OS och Paralympics

Jag och min älskling är i det närmaste totalt ointresserade av sport. Kanhända borde man efter ett sådant uttalande också helt avhålla sig från att skriva om sport för risken finns ju att det jag skriver och tänker är helt fel. I så fall får ni gärna rätta mig.

För någon vecka sedan pågick ett större sportevenemang som alla tv-kanaler med självrespekt följde, medias löpsedlar var till bredden fyllda med bilder och man kunde knappast gå in i ett fikarum utan att höra pratas om detta evenemang. Hos oss på jobbet stod till och med TV:n på vid vissa tidpunkter för ”Det är ju så spännande” och ”Nu ska det väl ändå bli en medalj”. Men de svenska medaljerna uteblev och det ena misslyckandet efter det andra väntade på bortförklaring.

OS kallades evenemanget visst för.

Idag pågår ett annat stort sportevenemang. Detta evenemang får inte alls lika mycket tv-bevakning, löpsedlarna har fullt upp med att bevaka andra evenemang och i fikarummen diskuteras helt andra saker. Ingen TV är på och ingen kommer med kommentarer om hur spännande detta är. Men… de svenska medaljerna duggar förhållandevis tätt vad jag förstår.

Paralympics heter det visst…

Jag funderar lite på orsaken. Och tydligen är det ett känsligt ämne. Eller i alla fall ett svårt ämne.

Är atleternas bedrifter mindre värda?

Har de inte kämpat lika hårt för att nå sina framgångar som den andra os-gruppen gjort?

Är deras lyckanden och misslyckanden mindre intressanta?

Varför finns inte medias och vårt intresse på plats nu? Är det kanske så att vi är rädda för att se hur livet skulle kunna vara för oss eller någon annan vi känner och håller kär? Fast det är förstås inte rimligt för de här idrottsmännen har bevisligen övervunnit sina handikapp och lever ett fullt, lyckat och framgångsrikt liv. Mer framgångsrikt än många av oss andra kan drömma om.

Eller handlar det kanske om att vi helt enkelt inte har tillräckligt med empati för att kunna relatera till en person med ett funktionshinder och inte känner att han eller hon, eller laget är ”vårt lag”, ”våra idrottsmän” på samma vis som vi känner för Tre Kronor.

Kanske handlar det helt enkelt om att de här atleterna inte är lika fotgenique, inte lika vackra och perfekta och därmed inte värda att uppskattas i lika hög grad som de som är perfekta? Vi är ju trots allt ganska ytliga när det gäller förströelse, män och kvinnor ska vara vackra, inte bara när de är fotomodeller och filmstjärnor utan även när de gör karriär inom musiken och idrotten. Det såg vi ju inte minst vid os-invigningen när den lilla söta flickan fick mima till den lilla fula flickans sång.

Förr i världen fanns en helt annan attityd mot människor med funktionshinder. I alla fall vill vi som lever på 2000-talet och är civiliserade gärna tro det. Människor som var halta och lytta, eller sjuka och deformerade hade ingen plats i samhället utan gömdes undan för att de friska och normala skulle slippa se dem. Kanske berodde det på rädsla för att handikappet skulle smitta eller på att de som var annorlunda faktiskt behövde skyddas från en okunnig folkmassa och ha ett något sånär humant liv. En del människor som såg annorlunda ut eller hade ett funktionshinder visades faktiskt upp som djur på cirkus, till de normalas förströelse. När vi ser tillbaka, läser eller ser filmer där sådant förekommer så förfasas de flesta av oss över viket liv sjuka och handikappade hade för några hundra år sedan…

…men… Om du är en idrottsman som vinner guld i Paralympics så har du än idag inte samma plats i samhället som du skulle ha om du vann guld i OS.

En blåsig, lat helg

Den här helgen har blåst bort. Vinden har tjutit i ett. Igår sken solen och ute på altanen där det var lä var det nästan lite av vår, men den känslan försvann ganska snabbt när man kom ut i blåsten. Jag gillar inte blåst, jag har alltid tyckt illa om ljudet och den sista tiden har det bara blivit värre. Över huvudtaget är jag bra mycket känsligare för ljud än vad jag var förr.

Nej, det är inte som de flesta tror att man får bättre hörsel när man ser sämre. I alla fall tycker jag inte att det stämmer på mig, däremot blir ju naturligtvis alla ljud viktigare än vad de var förr. Jag lägger märke till ljud som jag aldrig brytt mig om att reflektera över tidigare, som bara funnits där som en självklarhet, någonstans i bakgrunden. Nu kommer mycket fram ur bakgrunden liksom.

Som fågelkvittret som jag tidigare bara brydde mig att höra som ett vårtecken. Men fåglarna kvittrar faktiskt även på vintern, och sommaren. Fast de låter annorlunda på något sätt.

Hm… lång utläggning om ljud när det egentligen inte alls var tanken från början. Även om jag ibland kan fascineras hur mycket både ljud, ljus, känsel och dofter förändrats det sista året. Hur mycket mer det tycks finnas av allt, till och med av synintrycken som är så begränsade som de är. Det är som… om jag helt enkelt blivit mer observant. Mer känslig för allt. Kanske för att jag tidigare kunde göra som alla andra, slänga en blick på omvärlden och ha hela bilden klar för mig. Nu räcker det inte med en blick för att ha en bild, jag måste lägga ihop allt, ljuden, ljuset, känslan, dofterna… allt och sedan kanske bilden framträder. Eller i alla fall en version av bilden.

Hur som helst.
Den här helgen har i alla fall mest varit lat. Vi har städat, tvättat och handlat mat, men utöver det har vi bara slappat. C är ganska trött, han har det körigt på jobbet och sedan har han mig att ständigt serva för, eller… ja, jag är ju som jag är med humöret och allt annat och det är inte en helt lätt tillvaro för den jag lever med, det inser jag.

Själv är jag också ganska trött, jag har jobbat betydligt mer än tanken var den här veckan och det märks. Det blir inte mycket energi kvar till kvällarna och än mindre till helgen tydligen. Så det har varit ganska skönt att slappa. Inga krav, inga besök bara några få måsten, som städning, som jag egentligen nästan kan tycka är avslappnande på något sätt, vi gör något tillsammans och efteråt blir det så mysigt att bara njuta av den rena känslan. Doften av nytvättade golv… mmm… När man känner den har man på något sätt gjort sig förtjänt av att slappa.

Det enda trista egentligen är att handla mat. Jag kan inte sluta avsky känslan av att vara i affären och sakna överblick, vara den som bara står och tittar på i princip (även om jag försöker göra mitt bästa att slå omkull prylar). Det jag gör mest är att jag dirigerar runt C, vilket blir ganska jobbigt och frustrerande i längden. Lika frustrerande som att börja plocka maten själv och leta efter varenda liten sak. Jag trodde faktiskt att jag skulle vänja mig men jag gör nog inte det. Jag kanske helt enkelt får lära mig att acceptera att jag hatar situationen.

Nu ska jag krypa ner i soffan igen, se på TV eller något lika okomplicerat.

Hoppas ni alla har en skön helg.

Tillgänglighet igen

Idag presenteras ett förslag om ny lagstiftning när det gäller diskriminering. Den som är diskriminerad kan få ersättning… Hm… vore det inte bättre att åtgärda istället för att ge skadestånd?

Att diskriminera funktionshindrade genom bristande tillgänglighet är trots nytt lagförslag, ny organisation mm fortfarande fullt tillåtet. För den som är funktionshindrad är kanske just tillgängligheten den största frågan, man kan ju knappast bli diskriminerad av sin chef om man inte ens kommer in på arbetsplatsen på grund av fysiska hinder.

Men vad vet jag? Mer än att det är oerhört frustrerande att bli utesluten från vissa sammanhang bara för att min mina ögon inte fungerar. Det är inte bara frustrerande utan direkt kränkande faktiskt att jag inte har möjlighet att tex kommentera på vissa bloggar för att den som skapat verktyget struntar fullständigt i allt vad tillgänglighet heter, trots att det finns en teknik som skulle göra det möjligt för alla att kommentera. Och det är just det sista som gör att det blir kränkande, att det FINNS en teknik som inte används. Eller rättare sagt, som bara används av utländska verktyg. Inte Svenska.

Det är ju visserligen en petitess i sakfrågan. Det finns faktiskt större saker att bråka om, jag vet, men på något sätt så bidrar varje liten detalj till att skapa ett utanförskap och tydliggöra de brister jag har, som jag inte kan göra något åt, som gör ont nog ändå, men som samhället bidrar till att öka på, lyfta fram och tydliggöra, både för mig själv och för människor i min omgivning.

Att ha ett helt tillgängligt samhälle för alla är givetvis en utopi, men jag kan inte förstå varför det finns en sådan motvilja att nyttja den teknik och de enkla lösningar som faktiskt finns så att man kan öka tillgängligheten så gott det går för dem som har en funktionsnedsättning. Är det bara kostnaderna som styr? Eller är det ren okunskap? Ointresse? Är det inte fint nog? Lönsamt nog? Ser det bättre ut i marknadsföringen att skriva att vi värnar om miljön än att skriva att våra tjänster är anpassade till en bred grupp av människor?

Jag bara undrar...

Ett tillägg
Jag menar absolut inte att "böter" inte är bra. Tvärt om. Det jag nog menar är att jag är idealist, jag tror och hoppas att samhället ska fungera för alla utan att någon ska behöva ersättas för att han eller hon diskrimineras.

Jag inbillar mig att fler än jag känner att om man är diskriminerad så har man blivit det på grund av att man redan från början befinner sig på en plats i samhället där man har svårt att göra sin röst hörd. Hindren kan vara ens egna fysiska eller psykiska eller samhällets. Att säga att nu ska den som diskrimineras få ersättning innebär med stor sannolikhet att det är den diskriminerades uppgift att begära och bevisa rättigheten till ersättningen. Man lägger över ansvaret på den som är utsatt helt enkelt och frånskriver sig själv uppgiften att arbeta mot diskriminering. Att ingen har krävt skadestånd innebär att jag uppfyller min plikt när det gäller diskriminering och jag kan lugnt luta mig tillbaka och fortsätta utan att göra något förebyggande.

Jag kanske är speciell och kan säkert inte tala för andra men jag skulle aldrig, idag, orka kräva ett skadestånd.

Men... jag kan ha fel och detta är bara MINA tankar.

Karriärmöjligheter

Idag finns en läsvärd artikel i E24.se som handlar om människor med olika funktionshinder som gjort karriär. Jag är härmed bevisad om att jag hade fel i mitt tidigare inlägg och samtidigt, tyvärr, också om att jag i viss mån hade rätt.

Det tycks mig som om människor med funktionshinder behöver ha bra mycket större vilja, kompetens och TUR för att lyckas än människor utan. Men det är bara en trött tanke idag från en trött Ella. Kanske ska jag utveckla den imorgon, eller så kan någon göra det åt mig?

Hänsyn?

Det blev en promenad till jobbet idag. Utan sällskap. Men jag kom fram till jobbet ändå, även om jag nästan blev överkörd av ett gäng cyklande ungdomar som svor ve och förbannelse över mig. Det var faktiskt lite kusligt om jag ska erkänna. Jag hörde dem inte för jag var mest koncentrerad på att höra ljuden från bilarna på vägen jag skulle korsa och cyklisterna kom från höger. Nu gick det ju som sagt bra den här gången men jag vet inte… det är ju märkligt att det går mängder av morgnar utan minsta problem, utan att jag ens träffar någon, och så blir det två morgnar i rad då det bara nätt och jämt går bra…

Det är inte utan att jag börjar att fundera… Jag vill inte tro att jag inte ska gå för det är lite av en frihet för mig att kunna göra det men samtidigt så… Den här gången var det inte läskigt att bli nästan överkörd, utan mer… inställningen cyklisterna hade. Ingen som helst hänsyn över huvudtaget.

Det där är något man ser mer och mer i samhället, eller inbillar jag mig? Att människor inte respekterar varandra och visar hänsyn. Både i stort och smått. Att barn och ungdomar inte visar respekt tyder kanske mest på att jag börjar bli gammal, men samtidigt tycker jag att det finns gränser. Å andra sidan vad föregår vi vuxna med för exempel egentligen? Ta den här konstnären som nu är dödshotad för sina teckningar på profeten Muhammed. Visserligen har vi tryck och yttrandefrihet men visar inte det på en ganska stor respektlöshet när man envisas med att avbilda en annan religions heliga profet med vetskapen att människor som bekänner sig till den tron inte uppskattar det och ser det som en kränkning? Måste man envisas med att trampa på andra?

Visst tycker jag att man ska få säga, skriva och rita vad man vill men… om jag vore djupt troende kristen skulle jag förmodligen bli aningens upprörd om Jesus avbildades som en rondellhund. Jag skulle bli upprörd om JAG blev avbildad som rondellhund! Sedan kan man ju alltid diskutera hur rätt det är att hota i religionens namn eller ännu värre, utkämpa krig. Liksom man kan undra om islamer respekterar kristna... Men det är en annan fråga…

Oj, vilken utsvävning jag gjorde, och jag som inte ens är speciellt engagerad i just det här ämnet… även om jag kan tycka att mitt motto är att leva och låta leva vilket för mig innebär att jag visar viss respekt för andras trosåskådning, kultur, handikapp, mm och förväntar mig det samma tillbaka…

Vård på lika villkor?

I morse började jag dagen med att reta upp mig, bli arg, ledsen och grymt besviken. Jag läste i Svd om Kalle Dejemyr som har en ovanlig sjukdom och vars behandling kostar 10 miljoner om året. 10 miljoner som Karolinska inte anser vara värt att investera i att rädda hans liv.

Jag kunde inte skriva då men hade jag kunnat så hade det inte blivit ett vänligt inlägg. Då hade jag nog kallat vårt samhälle för ociviliserat, och totalt sinnesrubbat. Att inte ge Kalle behandling är detsamma som mord och i så fall kan vi lika gärna införa dödsstraffet för det är ju vad Karolinska sysslar med. Ett dödsstraff som drabbar en oskyldig person.

Då hade jag nog också skrivit om hur vansinnigt det är att mörda en människa för att fler ska få vård. För visst ville jag ha min operation men om det var till priset av en annan människas liv så är det tveksamt om jag ens vill leva i detta samhälle för vid vilken summa kommer gränsen att dras nästa gång? För vem kommer vården vara förunnad och vilka sjukdomar ska vi bota?

Nu i eftermiddag läste jag dock artikeln om att Kalle får sin vård, Landstinget betalar och jag insåg hur lättlurad jag var. Eller så är jag möjligen naiv men jag inbillar mig, så här efteråt, att det egentligen aldrig var någon fara för Kalles livskvalitet och liv, det hela var ett sätt att ställa en dum och korkad regel på sin spets. I alla fall hoppas jag att det är så. Och då kan min tro till den svenska civilisationen återställas…


Men…

Sanningen är den att detta inte är en helt enkel fråga. Kalle fick sin dyrbara vård. Ett liv har räddats och jag är nästan lika glad som Kalles egna anhöriga. Faktum kvarstår dock. Varje dag görs prioriteringar i vården. Kostnader ställs mot vinster och vård och livskvalitet erbjuds mot ekonomins krassa bakgrund. Människor står i vårdköer som ibland drar ut i det absurda och när man väl får vård är det för sent… om man inte orkar bråka om det man har rätt till. I dagens Sverige måste man vara frisk för att få vård och den som inte kan prata för sig själv, eller har en anhörig som kan det får finna sig i att vara utan vård.

Kommuner snålar med att ge människor som har funktionsnedsättningar av olika slag den hjälp de behöver. Anne-Maj, en bloggvän till mig skriver till exempel ofta hur hon inte alltid får teckenspråkstolk för att det helt enkelt inte finns några. Anne-Maj lever med dövblindhet och är, om jag förstår det rätt, beroende av att få en ledsagare och tolk, ändå nekas hon.

Det verkar som om vårt samhälle har svårt att låta bli att ge den rätta medicinska vården utan att beslutsfattare genast inser att det vore oetiskt och omoraliskt och kanske framför allt dålig politik, men när det gäller att vara human och erbjuda livskvalitet på lika villkor är det fritt fram att tumma på regler, besluta utan att bry sig om konsekvenser och framför allt utan minsta förmåga till inlevelse. Den krassa verkligheten verkar vara den att människor med funktionshinder ofta är hänvisade till släktingars och närståendes hjälp och fungerar inte det nätverket så kan de inte räkna med ett liv som kan jämföras med människor som inte har ett funktionshinder.

Så jag undrar… precis som jag gjorde i morses. Var är civilisationen? Rättvisan? Var är den där Sverige som så många fortfarande skryter om, där man ligger i topp bland världens länder när det gäller vård, omsorg och skola?

Att tända ett ljus

Idag skriver vi den 11 september. Det är sex år sedan attentaten i USA och fyra år sedan Anna Lind dog. Det är inte utan att dagens datum känns lite ödesmättad. Jag kommer exakt ihåg vad jag gjorde den här dagen för sex år sedan. Gör du? Däremot har jag inte något klart minne av vad jag gjorde för fyra år sedan. Det finns andra dagar som etsat sig fast i minnet betydligt klarare sedan dess. Det är väl så med minnen, gamla ersätts av nya, allt eftersom de nya blir viktigare och större.

Idag när jag vaknade var det mörkt ute och nu menar jag inte bara grådassigt utan nattmörkt. Jag vaknar nästan alltid vid exakt samma tid, alldeles oavsett vad klockan är ställd på och det gjorde jag idag med. Jag förstår inte hur det kan skilja så mycket på en enda dag? Jag kan inte påstå att mitt magonda blev bättre av morgonmörkret, tvärt om. Jag vet, jag tjatar om detta men... jag verkligen avskyr den tid som kommer nu, detta ständiga mörker, solen dold bakom tunga moln, regn, rusk, kyla... och... mörker som inte ens lättar under dagen.

Jag vet, man ska inte förbanna mörkret utan tända ett ljus. I mitt fall skulle det innebära att jag börjar lära mig att leva med mörkret och anpassar mig till det. Problemet är bara att jag inte ens vet vad det är jag ska lära mig för att anpassa mig... Jag vet att det finns människor som tar sig från punkt a till b trots att de inte ser så jag antar att det ska gå och att det går att lära sig... samtidigt undrar jag... jag menar... hur mycket SKA man kunna klara? Utan hjälp? Vilka krav ska jag ha på mig själv? Och om jag inte fixar en sak, är jag då... lat? Dum? Ovillig att lära mig? Eller är det jag som har för höga krav på mig själv?

Jag menar... helst skulle jag vilja att allt var som förut, att allt var möjligt och innerst inne finns det också en röst att som säger att det är så, det handlar bara om att lära om sig och hitta nya sätt... och om jag inte kan lära mig så är det fel på mig. Samtidigt så finns en annan del som säger att... det kanske inte är så... Hur gärna jag än vill... Det kanske finns gränser. Det kanske finns sådant som ÄR omöjligt... Och samtidigt igen, så finns en tredje röst som envisas med att inte ens kännas vid de nya förutsättningarna, inte erkänna problemet utan bara sticka huvudet under sanden och utveckla en alldeles fantastisk förmåga att ständigt undvika allt och alla situationer där problem uppstår...

Jag önskar någon kunde ge mig ett facit, någon slags... studiehandledning med klara mål och tydliga, punktliga tider och inte bara säga att det är individuellt. Jag vill veta när, hur och hur mycket. Exakt. Inte bara på ett ungefär. Jag vill... inte gå vägen, jag vill vara framme vid målet och veta hur det blev. Samtidigt som jag bara vill fly... glömma att jag behöver och gömma mig under täcket. För gott... Eller tills jag ser igen... Vilket kommer att inträffa i mitt nästa liv... om jag har tur...

En flicka

Läser idag i Svd och i DN om den försvunna flickan Madeleine som jag skrivit om tidigare. Nu anklagas båda föräldrarna för hennes försvinnande.

På något vis så är jag inte förvånad. Det har ju funnits sådana tankar och rykten hos många ända sedan början. Själv undrar jag om det är så att polisen lassar över sin egen oförmåga att hitta barnet och för att rädda ansiktet gör detta utspel eller om det ligger någon sanning bakom. För hur gärna jag än vill tro att ingen förälder skulle göra något så fruktansvärt som dessa har gjort om de är skyldiga till flickans död så kvarstår ju faktum att de lämnade tre mycket små barn ensamma på ett hotellrum i ett främmande land. För mig förefaller bara det extremt märkligt. Jag är inte förälder men jag tvivlar på att jag skulle lämna mina barn på det där viset.

Å andra sidan har alla rätt till ett misstag och var det bara ren obetänklighet så har dessa människor betalat ett högt pris och de har säkerligen haft ett riktigt helvete de senaste månaderna…

Är de däremot skyldiga så… På något sätt är de inte bara skyldiga till ett mord i mina ögon då utan till så mycket mer. Brottet blir så mycket vidrigare efter den här karusellen i media där de spelat på människors medlidande och framställt sig som oskyldiga istället för att ta sitt straff. Fast det är klart… straffade har de säkert blivit ändå för mentalt kan det inte varit lätt, hur sanningen än förhåller sig.

Polyamori???

Jag är väl konstig, och gammaldags, och kanske rent av trångsynt men… Jag blir förvånad. Jag hade ingen aning om att det fanns ett speciellt ord, en förskönande omskrivning för människor som inte har förmågan att vara trogna mot sin partner. Plyamori. Visst låter det vackert?

Förr i världen hade det hetat något helt annat.

”Kära du, jag älskar dig men jag måste bedra dig.”

”Ingenstans hade jag hört talas om att man kunde vara polyamorös”. – säger Johanna till DN.

Nej det har jag aldrig hört talas om heller. Frågan är om ordet gör handlingen och inställningen rätt. Jag kanske tänker fel och är väldigt trångsynt, men jag tror faktiskt att det finns en mening med att människan genom årtusenden valt att leva tillsammans med en partner åt gången. Och med risk för att bli lynchad så tänker jag även säga att jag tror att det finns en slags finess i att leva med en partner av motsatta könet när nu naturen ordnat oss till kvinna och man, även om jag vill poängtera att jag också anser att alla har rätt att göra som de själva känner och tycker utan att jag ska lägga någon värdering i deras val.

Men… någonstans finns tydligen en gräns för vad jag kan tycka är normalt och den gränsen heter viss ”polyamori”. Sedan att jag möjligen är politiskt inkorrekt… ja det får jag väl vara då.

Morgonens nyhetsrunda

Idag kan man i Svd läsa om 13 åringen som hjälpte sin 11 år äldre pojkvän att mörda 13 åringens hela familj. Det är en kort artikel som kanske inte fångar så många läsare för redan i rubriken framgår det att denna tragedi inträffade I Kanada. På något sätt tror jag de flesta därmed drar en lättnadens suck och tänker, ”Aha, ja ja, men sådant händer inte här”.

Själv blir jag fylld av fasa och fullständig oförståelse. Jag får kalla kårar utmed ryggraden bara jag tänker på det som hänt och det liv 13 åringen har framför sig nu. HUR kan något sådant inträffa? Hur kan en 13 åring ha en 11 år äldre pojkvän? Hur kan en 13 åring mörda sin familj? Hur… Varför… vem…. Vad… Det finns tusen frågor och säkert tusen förklaringar som vi aldrig kommer få veta. De flesta av oss tänker som jag skulle jag tro. ”Även om det kan hända här, i Sverige, så händer det absolut inte med våra välartade barn”. För nog finns det säkert många bakomliggande orsaker och problem… problem som inte finns i vår familj…

Men… om man läser orsaken (enligt artikeln som säkert är grovt förenklad) så bottnade det hela i att familjen inte gillade 13-åringens pojkvän och att hon hade fått utegångs- och datorförbud. Hur många med en 13-åring har inte haft sådana problem? Jag bara gissar nu, men det är väl inte helt ovanligt?

Flickan riskerar att dömas till sex års inspärrning. Jag tänker inte ens börja fundera på hur bra eller dåligt det är…

Här i Sverige minskar längden på straffen för mord skriver DN idag. Med tio år kan man komma undan för ett mord. Ganska billigt tycker jag det verkar vara med tanke på att den mördade har fått betala med sitt liv och hans eller hennes familj har ett livstids straff att leva med. Den som begått mordet kan efter 10 år fortsätta att mörda. Han hinner med ett antal mord under en livstid…

Samtidigt skriver DN om den kinesiske läkemedelschefen som nyligen avrättats. Hans brott? Ett ovanligt grymt mord kanske? Eller möjligen övergrepp mot barn? Å icke då. Han tog emot mutor. Visserligen motsvarande sex miljoner kronor, men ändå…

Rättvisa verkar vara en ganska orättvis affär och sakna alla proportioner helt oavsett var i världen vi bor. Allmänheten tycker men staten beslutar och ofta blir det helt tokigt. Vi här i Sverige kan åtminstone säga att vi fått möjlighet att välja dem som beslutar om de lagar som tolkas när någon ska dömas. I Kina har man inte ens haft den möjligheten. Sedan är det tveksamt om det ena systemet har givit en mer rättvis rättvisa än det andra för jag kan nog tycka att det är ungefär lika orättvist med tio år för mord som döden för ett mutbrott.


Uppdatering kl 10.21
Nu fick jag veta genom en kommentar att Kinesen blev mutad till att släppa igenom läkemedel som inte var fullt beprövade och kan därmed ha orsakat människor lidande eller dödat. Då hamnar ju straffet i ett helt annat läge förstås...

Röstningen är avgjord

De nya underverken blev (listan från Svd):

Kinesiska muren i Kina,
staden Petra i Jordanien,
Kristusstatyn i Brasilien,
Machu Picchu i Peru,
pyramiderna i Chichen Itza i Mexiko,
Colosseum i Italien och
Taj Mahal i Indien.

Det är väl ett bra val? Inte mina val men man röstar ju inte alltid på vinnarna. Det enda jag kan tillägga är att jag tycker att även de andra platserna är väl värda att klassas som underverk.

And nothing else mathers…

Jag vet inte vad jag ska tycka om födelsedagskalas. Det finns de som är riktigt trevliga och sedan finns det de som liksom är lite mer än vad jag orkar med. Som snarare påminner om ett minerat slagfält än om ett födelsedagskalas. Som idag.

Ett av C:s syskonbarn fyllde år och vi var naturligtvis där och grattade. Liksom hela släkten, kusiner, fastrar farbröder och alla upptänkliga släktingar som jag aldrig har träffat. Som aldrig har träffat mig.

Behöver jag säga mer? Jobbigt är bara förnamnet och då har jag ändå försökt att bara koncentrera mig på där och då och inte tänka på vad de möjligen tänker om mig, vad de vet, vad de hört och vad de sedan tycker när de sett mig live.

Jag måste erkänna att jag alltid känner mig lite… obehaglig, lite nervös och obekväm när jag träffar någon för första gången numera, vet jag sedan att de säkert hört talas om mig dessutom så blir det än mer obekvämt för jag vet att de vet något om mig, men inte vad, inte vad de tänker och tycker och känner… för det är oundvikligt, folk har alltid förutfattade meningar och en slags blid som sedan ska bekräftas eller dementeras. Så är det bara. I alla fall inbillar jag mig att det är så… jag menar inte att jag går omkring och tror att folk tänker extra mycket på just mig för min egen skull, men det vore märkligt om inte… äsch, nu förvirrar jag mig in i saker jag inte kan förklara… Bäst att låta bli. I alla fall idag.

Sedan underlättas ju inte saken av alla barn, modell mindre, som springer runt helt ohämmat… Jag behöver inte påpeka att jag var närmast död när vi kom hem va?

Jag sov en lång stund och när jag vaknade satt min kära familj framför TV:n. Precis när jag sätter mig i soffan bredvid dem så hör jag första tonerna från Metallicas helt fantastiskt underbara ”And nothing else mathers”.

Jag kan inte fatta att jag totalt glömt bort att det är idag, (kl 10) som Live Earth började och att SVT sänder hela dagen. För några år sedan skulle jag garanterat ha suttit som klistrad framför TV:n alla 22 timmar i sträck.

Hur som helst så väckte de där första tonerna av Metallica minnen kan jag meddela. Jag har faktiskt varit på en konsert med dem och då är jag inget Metallica fan i övrigt direkt. Det var för flera år sedan, tillsammans med en dåvarande pojkvän som var heltokig i Metallica. Vilket jag inte var… jag fattade inte ens att den där branden, rökutvecklingen och mannen som störtade ned på scenen i slutet bara var del av showen. Jag var faktiskt på väg till närmaste nödutgång men ingen av mina vänner ville följa med… Det var en häftig konsert, även för en icke-fan… så pass häftig att jag någon månad senare faktiskt spräckte en av högtalarna i bilen för att jag spelat någon av deras låt för högt. Jag kan bara inte komma på vilken låt det var. Det var en som jag körde om och om igen vet jag… Något om monster… Eller om det var flera låter?

Nu inser jag att jag självklart borde skriva något om ämnet för Live Earth så att jag ska uppfattas som en riktigt samhällsengagerad bloggare. Tyvärr är jag lite för sliten för att komma med en vettig åsikt men jag lovar att återkomma… ifall om att någon skulle vara intresserad…

Apropå intresserad…
Jag är ju ganska nyfiken av mig och brukar faktiskt kolla statistiken, mycket för att det finns en bra funktion i den där jag kan se från vilken sida mina besökare kommer. Idag såg jag en adress jag inte kände igen, klickade och hittade en mycket trevlig blogg… där till och med en länk till mig låg. Sådant gör mig faktiskt riktigt glad.

Nu ska jag återgå till Live Earth och min familj. Jag önskar er alla en riktigt skön kväll!

Svd skriver om Live earth
DN skriver om Live Earth

Gnuheter

För några månader sedan eller så fick jag tips om en webbplats som heter Gnuheter. Man går dit registrerar sig, laddar ned en liten kod som man lägger in någonstans på sin blogg med följande bild:



Sedan kan man gå till Gnuheters lista över ”Senast övervakat” och se vilka myndigheter som tittat in till ens blogg.

Först tyckte jag nog att detta är en tjänst för folk som antingen ägnar sin blogg åt att skriva samhällsomstörtande inlägg eller för folk som lider av extrem paranoia men hur det än var så laddade jag ned den där lilla ikonen och installerade den. Sedan var jag inne en gång på Gnuheter och tittade efter min lilla anspråkslösa blogg. Jag gjorde det bara en gång för jag insåg ganska snabbt att jag aldrig kommer hitta min adress ens om den mot förmodan skulle vara med, jag är som bekant inget vidare på att ögna igenom långa listor med adresser… eller några andra listor heller för den delen.

Dessutom är jag ganska övertygad om att ifall någon myndighet råkar besöka min lilla blogg så är det förmodligen av någons personliga intresse och inte för att en myndighet som sådan har intresse av det jag skriver. Så den lilla ikonen har legat kvar där den ligger men utan att användas.

Tills idag då min älskling plötsligt blev nyfiken, främst med anledning av alla kommentarer jag fick på mitt inlägg om den nyss dömda pedofilen, så han var inne och tittade och hör och häpna. Min lilla blogg fanns med på listan.

Idag har jag besökts flera gånger av: Skatteverket, Riksdagens förvaltningskontor, Regeringskansliet och Försäkringskassan.

Nu är jag inte så paranoid att jag tror att dessa myndigheter har anledning att ”övervaka” vad jag skriver, nej, förmodligen är det någons personliga intresse… bloggande på arbetstid mao. Är det vad mina skattepengar går till förresten? För jag bloggar ALDRIG på arbetstid… not…

Fast jag hade fler myndigheter på besök idag än såhär.

Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket har också besökt mig.

Upprepade gånger.

Och i de fallen tror och hoppas jag att det inte bara var en slump eller någons privata surfande på arbetstid för jag tycker faktiskt att det hör till Rikspolisstyrelsens arbete att regelbundet söka efter bloggar och siter som diskuterar pedofilier, barnporr och annat olagligt och perverst. Jag tycker också att det bör ingå i Domstolsverkets och Åklagarmyndigheternas omvärldsbevakning att åtminstone ögna igenom de bloggar som behandlar aktuella rättsfall för det vore sorgligt om en myndighet helt struntade i vad allmänheten tycker om deras arbete. Att läsa bloggar är ju ett extremt bra tillfälle för dem att "lyssna" på det som gemene man tycker och tänker.

Eller borde jag känna mig kränkt i min ”personliga integritet”? Kan man göra det som anonym bloggare? Eller som bloggare över huvudtaget? Jag vet att det finns folk som faktiskt på allvar tror att myndigheter övervakar deras bloggande... Jag är nog böjd att tro att det bara är privat bloggande... Är jag naiv? Godtrogen? Eller normal?

Vad tycker du?

Rättvisa?

Det måste väl ändå vara bland de mer rättvisa domarna som avkunnades idag? I alla fall i förhållande till den rättvisa vi har idag.

"En 49-årig man har dömts till 14 års fängelse för upprepade våldtäkter på sin dotter. Han fälls även för övergrepp på dotterns kamrat." - Svd

Han får även betala ett skadestånd på 800 000 till de båda offren.

För mig är det fullständigt obegripligt att en vuxen person ens kan komma på tanken att ha sexuellt umgänge med barn. Med sitt eget barn dessutom… Detta är för mig bland det mest obegripliga som finns. Jag inser att dessa människor är sjuka men de måste dessutom sakna alla normala spärrar, all sjukdomsinsikt och allt vad normal mänsklighet innebär. Att förgripa sig på sitt eget barn måste vara det värsta brottet som finns. Inget, inte ens en sjukdom, rättfärdigar något sådant. Om jag vore pedofil, om jag vore man, om jag hade ett barn och visste att jag riskerade att förgripa mig på det barnet skulle jag förmodligen hellre slänga mig utför en klippa eller kastrera mig frivilligt, och jag snackar garanterat inte om någon human kemisk kastrering...

Till DN:s artikel.


Uppdatering
Sedan jag publicerade detta inlägg har jag fått många kommentarer. De flesta tycks vara ganska eniga med majoriteten men tyvärr har några framförts i en ton som jag inte uppskattar, av anonyma författare. Jag har därför stängt kommentarsfunktionen, önskar ni fortsätta diskussionen kan ni göra det i något annat forum.

Jag tänker inte be om ursäkt för mina åsikter men jag uppskattar inte heller att främmande personer kommenterar på ett sådant sätt som jag upplever som stötande både för mig själv och för mina bloggvänner.

Fegt eller inte… det kan man diskutera, gör gärna det, just nu har jag viktigare saker att lägga min energi, mina känslor och ork på. I ett annat känsloläge kanske jag hade fortsatt diskussionen men nu kan jag inte det.

Tyvärr insåg jag inte hur starka känslor detta inlägg skulle framkalla. Jag är ledsen om någon blivit sårad av detta inlägg eller de kommentarer som skrivits.

Men… detta förstår jag inte?

Jag läser i Svd att en kvinna våldtogs av sin läkare medan hon sov, eller snarare strax innan hon somnade. Läkaren var plastikkirurg och hade just gett kvinnan narkos när våldtäkten inträffade.

Men alltså. Ett par frågor söker svar.
För det första, ger plastikkirurger narkos? Jag har levat i villfarelsen att det är narkosläkare som ger narkos.

För det andra, fanns det INGEN annan där? Vad är det för skum klinik? De gånger jag opererats (och det har ju blivit ett antal som bekant) har det alltid funnits en massa människor runtomkring, sjuksköterskor, narkosläkare, och så givetvis kirurgen.

För det tredje, hur kan en plastikkirurg utföra ett ingrepp helt ensam? Ett ingrepp som dessutom kräver att patienten sövs ned?

Nu när jag läst kommentarerna jag fått till detta så måste jag ställa mig ytterligare en fråga. Vad sjutton är det för fel på media, journalister och i synnerhet Svd som inte alls verkar ställa dessa frågor?

Medan jag är inne på ämnet sjukdomar och läkare (nå ja, ett plastikirurgiskt ingrepp kanske inte bottnar i en sjukdom men ändå) så måste jag även skriva lite om 22-åringen som enligt DN är svårt skadad efter brohopp. Det är ju en intressant nyhet som säkert berör många, speciellt de som fanns på plats när olyckan inträffade… För egen del, och nu undrar jag om det bara är jag som tänker så, kan jag aldrig låta bli att undra; ”Hur gick det sedan”? Varför kan inte tidningar ha en artikel som talar om hur det gick för den här stackaren. Överlevde han? Fick han skador? Hur blev hans liv sedan?

Äsch, jag kanske bara är osunt nyfiken… Jag håller i alla fall tummarna för att han klarar sig utan men.


PS
Ni glömmer väl inte att klicka ett svar på min fråga till vänster?

Ansvar? Yttrandefrihet?

Jag läser på DN och Svd om att en förundersökning har inletts mot Carl Bildt eftersom det förekommit kommentarer i hans blogg som kan klassas som hets mot folkgrupp.

Jag har alltid trott att lagen om yttrandefrihet gäller även oss bloggare men det verkar ju inte så. Ägaren till en blogg är tydligen skyldig att censurera sina kommentarer (och även sig själv får jag förmoda) och omedelbart ta bort sådant som kan klassas som hets mot folkgrupp.

Jag vill absolut inte hetsa mot någon folkgrupp och jag skulle förmodligen omedelbums ta bort kommentarer som kan uppfattas som sådant men… var går gränsen? Jag kanske var ganska hetsk mot en liten folkgrupp nyligen när jag ansåg att ”feddegedde” var ute och cyklade angående karensdagarna.

Ska jag vara helt ärlig så förstår jag inte riktigt hur det kan komma sig att skumma typer, som Sverigedemokraterna till exempel, tillåts att torgföra sina åsikter i diverse demonstrationståg med hänvisning till yttrandefrihetslagen, när en kommentar på en blogg kan klassas som hets mot folkgrupp.

Däremot kan jag nog anse att man som utrikesminister bör kontrollera de kommentarer man får på sin blogg, yttrandefrihet eller inte, det torde ju vara ganska självskrivet att människor av alla de slag lockas till en så populär webbplats. Jag gillar Carl Bildt, men att inte hålla koll på sina kommentarer (eller låta någon annan göra det åt en) tyder ju faktiskt på lite dåligt omdöme eller åtminstone på dålig kunskap och förståelse för bloggen som media.

(Förresten, jag letade efter adressen till Carl Bildt på Bloggportalen under ”mest länkade” för där har jag hittat honom förr. Gissa om jag blev förvånad över att hitta mig själv på åttonde plats? Men det måste ju vara fel för det är väl bara C som länkar direkt till mina inlägg? Skumt.)

---
Tillägg 22 juni:
Idag ligger jag "bara" på plats nio och har Carl Bildt som granne ovanför mig ,)
Hm... Nu får ni vara snälla och börja länka till mina inlägg... jag tror det är inläggen som räknas (man måste länka till permalinken till ett visst inlägg alltså) för annars kan det ju inte stämma. --- Äh... jag skämtar bara!

Ska man skratta eller gråta?

Ja det gäller ju att slå på dem som redan ligger. Idag berättar både DN och Svd om att regeringer vill införa ytterligare en karensdag. Det förvånar mig inte, med den politik man fört hittills så är det väl bara väntat. De som redan har det svårt ska få det än svårare. Vad som däremot, som alltid, förvånar mig är själva resonemanget bakom som för mig tycks vara förd av en fyraåring:

”Huvudsyftet med åtgärdspaketet är att korta de långa sjukskrivningarna och att minska antalet nya förtidspensionärer.”

Ursäkta mig om jag har något svårt att begripa hur de långa sjukskrivningarna ska kortas genom ytterligare karensdag som infaller alldeles i början av sjukskrivningen. En sådan karensdag kan eventuellt minska antalet kortare sjukskrivningar men är man sjuk på längre sikt har man ju redan passerat dessa två karensdagar. Man talar visserligen om att införa ytterligare karensdagar längre in i sjukskrivningen men det förstår jag inte heller. Blir man frisk snabbare av att förlora sin inkomst? Om man verkligen är sjuk, går man då tillbaka till jobbet för att man får en karensdag och får än mindre att leva på efter två veckor eller tre månader? Och den som satt i system att vara sjukskriven och arbeta svart eller vad det är regeringen misstänker att den sjukskrivna håller på med, kommer den personen att sluta med det på grund av två extra karensdagar?

För mig är detta en obegriplig logik som endast syftar till att håva in än mer pengar till staten men inte till att på ett konstruktivt sätt bidra till att svaga och utsatta människor får en möjlighet till att arbeta istället för att vara sjukskrivna. För helt ärligt, om jag vore hjärnkirurg, taxichaufför eller pilot så skulle inga karensdagar i världen kunna få mig till att gå tillbaka till ett jobb som jag inte längre kan utföra. Varför sysselsätter man i regeringen inte sina fyraåriga hjärnor med att ta faram åtegärdspaket som inbegriper möjligheter till arbetsplatsanpassning eller omskolning? Är det för avancerat tro?

Två tidningar, en flicka, två olika nyheter

Idag är jag faktiskt lite förvånad. Dn skriver att en tidning fått tips om var den försvunna flickan Madeleines kropp kan hittas, medan Svd skriver att föräldrarna nu tar time out och låter polisen fortsätta sökandet.

Undrar vilket som är sant?

Dessvärre, hur mycket jag än hoppas på motsatsen, så är jag böjd att tro på DN i det här fallet för ju längre tiden går dess mindre är väl chanserna att flickan återfinns i livet. Jag tycker verkligen synd om föräldrarna. Det måste vara fruktansvärt. Att inte veta, att oroa sig, att befara det värsta och framför allt att kanske klandra sig själva för de lämnade ju faktiskt två små barn ensamma på ett hotellrum i ett främmande land. Jag vet visserligen inte så mycket om barn i den åldern men… bör man verkligen lämna dem sådär?

I vilket fall som helst så hoppas jag på det bästa, det finns ju trots allt barn och vuxna med som hållits fångna mycket länge, till och med flera år.

Stackars lilla flicka. Så rädd hon måste vara om hon lever.

Boxning är förbjudet…

…varför tillåts speedway?
Jag förstår inte riktigt varför en så farlig sport där den ena personliga tragedin för deltagarna efter den andra inträffar ska tillåtas i Sverige. Igår avled Kenny Olsson, nyligen var det en kille som blev förlamad och det har visst inträffat flera andra allvarliga olyckor det senaste halvåret. Så varför ska sporten tillåtas över huvudtaget? Och varför vill någon hålla på med den alls? Varför vill någon delta i en sport med livet som insats? Detta övergår mitt förstånd så snälla berätta för mig!

Eller beror det möjligen på att det är yngre killar som håller på med sporten och deras hjärnor mognar senare rent biologiskt? Jag menar det finns ju vetenskapliga bevis numera att killars hjärnor är färdigutvecklade först vid ca 27 års ålder och att det är främst funktioner som uppskattning av risker och bedöming av konsekvenser som inte är färdigutvecklade. Med bakrund mot de vetenskapliga rönen borde väl ändå samhället ta sitt ansvar... Jag menar, man tillåter ju inte 10-åringar att köra bil trots att de rent fysiskt förmodligen skulle klara av det. Man tillåter inte gravt mentalt handikappade att vistas i en miljö där de kan skada sig själva... så varför tillåta killar att skada sig själva när vi vet att de mentalt saknar mognaden att bedöma riskerna.

Jag känner faktiskt en kille som höll på med Speedway när han var yngre. Det var innan han råkade ut för en olycka och fick allvarliga skallskador. Idag kan han inte hålla på med någon sport. Nu vet jag i och försig att han ändå gillar sporten men… alltså… jag förstår inte!

DN skriver om speedway
Svd skriver också

Grattis familjen Richardsson

Jag har följt medias rapportering om hur familjen Richardsson vill med hjälp av genteknik gallra fram ett friskt barn för att på så sätt få hjälpa sitt redan födda barn och förhindra en fruktansvärd sjukdom som han bär på. Jag hörde en intervju med paret i TV för ett tag sedan där de berättade om sin äldsta son som redan har sjukdomen, som inte längre kan röra sig och som varken ser eller hör. De berättade hur han plötsligt miste syn och hörsel… Det fick mig att må riktigt dåligt, jag har inte alls svårt att sätta mig in varken i deras känslor eller i deras sons trots att jag inte är förälder. Sedan dess har jag läst om dem i media flera gånger och nu har de alltså äntligen fått ett positivt besked från Socialstyrelsen. De får tillstånd att skapa ett syskon som kan bota den yngste sonen.

Jag är glad för deras skull och hoppas att de känner att de har stöd av alla för hur det än är så är det inte en helt enkel sak att ta ställning till och jag gissar att det finns människor som kanske anser att de har fel. Jag hoppas också att de lyckas skapa ett friskt syskon.

Mer om familjen finns här.
Aftonbladet skriver också två artiklar idag, liksom Expressen.