Bra och dåliga dagar

Jag vet inte ens om jag borde skriva idag. Risken finns att det bara blir en massa gnäll för så trevlig som gårdagen var, så otrevlig var dagen när hela dess verklighet mötte mig. Det är märkligt hur bra dagar, som igår, riktigt tycks förstärka kontrasterna mellan de dåliga dagarna och hur de dåliga dagarna tycks få även de medelgoda eller vanliga dagarna att framstå som i grunden dåliga. Det är givetvis inte dagarna som är dåliga, utan mitt humör. Fast de bra dagarna, som igår, de ÄR bra… bättre än de dåliga, alldeles oavsett humör.

På de bra dagarna är jag tillsammans med människor som känner mig och mina behov och mina brister. De tar hänsyn till dem på ett sätt som är naturligt, utan varesig medlidande, onödigt dalt eller onaturlig nonchalans. På de dåliga dagarna omges jag av människor som sällan tycks ens försöka förstå mig. Fast jag vet… givetvis är det där bara något jag känner, det behöver inte nödvändigtvis vara så. För i grund och botten tvivlar jag på att majoriteten av dem jag möter inte vill mig väl. Jag menar inte att människor skulle vilja mig mer väl än de vill andra, jag menar bara att vi svenskar, eller vi människor, sällan vill våra medmänniskor annat än gott… såvida vi inte är kungligt avundsjuka och det har knappast någon orsak att vara på mig.

På de bra dagarna är jag på platser jag känner väl, där jag vet var bord och stolar står, där mattor och möbler utgör kontraster som syns. På de dåliga dagarna måste jag ge mig iväg till möten på orter jag sällan besöker, till lokaler som antingen är för dåligt belysta eller har en massa vackert solljus som silar in från alla håll och bländar, eller där kontrasterna är för små och bord och stolar dyker upp ur tomma intet.

På de bra dagarna skiner solen lite lagom och kombinationen solglasögon och keps räcker för att jag inte ska ha tårar i ögonen hela tiden. På de dåliga dagarna skiner solen lite mer, eller så kan jag inte med att ha keps på, och gör att jag får ont bara jag tänker tanken att gå ut.

På de bra dagarna jobbar jag en hel dag utan att bli så in i bomben trött som på de dåliga dagarna. Då är jobbet en lagom kombination av datorarbete, telefonmöten och riktiga möten. Inte alls som på de dåliga dagarna då mötena inte tycks ta slut och där alla möten utgörs av fler än fem personer som jag dessutom inte ens känner och som inte känner mig.

På de bra dagarna tänker jag att jag nu nog kan jobba heltid igen. Utan att svimma av trötthet när jag kommer hem eller få huvudvärk som inte är av denna världen. Utan att bli fullständigt asocial resten av kvällen. Då tänker jag att jag är riktigt duktig på detta med ”livet efter” och att det nog ska gå bra. På de dåliga dagarna är jag bara fylld av tvivel och vanmakt och frustration över att inget är ens det minsta lilla som förut.

Och jag undrar… varför är de dåliga dagarna i majoritet?
Kommer de att någonsin hamna i minoritet?
Kan jag någonsin vinna?
Det är nämligen så det känns… som ett ständigt slagfält där jag vinner ett halvt slag då och då men dagen efter får jag sorgligt retirera och plåstra om mina sår.