eller dess personal som oftast är väldigt vänliga och tillmötesgående, tvärt om. Kritiken är nog snarare mot mig själv. Jag borde… ta tag i det där med… p u n k t s k r i f t… men är jag lat eller bara obildbar? Eller hur ska jag annars få min kropp till att börja… lära sig? Och måste jag? Kan jag inte bara fortsätta att låtsas som att det är fullständigt onödigt så kanske det också blir det? På n något magiskt sätt? Jag menar, jag har ju gjort det så duktigt så länge...

Är det förresten inte barn som ägnar sig åt magiskt tänkande? Jag är ju inget barn men jag kanske kan få vara det på den här punkten?

torsdag, april 2

Våren är här

Ja, det är vad alla pratar om just nu. Våren är här. Äntligen. Var den här vintern längre och kallare än vad vi är vana vid, eller är det bara jag? Är glädjen över värmen lite större än förra året? Eller är det bara jag?

Igår var jag och C ute och gick en promenad i solskenet. Nu kan man känna solens värme mot ansiktet, det är verkligen nästan som vår. Men bara nästan. Det är varmare, fåglarna kvittrar lite annorlunda men… Det är inte vår i luften.

Varje årstid, utom kanske vintern har sin egen doft som jag känner mest intensivt alldeles i början. Och än doftar inte våren. Kanske är det knoppar på träden, kanske har någon enstaka snödroppe tittat upp, men den där skira, ljusa doften som är vår är inte här än. Fortfarande ligger vinterns grus kvar och ställer till en hel del besvär, fortfarande är det is i vattenpölarna på morgnarna och is på sjöarna…

Är jag lite pessimistisk nu? Men snart kommer ju våren, den är på väg…

Alla tycks vara uppfyllda av våren. De största samtalsämnena just nu är solen, ljuset, våren och så sommaren. Planerna för semestern. Vi sitter också och pratar om vad vi ska hitta på till sommaren. Eller… det är nog mest C som gör det. Den här gången ska vi ha lite mer framförhållning än tidigare år menar han på. Vi ska bestämma oss nu och boka resa. Personligen tror jag dels att det redan är för sent med framförhållning och dessutom är jag inte alls sugen på att resa bort. C däremot är helt inställd på att planera. Han kastar fram det ena förslaget efter det andra, surfar runt på nätet och tittar på alla alternativ. Spanien, Italien, flyg, tåg, bil… själv svarar jag alltid ”Stanna hemma, ta dagen som den kommer. Bara vara”. På det säger han något i stil med Kuala Lumpur, Kina eller fjärran östen… Precis som om vi höll på att köpslå om en vara på något torg utomlands.

Sanningen, den trista sanningen är att jag är så tråkig att jag faktiskt hellre skulle stanna hemma. Helt ärligt. För… rent krasst så spelar det mig ingen större roll om vi åker till grannbyn eller Thailand. Så länge vi gör det tillsammans.

Nå ja, tillhelgen kommer barnen, de kanske kan hjälpa sin far att besluta och jag hänger med.

måndag, mars 30

Earth Hour

Helger blir sällan som vi planerat dem, inte ens när vi inte har några planer. Det enda man kan vara säker på att är att de alltid är för korta. Och det spelar absolut ingen roll hur lite eller mycket vi arbetat under veckan som gått.

Någon tjejfest blev det inte. Däremot gjorde vi ett tappert försök med Earth Hour. Vi bestämde oss för att tända en brasa, tända en massa ljus, äta lite onyttigt och bara mysa i mörkret. Det är märkligt. Jag har inget emot nattens mörker när jag vaknar mitt i natten… eller, jo, jag gillar den inte för den är en påminnelse på det jag fruktar mest, men jag står ut utan att gripas av panik. Jag grips inte heller av panik på kvällarna när vi ser på tv eller gör annat, men det hade knappt gått tio minuter i lördags innan jag började må illa…. Jag försökte verkligen att tänka på annat, på C, på dofterna, ljuden från brasan, värmen… på allt det där som är mysigt… men det gick inte. Så, förlåt jord. Vi tände ljusen efter en kvart och fortsatte att mysa med dem på. Fast vi tände bara i vardagsrummet.

I går var vi på bio! Jag kan inte komma ihåg hur länge sedan det var sist, fråga mig inte varför, för det är ju inte så att vi aldrig ser på film hemma men bio har liksom inte blivit av. Kanske är vi helt enkelt för bekväma/lata? Igår såg vi Pettson och Findus…

Nej, det var inte mitt och C:s förstahands val, men vi var faktiskt barnvakt till grannarnas barn. Hör och häpna! VI har väldigt trevliga grannar här, och just det här paret har varit helt fantastiska den sista tiden och ställt upp på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Jag har haft ångest för hur vi någonsin skulle kunna återgälda och erbjudit oss massor med gånger att vi kan ta hand om barnen om de vill vara lediga. De har inga släktingar i närheten så det är sällan de far egen tid utan barnen. Hittills har de inte nappat på erbjudandet men igår fick vi äran. Det var lite läskigt i början, eller åtminstone för mig, två små barn, 4 och 6… Helt annat än våra barn. Men vi bestämde oss för bio och det var verkligen uppskattat. Av alla faktiskt. Pettson och Findus var riktigt bra och vi skrattade en hel del. Kan varmt rekommenderas till alla vuxna med barnasinnet kvar.

lördag, mars 28

Lördag morgon

Det bästa jag vet är att vakna upp en lördag morgon och veta att hela helgen ligger framför oss, helt oplanerad. Utan ett enda måste, inte ens städning, och dessutom vara hemma i mitt eget hem. På det viset kan vi göra precis det som faller oss in... Nästan.

Den här helgen ska vi inte göra ett endaste dugg. Det har jag bestämt. Inte åka till mina föräldrar, inte hälsa på någon annan heller, inte åka och handla, bara vara hemma. Vi har haft allt för få sådana helger på sista tiden och jag är så innerligt trött...

C tror förstås att jag ska på tjejfest ikväll. Det har han tackat ja till, åt mig. Jag vet inte riktigt varför han vill bli av med mig, eller varför han tror att han kan lova saker jag ska göra, men han lär bli besviken. Vill han så gärna ha tjejfest får han väl gå själv… Eller det kanske förresten är en dålig idé, jag känner en del av mina väninnor allt för väl för det. Av någon anledning tycks han fått för sig att jag behöver komma ut och ha lite roligt... Jag vet inte, men roligt är inte längre en tjejfest eller utekväll. Det var länge sedan det var det. Roligt är helt andra saker numera och det har absolut inget att göra med min syn. Jag misstänker, eller jag hoppas det åtminstone, att det är en naturlig förändring i livet. För de flesta… utom för somliga av mina vänner förstås, som tydligen aldrig verkar vilja sluta festa. Men det kanske är jag som är ovanligt tråkig, jag vet inte. Fast jag vet ju att C känner exakt likadant själv så jag förstår inte varför han tror att jag har andra preferenser helt plötsligt.

Och nu… ska jag gå upp om en stund, innan C vaknar och jag har gott om tid... vilket jag lär behöva för jag ska baka scones, koka kaffe och ägg, pressa apelsiner… Mums... Men tidsödande. Jag fixar frukosten och han får städa upp röran efter mig. Praktiskt...

Jag älskar lördagsmorgnar. I alla fall de som är som denna.

Trevlig helg önskar jag er alla.

tisdag, december 23

God jul!

Det är bara några minuter kvar innan klockan slår tolv och vi skriver den 24 december. Julafton.

Jag vill önska er alla, kända och okända, en riktigt god jul. Jag hoppas att ni får allt ni drömt om i julklappsväg och att dagen blir riktigt fridfull och skön. Jag vet att min dag kommer att bli det. För jag har redan fått min julklapp. Precis det jag önskade...

God natt kära vänner!

tisdag, september 30

Plättlätt

Det blev en helt vanlig helg. En bra helg. Barnen var trötta och småförkylda, det var kallt ute och ingen av oss hade någon ork att egentligen göra något. Vi satt inne och spelade spel, tittade på TV och tände ljus och bara hade mysig. På lördag kväll kom grannarna över och vi såg på film alla. En helt vanlig, ordinär helg, men sådär mysig att känslan finns kvar långt in på måndag. Ända fram tills att vardagsstressen hinner i fatt och allt annat strul som man ständigt måste brottas med.

Den här veckan ”slutar” C och jag är ganska säker på att han kommer bli saknad av fler än mig, även om han finns kvar i samma byggnad. Men vi vet ju alla att det inte är samma sak.

En annan ”rolig” sak som händer den här veckan är en resa till Stockholm. Jag kan ju berätta att jag inte alls ser fram emot den eller tycker att den är så speciellt rolig. Jag är ganska trött på alla dessa resor till huvudstaden. Den här gången är det dessutom tveksamt om C kan följa med mig. Han har en konferens som han måste delta på och även om han gärna smiter från den för min skull så är det inte riktigt rätt. Det är massor med viktiga personer där som förväntar sig att han ska vara på plats, faktiskt så borde jag också vara där och förvänta mig att han är där.

Dessutom så borde jag ju vara en stor flicka vid det här laget och klara en rutinundersökning själv. Det är ju inte så att det är första gången. Och det är inte så att jag inte vet vad som kommer att hända. Så jag får helt enkelt växa upp och bli stor. Lätt som en plätt. De har taxi Stockholm med… Och människor som kanske kan hjälpa till om jag går vilse? Och doktorn känner jag ju… Eller hur?

Easy peasy… Lätt som en plättlätt!

Typ.

fredag, september 26

Meningslöst prat

Det finns förstås bra dagar också. Och de dåliga dagarna har också oftast något gott i sig. Som till exempel min älskling som aldrig tycks tröttna på mitt ständiga gnäll och alla humörsvängningar. Jag vet inte om jag någonsin kommer att sluta fråga mig hur jag kunde ha sådan tur att få dela mitt liv med en man som han.

Idag skiner solen hos oss och himmelen är blå. Jag undrar just om den där Brittsommaren är här? Så sval och trist som denna sommar varit så skulle det inte förvåna mig om 15 grader i solen ska räknas som just sommar. Och den kommer just när jag köpt nya stövlar… och börjat använda dem också.

Det där med att klä sig rätt är tydligen inte helt lätt för någon dessa tider. En del går i vinterkappa och stövlar medan andra går barbenta. Knepigt att det ska vara så svårt att hitta något mitt emellan. Fast stövlar kan man väl ha mitt i sommaren nuförtiden?

Egentligen borde jag inte ens tänka på detta med kläder för det är ett evigt gissel numera. Jag älskar kläder. Och skor. Och att shoppa. Men det är liksom inte lika roligt längre. Själva poängen med att köpa kläder är att se hur jag ser ut i dem men när jag bara ser delar åt gången så kan det faktiskt se precis hur som helst ut, det färdiga resultatet alltså. Hur många gånger har jag inte köpt en kjol här, en överdel där, bara för att komma hem och inse att de nog passar färgmässigt ihop men inte modellmässigt, inte på mig. När man inte längre kan avgöra just det där sista så tappar det liksom sin tjusning. Fast jag vet att de flesta kanske anser att det är ett av mina minsta problem. Dessutom har jag ju C.

Problemet med hans känsla för mode är bara att han tycks tro att det är hans uppgift att ständigt tala om att det är snyggt på mig. Om jag så klär mig i säck och aska… Jag har varit med tillräckligt länge för att veta att inte ens modeller klär i just det…

Annars har veckan varit ganska hyfsad. Fruktansvärt massa jobb, en hel del tekniskt strul, och en och annan oförstående människa har det varit men, veckan har gått. Snart är det helg och barnen kommer. Det blir garanterat inte alls så som jag tror att det ska blir, det lir det aldrig när de är här. Men det är en av de goda sakerna i livet.

lördag, september 13

OS och Paralympics

Jag och min älskling är i det närmaste totalt ointresserade av sport. Kanhända borde man efter ett sådant uttalande också helt avhålla sig från att skriva om sport för risken finns ju att det jag skriver och tänker är helt fel. I så fall får ni gärna rätta mig.

För någon vecka sedan pågick ett större sportevenemang som alla tv-kanaler med självrespekt följde, medias löpsedlar var till bredden fyllda med bilder och man kunde knappast gå in i ett fikarum utan att höra pratas om detta evenemang. Hos oss på jobbet stod till och med TV:n på vid vissa tidpunkter för ”Det är ju så spännande” och ”Nu ska det väl ändå bli en medalj”. Men de svenska medaljerna uteblev och det ena misslyckandet efter det andra väntade på bortförklaring.

OS kallades evenemanget visst för.

Idag pågår ett annat stort sportevenemang. Detta evenemang får inte alls lika mycket tv-bevakning, löpsedlarna har fullt upp med att bevaka andra evenemang och i fikarummen diskuteras helt andra saker. Ingen TV är på och ingen kommer med kommentarer om hur spännande detta är. Men… de svenska medaljerna duggar förhållandevis tätt vad jag förstår.

Paralympics heter det visst…

Jag funderar lite på orsaken. Och tydligen är det ett känsligt ämne. Eller i alla fall ett svårt ämne.

Är atleternas bedrifter mindre värda?

Har de inte kämpat lika hårt för att nå sina framgångar som den andra os-gruppen gjort?

Är deras lyckanden och misslyckanden mindre intressanta?

Varför finns inte medias och vårt intresse på plats nu? Är det kanske så att vi är rädda för att se hur livet skulle kunna vara för oss eller någon annan vi känner och håller kär? Fast det är förstås inte rimligt för de här idrottsmännen har bevisligen övervunnit sina handikapp och lever ett fullt, lyckat och framgångsrikt liv. Mer framgångsrikt än många av oss andra kan drömma om.

Eller handlar det kanske om att vi helt enkelt inte har tillräckligt med empati för att kunna relatera till en person med ett funktionshinder och inte känner att han eller hon, eller laget är ”vårt lag”, ”våra idrottsmän” på samma vis som vi känner för Tre Kronor.

Kanske handlar det helt enkelt om att de här atleterna inte är lika fotgenique, inte lika vackra och perfekta och därmed inte värda att uppskattas i lika hög grad som de som är perfekta? Vi är ju trots allt ganska ytliga när det gäller förströelse, män och kvinnor ska vara vackra, inte bara när de är fotomodeller och filmstjärnor utan även när de gör karriär inom musiken och idrotten. Det såg vi ju inte minst vid os-invigningen när den lilla söta flickan fick mima till den lilla fula flickans sång.

Förr i världen fanns en helt annan attityd mot människor med funktionshinder. I alla fall vill vi som lever på 2000-talet och är civiliserade gärna tro det. Människor som var halta och lytta, eller sjuka och deformerade hade ingen plats i samhället utan gömdes undan för att de friska och normala skulle slippa se dem. Kanske berodde det på rädsla för att handikappet skulle smitta eller på att de som var annorlunda faktiskt behövde skyddas från en okunnig folkmassa och ha ett något sånär humant liv. En del människor som såg annorlunda ut eller hade ett funktionshinder visades faktiskt upp som djur på cirkus, till de normalas förströelse. När vi ser tillbaka, läser eller ser filmer där sådant förekommer så förfasas de flesta av oss över viket liv sjuka och handikappade hade för några hundra år sedan…

…men… Om du är en idrottsman som vinner guld i Paralympics så har du än idag inte samma plats i samhället som du skulle ha om du vann guld i OS.

måndag, juni 30

Semester!

Så är det då semester. Konstigt, fast jag knappt jobbat det här året så känns det som att jag behöver vara ledig. Jag tror aldrig jag varit fullt så trött som i fredags. Hur kommer det sig att man alltid ska göra precis allt sista dagen innan semestern? Precis som om världen skulle upphöra samma dag man börjar sin semester.

Midsommar ja, du kanske undrar hur den blev? Vi bestämde oss för att välja den av festerna vi trodde skulle vara lugnast så vi åkte till C:s syster. De hade bara bjudit de närmaste grannarna och familjen. Hm… vad vi inte visste är att de närmaste grannarna hade typ 48 barn sammanlagt, i alla förekommande åldrar, varav alla hade fått en överdos av socker och var fullständigt galna.

Jo, jag överdriver. Det var nog bara åtta barn men maken till spring, bus och stoj har jag då aldrig överlevt. Det var liksom bara att glömma att över huvudtaget ens försöka röra sig från soffan… såvida jag inte ville bli omkullsprungen av ett barn… eller själv meja ner ett.

Men förutom att jag hade världens huvudvärk efter bara ett par timmar och kände mig helt slut när det var dags att lägga sig så var det en riktigt trevlig kväll. Vi sov över hos C:s syster vilket var första gången det hände. Jag hade nog helst sluppit av diverse anledningar, förmodligen samma anledningar som C verkligen ville att vi skulle stanna för. Hm… knepig mening där men du fattar va?

Det här med att träffa nya människor är knepigt. Jag föreställer mig alltid att de ska ha en massa konstiga reaktioner och kommentarer, att de ska tycka saker och ting om mig och känna si eller så för mig… Jag föreställer mig alltid att nya bekantskaper… och gamla med för den delen, ska tycka att det är jobbigt att vara med mig och inte veta hur de ska behandla mig. Ibland har jag rätt. Ibland har jag fel. Det märkliga är att jag aldrig kan förutse hur det ska bli. Vissa av mina vänner som jag känt större delen av mitt liv har gjort en konstart av att undvika mig. Andra, som jag inte stod speciellt nära har blivit bättre vänner än någonsin.

Vissa nya bekantskaper har en förmåga att behandla mig precis som jag vore exakt som alla andra. Vilket jag ju faktiskt är inuti. Andra, några få som väl är, har en förmåga att liksom… låtsas som om de inte är där. Försvinna i sällskapet och aldrig prata direkt till mig. Jag vet ju att de är där men de tror att jag inte vet. Märkligt… Det är en konstig känsla. Är man tillräckligt många i sällskapet så spelar det ingen som helst roll men är man bara lagom många så märks det så väl och jag kan riktigt få ångest för jag inser ju någonstans att den här personen tycker att jag är ganska jobbig att hantera. Vad gör man då? Ber om ursäkt för att man finns? Låtsas som inget? Ingen annan än jag och den personen märker ju av att det är pinsamt…

Hur som… Nu stundar fem veckors semester för oss båda! Det ska bli härligt. Vi har fortfarande inga planer, mer än att ta dagen som den kommer och bara njuta av att få vara tillsammans, utan andra plikter. Det har varit ont om ”vi”-tid den senaste tiden. Vi behöver det nu tror jag.

Det enda smolket i bägaren är att jag har ett läkarbesök nu i veckan. Det ser jag inte precis fram emot men jag får bita ihop.

onsdag, juni 18

Sommar, sommar, sommar...

Det blir långt mellan gångerna nu. Kanske är det sommaren som gör sitt, kanske är det bara orken, jag vet inte. Fullt upp är det på jobbet nu och på kvällarna hamnar jag i soffan i en utmattad hög. Inte blir det bättre av att det verkar som om allt man skjutit upp under året ska göras under sommarens två till tre månader. Träffa vänner, umgås med familjen, fixa trädgården, åka på utflykter…

Man ska ju absolut inte klaga men ibland är det nästan så jag inte hinner dra efter andan ens.

En vecka kvar till semestern.

Eftersom vi inte hann få tummen ur har vi inte bokat något för den. Det lutar åt en bilsemester åt det håll som bilen just vill åka. Egentligen skulle jag föredra en annan typ av semester, för mitt bidrag till bilåkandet är som bekant just att åka med och när man åker långt känns det inte bra att C får köra hela vägen. Han säger förstås att det inte spelar någon roll. Men jag tycker det. Som alltid blir jag frustrerad över att inte kunna bidra med något. Undrar när jag vänjer mig vid det?

Nå ja, det kan ju hända att vi hittar en restresa för inte är väl hoppet ute för det än?

Barnen ska vara hos oss två veckor, de vill helst åka till Spanien som i fjol men huset vi hade då är förstås uthyrt. Jag kan inte förstå varför vi för andra året i rad blir överraskade av sommaren och semestern. Visst borde man ha bättre framförhållning än så här va?

Midsommarhelgen är här snart. Som alltid är vi bjudna på fest. Dels hos C:s syster och dels hos mina vänner. Jag känner inte speciellt mycket för någon av festerna vilket egentligen är märkligt. Jag älskade att festa förr. Undrar om det beror på att jag då jagade efter den rätte och inte längre har det behovet eller på att det faktiskt är ganska jobbigt med fester, folksamlingar, fulla människor och allt sådant som gör mig än mer begränsad än jag är i vanliga fall.

Hur det än är så tänkte jag passa på att önska alla kära bloggvänner en trevlig midsommar och en underbara sommar.

onsdag, maj 14

Dagens petitess

Jag älskar skor.
Har jag möjligtvis nämnt det?
Jag har en speciell förkärlek till högklackade sommarskor. Sandaler. Du vet, den där sorten med remmar och ett spänne som man måste pilla remmen igenom och sedan sticka in en liten vass grej i ett hål. Det heter säkert något som inte ingår i min vokabulär.

Det där lilla hålet… och den där vassa saken som ska igenom hålet… Det är inte helt lätt att få ihop dem båda kan jag meddela. Faktiskt fullständigt omöjligt och fruktansvärt irriterande. På gamla och väl använda skor, där det hål jag använder för jämnan blivit lite större går det riktigt bra. Men nya skor, eller mindre välanvända skor kan ge mig utbrott av den stora sorten och de ord jag använder är inte speciellt vackra.

Jag försöker verkligen leva efter mottot att allt går, bara jag anstränger mig lite extra eller har lite mer tålamod än vad andra behöver ha. Frågan är bara var jag kan köpa tålamod för den håller på att tryta emellanåt. Vissa problem verkar så väldigt världsliga och ändå är det just dem jag blir mest irriterad på. Undrar varför det är så?

Det kanske just är tanken på att erkänna att jag inte alltid längre klarar något så grundläggande som att sätta på mig ett par skor som gör mig deppig, eller möjligen den där gnagande misstanken att min mamma kanske har rätt och att jag borde använda mer förnuftiga skor…

Petitesser…

söndag, maj 11

En "liten" rapport

Det blev en lång paus och mycket har hänt. Samtidigt, när jag ser tillbaka och försöker komma på vad som hänt så har livet på något sätt ändå gått sin gilla gång utan några större förändringar. På gott och ont.

Sist jag skrev hade vi just börjat hämta oss efter en ordentlig flunsa. I alla fall jag. Som det visade sig senare var det sämre med C än med mig. Han gick länge utan att bli frisk och blev slutligen riktigt dålig med jättehög feber och svårt att andas. Jag fick känna på att vara på andra sidan och oroa mig istället för att vara den som alltid står för orosorsaken. Det var inte kul kan jag meddela. Jag kunde återigen konstatera att det är lättare att vara den som är sjuk än att vara den som står bredvid. Som väl var blev han till slut helt bra igen, med hjälp av en hästkur penicillin. Det kanske inte låter så illa med lugninflammation och feber men jag lovar att jag fick mig en ordentlig tankeställare och har betydligt större förståelse för honom nu. I alla fall ett tag framöver.

Sist jag skrev var det struligt på jobbet också. Min nya tillfälliga chef hade fått för sig att jag skulle vara bäst lämpad att sköta arbetsuppgifter som vilken nyexad gymnasieelev som helst kunde sköta. Det blev en soppa utan dess like. Min chef är ju tillika C:s chef och jag kan ju berätta att C är ganska tydlig när han är förbannad… till och med när den ilskan riktar sig mot hans chef. Vilket var tur i det här fallet för mitt självförtroende var, och är, fortfarande inte så stort att jag hade kunnat säga emot i längden. Faktum är att jag nästan började tvivla på min egen kompetens ett tag. Hade jag inte haft kolleger och en man som trott på mig så vet jag inte hur det hela hade slutat. Nu slutade det hela med att jag gjorde vad jag har rätt till och som kommunen inte gärna kan gå emot utan stort bråk, jag gick tillbaka till mitt gamla jobb, fick tillbaka min gamla chef, C, och började jobba med det jag alltid gjort.

Skillnaden är bara att jag inte jobbar heltid. Jag fick inse att jag helt enkelt inte kan det just nu. Kanske aldrig, jag vet inte. Så ska jag vara helt ärlig så är det bara delar av mitt gamla jobb jag har fått tillbaka, fast det är de roligaste delarna i det.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tyckte att det var kul att genomföra projektet som jag jobbat med, det är framförallt kul att se att det faktiskt kommer att leda till något. Men jag skulle också ljuga om jag sa att jag tyckte att det var så smart att ta på sig ansvaret i det här läget, inte så här i efterhand, med facit på hand så att säga. Resultatet blev inte så bra som jag är van vid att prestera och jag förstår på sätt och vis att det finns de som tvivlar på min kompetens.
Under min bloggpaus hann vi också fira ettårig bröllopsdag. Jag kan inte fatta att jag levt med min älskling så länge. Att han stått ut med mig så länge! Det här med tid är märkligt. På ett sätt känns det som det var igår vi blev ett par, när vi fortfarande smög omkring och låtsades inte ha något att göra med varandra, och på ett sätt så känns det som om vi levt en hel livstid tillsammans. På sätt och vis har vi nog det, med tanke på allt vi varit med om och hur livet har förändrats sedan den första kyssen. Livet har förändrats på grund av min syn mest. Jag brukar förbanna allt och alla för att mina ögon alltid sätter upp ramarna för vårt liv, men samtidigt inser jag lite ibland att det är just det som fört oss tillsammans och gjort vår relation så stark så snabbt. För har han orkat med allt som hänt mig, både fysiskt och psykiskt det senaste året, ja… då måste jag ju lita på att det ÄR kärlek det handlar om…

Nej…
Jag tänker inte fortsätta den tanken nu för då blir det så svamligt att jag inte ens förstår själv. Bäst att inte ens gå dit.

Hm… min syn ja…
Jag ska på ett återbesök i nästa vecka. Det är ett tag sedan sist nu. Jag hoppas att den inte blivit sämre, men något säger mig att jag kommer att bli besviken. När blir jag inte det?

Mitt humör… det är som alltid. Det finns bra dagar och det finns sämre dagar. Vissa dagar skulle jag helst vilja hoppa över. Men, som en kär bloggvän skrev till mig, människan har en helt otrolig förmåga att överleva och gå vidare. Även om smärtan finns där för alltid så lär man sig att leva med den, och det kanske är det jag håller på att göra. I alla fall vissa dagar.

Ett litet steg i taget.

måndag, mars 17

Lägesrapport

Det var ett tag sedan jag skrev… eller läste mina mail.
Det finns anledningar, ett antal faktiskt. Ett av dem är att det varit mycket i livet och allt kom samtidigt som det alltid har en tendens att göra nuförtiden. Det började med en massa knepigheter på jobbet, chefen (inte C) som sa saker som inte borde sägas, bestämde saker som komplicerade allt och gjorde livet allmänt surt för mig.

Sedan fortsatte det med hälsan. Vi fick influensa båda två ungefär samtidigt och jag mår fortfarande inte riktigt bra. Jag trodde jag hade fått influensan en gång men nu inser jag att det där bara var en lätt förkylning. I alla fall jämfört med detta som tycks fortsätta och fortsätta i evighet. Och som om det inte räcker med 40 graders feber och ont överallt så blev trycket i ögonen också knas samtidigt.

Det är först nu som det känns som om det kan vara åt rätt håll med influensan, men resten… tja… Det återstår att se för just nu känner jag mig en aning less på det mesta, och då speciellt det mesta på jobbet.

Det kanske är så att det kommer att vara tyst här ett tag framöver. Till dess så vill jag bara säga att jag tänker på er alla och saknar er.

söndag, februari 24

En blåsig, lat helg

Den här helgen har blåst bort. Vinden har tjutit i ett. Igår sken solen och ute på altanen där det var lä var det nästan lite av vår, men den känslan försvann ganska snabbt när man kom ut i blåsten. Jag gillar inte blåst, jag har alltid tyckt illa om ljudet och den sista tiden har det bara blivit värre. Över huvudtaget är jag bra mycket känsligare för ljud än vad jag var förr.

Nej, det är inte som de flesta tror att man får bättre hörsel när man ser sämre. I alla fall tycker jag inte att det stämmer på mig, däremot blir ju naturligtvis alla ljud viktigare än vad de var förr. Jag lägger märke till ljud som jag aldrig brytt mig om att reflektera över tidigare, som bara funnits där som en självklarhet, någonstans i bakgrunden. Nu kommer mycket fram ur bakgrunden liksom.

Som fågelkvittret som jag tidigare bara brydde mig att höra som ett vårtecken. Men fåglarna kvittrar faktiskt även på vintern, och sommaren. Fast de låter annorlunda på något sätt.

Hm… lång utläggning om ljud när det egentligen inte alls var tanken från början. Även om jag ibland kan fascineras hur mycket både ljud, ljus, känsel och dofter förändrats det sista året. Hur mycket mer det tycks finnas av allt, till och med av synintrycken som är så begränsade som de är. Det är som… om jag helt enkelt blivit mer observant. Mer känslig för allt. Kanske för att jag tidigare kunde göra som alla andra, slänga en blick på omvärlden och ha hela bilden klar för mig. Nu räcker det inte med en blick för att ha en bild, jag måste lägga ihop allt, ljuden, ljuset, känslan, dofterna… allt och sedan kanske bilden framträder. Eller i alla fall en version av bilden.

Hur som helst.
Den här helgen har i alla fall mest varit lat. Vi har städat, tvättat och handlat mat, men utöver det har vi bara slappat. C är ganska trött, han har det körigt på jobbet och sedan har han mig att ständigt serva för, eller… ja, jag är ju som jag är med humöret och allt annat och det är inte en helt lätt tillvaro för den jag lever med, det inser jag.

Själv är jag också ganska trött, jag har jobbat betydligt mer än tanken var den här veckan och det märks. Det blir inte mycket energi kvar till kvällarna och än mindre till helgen tydligen. Så det har varit ganska skönt att slappa. Inga krav, inga besök bara några få måsten, som städning, som jag egentligen nästan kan tycka är avslappnande på något sätt, vi gör något tillsammans och efteråt blir det så mysigt att bara njuta av den rena känslan. Doften av nytvättade golv… mmm… När man känner den har man på något sätt gjort sig förtjänt av att slappa.

Det enda trista egentligen är att handla mat. Jag kan inte sluta avsky känslan av att vara i affären och sakna överblick, vara den som bara står och tittar på i princip (även om jag försöker göra mitt bästa att slå omkull prylar). Det jag gör mest är att jag dirigerar runt C, vilket blir ganska jobbigt och frustrerande i längden. Lika frustrerande som att börja plocka maten själv och leta efter varenda liten sak. Jag trodde faktiskt att jag skulle vänja mig men jag gör nog inte det. Jag kanske helt enkelt får lära mig att acceptera att jag hatar situationen.

Nu ska jag krypa ner i soffan igen, se på TV eller något lika okomplicerat.

Hoppas ni alla har en skön helg.

tisdag, februari 19

Jag vet inte

Det är ett underligt väder här idag. Det är varken soligt eller molnigt, varken vår eller vinter, varken kallt eller varmt… eller kanske är det alltihop samtidigt? Mitt i mellan? Går man åt ena hållet blir man varm, går man åt andra så fryser man i den iskalla vinden.

De senaste dagarna har jag faktiskt gått både till och från jobbet! Det är ljust på morgnarna nu och det känns ganska fantastiskt att kunna gå. Själv. Utan att vara beroende av någon annan. Tänk att det finns så små och enkla glädjeämnen i livet… som man tar för givet ända tills man inte längre har möjlighet att njuta av dem. Tänk att det inte är länge sedan jag var ganska säker på att jag aldrig skulle få gå till jobbet!

Min bloggpaus blev inte så lång. Eller så är det fortfarande paus. Jag vet inte. Jag har inte bestämt mig än. Jag är återigen tillbaka i de där tankarna om bloggens vara eller inte vara, om jag ska fortsätta att skriva, eller snarare vad jag ska skriva om. Saken är den att jag har ett behov av att skriva av mig en massa tankar som inte är speciellt lätta eller logiska, precis som jag haft sedan jag började skriva. Frågan är bara om jag ska fortsätta med det offentligt. Tillåta mig själv att fortsätta älta offentligt eller om det är dags att låsa dagboken. Så som de flesta normala människor gör.

Jag vet inte.

Jag återkommer när jag vet… eller när jag bestämt mig för att det inte spelar någon roll att jag inte vet.

Ha en riktigt skön dag alla.

torsdag, februari 7

Regnet det bara öser ner...

Det regnar hos oss idag, fast det skulle bli solsken enligt väderleksrapporten.

Igår kväll bestämde jag mig för att gå till jobbet idag för då var jag feberfri även om rösten inte låter som den ska precis. Eller nästan inte låter alls faktiskt. Min man hotade med att bära ut mig själv från jobbet om jag visade mig där. Känner jag honom rätt så kan han mycket väl göra just det. Han påstod att det inte var av omtanke om mig för jag är så ”jäkla envis att hälften kunnat driva honom till vansinne”, utan av omtanke av hans anställda. Pyttsan…

Ja ja, jag får väl jobba hemifrån och terrorisera folk via mailen. Det går också, jag har ju vanan inne, men det är hemskt tråkigt ensam hemma, jämngrått utanför och bara Nisse som sällskap.

Hoppas ni andra har en finare dag!