En kilometer per meter

Sådär, då var mitt viktiga morgonmöte avklarat.

Ja! Jag tog mig till jobbet (med C), och jag bestämde mig för att vara superegoistisk. Jag lät de fem deltagarna ta sig till mig istället för att ta hissen två trappor upp och hoppa iväg så långt bort i huset man kan komma. Vilket inte är speciellt långt med normala mått mätt men just nu känns varje meter ungefär som en kilometer.

Jag ska inte påpeka igen att jag håller på att bli tokig… Snart kanske det är om mig ni läser i DN eller Svd. Jag tvivlar på att jag lär skjuta någon polis men det är mycket möjligt att jag klappar till någon med mina kryckor. Någon av de där som kommer in och säger ”Men oj, vad har du råkat ut för?” och ”Jasså? Men vilken otur då, fast det kunde ju vara värre, du kunde brutit benet”. Och ”Nu när det är midsommar och allt” eller ”Men kära nån, vad ska ni göra på semestern nu då?”

Bra frågor allihopa men ingen som jag har lust att svara på, känner mig som en jubelidiot redan som det är tack så mycket.

Nu ska jag strax åka hem och fortsätta jobba hemifrån en stund. Sedan kanske man borde förbereda sig för midsommar… hur man nu gör det? Genom att beordra runt folk förmodligen (läs C). Det kommer att bli ett helt projekt att bara tvätta håret imorgon om jag inte tillfrisknar akut, några blommor i det är det inte snack om att plocka i år…

Äsch, midsommarblomster är ändå högt överskattat, ängarna vimlar ändå av fästingar…

Vad ska du göra imorgon?
Plockar du blommor och binder en krans? Lägger under kudden?

---
Ett PS som inte är helt oviktigt.
Jag tycker det är oerhört tragiskt det som händ och jag är verkligen ledsen för alla anhöriga till polisen som dog. Framför allt är jag ledsen över att en yrkeskategori som är så viktig för vårt samhälle ska behöva bli hotad på det här sättet. Om detta finns mycket att säga och tycka.