Onödig oro

Det blev inget läkarbesök I förra veckan. Min snälla pappa erbjöd sig att följa med och vi hade kommit halvvägs när telefonen ringde. Doktorn var sjuk.

Jag förstår ju att det är ganska själviskt att klaga men efter att ha varit nervös i tre dagar, fått pappa att ta ledigt och bråkat med C om hur jag skulle ta mig dit (han ville inte låta mig åka själv) så kändes det ganska trist även för mig att hon var sjuk. Om man ska se det positiva så hade jag och pappa en trevlig stund i bilen och nu får jag chansen att börja om med att vara nervös helt från början igen.

Man skulle ju kunna tro att jag börjar tycka att det hör till vardagen att gå till doktorn men jag vet inte om jag någonsin kommer att tycka det. Efter så här lång tid, när jag vet i princip vad som kan hända borde jag ju inte ens vara lite orolig men det är jag varje gång. Lite oro är nog i det här fallet årets underdrift, speciellt nu… Men sedan, när väl läkarbesöket är över och jag vet att jag inte behöver tänka på det på ett tag till känns det som att jag kan börja andas igen. Ett tag.

Nå ja, det är bara att försöka låta bli att tänka på det tills det blir dags. Till dess har jag faktiskt fullt upp. Nu börjar allvaret för mig på jobbet och det är dags att bevisa att jag faktiskt klarar av det här jobbet. Jag har ungefär 28 möten inbokade och tusen saker att hinna göra klart innan. Bäst jag stressar lite.

Visst ja… till helgen ska vi på stor födelsedagsfest. Alla C:s släktingar kommer att vara där, en kusin till honom fyller 50. Gissa om jag ser fram emot det?

Svammel igen

Jag har inte tillträtt mitt nya jobb än. Fast det verkar det stora flertalet inte förstått. Just nu känns det mest som att jag sköter mitt eget jobb och mer och mer av det nya jobbet. Vilket är ganska bra. När man flänger fram och tillbaka mellan möten, i den mån jag nu lyckas flänga, försöker lära upp min efterträdare, försöker hinna beta av mail och telefonsamtal och dessutom vara social med kolleger så blir det mycket lite tid kvar till att fundera över andra saker. Det är inte bara all min energi som går åt till att jobba utan dessutom hela min koncentrationsförmåga. Att pussla ihop omvärlden är svårare när pusslet är nytt. Och när bitarna tycks bli mindre och mindre dag för dag. Mycket svårare. Jag tänkte nog inte så mycket på just den biten när jag som mest retade mig över C:s sätt att gå förbi mig och utgå ifrån att jag inte ska ha jobbet.

Ju längre tiden går desto mer inser jag att han kan ha haft mer rätt än jag ens vill erkänna för mig själv. Vilket ioch för sig är ganska löjligt att skriva här eftersom han läser här.

Å andra sidan… är det som sagt ganska skönt vissa dagar att ha fullt upp med att koncentrera sig på världsliga saker. Då hinner jag inte tänka på petitesser som hösten, vintern, mörkret, läkarbesöken och allt annat trevligt jag kan ägna mig åt i timtal.

Efter dagar som denna så går all energi och kraft åt att ta mig hem, stupa på soffan och glömma allt. Fast ändå på ett relativt skönt sätt. För trots att inget fungerar så bra som jag vill så känns det ändå som att jag faktiskt gjort en hyfsad arbetsinsats och klarat av en del av det som förväntas av mig. Vissa stunder kan jag faktiskt känna så. För att sedan snabbt som bara den drabbas av tvivel igen. Det är som om min hjärna har någon slags förkärlek till att spela upp de delar av dagen då jag gjorde bort mig, eller inte klarade ut saker och ting så som jag borde. Bara för att se till att jag inte får för bra självförtroende.

Jag har nog aldrig varit fullt så osäker på min mentala kompetens som jag är just nu. Jag vet å ena sidan att jag kan klara jobbet. Rent mentalt alltså. Å andra sidan så ser jag hindren. De praktiska, de som inte kommer att försvinna utan bli värre. Å ena sidan vet jag att jag kan få hjälp, jag kan delegera och se till att ha de rätta hjälpmedlen och att jag kommer långt med det. Å andra sidan tänker jag på vad folk anser om det.

Sanningen är ju ändå den att jag behöver hjälp med så mycket i alla möjliga situationer och av alla möjliga människor. Vissa saker kommer jag förmodligen inte ens att fixa. Är det då rimligt att förvänta sig att omvärlden ska visa hänsyn till det? Hela tiden? Jag menar… om man har ett jobb ska man ju klara av det. Klarar man inte det så bör man byta. Solklart. Det gäller alla i arbetslivet. Varför ska det inte gälla mig? Det är ju trots allt ingen sandlåda jag befinner mig i utan i en organisation med krav på sig både från invånare, anställda och övriga myndigheter. Vi har inte möjlighet att ha anställda bara för deras privata välbefinnande och höga nöje.

Det är en sak att vricka foten och behöva hjälp tillfälligt. Det är en helt annan sak att alltid behöva hjälp med samma saker. Missförstå mig inte. Jag vet visst att människor är hjälpsamma och omtänksamma men jag vet också att det finns en gräns för allt. Alla har egna jobb att sköta, alla är i grund och botten bekväma och sig själva närmast. Och även om jag har fel så sitter det ett hinder i mig. Jag vill inte vara till last för någon. Speciellt inte kolleger och andra jag träffar på jobbet. Jag vill inte behöva ta emot hjälp. Hur gärna det än ges. Speciellt inte i ett jobb där man förväntas ha läget under kontroll och behärska det mesta. Vara den som leder och inte den som blir ledd…

Hm…

Tvivel finns även på andra plan. Så stora att jag inte ens vågar vädra dem här. Kanske bäst jag fortsätter att göra det jag planerat. Ligga död i soffan..

Apan har kommit till Byhålan

Hur går det… var det någon som undrade. Någon som till och med drömde om mig. Det känns ganska smickrande att bli drömd om.

Jo då… förra veckan var aningens tumultartad. Det var lite som om jag plötsligt var väldens centrum… i alla fall Byhålans. Nästan som om vi fått en egen djurpark och alla ville titta på apan. Jag frågade C om det verkligen var så stort intresse för hans person och jag bara missat det hela men han bara flinade åt mig och kallade mig apan.

Den här veckan verkar nyhetens behag klingat av lite. Folk har väl insett att jag fortfarande är samma gamla trista Ella och att jag faktiskt inte tillrätt det nya jobbet än. Ordningen är nästan återställd… förutom att jag har en hel massa nya möten att gå på och presentera mig på. Det där med att gå på och presentera sig på… känns lite av en utmaning även om de flesta redan känner mig fast i ett annat sammanhang.. Jag tycker fortfarande sådant är jobbigt. Att bli betraktad och ifrågasatt…. Det är så det känns och det kommer jag kanske aldrig ifrån utan måste vänja mig vid helt enkelt.

Det känns som de flesta undrar om jag verkligen klarar av detta. Om jag är rätt person. Det hade de förstås undrat även i livet före, men nu när jag kommer komplett med vit käpp och allt så är givetvis den frågan än större. Hur ska hon fixa detta, är nog frågan på allas läppar just nu. Nästa fråga är… ”Har hon fått jobbet för att hon är gift med chefen tro eller för att det är politiskt korrekt?”

Att jag sedan har en kompetens, en massa års erfarenhet… det är få som kommer ihåg i detta läge.

Min kära bloggvän… hon som inte har bättre saker att drömma om än mig, skrev om att delegera. Hm… du har så rätt. Jag har faktiskt börjat lära mig, redan innan. Jag börjar få god erfarenhet trots att det bär mig emot. Nu funderar jag rent av att organisera om. Inte så att den gamla organisationen inte passar utan så att den nya passar mig mer… mina … förutsättningar. Låter inte det klokt? Jag som har ett tf på tre månader… Undrar vad mina chefer och kolleger ska säga om det.

Beslut har fattats

Ganska ofta förundras jag över hur kloka bloggvänner jag har. Människor jag inte träffat, inte känner, som ändå delar med sig av sin vishet och klokskap. Jag upphör aldrig att förvånas, förundras och känna mig tacksam. För hur det än är så känns det ganska fantastiskt att få mina egna tankar bekräftade av andra.

I helgen ägnade vi en hel del tid åt mina tankar (som om det vore något nytt). På något underligt sätt återvände alla diskussioner till det jag kände för jobbet och förmodligen varje aspekt av varje eventualitet. Vi brukar inte prata jobb men på söndag kväll satt vi i soffan och gick igenom varenda arbetsuppgift C har. Vid det laget hade alla våra ändlösa diskussioner någonstans, nästan utan att vi egentligen själva var medvetna om det, mynnat ut i ett beslut. Ett beslut som idag antogs av arbetsutskottet, som visserligen inte är beslutsfattande men i det här fallet är det så gott som.

Visserligen kände jag mig bitter över att inte ens bli tillfrågad. Visserligen ville jag det så gärna men nu när jag fått det jag vill så kan jag inte låta bli att vara lite rädd. Plötsligt är jag inte säker på om jag verkligen ville det för min egen skull eller för att, som Dubbelörnen skriver, jag själv bedömer mig utifrån vad jag presterar och inte vem jag är. Eller snarare… för att jag har ett behov av att bevisa för alla andra att jag klarar det.

Jag vet inte hur jag ska förklara. Det är som om min glädje över att nått mitt mål inte längre är att jag nått målet utan att jag kan tänka ”Där ser ni, jag kan, trots allt. Det trodde ni inte!”.

Fast innerst inne gnager ju förstås oron. För tänk om jag inte kan? Tänk om jag inte fick jobbet för att jag kan utan istället fick det för att man inte med gott samvete kan gå förbi en person som har ett funktionshinder. Som utan funktionshindret vore den självklara kandidaten, men med det inte egentligen passar men måste tillfrågas för att det inte ska se illa ut.

Alla dessa tvivel jag har… Och ändå är det egentligen precis som du Anna skrev, att det faktiskt går att delegera arbetsuppgifter. Jag har också möjlighet att få viss hjälp. Och ja, jag blir bättre och bättre på att klara mig utan min syn. Det sista har jag faktiskt inte tänkt på men om jag tänker efter så är det självklart så. Så egentligen borde jag inte vara så orolig för jag känner mig själv, jag SKA klara detta, och har jag väl givit mig den på det så gör jag också det. Och precis som du så väl formulerade det hela så är orsaken till min vilja att göra detta och klara det precis denna:

”Kanske är det särskilt viktigt för dig just nu att du kan få utveckla din talang på jobbet, eftersom du tycker att du har förlorat möjligheten att utveckla en del av dina talanger på fritiden (fast du genom bloggen verkligen utvecklar en av dem!). Kanske kan det vara värt det fastän det betyder att du får lite mindre energi över för fritiden. Men det måste du förstås själv känna efter.”

Jag kunde inte formulera det bättre själv.

En ocean

Jag hade en så märklig dag igår och idag har det märkliga bara fortsatt.

I tisdags blev det offentligt att C skulle byta jobb tillfälligt. Alla har frågat mig om det är jag som går upp på hans tjänst nu, eller snarare konstaterat att det blir så, varpå jag fått säga att det inte är tanken. Givetvis har det genererat en massa frågor av typen varför? Men kanske mest ”Inte? Men vem blir det då?”
En fråga jag inte kunde besvara. Inte för att jag inte vet utan för att jag inte får säga det innan allt är klart. Lite insyn har jag ju…

Idag ringde flera av våra enhetschefer och undrade. En del visste redan att det inte blir jag och en av dem ringde två gånger till och med. Andra gången sa han:
”Du, jag fattar inte varför inte du går upp, du är ju bäst lämpad. Är detta någon slags omvänd nepotism som gör att man inte vågar tillsätta chefens fru?”
Jag blev så förvånad att jag inte riktigt visste vad jag skulle svara. Han hade ju rätt på sätt och vis, hade jag inte varit C:s fru hade jag åtminstone blivit tillfrågad. Mitt svar måste låtit svävande för han sa att om det är på det viset så tänkte han genast kontakta nämnden och be dem ompröva sitt beslut. Jag talade om att han inte behövde göra det men nu kommer det märkliga. Idag när jag kom till jobbet låg det ett mail från ordföranden i min brevlåda och hon ville äta lunch med mig.

Det försatte mig i en knepig situation. Eftersom C är min chef så bör han ju veta varför ordföranden vill äta lunch med mig. Jag bör åtminstone tala om det för honom (inte minst för att vi hade planerat att åka hem och äta tillsammans), vilket jag också gjorde men han visste inget om lunchinbjudan.

Alltså gick jag på lunchen. Vår ordförande är en riktigt trevlig prick och vi pratade länge om dittan och datten medan vi åt. Gissa om jag höll på att dö av nyfikenhet? Till slut fick hon i alla fall fram sitt ärende. Hon undrade vad det kom sig att jag inte fanns med bland namnen på lämpliga kandidater för C:s vik. Jag borde ju naturligtvis misstänkt att frågan skulle komma men när jag väl fick den så visste jag inte var jag skulle börja eller hur jag skulle svara så svaret blev förmodligen helt fel. Jag sa att det antagligen berodde på att jag inte är lämplig som tf kontorschef eller något liknande. Hur jag formulerade mig har jag ingen som helst aning om så här efteråt men givetvis ville hon veta varför och där blev det riktigt pinsamt.


Det är fortfarande ganska så jobbigt att prata om mina begränsningar. Att sitta och erkänna att jag inte klarar jobbet för att jag inte ser tillräckligt bra och vad konsekvenserna blir om jag tar ut mig helt är inte vad jag helst gör en lunchtimme, speciellt inte för ordföranden, hur trevlig hon än är. Att säga att C inte vill att jag ens försöker för han vet hur jag skulle må kommer inte på fråga även om en del av mig faktiskt är lite besviken på honom. Inte för att jag inte vet att han vill mitt bästa och att han har rätt utan för att han tog beslutet ifrån mig.

Så vad svarade jag då?
Jag sa som det var. Eller försökte och det kändes ungefär lika jobbigt som det gjorde i början när jag skulle berätta för folk att jag har en sjukdom. Jag sa helt enkelt att det beror på min synskada. Och det blev förstås knasigt det med, för när man inte använder tillräckligt många ord i en mening så är det svårare för mottagaren att förstå vad man menar. Hon trodde att jag menade att jag inte var lämplig för jobbet på grund av min synskada och inte på grund av att min syn gör det jobbigt för mig att jobba… om nu den skillnaden går att förstå?

Det resulterade i att hon blev upprörd! Och någonstans där måste hon helt enkelt bestämt sig för att jag bara absolut skulle gå upp på C:s tjänst. Jag försökte förklara för henne men det var svårt för en del av mig… en ganska så stor del av mig, vill ju så gärna åtminstone försöka. Hur ologiskt det än är. Till slut tror jag ändå att hon förstod och jag återvände till jobbet.

C var givetvis nyfiken och när jag började berätta så kunde jag inte låta bli att nämna att jag faktiskt kände mig lite sårad av hans sätt att avfärda min kompetens och ta beslut åt mig.

Jag kan ju meddela att hur jag nu än uttryckte mig så var det inte det rätta att säga… Just nu är det ungefär en ocean emellan oss. Så knasigt… så dumt att en sådan här sak ska göra oss ovänner när vi gått igenom så mycket utan att bli osams på riktigt.

Stora saker

Det har hänt saker under sommaren och i veckan blev det också officiellt. C blev erbjuden och tackade ja till ett annat arbete i kommunen, ett tf, som jag iof tror kommer att blir fast för hans del. Jag är så glad för hans skull, även om jag kommer att sakna hans ledarskap. Han är den bästa chefen jag någonsin haft och jag är ganska säker på att de flesta på kontoret instämmer.

Det normala när chefer går till andra förordnanden i vår organisation är att den som är närmast går upp och vikarierar, viket i det här fallet hade inneburit lilla mig.

Så blev det naturligtvis inte. C bestämde sig för att inte ens fråga mig. Jag antar att jag faktiskt kände mig lite sårad över det, men samtidigt så inser jag att han hade rätt i sina argument. Han sa att om han bara hade varit min chef hade han inte tvekat en sekund på att fråga mig men eftersom han är min man vet han vad det skulle innebära och därför tänker han inte ens fråga. Och han har ju rätt… Jag jobbar nästan heltid nu, fast jag bara ska jobba 75% och det är knappt jag orkar det. Det skulle aldrig fungera om jag hade ett jobb som kräver mer än 100%. Det räcker kanske om en av oss sliter ut sig…

Lite bittert är det i alla fall. Eller mycket faktiskt.
I livet före hade detta varit den chans jag strävat efter så länge och nu när möjligheten kom så finns det inga möjligheter ändå för det som sätter stopp för allt, sätter stopp även för karriären. Det som grämer mig mest är att många, inklusive en del av mig själv, anser att jag bör vara nöjd med det jag har och glad över att jag ens klarar av det.

Det som gör mig ledsen är att jag på något märkligt sätt hamnat i ett annat lag… i det laget där det är en prestation att bara spela och vinst inte ens är tänkbart. Prestationen är att dyka upp. Det har blivit exakt som jag fasat för. Jag ville ha mer av livet, av karriären än att nätt och jämt klara av det jag gjort i så många år. Ingen vill väl utvecklas bakåt… eller vad nu motsatsen är till att utvecklas. Alla vill gå framåt men i mitt fall är gå framåt det samma som att hålla mig kvar där jag är.

Det skrämmer mig. Jag kan inte längre sträva framåt, för även om jag mentalt klarar det så fixar inte kroppen det. Dessutom ska jag förmodas vara glad och tacksam över att ens kunna säga att jag har ett jobb. För det är så det är. Hade jag inte det jobb jag har skulle ingen våga satsa på att erbjuda mig ett nytt. Jag har på något sätt blivit en… outsider. En som inte fyller måttet. Men jag har tur, för jag jobbar i en organisation som är tvungen att ta hand om sina anställda. Det är jag evigt tacksam för.

En "liten" rapport

Det blev en lång paus och mycket har hänt. Samtidigt, när jag ser tillbaka och försöker komma på vad som hänt så har livet på något sätt ändå gått sin gilla gång utan några större förändringar. På gott och ont.

Sist jag skrev hade vi just börjat hämta oss efter en ordentlig flunsa. I alla fall jag. Som det visade sig senare var det sämre med C än med mig. Han gick länge utan att bli frisk och blev slutligen riktigt dålig med jättehög feber och svårt att andas. Jag fick känna på att vara på andra sidan och oroa mig istället för att vara den som alltid står för orosorsaken. Det var inte kul kan jag meddela. Jag kunde återigen konstatera att det är lättare att vara den som är sjuk än att vara den som står bredvid. Som väl var blev han till slut helt bra igen, med hjälp av en hästkur penicillin. Det kanske inte låter så illa med lugninflammation och feber men jag lovar att jag fick mig en ordentlig tankeställare och har betydligt större förståelse för honom nu. I alla fall ett tag framöver.

Sist jag skrev var det struligt på jobbet också. Min nya tillfälliga chef hade fått för sig att jag skulle vara bäst lämpad att sköta arbetsuppgifter som vilken nyexad gymnasieelev som helst kunde sköta. Det blev en soppa utan dess like. Min chef är ju tillika C:s chef och jag kan ju berätta att C är ganska tydlig när han är förbannad… till och med när den ilskan riktar sig mot hans chef. Vilket var tur i det här fallet för mitt självförtroende var, och är, fortfarande inte så stort att jag hade kunnat säga emot i längden. Faktum är att jag nästan började tvivla på min egen kompetens ett tag. Hade jag inte haft kolleger och en man som trott på mig så vet jag inte hur det hela hade slutat. Nu slutade det hela med att jag gjorde vad jag har rätt till och som kommunen inte gärna kan gå emot utan stort bråk, jag gick tillbaka till mitt gamla jobb, fick tillbaka min gamla chef, C, och började jobba med det jag alltid gjort.

Skillnaden är bara att jag inte jobbar heltid. Jag fick inse att jag helt enkelt inte kan det just nu. Kanske aldrig, jag vet inte. Så ska jag vara helt ärlig så är det bara delar av mitt gamla jobb jag har fått tillbaka, fast det är de roligaste delarna i det.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tyckte att det var kul att genomföra projektet som jag jobbat med, det är framförallt kul att se att det faktiskt kommer att leda till något. Men jag skulle också ljuga om jag sa att jag tyckte att det var så smart att ta på sig ansvaret i det här läget, inte så här i efterhand, med facit på hand så att säga. Resultatet blev inte så bra som jag är van vid att prestera och jag förstår på sätt och vis att det finns de som tvivlar på min kompetens.
Under min bloggpaus hann vi också fira ettårig bröllopsdag. Jag kan inte fatta att jag levt med min älskling så länge. Att han stått ut med mig så länge! Det här med tid är märkligt. På ett sätt känns det som det var igår vi blev ett par, när vi fortfarande smög omkring och låtsades inte ha något att göra med varandra, och på ett sätt så känns det som om vi levt en hel livstid tillsammans. På sätt och vis har vi nog det, med tanke på allt vi varit med om och hur livet har förändrats sedan den första kyssen. Livet har förändrats på grund av min syn mest. Jag brukar förbanna allt och alla för att mina ögon alltid sätter upp ramarna för vårt liv, men samtidigt inser jag lite ibland att det är just det som fört oss tillsammans och gjort vår relation så stark så snabbt. För har han orkat med allt som hänt mig, både fysiskt och psykiskt det senaste året, ja… då måste jag ju lita på att det ÄR kärlek det handlar om…

Nej…
Jag tänker inte fortsätta den tanken nu för då blir det så svamligt att jag inte ens förstår själv. Bäst att inte ens gå dit.

Hm… min syn ja…
Jag ska på ett återbesök i nästa vecka. Det är ett tag sedan sist nu. Jag hoppas att den inte blivit sämre, men något säger mig att jag kommer att bli besviken. När blir jag inte det?

Mitt humör… det är som alltid. Det finns bra dagar och det finns sämre dagar. Vissa dagar skulle jag helst vilja hoppa över. Men, som en kär bloggvän skrev till mig, människan har en helt otrolig förmåga att överleva och gå vidare. Även om smärtan finns där för alltid så lär man sig att leva med den, och det kanske är det jag håller på att göra. I alla fall vissa dagar.

Ett litet steg i taget.

Lägesrapport

Det var ett tag sedan jag skrev… eller läste mina mail.
Det finns anledningar, ett antal faktiskt. Ett av dem är att det varit mycket i livet och allt kom samtidigt som det alltid har en tendens att göra nuförtiden. Det började med en massa knepigheter på jobbet, chefen (inte C) som sa saker som inte borde sägas, bestämde saker som komplicerade allt och gjorde livet allmänt surt för mig.

Sedan fortsatte det med hälsan. Vi fick influensa båda två ungefär samtidigt och jag mår fortfarande inte riktigt bra. Jag trodde jag hade fått influensan en gång men nu inser jag att det där bara var en lätt förkylning. I alla fall jämfört med detta som tycks fortsätta och fortsätta i evighet. Och som om det inte räcker med 40 graders feber och ont överallt så blev trycket i ögonen också knas samtidigt.

Det är först nu som det känns som om det kan vara åt rätt håll med influensan, men resten… tja… Det återstår att se för just nu känner jag mig en aning less på det mesta, och då speciellt det mesta på jobbet.

Det kanske är så att det kommer att vara tyst här ett tag framöver. Till dess så vill jag bara säga att jag tänker på er alla och saknar er.

Egenskap eller vana?

Jag gnatar på med min rapport. Den känns mer och mer trist ju längre jag håller på. Nu är den snart klar men det är det där lilla sista kvar, en sammanfattning, en innehållsförteckning och lite finslip av formuleringarna. Något som jag skulle kunna hålla på med hur länge som helst.

En sak som känns minst sagt trist i sammanhanget (jag ska inte gå in på hur trist exakt) är att inte har så stor kontroll över layouten som jag brukade ha. Visst har vi en färdig mall, med bestämda teckensnitt och storlekar och allt, men… när det gäller sådana här rapporter brukar det finnas plats för viss egen kreativitet inom de givna ramarna. En kreativitet som jag förr alltid utnyttjade och som alltid brukade uppskattas.

Visst kommer jag att göra det nu med… men det blir inte riktigt samma sak när det blir mer eller mindre på känn, eller i alla fall i stor utsträckning på gissa och tro.

Livet skulle nog vara bra mycket enklare om jag inte vore en sådan perfektionist ner i minsta detalj. Eller om jag inte alls hade någon som helst sinne för vad jag tycker är snyggt. Om jag i likhet med många andra inte ens brydde mig utan bara kunde strunta i allt som har med estetik att göra. Undrar hur man vänjer sig av med sådant egentligen? Det borde väl gå? Som att sluta röka kanske?

Fast… mitt sinne för form och färg är kanske inte inlärt utan något medfött. Går det att vänja sig av med en medfödd egenskap? Eller är det ungefär som att vänja sig av med att ha fräknar? Jo… vid närmare eftertanke… det gör det nog, går att vänja sig av. Eller i alla fall undertrycka en egenskap tills det inte längre märks, fast det kanske krävs en viss strategi och envishet skulle jag tro. Just nu är jag nog för upptagen med att sakna möjligheten och förbanna livet för att jag ens måste tänka tanken för att kunna hitta en lämplig strategi för hur jag ska vänja mig av med något jag alltid älskat…

Nå ja… innehållet i rapporten kommer i alla fall ingen klaga på. I alla fall hoppas jag på det.

Tack

Dagens svammel, för det kommer att bli svammel, ska jag inleda med ett enormt, stort, jättetack för alla era kommentarer till gårdagens inlägg. Jag insåg, när jag läste dem att jag faktiskt inte kan leva utan mina kära bloggvänner som är så snälla att de både läser och tycker till om mina virriga tankar… så därför… så kommer nog mitt skrivande här fortsätta. Mer eller mindre ostrukturerat. Som alltid ,)

När jag läste kommentarerna förstod jag med ens varför jag skriver. Och jo, jag är fullständigt egoistisk, jag skriver för min egen skull och enda anledningen till att det sker offentligt är att jag behöver dina tankar, behöver höra att det finns andra som förstår eller inte förstår mina knäppa funderingar, jag behöver helt enkelt höra mina tankar med någon annans ord. Låter det begripligt?

Så med andra ord har jag insett att jag inte bara har behov av att skriva av mig utan av att bli läst och framför allt av att få höra kommentarerna om det jag skriver. Märkligt? Kanske. Ja säkert märkligt. En dag ska jag sätta mig och fundera allvarligt över detta märkliga behov men just nu har jag ingen färdig analys.

Jag måste också erkänna, fast jag rodnar från topp till tå, att jag tycker det är trevligt att tro att det är så som en del av er skriver, att min lilla blogg kanske kan ge någon annan något värdefullt.


Allt nog, nu ska jag inte spåna mer om detta för egentligen håller jag på och stressar ihjäl mig med en rapport som måste vara klar på måndag så jag hinner inte skriva men jag måste ändå berätta… En riktigt otäck sak hände alldeles nyss. Det värsta är att det inte är första gången men jag lyckades skrämma upp mig lika mycket den här gången med.

I ”morse” när jag gick till jobbet var det ett helt fantastiskt väder, strålande solsken och fågelkvitter. Som jag sa har jag en hel del att stressa med så jag har suttit koncentrerad på mitt jobb och inte tittat ut förrän för en liten stund sedan och då höll jag på att dö… Inget solsken, inget ljus, bara en jämngrå dimma. För en bråkdel av en sekund trodde jag att min lilla syn slutat att fungera helt plötsligt, den bråkdelssekunden räckte för att jag skulle få ont i magen kan jag meddela och få hjärtklappning och akut ångest. Det var helt enkelt fruktansvärt och… ganska ologiskt egentligen men det är konstigt hur snabbt logiken kan flyga sin kos när det gäller det mina ögon ser. Eller inte ser.

Jag antar att det kanske egentligen inte är så konstigt vid närmare eftertanke… jag lever ju fortfarande i någon slags ständig skräck för att varje sekund ska vara den sista när det gäller min syn, då kanske det inte är så konstigt att min inbillning spelar mig spratt. På ett sätt är det bra för jag glömmer inte att vara tacksam, på ett sätt så är det bra att mitt hjärta inte är speciellt skröpligt för annars hade jag fått hjärtinfarkt.

Och nu ska jag önska alla en skön dag. Nu MÅSTE jag jobba!

Nej...

...jag har inte lust att krama HELA världen just nu.
Inte chefen, inte de för*nnade möblerna som ställde sig i vägen och definitivt inte halkan utanför kommunhuset...

Dessutom blev jag så trött i huvudet av alla människor att jag känner mig alldeles snurrig nu. Men jag klagar egentligen inte. Jag såg ju en del av dem jag mötte... vilket är mer än jag gjorde för en vecka sedan.

Jag kan bara inte komma över skillnaden... och likheterna... Jag går omkring och tänker hela tiden på hur det HAR varit, hur stor skillnaden är... och ibland hur liten skillnaden. Och, hör och häpna, vid några tillfällen idag (nu när jag inte haft C:s vakande och skyddande öga över mig) har jag till och med faktiskt kunnat känna att de här två månaderna av mörker var till nytta. Jag har på något märkligt sätt ”lärt” mig att anpassa mig till att inte se och nu när jag ser men ändå inte på ett pålitligt sätt (om det nu går att förstå den beskrivningen) så har jag liksom hjälp av hur det var tidigare… Grovt förenklat kanske det är så att jag i vissa situationer funnit sätt att lösa saker utan att vara helt beroende av synen. Vilket är bra för det är ju inte alltid saker är som de ser ut att vara.

Och ja! Jag är glad. Fortfarande, för även om det praktiska inte som genom ett trollslag blivit enkelt och smidigt som en dans så är ändå skillnaden enorm… nästan lika enorm som att se perfekt och se som jag gör.

Hm… Referensramarna har förändrats lite… i alla fall för ögonblicket.

Bitter

Jag måste erkänna att det finns dagar som jag känner mig allt annat än vänligt inställd till människor i min omgivning. Bitter med STORT B skulle man nog kunna kalla mig. Ingen vacker känsla eller egenskap så egentligen borde jag bara sluta skriva och bara behålla det inom mig. För som sagt, det är inget smickrande alls att erkänna att man är bitter. Tvärtom så borde jag skämmas…

Jag kan till exempel, som idag, bli riktigt ordentligt irriterad på samtalet i fikarummet. Sådär irriterad att jag egentligen borde resa mig upp och gå därifrån så att jag inte råkar säga något, men om gör det, går därifrån, så erkänner jag att jag blev ledsen, eller b i t t e r…

Det sista jag vill är att mina kolleger ska se någon av de känslorna, det skulle bli ohållbart på arbetsplatsen den korta tid jag är där. Jag vill inte att de ska behöva säga vänliga saker eller tycka synd om mig, eller ännu värre… prata bakom ryggen på mig och tycka att jag uppför mig konstigt och ”visst är det synd om henne men någon måtta får det väl vara?”. Att ha en sjukdom eller ett funktionshinder innebär inte att man har rätt att ta ut sin ilska och frustration över andra. Jag vet att jag gör det ibland, i alla fall över mina närmaste men på jobbet får det bara inte hända för den stämpeln vill inte jag ha på mig dessutom. Jag är faktiskt ganska säker på att det funkar hyfsat på jobbet just för att jag lägger band på mina känslor och låtsas att jag är gladare än jag är.

Men ibland så känns det nästan övermäktigt att orka behålla den där masken på. Låtsas att jag förblir oberörd… som idag. När samtalet började med det gråmulna vädret som är så trist. ”Man blir ju totalt deppig och trött av att det är så mörkt ute…” Jag känner igen de orden. Hur många gånger har jag inte sagt dem själv?

Sedan fortsatte samtalet med hur det ser ut i sammanträdesrummet där de håller på att måla om, vilken nyans av gult det är och varför målar de den färgen, tillsammans med någon annan färg, för att inte tala om mönstret på golvet…

Och när jag just tror att jag inte kan bli mer utanför så övergår hela diskussionen i hur turistbyråns nya annons ser ut…

Och hur snälla de än är och försöker förklara så blir jag bara ännu mer utesluten och utanför och isolerad i detta mörker. Och jag har till slut bara lust att skrika åt dem att jag minsann skulle kunna tänka mig att hjula av glädje om jag bara såg hur grådaskigt det är ute och det skulle inte göra mig det minsta deppig, och den gula nyansen i sammanträdesrummen skulle lika gärna kunna vara tomteröd, och turistbyråns annons inte finns som talbok… Men jag håller tyst och ler, eller nickar eller skrattar där så krävs och jag är riktigt duktigt socialt anpassad. Ingen märker något. Ingen utom min andra hälft förstås… som gör det hela värre genom att komma in på mitt kontor och krama mig efter fikat…

Tror minsann att det är andra gången det hänt sedan vi blev ett par…

Han verkar ha ett sjätte sinne för min sinnesstämning… Ganska fantastiskt egentligen.

Tre timmar

Igår var jag på jobbet en stund. Tre timmar närmare bestämt.

Tre timmar är inget och det är ju inte precis så att jag direkt överansträngde mig med att faktiskt arbeta men ändå kändes det nästan mer som jag hade varit där i tre dygn, oavbrutet, utan sömn i mellan.

Det var… konstigt… att vara tillbaka igen. Det är ju länge sedan jag var där, till och med innan operationen.

På något sätt har allt blivit annorlunda för mig. Det är en märklig känsla att plötsligt befinna sig på en plats man känner så väl med människor man känner nästan utan och innan och… inte se. Det är som en hel dimension av verkligheten plötsligt faller bort och ändå… är ju allt sig likt. På ett sätt.

Den där konstiga känslan i maggropen och runt axlarna, för det är märkligt nog där det sitter, liksom pirrar och får mig att känna mig obehaglig till mods och iakttagen även när jag inte är det, finns där hela tiden. Den har inget med det rent praktiska att göra utan är helt och hållet en känsla… av otrygghet, osäkerhet… Till och med när jag sitter och pratar i fikarummet, omgiven av människor som alla talat om för mig att de finns där, jag vet var de sitter… så känns det som om… jag var iakttagen av någon annan, någon som bara smyger sig fram utan att ge sig till känna. Någon som bara stirrar… som vet att det är fritt fram att göra vad som helst, flytta på saker, ställa saker i vägen eller bara göra fula miner för… jag kommer ju ändå inte mäka. Det får mig att känna mig dum, utanför, mindre vetande…

Givetvis finns allt det där bara i min egen fantasi men… det är ändå den känslan jag har. Hela tiden när jag är bland människor. Ibland även när jag är ensam hemma. Jag vet aldrig vad som finns där ute i mörkret…

En annan sak som kändes märklig… om jag nu kan sätta ord på det…
På jobbet var allt sig likt. Alla behandlade mig exakt som innan operationen. Som då jag fortfarande såg lite. För mig är det en skillnad mellan då och nu som inte ens kan beskrivas på samma dag. Jag vet att människor vet om skillnaden också… men på något sätt så är det ingen som verkar förstå hur stor skillnaden är Som om… det enda påtagliga för det som förändrats är för alla runt mig hur jag löser de praktiska detaljerna, och de är ju utåt sett de samma som förut. Jag har samma hjälpmedel för att hantera datorn, samma vita käpp… det är som om det är de sakerna som gör mitt handikapp för alla… utom mig själv. För mig är skillnaden fruktansvärd, men för mina kolleger är skillnaden marginell… I alla fall verkar det så på alla…

Förstår du hur jag menar?

Fast det är ju inte riktigt sant att de praktiska detaljerna fungerar som förut. Inte mer än när det gäller datorn… för allt annat är skillnaderna enorma. Jag tror inte jag kan beskriva hur fruktansvärt instängd, frustrerad och hjälplös jag känner mig när jag behöver hjälp med enkla saker, som att ta mig från punkt a till b. Speciellt när jag gjort det tusentals gånger innan, själv, utan hjälp. Och än mer när jag måste be arbetskamrater om hjälp… Jag har nog en lång väg att gå innan jag kan acceptera att jag måste be om hjälp och sluta skämmas över det. För just nu är nog just det där med at be om hjälp det mest pinsamma…

Igår och idag

Igår blev konstig. Allt känns i och för sig konstigt och kusligt nuförtiden och mina känslor åker alltid jojo och karusell men, igår blev det ännu mer av det.
Vi hade ju bestämt oss för att ha förfest som planerat och mina kolleger skulle dyka upp vid tvåtiden. C kom redan vid lunchtid och vi hjälptes åt att fixa med drinkar och tilltugg. Hm… när jag skriver hjälptes åt låter det precis som om jag faktiskt hjälpte till, eller att VI gjorde något tillsammans. I själva verket var min insats försvinnande liten. Jag bara… stod i vägen mest…

Jag gjorde mig i ordning så gott jag kunde, sminkade mig så gott jag kunde, satte upp håret och tog på mig klänningen C köpte åt mig i onsdags. Den där som gjorde oss så ledsna. Eller i alla fall mig. För att jag för första gången i mitt liv var tvungen att helt förlita mig på ord och känsla och tro att det vi köpte var något även jag skulle ha valt. C tyckte jag såg bra ut. Mina kolleger tyckte jag såg väldigt pigg ut och någon undrade var jag hade köpt klänningen för den var så ”läcker”. C gillade den kommentaren, det vet jag.

Klänningen förresten… Svart, kort och urringad. Känns ganska avklädd för den sitter inte åt någonstans mer än över brösten och känns liksom… glansig. Fast den är inte det säger C. Jag hatar glansigt. När vi valde den hade C först fastnat för något mönstrat men han kunde inte beskriva mönstret. Jag vägrar sätta på mig något som jag inte kan göra mig en bild av. Det kanske blir annorlunda längre fram men absolut inte just nu. Svart är lättare att göra sig en bild av.

Hur som helst så var förfesten trevlig. Alla var glada och avslappnade och såg fram emot kvällen och även om alla vet hur jag mår och så vidare så var det inget som kändes jobbigt. Det var liksom lagom mycket medlidande och förståelse för mig utan att lägga ”sordin” på festen så att säga. Det kändes behagligt. Tryggt. Trots att vi var några stycken. Så jag förstår inte varför jag hela tiden, samtidigt som jag trivdes med situationen, ändå kände att allra helst, om jag bara vågade, skulle jag vilja springa in i sovrummet och gömma mig under täcket. Jag gjorde inte det. Jag stannade och log och hade trevligt. Och efteråt när de gick så var det en liten, yttepytteliten del av mig som längtade efter att följa med. I en tusendels sekund, tills tankarna gick till middagen, alla människor och så jag… ensam i detta förbannade mörker.. Så vi gjorde som planerat, stannade kvar hemma, tog ett glas vin till, lagade mat (jag skalade potatis) och lyssnade på Lugna favoriter… jag börjar definitivt bli gammal. Lugna favoriter… Milda makter!

Idag har vi städat. Efter festen och i största allmänhet. Vi har städat bort ett par saker för gott dessutom (läs vi med en stor nypa salt). Saker som står i vägen för mig och bara utgör onödiga hinder. Som vi inte ens egentligen har reflekterat över och som egentligen inte ens passar in i resten av huset. Som till exempel ett gammalt sidobord C ärvt som ingen av oss tycker är snyggt men som bara stått kvar för att vi slutat lägga märke till det… ända tills jag slutade se det och började gå in i ett av hörnen… som är av det vassa slaget...

Jag har egentligen hyfsad koll på saker nu. Det går inte precis fort när jag förflyttar mig men just innan jag går på något brukar jag komma på att jag ska stanna och känna mig för. Men sedan är det vissa saker, från vissa håll som jag bara inte kan lära mig. Och märkligt nog är nästan alltid de tomma ytorna värst. Hur mycket jag än tränar… För jag börjar ju inse att det mesta handlar om träning. I alla fall i mina positiva stunder.

Imorgon är det traditionsenlig förstaadventsmiddag hos min mamma. Med tillhörande pepparkaksbak… tror jag. Hon har iof inte nämnt något om det i år, jag vet inte, hon kanske skippar allt för min skull? Det vore ganska dumt. Jag hoppas att hon inte gör det… Vi lär få veta imorgon…

Nu får jag önska er alla en riktigt skön helg. Jag önskar jag kunde gå runt och lämna ett meddelande till alla, för jag uppskattar och gläds åt alla kommentarer jag får, men det går ju som sagt inte. Hoppas att ni förlåter mig.

Livet utanför gör sig påmint

På något märkligt sätt tycks det fortsätta, precis som förut, utan att ta minsta hänsyn till att min värld just rasat samman.

På fredag till exempel… då är det dags för den stora festen. Kommunens årliga personalfest. Förra årets fest mins jag nästan som det vore igår för trots att jag redan då såg ganska begränsat på kvällstid så var det nog ändå lite som en… askungesaga. Vi hade gått och smygit omkring ett bra tag med våra känslor och förhållande, det var på festen alla våra kolleger fick veta… även om somliga inte ens efteråt trodde på att det var på riktigt… för… ”vem med sunda förnuftet i behåll skulle vilja ha ett förhållande med henne?”.

Just det där kan jag fundera över än idag.

Fast nu, när jag suttit och bläddrat bakåt i min blogg och läst några av mina tidigaste inlägg så inser jag att han hade ganska många och goda chanser att gå iväg från vårt förhållande, redan när han insåg hur det skulle bli i framtiden… för det fick han göra ganska tidigt ändå…

Men, min älskling är en märklig man. En ganska fantastisk man. Som inte flyr från svårigheter. Jag undrar hur många av dem jag känt innan honom som hade vågat stanna. Eller ens vågat starta ett förhållande med mig med vetskapen om vad som kanske kan hända.

Men… hur underbart behagligt det än är att drömma sig tillbaka… så… går livet som sagt vidare. På fredag är det dags för årets fest. Vi hade för länge sedan bestämt oss för att gå på den och för att våra kolleger skulle komma hit på förfest, precis som förra året… men det var då. Innan. När jag bara var deppig och missnöjd med livet utan att egentligen ha en vettig anledning. Nu är ju saken helt annorlunda.

Jag är inte precis på festhumör, blotta tanken på att möta människor skrämmer mig för att inte tala om att jag under inga omständigheter tänker äta offentligt det närmaste århundradet. Bara för att nämna några saker.

Men… jag inser ju att det finns en logik också i det hela. Förr eller senare måste ju även mitt liv gå vidare och jag måste på något sätt klara av att hantera allt som skrämmer vettet ur mig nu. Som till exempel att möta människor. Mina kolleger i det här fallet. Och det kanske inte finns ett bättre tillfälle än att göra det hemma hos oss för första gången. Där jag är trygg, där jag kan röra mig någotsånär utan att slå ihjäl mig eller något av inredningen… På mina villkor lite alltså… även om jag förstås vet att risken med att bjuda in en massa människor är just att mitt hem kommer att förändras till oigenkännlighet och jag kommer bli lika vilsen som på alla andra ställen. Människor har ju en förmåga att röra på sig, och på saker de kommer i kontakt med.

Sedan finns så klart den mentala biten. Den är alltid värst. Att prata med människor för första gången efter… för första gången så här… Att höra deras medlidande eller eventuella andra reaktioner. Eller att… liksom sitta och förstöra stämningen på en fest… Risken finns ju att de andra tycker det är lika pinsamt att träffa mig som jag tycker det är hemskt att träffa dem.

Och sedan har vi det där med utseendet…. Smink. Hår. Kläder. Jag vågar knappt tänka på hur jag ser ut. Det är inte så att jag tillåter mig själv att hasa runt i morgonrock hela dagen och förfalla totalt men… jag vet ju knappt vad jag har på mig och hur det matchar ihop. Det känns inte alls lockande att famla runt i mörkret och försöka göra mig själv presentabel… och presentabel räcker inte i det här fallet. Visst kan C hjälpa till och se… men inte som jag.

Det finns ett liv utanför

Tänka sig… jag har gjort nytta idag. Inget stort eller världsomvälvande, men jag har i alla fall jobbat lite. Tjejen som är min assistent ringde och undrade så försynt om jag möjligen trodde att jag orkade svara på några frågor. Det lät på henne som om hon tyckte att hon störde mig i mitt sista andetag.

Först var det nästan så att jag trodde att jag inte ens kom ihåg vad hon frågade om men märkligt nog så var det som om jag plötsligt slutade vara den där patetiska, självömkande, deppiga Ella och gick över till professionella versionen av mig själv, den där som tänker logiskt, är effektiv och har svar på det mesta… Det kändes ganska märkligt, skönt… för några sekunder var det nästan som om… jag slapp ut ur min fångenskap och fick vara lite fri från detta förbannade mörker.

Sedan kom ju allt tillbaka, så snart jag lade på luren… men… jag började fundera lite mer på jobbet och loggade in mig på e-posten, svarade på några mail och kände att det var väldigt skönt att ta en paus från att vara ensam i mörkret och istället vara del av en verklighet som jag knappt trodde fanns längre. Jag har bestämt mig för att försöka jobba lite varje dag, precis som jag gjorde innan. Hemifrån. Fast inte hur länge som helst för jag måste nog snart ta steget utanför dörren också. Även om blotta tanken på det skrämmer livet ur mig just nu. Men en sak i taget. Ett litet tag till ska jag tillåta mig själv att känna mig liiiite nyttig hemifrån.

Vi får se hur det känns när telefonen börjar ringa igen. Eller om en kvart... för så snabbt växlar mitt humör nu.

En vanlig dag

Det blev en ganska lugn dag igår. Vi lagade inte ens mat utan beställde hem pizza. Jag som inte ens gillar pizza… men på något sätt smakar det alltid bättre dagen efter.

Idag vaknade jag med en molande huvudvärk som sitter i än. Jag känner mig liksom dimmig i huvudet och lite okoncentrerad. En ursäkt som dög så gott som någon för att åka med C till jobbet istället för att ta morgonpromenaden. Jag jobbar inte min vanliga deltid nu, det orkar jag inte men jag går dit varje dag och går hem (utom när jag är lat). Jag försöker vara där vid fikat så att jag får höra vad som är på g, sedan har jag oftast en träff med min assistent och därefter går jag hem… om jag inte är lat som idag och tar taxi.

På eftermiddagarna jobbar jag hemma och får faktiskt förvånansvärt mycket gjort, nästan lika mycket som jag fick på jobbet den sista tiden. Den största skillnaden är väl kanske att jag försöker att undvika alla möten i möjligaste mån. Jag har konstaterat att det är dem jag har störst problem med så istället för att vara tillgänglig och finnas med överallt så sker mycket av kommunikationen via telefon och mail.

Ibland känner jag mig nästan som en eremit och jag är lite rädd för att folk ska tro att jag har någon slags social fobi. Eller att jag ska utveckla en sådan. Men, än så länge är jag helt normal, jag VILL gå på mina möten och träffa människor. Jag mår bara inte bra av det efteråt och… jag har kanske kommit till en punkt då jag inte längre anser att det är värt priset.

Jag hoppas att det snart ska bli bättre, att jag inte ska behöva känna mig som ett tomt badkar så snart jag gör något vettigt, jag vill återgå till mitt normala liv för det här… det är inte så kul direkt. Men jag antar att jag kanske ska ta det lite lugnt…. ett tag i alla fall.

Skrynkligt och jobbigt

Jag hade tid hos shrinken redan kl 9. Efter det kom jag hem och lade mig under täcket, drog det över huvudet och tänkte att jag aldrig vill komma ut. Det blev jag förstås tvungen till när näsdukarna tog slut.

Ska det kännas så här? Nog för att jag hört att ont ska med ont fördrivas men… jag vet inte. Ska det vara så här så är jag inte säker på att jag tror på det.

Imorgon har jag lovat att börja jobba. I förmiddags ringde kvinnan som ska bli min ”assistent” och lämnade ett väldigt gulligt meddelande på min telefonsvarare. Det lät som om hon verkligen ser fram emot att få börja ta tag i saker och vill ha arbetsuppgifter och jag kan faktiskt tänka mig ett antal genast som hon skulle kunna ta tag i. Det känns bra åtminstone.

Kruxet är så klart att jag behöver ta mig till jobbet och prata med henne, visa henne och se till att hon vet vad hon ska göra. Normalt sett skulle det inte vara något att tjafsa om, en promenad till jobbet, en massa skitsnack med arbetskamraterna, lite fika och så lite jobb och sedan har en hel förmiddag passerat utan att ens märkas… Kruxet är bara att jag inte känner mig normal. Jag är rädd för att min kropp ska reagera precis som den gjort de senaste veckorna vid minsta lilla förändring i det invanda och det har jag alls inte lust med. Även om jag lägger mig och vilar efteråt så tar det sådan tid innan jag blir… någotsånär normal igen… Jag hatar att känna mig som jag gör…Skröpplig. Gammal. Färdig att kasseras och slängas på tippen…

Å andra sidan, om jag inte går till jobbet så lär jag inte heller få veta… om jag orkar alltså… Dessutom vill jag jobba, vill träffa kollegerna och vill fika!

Nå ja, det löser sig. Idag ska jag i alla fall börja med att sortera upp saker och skriva en liten lista på vad jag ska gå igenom med henne. I värsta fall ber jag henne komma hit och gå igenom allt. Lite fräckt, jag vet men kanske bättre än alternativen.

Nu ska jag lägga mig på soffan, sätta på TV:n och zappa… det är lagom aktivitet för min nyskrynklade hjärna.

Pannkaka

Det är vad det blev av dagen. Både bildlikt och bokstavligt.

Inga naglar, ingen frisyr och definitivt ingen snygg sminkning… om man inte räknar gråtränderna efter mascaran förstås.

Jag gick till chefen, satt och pratade med honom i över en timme och när jag kom ut så var det ungefär som om någon hade stuckit hål i en ballong. All ork, all självbehärskning bara försvann och det enda jag ville var att åka hem och dra täcket över mig och aldrig komma ut igen. Jag ringde frissan, som väl är så känner vi varandra tillräckligt väl för att hon skulle vara förstående. Sedan åkte jag taxi hem och hemma somnade jag så fort jag lade huvudet mot kudden. Sov bort halva dagen gjorde jag så jag lär väl ligga vaken i natt…

Och nu har jag stekt pannkakor… utan grillkrydda.

Egentligen var det ett ganska bra möte med chefen. Han var, till min stora förvåning, både extremt (med hans mått räknat) trevlig och förstående.

Jag vet inte om det beror på att C kanske hade pratat med honom (C påstår att han inte gjort det). Jag uppskattar inte om han har det för det skulle kännas och se väldigt märkligt ut om han sprang mina ärenden men… samtidigt så insåg jag idag att jag helt enkelt inte riktigt är i form för att klara av allt själv just nu. Jag kände mig illamående innan det här mötet och efteråt ska vi inte tala om… Och det trots att det var ett bra möte.

Min nya chef som oftast uppträder som en elefant i en porslinsbutik gjorde det även idag. Han gick rakt på sak och förklarade genast att han absolut vill att projektet ska avslutas. Efter den inledningen blev jag nästan gråtfärdig för jag antog att han med det menade att om jag inte fixar det så får någon annan ta över, men sedan, efter ett ganska långt tag, kom det fram att han faktiskt inte ville ersätta mig, som jag hade tolkat det, utan ville hitta ett sätt som gör att det kan fungera för mig.

Han gick på som en riktig elefant och ställde så många frågor, jobbiga frågor som inte handlade om jobbet, att det förmodligen fick spanska inkvisitionen att framstå som en söndagsutflykt och sedan, när jag var färdig att börja lipa, kom han med ett riktigt bra förslag. Jag börjar tro att den mannen, trots sin osmidighet ändå är en ganska bra ledare och personkännare.

Han föreslog att jag skulle göra som doktorn tyckte och ta en time out på några veckor eller tills jag börjar längta till jobbet igen (vilket jag upplyste honom om att jag redan gör)och sedan börja arbeta några timmar om dagen beroende på hur jag mår. När jag börjar jobba igen kommer han att se till att jag får en assistent som kan göra allt administrativt och annat som jag kan delegera. Det var ju tänkt att det skulle funkat så från första början men det är bara det att hon som skulle ha hjälpt mig ständigt har haft andra arbetsuppgifter som hon och andra prioriterat mer så det blev inte mycket service till mig. Nu har han lovat att se till att det verkligen funkar som det är tänkt. Vi får väl se, tanken och själva upplägget låter lovande i alla fall. Dessutom har vi justerat tidsplanen lite och skjutit fram vissa saker så att jag inte behöver känna mig så stressad och det är också bra.

När jag satt där och hörde allt detta och insåg att han faktiskt vill att JAG ska avsluta projektet OCH må bra, så bestämde jag mig för att jag ska börja jobba i mitten av nästa vecka och det sa jag också till chefen. Det är bara det att efter den här eftermiddagen är jag aningens tveksam. Jag hade ingen aning om att min kropp skulle reagera som den gjorde efter mötet. Jag hade trott att jag liksom… har blivit starkare efter de här veckorna som jag varit ledig… efter semestern och allt… Men det verkar ju snarare tvärt om.

Men vi får se... just nu orkar jag inte tänka mer på morgondagen, det räcker med att överleva dagen.

Torsdagsplaner

Idag ska jag göra en sak till som jag inte längtar efter att göra direkt. Jag har blivit kallad till möte på kommunledningskontoret med min chef (inte C då). Han ringde igår och beordrade mig med hela handen som vanligt och jag orkade inte säga emot. Saken är ju ändå den att jag måste prata med honom igen, nu när jag tydligen inte bör jobba som vanligt fast jag hade räknat med att börja igår.

Jag vet att jag måste prata med honom, redovisa hur långt jag kommit i projektet och vad som akut måste göras och jag vet att jag också vill det… men, samtidigt innebär ju det här mötet någon typ av beslut om framtiden och det vet jag inte om jag klarar av att fatta än. Jag måste bestämma mig för om jag ska göra tvärt emot vad doktorn och C föreslår, om jag ska jobba på som vanligt eller jobba deltid eller vad jag vill… Vad jag än väljer… så blir det en kompromiss.

Jag vet inte hur jag ska förklara så att du förstår och C förstår… men jag vill så oerhört gärna avsluta det här projektet, visa att jag klarade av det trots allt strul. Bevisa för alla att jag kan, att jag inte bara är handikappad… för om jag inte gör det nu så är risken stor att när jag väl vill och kan komma tillbaka så finns det inget kvalificerat jobb till mig. Men jag vill också göra det för min skull, för att jag behöver jobba, för mitt självförtroende och allt det där…

Nå ja…
När jag inte klarar av att besluta mig för något låter jag situationen fatta beslutet. Så får det nog bli idag.


Efteråt tänker jag faktiskt belöna mig själv. Här är tvära kast mellan yta och djup nu ,)
Jag tänker gå till frissan och få en klippning och sedan ska hon få sminka mig och sätta upp håret. Dessutom ska jag få manikyr har jag bestämt mig för. Fransk manikyr. Förr i livet var jag alltid välsminkad och mina naglar var alltid långa och välmålade, nu kan jag knappt minnas när jag sist hade naglar över huvudtaget eller ens nagellack. Ju mindre jag ser desto mer använder jag händerna verkar det som och naglarna går av men nu efter semestern är de faktiskt i lite bättre skick så jag ska unna mig denna fullständigt bortkastade lyx.

Varför? Bara för att det känns bra. För att jag vill vara fin… för C så klart. Även om jag tycker att det finns andra hål att stoppa pengarna i…

Jag önskar er alla en riktigt bra dag.