En liten update angående fotbollen

Har jag berättat ett jag hyser en viss aversion mot sjukhus och akutmottagningar? Inte?

Men det gör jag. Och ingen liten sådan heller för att uttrycka det milt och civiliserat.

Så jag avvaktade i eftermiddags och efter några timmar med is på knät och högläge kändes det faktiskt inte alls lika illa så jag brydde mig inte om att ringa till vårdcentralen eller vart man nu ringer i sådana här lägen. När C kom hem tänkte jag glatt skutta upp och möta honom i hallen och berätta vad jag roat mig med idag (för det hade jag nämligen inte vågat göra i telefon), men jag kom inte så långt som till hallen. Inte ens till sovrumsdörren faktiskt och då är inte vårt sovrum extremt stort. Jag vände halvvägs.

Jag behöver nog inte berätta vad C tyckte när han fick klart för sig läget. Det blev en mindre dragkamp mellan ”vi åker till akuten nu!” och ”Det gör vi så fan heller”. Det sistnämnda vann med mycket liten marginal efter diverse övriga utlåtanden och andra utpressningsknep. Så nu fortsätter jag med att ligga med benet i högläge med ispåsar på (för det har jag minsann googlat mig till) och hoppas att jag imorgon vaknar upp till en betydligt bättre dag och med ett knä som åtminstone ser halvnormalt ut för det sista jag vill är att åka till akuten frivilligt.

Nehej du, där kan de ju få för sig att det är något fel på mig, gipsa mig och ge mig kryckor och hur ska det gå?

Absolut inte!

Kommer inte på fråga. Något måste jag väl få bestämma själv?


Gissa om C är sur på mig nu?

Personligen tror jag faktiskt att han nästan är redo att säga upp bekantskapen med mig. Han kallade mig just för något så sött som ”envis tokig åsna” tidigare var jag bara ”korkad” så det går framåt. Det är tur att jag har min älskade dator som håller mig varm i sängen för min älskade man är inte speciellt kärvänlig i detta nu.

Och nu vet jag ju att du genast kommer att hålla med honom… eller hur?