Påsken och apoteket

Så fort påsken försvann! Det var knappt jag hann med att stoppa i mig allt godis och så var den över.

Jag hoppas att alla mina snälla bloggvänner haft en lika skön och avkopplande helg som vi har haft? Tack för alla snälla kommentarer till mitt förra inlägg. Ja, mina känslor kanske är mänskliga och rent av normala, men inte är de vackra...

Vi började helgen redan på torsdagen och var lediga båda två. Den dagen gjorde vi absolut ingenting. Låg kvar länge i sängen, åt stor och mysig frukost och satt sedan i trädgården och njöt av solen. I alla fall gjorde jag det. C satt och gormade över alla löv vi tydligen borde ha krattat och allt annat som vi borde gjort. Jag låtsades att jag inte hörde. På fredagen däremot hade han helt bestämt sig för att här skulle arbetas och göras fint i trädgården. Jag hittade säkert på ett dussin ursäkter till varför vi inte skulle göra det just den dagen men han köpte ingen av dem. Tvärt om. Och han tvingade mig att hjälpa till! Jag som inte ens gillar trädgårdsarbete och jag har definitivt inte ont av att se löven ligga kvar under buskarna…

På lördagen var vi och storhandlade, vilket räckte av äventyr för mig. Jag hatar att handla! Har jag nämnt det förr? Blotta tanken gör mig utmattad, men vad gör man inte för sin älsklings skull? Eller var det möjligen för bådas vår skull? Han skulle faktiskt kunna handla mycket bättre och förmodligen snabbare utan mig men han påstår att han behöver sällskap. Hm…

I söndags hade vi både mina och C:s föräldrar på lunch och måndagen ägnade vi åt att vila upp oss. Gissa vilka dagar jag gillade bäst?

Idag var jag inne på Apoteket och hämtade mina recept efter jobbet. Både jag och C är stammisar där numera och personalen känner oss ganska väl, men idag hände något som inte hänt förut. Damen i disken undrade om jag ville ha information om mina läkemedel på punkskrift. Själva frågan är väl egentligen inte så konstig och helt berättigad, men jag kunde inte låta bli att rodna ordentligt när jag mumlade mitt ”nej tack”, för jag har inte precis gjort några enorma framsteg i punktskriftens fantastiska värld. Fast jag måste erkänna att jag ändå undrade jag lite över att få frågan nu, efter all denna tid. Så jag frågade om detta var en ny tjänst de börjat med… viket jag kanske inte skulle gjort för apotekaren lät aningens förlägen när hon svarade att den inte alls var ny.

Jag menade faktiskt inte alls att låta kritisk, mot det lokala apoteket eller dess personal som oftast är väldigt vänliga och tillmötesgående, tvärt om. Kritiken är nog snarare mot mig själv. Jag borde… ta tag i det där med… p u n k t s k r i f t… men är jag lat eller bara obildbar? Eller hur ska jag annars få min kropp till att börja… lära sig? Och måste jag? Kan jag inte bara fortsätta att låtsas som att det är fullständigt onödigt så kanske det också blir det? På n något magiskt sätt? Jag menar, jag har ju gjort det så duktigt så länge...

Är det förresten inte barn som ägnar sig åt magiskt tänkande? Jag är ju inget barn men jag kanske kan få vara det på den här punkten?

Dagens klagolåt

I helgen var barnen här.
Ibland undrar jag om de verkligen är barn…. Eller små vuxna. Det är som om de förstår mer än de flesta vuxna gör, utan att ha något behov av att säga det högt. För dem är det mesta mer naturligt på något sätt. Eller snarare…. Även om det inte är naturligt så är det så, och då är det bara att acceptera…

I lördags gjorde vi adventsfint i huset. Eller snarare de. Jag kan inte ens med bästa vilja påstå att jag hjälpte till, mer än förklarade hur gardinerna ska hänga. Vi bakade också lussekatter, drack glögg och satt framför brasan med julmusiken på och hade en riktigt mysig dag. När det doftar glögg och nybakta lussekatter känner till och med jag julstämningen. Jag kan inte påstå att jag inte saknar de tindrande julljusen men dofterna och ljuden kompenserar en del. Det finns inget mysigare än värmen från brasan och ljudet av veden som sprakar, till och med lågorna har ett speciellt läte. Synd bara att det inte går att ha hela tiden på samma sätt som ljusen.

I söndags ville barnen shoppa så vi åkte över till byhålan intill, där mina föräldrar bor. Jag stannade hos mina föräldrar medan C och barnen handlade. Julruschen och första advent i affärerna är inget jag direkt längtar till, speciellt inte just nu. När de kom tillbaka var det dags för adventsfika hos mina föräldrar vilket också var mysigt även om mamma inte hunnit med den traditionella pepparkaksdegen.

Den här veckan ska jag börja jobba på riktigt. På jobbet alltså. Jag har ett antal möten jag inte med gott samvete kan skippa så jag måste på något sätt ta mod till mig. Hur det ska gå till rent praktiskt… eller psykiskt har jag ännu ingen aning om. Dessutom ska vi på ett återbesök till doktorn. För ovanlighetens skull ser jag faktiskt fram emot det för det finns ett antal frågor jag skulle vilja ha svaret på. Eller… ja, egentligen kanske jag inte vill ha svaret, för jag misstänker att de inte är vad jag skulle vilja höra… men… jag behöver nog veta. Eller åtminstone ställa dem…

En av de saker som oroar mig ganska mycket är att jag är så fruktansvärt ljuskänslig. Jag brukar vara det efter operationerna men den här gången är det värre än någonsin. Och det verkar inte ens bli bättre med tiden som går. Ska jag se det positiva i det så är det väl att jag faktiskt även om jag inte ser skillnaden, märker skillnaden mellan ljus och mörker genom hur mycket mina tårar rinner och hur ont det gör. Å andra sidan är det knappast speciellt praktiskt, speciellt inte när folk tror att jag gråter för jämnan. Nu tycker väl förstås vän av ordning att det är lite mycket klagomål för småsaker här, man kan ju faktiskt ha mörka glasögon på sig… vilket är helt sant… om de bara hjälpte… eller gå omkring och blunda, vilket också är fullt möjligt, om är lite… knepigt. Nå väl, det går väl över med tiden gissar jag, men frågan är hur lång tid. Dessutom måste jag erkänna att det gör mig aningens lätt förbannad att det som är fullständigt obrukbart och till ingen nytta för mig ändå gör både ont och ger en massa obehag…. För det är obehagligt att folk tror att jag gråter.

Vilket jag har god lust att göra…
Men inte gör offentligt.

Nä… vad tycker ni? Ska jag sluta tycka synd om mig nu?

Dagens gråt

De här senaste månaderna har jag nog gråtit mer än jag gjort under hela livet. Den löjligaste sak kan få mig totalt ur balans… fast det är väl synd att säga ”få mig” precis som om jag inte konstant vore ur balans numera…

Idag har jag till exempel både gråtit och skrattat åt kommentarerna till mitt förra inlägg… Samtidigt. Knepigt men sant.

Dessutom började jag dagen med att gråta. Fast på ett bra sätt. Vi har barnen den här helgen och på morgnarna kommer de och kryper ner i vår säng om vi inte hinner upp före dem. Ibland kan de vara hemskt morgontrötta men inte idag så vi hade en riktig mysmorgon med tv och fniss och skratt. Och gråt… För naturligtvis så kom samtalet in på nästa vecka och barnen ställde frågor som jag försökte svara på. Det kändes faktiskt helt okej för när de frågar så gör de det för att de bryr sig. Men sedan säger den superintelligenta lillasystern; ”Men Ella, egentligen spelar det ingen roll hur det går. Du har ju alltid pappa som kan se åt dig och vi kommer att gilla dig precis lika mycket ändå. Du är faktiskt den bästa plastmamma man kan få”.

Jag försökte verkligen att inte vara sådär mesig och börja lipa men det gick bara inte, speciellt inte när storebror instämde…

Ibland, dagar som denna så undrar jag om det ändå inte finns en Gud eller ett öde som på något sätt styr upp allting så att det inte går helt åt helsicke. Jag menar, jag skulle ju kunnat vara singel fortfarande, som jag var när allt detta började. Hur skulle jag då må? Men det verkar liksom som om ödet ändå försöker kompensera mig så gott det kan… som om; Nje, det är inte meningen att du ska se, men här, du kan få den här fantastiska mannen och hans två barn som kompensation. Duger det?

Absolut. Jag behöver inte mer.

Vem det än är jag borde tro på så hoppas jag att du läser min blogg, i så fall vill jag bara säga TACK. Faktum är att jag inte skulle byta bort min familj mot min syn om det vore möjligt… Absolut inte. Aldrig. Då får det vara. Då kan allt förbli som nu och jag lovar att till och med försöka vara lite mer tacksam.

Annars… har vi faktiskt inte varit så lata idag som vi var på morgonen. VI har jobbat hårt med att slänga ut julen… Jag måste erkänna att jag faktiskt inte hade en aning om att vi hade så mycket jul. Antingen har jag dåligt minne eller så har C ställt fram en massa saker utan att berätta…
Nä… det där sista tror väl ingen på?
Inte jag heller.

Hur som helst så känns det ganska skönt att vi städat ut julen, inte för att den stört mig direkt men på något märkligt sätt så känns det lite som ett slut. Slutet på en hemsk tid som jag hoppas, hoppas ska vara över… eller åtminstone bli liiiite bättre… Kanske.

Igår och idag

Igår blev konstig. Allt känns i och för sig konstigt och kusligt nuförtiden och mina känslor åker alltid jojo och karusell men, igår blev det ännu mer av det.
Vi hade ju bestämt oss för att ha förfest som planerat och mina kolleger skulle dyka upp vid tvåtiden. C kom redan vid lunchtid och vi hjälptes åt att fixa med drinkar och tilltugg. Hm… när jag skriver hjälptes åt låter det precis som om jag faktiskt hjälpte till, eller att VI gjorde något tillsammans. I själva verket var min insats försvinnande liten. Jag bara… stod i vägen mest…

Jag gjorde mig i ordning så gott jag kunde, sminkade mig så gott jag kunde, satte upp håret och tog på mig klänningen C köpte åt mig i onsdags. Den där som gjorde oss så ledsna. Eller i alla fall mig. För att jag för första gången i mitt liv var tvungen att helt förlita mig på ord och känsla och tro att det vi köpte var något även jag skulle ha valt. C tyckte jag såg bra ut. Mina kolleger tyckte jag såg väldigt pigg ut och någon undrade var jag hade köpt klänningen för den var så ”läcker”. C gillade den kommentaren, det vet jag.

Klänningen förresten… Svart, kort och urringad. Känns ganska avklädd för den sitter inte åt någonstans mer än över brösten och känns liksom… glansig. Fast den är inte det säger C. Jag hatar glansigt. När vi valde den hade C först fastnat för något mönstrat men han kunde inte beskriva mönstret. Jag vägrar sätta på mig något som jag inte kan göra mig en bild av. Det kanske blir annorlunda längre fram men absolut inte just nu. Svart är lättare att göra sig en bild av.

Hur som helst så var förfesten trevlig. Alla var glada och avslappnade och såg fram emot kvällen och även om alla vet hur jag mår och så vidare så var det inget som kändes jobbigt. Det var liksom lagom mycket medlidande och förståelse för mig utan att lägga ”sordin” på festen så att säga. Det kändes behagligt. Tryggt. Trots att vi var några stycken. Så jag förstår inte varför jag hela tiden, samtidigt som jag trivdes med situationen, ändå kände att allra helst, om jag bara vågade, skulle jag vilja springa in i sovrummet och gömma mig under täcket. Jag gjorde inte det. Jag stannade och log och hade trevligt. Och efteråt när de gick så var det en liten, yttepytteliten del av mig som längtade efter att följa med. I en tusendels sekund, tills tankarna gick till middagen, alla människor och så jag… ensam i detta förbannade mörker.. Så vi gjorde som planerat, stannade kvar hemma, tog ett glas vin till, lagade mat (jag skalade potatis) och lyssnade på Lugna favoriter… jag börjar definitivt bli gammal. Lugna favoriter… Milda makter!

Idag har vi städat. Efter festen och i största allmänhet. Vi har städat bort ett par saker för gott dessutom (läs vi med en stor nypa salt). Saker som står i vägen för mig och bara utgör onödiga hinder. Som vi inte ens egentligen har reflekterat över och som egentligen inte ens passar in i resten av huset. Som till exempel ett gammalt sidobord C ärvt som ingen av oss tycker är snyggt men som bara stått kvar för att vi slutat lägga märke till det… ända tills jag slutade se det och började gå in i ett av hörnen… som är av det vassa slaget...

Jag har egentligen hyfsad koll på saker nu. Det går inte precis fort när jag förflyttar mig men just innan jag går på något brukar jag komma på att jag ska stanna och känna mig för. Men sedan är det vissa saker, från vissa håll som jag bara inte kan lära mig. Och märkligt nog är nästan alltid de tomma ytorna värst. Hur mycket jag än tränar… För jag börjar ju inse att det mesta handlar om träning. I alla fall i mina positiva stunder.

Imorgon är det traditionsenlig förstaadventsmiddag hos min mamma. Med tillhörande pepparkaksbak… tror jag. Hon har iof inte nämnt något om det i år, jag vet inte, hon kanske skippar allt för min skull? Det vore ganska dumt. Jag hoppas att hon inte gör det… Vi lär få veta imorgon…

Nu får jag önska er alla en riktigt skön helg. Jag önskar jag kunde gå runt och lämna ett meddelande till alla, för jag uppskattar och gläds åt alla kommentarer jag får, men det går ju som sagt inte. Hoppas att ni förlåter mig.

Inte ensam

Det är inte många minuter jag varit ensam sedan vi kom hem från sjukhuset. Faktum är att jag förmodligen bara varit själv på toaletten. C var hemma igår och vi var på vårdcentralen där jag tog tryck enligt doktorns ordination, vilket för ovanlighetens skull låg alldeles perfekt… det är så dags nu… och så var vi på Syncentralen.

Jag kommer allt för väl ihåg hur det var efter förra operationen, då åkte jag själv till vårdcentralen. Det var allt annat än trevligt så det var skönt att C följde med… även om jag vet att jag måste lära mig att hantera sådana situationer själv. Snart.

Jag vet inte… egentligen är det kanske bäst att ta tag i allt praktiskt genast och börja vänja sig för när man skjuter saker på framtiden så blir de antingen inte gjorda alls… vilket är ganska uteslutet, eller så… har de en tendens att liksom bli större och mer skrämmande än de egentligen visar sig att vara.

Idag är min mamma här och just nu lagar hon mat… men… ärligt talat. Jag önskar att hon gick för jag orkar inte med hennes sätt att hantera allt det här på. Det är som om jag vore tre år igen… och visst, på sätt och vis är jag det i mångt och mycket för den enklaste lilla sak ställer till med världens besvär men… I huvudet är jag fortfarande jag. Vuxen. Hyfsat intelligent. Med en förmåga att tänka helt själv. Jag vet inte hur man hanterar människor som tror att jag blivit barn och inte blind. Jag vet inte om jag orkar med dem… Och jag vet inte om jag orkar höra henne ge mig ännu en väderleksrapport, eller tala om att det börjar bli lite skumt ute nu…

Tänk om alla vore som C… även om jag svor ve och förbannelse över honom igår när han tvingade mig att skala potatis, duka bord och allt annat… nå ja, han hade ju rätt, jag måste ju göra saker själv men jag blev inte mindre förbannad av att jag snubblade… och krossade porslin. Och sedan krossade jag porslin av bara farten i rena ilskan. Tur att vi har en del i reserv...

Fast nu när jag jämför med mammas inställning så inser jag blixtsnabbt vilken metod som är mest lämplig… Som gör att jag mår bäst… Kanske är det ren uträkning från C att be min mamma komma hit mot min vilja. Så jag liksom fattar mitt eget bästa. Inte vet jag. Och just nu har jag inte ens förmågan att tänka efter själv… För jag är fortfarande kvar i det där vakuumet där allt tycks liksom gå i ultrarapid, vara bortdomnat… Inte egentligen spela någon som helst roll…

Inte ens det faktum att jag ska på återbesök imorgon spelar någon roll… jag har nog aldrig brytt mig så lite som jag gör nu… Nu har de ju inget mer sätt att göra mig illa… inget mer att ta ifrån mig…

Om barn och mammor

Barn är ganska fantastiska. I alla fall de här barnen. Jag upphör aldrig att förvånas över hur ärliga de är och hur lätt de har för att… vara fullständigt naturliga. Som om det vore det mest självklara i välden att deras pappas nya fru är synskadad.

Första gången de träffade mig så såg betydligt mycket bättre så de har ju varit med på resan hela tiden, efter och före varenda operation med allt vad det inneburit och ändå har de aldrig gnällt eller suckat över att de faktiskt tvingats ta en hel del hänsyn till mig och mina problem. Jag är verkligen förundrad och tacksam över att de har så stor tolerans. Än mer förundrad blir jag när de så tydligt visar att de tycker om mig och att de trivs hos oss och skulle vilja få vara hos oss mer och oftare. Jag önskar så att deras mamma ville lyssna på dem för C behöver också få vara med sina barn.

Mammor förresten. De är verkligen ett kapitel för sig själva. I alla fall är min det. Medan C och barnen var på äventyrsbad så besökte jag mina föräldrar och passade på att gå ut och gå med mamma en stund. Det var kallt så det blev ingen långpromenad vilket är tur det för… helt ärligt lyckades hon, i bästa välmening, förstöra stora delar av mitt redan skröpliga självförtroende i bara några få meningar. Jag vet inte om hon inte tänker eller om hon är så förblindad av sin förtvivlan över min syn att hon inte har förmågan att känna annat än skräck och panik… Eller om hon möjligen har någon märklig sjukdom som gör henne rent ut sagt elak… Jag vet inte vilket som är bäst att tro på, kanske är det lika bra att bara strunta i det. Om det nu vore så enkelt.

För hur det än är så är det alltid de där… förlupna, ogenomtänkta kommentarerna som gör att jag rasar ner i ett svart hål och vill försvinna för gott… eller som i det här fallet, tappar greppen om kanten dit jag så mödosamt just börjat komma upp. Det kan vara några få ord i bästa välmening, sagda direkt, eller något jag råkar höra som inte är menat för mina öron.

Jag har visserligen alltid varit känslig men så här känslig har jag då aldrig varit.


Nå ja… livet går vidare idag med. Utan några stora planer. Tanken närmast är lite matlagning och annat hushållsplock, sedan kanske lite mer läsande och bloggande, lite TV och eventuellt en promenad med en kompis som är mammaledig.

Jag önskar alla mina vänner en riktigt bra måndag.

Drömmar

Igår fick jag mig en tankeställare när det gäller mitt bloggande. Jag insåg att jag den senaste tiden faktiskt varit ganska självisk och mest tagit emot kommentarer och mått bra av dem utan att själv ge igen. Jag har helt enkelt försummat mina kära bloggvänner och många gånger läst utan att lämna kommentarer. De kommentarer jag har lämnat har varit ganska… oengagerade.

Jag tror att ni som ofta besöker min blogg förstår orsakerna så jag ska inte urskulda mig. Däremot så fick jag ordentligt dåligt samvete igår. Inte ens i drömmarna kunde jag släppa det helt vilket faktiskt var bra för jag drömde helt knasiga drömmar där jag träffade flera av mina bloggvänner i livet så att säga. Det var en väldigt trevlig dröm. Nästan som i verkligheten så såg ni alla helt annorlunda ut än vad jag föreställt mig för jag såg er helt klart och tydligt. Jag gillar sådana drömmar!

Det där med drömmar är märkligt. Jag har ofta mardrömmar, när de börjar så avlöser de varandra hela natten och det är nästan lika bra att gå upp för att få ett slut på det. Och sedan, när jag är inne på att strunta i att somna alls så kommer flera nätter med riktigt angenäma drömmar. Som i natt… Då är det nästan så jag vill lägga mig även på dagen bara för att det är så skönt att sova.

Idag annars så har jag inte gjort speciellt mycket. Städat lite, sovit en stund, skrivit och skickat en shoppinglista till C och nu snart ska vi åka och hämta barnen. I helgen ska det visst bli bad enligt önskemål. Jag åker väl en stund till mina föräldrar, det är som att välja mellan pest eller kolera – äventyrsbadet med miljoner med folk eller föräldrarna… Jag kan ju förståss stanna hemma också… Asch, det löser sig, de kanske inte alls vill åka när det väl kommer till kritan.

Nu önskar jag er alla en riktigt skön fortsättning på dagen!

Kort summering av helgen

Det är strax dags för mig att gå och lägga mig. Helgen är över och den har bjudit på en hel del trevligheter och nästan lika mycket ledsamheter.

Barnen har varit här och det hör helt och hållet till den första kategorin. De har alltid nära till skratt och bus och deras sorglösa inställning till livet smittar av sig allt som oftast. Dagar som denna förundras jag nästan oupphörligt över det faktum att jag fått detta oerhörda privilegium att få delta i deras liv. De, tillsammans med C, får mig att känna mig som om jag hörde hemma här. Med dem. Som om jag vore en helt naturlig del i deras liv. För dem verkar det vara självklart. För mig… är det fortfarande en gåva.

Det är också en märklig och ganska fantastisk känsla att se den man jag älskar förvandlas till just precis en sådan far som alla barn borde ha. Att gång efter gång märka kärleken mellan honom och barnen, att se dem tillsammans, både när det är gräl och tandagnissel och när allt funkar som det ska är… också något som får mig att känna mig så djupt tacksam över att jag får vara här.

Samtidigt… har det funnits ledsamheter också. Men bara inom mig.

Vi åkte bara en kort sväng till mina föräldrar och allt var precis så bra som det kan vara med tanke på hur min mamma varit den senaste tiden. Vi stannade inte länge utan skyllde på att barnen skulle hem igen. Vilket iof var sant... Så med andra ord, ingen annan än jag själv har gjort mig ledsen och besviken denna helg. Det gör ont att inse verkligheten...

Nu ska jag önska er alla en skön afton, en god natt och riktigt trevliga drömmar.

Rörig fredag

Phu vilken dag jag har haft! Det har varit så rörigt att jag knappt vet vad jag heter fortfarande.

Först lade min dator på jobbet av, dvs Nisse gick i strejk och då är det inte helt enkelt att sköta sitt jobb kan jag meddela. Givetvis ringde det som aldrig förr och alla ville veta sådant som jag inte kunde ta reda på. Dessutom så missade jag självklart ett möte som jag sedan fick springa till när de ringde efter mig vilket resulterade i ett antal smärtsamma möten samt diverse andra problem. Medan jag var iväg på mötet var vår datortekniker och gjorde en omsinstallation av hela datorn och efter det var inget sig likt…

När jag kom hem var jag sådär supertrött som bara jag kan bli och inte hjälpte det att C dök upp med barnen fem minuter efter jag kom innanför dörren för han blev givetvis sur över att jag jobbat så länge och var så trött… Och jag kan förstå honom… för jag är definitivt inte social efter en sådan här dag.

Men imorgon är en annan dag.

Då kommer C:s föräldrar hit och det ska bli trevligt. Vi hoppas på bra väder så vi kan göra en liten utflykt. På söndag åker vi till mina föräldrar och det kanske också blir trevligt.

Nu däremot är det dags att dippa i soffan som Elisabeth säger.

God natt alla vänner, jag önskar er alla en supertrevlig helg!



Förresten... den där *pekar uppåt* kan man klicka på...

Natti natti

Smyger bara in och önskar alla kvällspigga en god natt, skön sömn och vackra drömmar.

Själv är jag i det närmaste utmattad, även om det varit en mestadels trevlig dag med god mat, shopping och busiga barn.

Söndag morgon

Idag gör vädret en repris på gårdagen. Mulet grått och ruggigt.

Igår blev det inte riktigt som vi hade tänkt, barnen ville inte ge sig ut i regnet, så vi avstod från shoppingrundan. C och jag tog en långpromenad medan det höll upp. Det var ganska skönt för det var inte så kallt. Det kanske var lika bra att vi inte gav oss iväg, jag misstänker att alla hade samma tanke, att passa på och shoppa nu när det var så ruggigt väder. Vi får väl ge oss ut idag.

Nu önskar jag er alla en riktigt skön söndag.

God morgon

Lördag morgon och regnet vräker ner!
Mysigt… eller inte. Det känns verkligen som höst nu. Mörkt och grått och kall och jag blir inte det minsta gladare.

Fast vi har haft en mysig morgon ändå. Två morgonpigga barn kom med frukost i sängen till oss. Förstår inte varför de var så morgonpigga, det brukar de inte vara. Men mysigt var det.

Nu ska vi snart åka iväg och shoppa lite förmodligen.

Jag önskar alla en riktigt bra lördag.

Människor av alla de slag

När jag skriver om människor och deras bemötande skriver jag oftast om sådana som jag uppfattar som otrevliga. Oftast är det faktiskt tvärt om har jag insett. De allra flesta är väldigt snälla, omtänksamma och hjälpsamma. Även irl. Egentligen förvånar det mig mer än motsatsen men det kanske säger mest om mig...

Idag till exempel.
Jag jobbade längre än vad det var tänkt och blev tröttare än vad det var tänkt. Jag tog en taxi hem för C hade åkt för att hämta barnen. Under de ungefär sju minuter det tar med bil hem hann jag slumra till och när vi kom fram var jag… ja mer än bara trött. Jag har aldrig varit med om något liknande torts att jag mått dåligt förr och varit sådär äckligt trött också. Nu är jag ju som jag är så jag försökte verkligen skärpa mig men det gick inte så bra att taxichauffören trodde på mig. Chauffören trodde jag var sjuk och skulle köra mig till akuten och det tog ett tag innan jag fick henne att förstå att jag mådde bra. Sedan när jag fumlade med plånboken sa hon att jag skulle betala nästa gång och när jag klev ur så följde hon mig till dörren… det är liksom fem meter till dörren, raka vägen! Och sedan är människan så gullig så hon erbjuder sig att vänta kvar tills C kommer när hon förstår att jag är ensam! Nu var det inte första gången jag åkte med henne och jag kände henne lite sedan tidigare men ändå… och visst, hon kanske inte egentligen menade det men bara tanken alltså… Gissa om jag blev rörd till tårar?

Imorgon ska jag köpa en chokladkartong och lämna till henne på taxistationen för det är hon värd. Lika trevlig och omtänksam varje gång.

Nu har jag vilat upp mig och känner mig bättre men jag är inte direkt sugen på att gå ut och festa… inte för att det är ett alternativ. C har lagat god mat, något som jag hade tänkt göra men jag slocknade en stund när jag kom hem och sedan har jag inte riktigt varit i form för några stora bedrifter. Jag förstår inte riktigt vad som hände efter jobbet för när jag gick därifrån var jag bara trött, inte alls sådär otäckt trött som när jag klev ur taxin. Märkligt...

Barnen var så söta när de kom… de kanske inte skulle uppskatta ordvalet förståss… men det kändes ganska varmt i hjärtat när båda två sa att de saknat mig och att de hade hoppats på att jag skulle följt med C och hämtat dem. Nu sitter de och ser på TV och jag ska stänga av datorn jag med. Det kommer säkert ta tre minuter innan jag somnar med huvudet i C:s knän… ganska typisk fredagkväll med andra ord.

Jag önskar alla en skön kväll .

Ensam hemma

Idag har jag blivit vederbörligen uppvaktad. Om man får känna sig så här bortskämd och speciell efter en 33-årsdag så undrar jag vad som händer när man fyller jämnt. Vi hade med andra ord en rätt så trevlig dag. Det bästa är att ingen pratade om operation och dylikt, kanske mest för att jag hade bett C redan innan att inte berätta något för sin familj. Inte än.

Jag vet att jag lovade mig själv att inte tänka på det än utan invänta svar från doktorn också men det är betydligt svårare att göra än att lova. Hade någon nämnt något om det idag så hade jag förmodligen upplösts i tårar… tänk vad jag önskar att det uttrycket kunde vara bokstavligt…

Nu har dock gästerna åkt, C for iväg med barnen och är på väg hem och jag har hunnit tänka en hel del sedan han åkte. Han ville att jag skulle följa med men jag behövde lite ensamtid. Jag behöver det ibland. Inte för att jag inte älskar att vara tillsammans med honom, inte för att jag inte kan tänka när han sitter bredvid… det är nog mest för att jag levt ensam så länge att jag behöver få vara själv ibland…

Fast idag är det inte speciellt skönt att vara ensam. Jag gjorde ett dåligt val. Jag borde följt med. Jag tänkte på så mycket saker som jag inte borde tänka på… som till exempel hur ensamt det känns när man är omgiven av ett mörker som ingen annan än jag själv ser... Som finns där oavsett vad som än händer.

Å… nej…

Jag ska inte fortsätta. Jag ska bespara dig resten. Ingen orkar läsa och det är knappt så att jag orkar skriva…

Jag ska istället skriva om något helt annat. Fast jag tror jag gör det i ett helt eget inlägg.

Jag har bestämt mig

Jag ska vänta tills jag pratat med doktorn. Då ska jag berätta för henne precis vad jag tycker och känner. SEDAN ska jag gripas av panik... men inte innan.

Nu ska vi fira födelsedag igen...

Fredag morgon

Så är det fredag morgon. Sista arbetsdagen på den här veckan. Det är ganska skönt för jag är så otroligt trött att det är tveksamt om jag skulle orka en dag till. Den här veckan har ju varit både upp och ned när det gäller humör och annat, som de flesta veckor, skillnaden är nog bara att jag är betydligt mycket tröttare på eftermiddagarna trots att jag inte jobbat mer. Undrar vad det beror på? Hösten?

Fast idag tror jag bestämt att solen kommer gästa oss med sin närvaro igen för det verkar som den finns där bakom diset... nu vet man ju förstås aldrig riktigt säkert med mig vad diset beror på, riktigt, verkligt dis eller min förvrängda verklighetsuppfattning.

Idag ska vi åka och hämta barnen men vi har faktiskt inga planer för helgen, om man inte räknar med söndagens födelsedagsfirande då C:s familj ska komma och uppvakta mig. Blir vädret vackert måste vi så klart hitta på något att göra även på lördag så att vi kan utnyttja dessa sista flyende dagar av sommaren. Någon som har några tips? Utöver grillning och bad förstås för det lär det bli i vilket fall som helst.

Just det...
Idag är det också en vecka sedan jag var hos doktorn som då lovade att jag skulle få en tid snart för operation. Jag har fortfarande inte ens fått tiden... Hon och jag har tydligen helt olika uppfattningar om vad snart innebär. Inte för att jag är ledsen över det... fast lite orolig för om det blir som hon säger, att jag blir ännu sämre i väntan på operationen, då vill jag inte vara med. Det är illa nog som det är tack så mycket... Fast jag skulle ljuga om jag sa att jag inte märkt av en försämring bara under de sista veckorna...

C beordrade mig igår kväll att jag skulle ringa och fråga om tiden men jag vågar faktiskt inte det. Det finns vissa saker jag bara inte kan få min kropp till att göra trots att de rent fysiskt inte är speciellt ansträngande. Det får blir han som ringer. Han är så snäll att han gör det fast det är klart, det är säkert inte lika nervpåfrestande för honom som för mig.

Nog klagomål.
Nu önskar jag er alla en solig dag, det är dags för mig att göra en kraftansträngning och ta min morgonpromenad till jobbet. Konstigt att jag liksom drar mig för den numera...

Ett litet PS bara.
Om ni jag inte besökt er så ofta den här veckan beror det bara på att jag varit för trött.

Hon är fortfarande min mor...

…men bara nästan.

Det blev en riktigt bra dag, nästan hela dagen. Jag insåg att mamma faktiskt är ganska normal när pappa är med, han har nämligen en helt annan attityd till det hela och han kan faktiskt kläcka ur sig ett och annat skämt till och med. Om mig och min syn… till mammas stora förtret förstås och min och C:s stora glädje.

C är också ganska bra på att retas med mig så pappa är i gott sällskap och hur seriös och tragisk jag än må verka här i bloggen så tål jag faktiskt skämt. Oftast. Och i lagom mängder. Och från rätt person…

Jag fick en helt underbar orkidé av mina föräldrar i en vas från Cult Design. Jag är ju helfrälst i nästan allt de gör så detta var alldeles perfekt och mer än vad jag har väntat mig. Det jag gillar allra mest är att nästan allt de gör är tredimensionellt, mönstret känns, inte bara syns. Dessutom fick jag pengar som min mor strängt förmanade mig att inte slösa bort utan köpa något vettigt för. Jag frågade inte vad hon ansåg vara vettigt utan sa bara snällt att det skulle jag visst göra. Jag tror faktiskt jag ska spara ihop lite pengar så att jag kan göra något vettigt i december… typ runt ett visst datum... ,)

Helt bra var det ju förstås inte idag. Min mamma blev ganska hysterisk när vi berättade om läkarbesöket i fredags (jag hade inte nämnt något om det innan för henne och inte heller om starren). Hon undrade faktiskt om jag verkligen skulle göra den här operationen för hittills har inte ett enda av operationerna gått som de lovat, "de gör ju alltid större skada än nytta" menade hon…

När hon säger sådant blir jag lite ledsen för på ett sätt har hon ju rätt. Hittills har ju allt blivit till det värsta och inte så som de har lovat, samtidigt som jag faktisk inte kan göra annat än lita på att doktorn vet och gör rätt. Det finns ju en del av mig som fortfarande undrar om jag gjorde rätt i vintras att gå med på den där operationen, då när jag fick prova på att vara blind. Det var ju faktiskt en operation som tog en väldigt stor del av min syn och det blev en drastisk försämring men å andra sidan så skulle jag förmodligen, enligt doktorn, vara helt blind nu om jag inte hade gjort operationen…Fast det är svårt till och med för mig att komma ihåg ibland så hur svårt är det inte för henne?

Den här gången är det exakt likadant. Jag har inget alternativ. Görs inte operationen så blir jag blind snart. Görs den så kan jag bli lite bättre men det är så klart inte det lättaste att tänka på och påminna mig själv om när jag som sagt efter varje operation haft en massa komplikationer och oförutsedda försämringar. Inget är normalt i mina ögon… Tänk om det ändå gick att bara byta hela alltihopa…


Imorgon måste jag åka med C till jobbet för gå vågar jag inte tror jag. Jag måste också fixa en tårta för det är vi stenhårda med, oavsett vad man fyller (fixa = ringa och beställa och be någon hämta). På kvällen kanske några kompisar kommer förbi men det finns tårta kvar från idag så det behöver jag inte tänka på vilket är tur för just nu känner jag för något helt annat än att fira födelsedag.

Den här dagen har varit jobbig och jag är trött. Dessutom känns det som om jag hade roligare än jag fick ha i helgen och nu betalar jag för det… eller så håller jag på att bli sjuk. Vad det än är så är jag inte i form alls, fast jag borde. Jag känner mig oerhört otacksam, som inte är överlycklig trots den underbara helg min man ordnat med. Fast jag ÄR lycklig, så fort jag tänker på min man eller på den delen av helgen så sitter jag och fånler men sedan kommer tankarna ändå…

Men alltså, tänk att jag av alla har en man som han! Är det inte otroligt? Jag upphör aldrig att förvånas! Jag är ganska säker på att många tänker att jag inte gjort mig förtjänt av honom och undrar över vad han ser hos mig och jag kan bara instämma i de tankarna… Fast jag gör mitt bästa att inte lufta dem så ofta som jag tänker dem…

Jag hade verkligen tänkt att gå runt och läsa ikapp hos alla ikväll men tyvärr så orkar jag inte det. Jag är ledsen för det, jag hoppas att ni förlåter mig? Jag är verkligen glad över alla underbara kommentarer och skulle så gärna vilja höra vad ni har gjort men det får bli imorgon.

Nu önskar jag alla en riktigt god natt och en skön måndag.



PS Ni kryssar väl i undersökningen till vänster?

Snart...

... är de här. Det är städat, dukat, maten är färdig, jag har klätt mig i den nya klänningen och har de högsta sandalerna jag kunde hitta på mig... Man skulle ju kunna tro att jag ska på maskerad...

Gud giv mig styrka och tålamod.

Tänk att man ska behöva det inför ett besök av sina egna parenteser!

Godmorgon söndag

Idag smyger jag bara in här och säger god morgon till alla.

Jag hinner inte runt just nu för vi har en tuff dag framför oss. Mina kära föräldrar kommer på söndagsmiddag och tårta för att fira min födelsedag. Nästa helg kommer barnen och C:s föräldrar och syrra. Det kanske inte kommer som en överraskning om jag säger att jag gärna skulle hoppa fram till nästa helg? Och det beror inte på att jag är speciellt förtjust i att fira min födelsedag, för det är jag absolut inte.

Jag har ju skrivit det förr så det är inget nytt, jag vet inte vad som hänt med mina föräldrar, eller snarare min mamma men jag klarar inte av hennes omtanke/oro eller vad det är. Hon gör mig ledsen och upprörd varje gång numera. Jag är medveten om att det beror lika mycket på mig som på henne men ändå…

Hur som helst, i kväll ska jag ta en stor bloggrunda för jag har verkligen abstinens (om inte mina föräldrar sliter ut mig totalt) och jag ska ta med C så att jag verkligen kan lämna kommentar hos alla.

Nu önskar jag er alla underbara bloggvänner och även andra läsare en jättefin dag.

Dress-code för blinda?

Här kommer ett inlägg som jag inte hade tänkt skriva, faktum är att jag inte hade tänkt skriva alls mer idag men jag är så chockad att det inte räcker att prata med C just nu, som dessutom inte är till någon hjälp alls!

Den här dagen startade som bekant med tårar, fortsatte med ilska, sedan frustration över små detaljer som inte längre funkar och irritation över saker jag inte hinner med för att de tar så lång tid. Allt detta med ett ständigt gnagande oro inunder inför morgondagen.

När man då i detta läge, fram på kvällskanten, ringer sin högt älskade moder för att få beklaga sig lite över allt som ställer till besvär och orsakar känslokaos så kan man kanske förvänta någon typ av stöd och tröst… Och det hade jag säkert fått om jag hade vågat ta upp ämnet känslor men när jag väl satt där med luren i örat och hörde hennes röst så insåg jag att skulle här pratas känslor så skulle det vara jag som skulle få trösta och inte tvärt om. Ikväll orkade jag inte det så jag manövrerade in samtalet på säker mark… trodde jag!

Skor…

Hon älskar skor nästan lika mycket som jag.

Jag berättade om det senaste paret vi köpte när vi var i Spanien som jag verkligen älskar för de är både vackra (läs höööögklackade) och sköna.

Gissa vad min moder säger då? Och jag skojar inte nu!

”Men käraste Ella, nu när du ser så dåligt och använder vit käpp och allt, borde du inte ha lite förnuftigare skor?”

Va? Jag blev så förvånad över den kommentaren att jag bara satt tyst i flera minuter innan jag fick fram ett ljud och då hade hon hunnit med en lång harang till där hon i princip gjorde klart för mig att man kan minsann inte se ut hur som helst när man har en synskada. Dessutom borde jag nog klippa mig!!!

Min egen mor!!!

Hon sa det av omtanke, i bästa välmening, för att hon är rädd om mig och allt det där men… men… men… Alltså jag finner inte ord!!!

Det värsta är att det är inte bara min inskränkta mor som har sådana tankar, jag har trott mig höra liknande kommentarer från andra men då har jag bara ryckt på axlarna och tänkt att jag inbillar mig. Men nu… Visst kan min mamma säga precis vad som helst och visst har hon en förmåga att uttrycka sig på ett märkligt sätt men jag är ganska övertygad om att om hon säger detta högt så finns det andra som också tänker det…

När jag berättade för C nyss så fick han skrattattack och sa att han höll med min mor. Han tycker att jag absolut bör ha fotriktiga skor när jag är ute och går och gärna längre kjolar och mindre urringning (när inte han är med), men på något sätt lät det inte alls som när min mor sa det… fast det hjälpte inte på min ilska direkt.

Men alltså… på fullaste allvar…

Måste man gå i säck och aska för att man ser dåligt? Eller vad är det folk förväntar sig egentligen av mig? Finns det någon osynlig dress-code för blinda? Eller räcker det med att bara matcha ihop fel färger? Hjälp mig här nu… Eller är jag knäpp? För lättstött? Retar mig på fel saker? Har en dålig dag? (äh glöm det sista, det har jag juh)