Orsaken till det tillfälliga avbrottet

Det fanns flera anledningar till att det blev en dålig dag till.

Det mesta tycks strula för mig just nu och småsaker har en tendens att ställa till stora besvär. Det är jag i och försig van vid men jag vet inte när jag ska vänja mig vid att saker och upplevelser jag verkligen älskar ställer till med besvär. Som till exempel solsken och värme. Jag som älskar sommar och längtar efter 30 graders värme och som inte skulle ha tvekat en sekund om möjligheten hade funnits att flytta någonstans där det är just är 30 grader året om har nu inte det minsta nöje av de 30 graderna. Nu tycks till och med värmen vara jobbig...

Dagen blir förstås inte bättre av att man råkar ha en chef som gör en riktigt förbannad... eller snarare sårad. Trots att han har helt rätt i det han säger. Det gör liksom ont att inse fakta och erkänna att andra har rätt och att det beslut som fattades idag borde ha blivit fattat för länge sedan. Men det gör som sagt ont. Det blir liksom ytterligare en förlust, ett misslyckande till, ett steg till in i den del av mitt nya liv som jag inte kan acceptera.

En ytterligare sak jag inte längre klarar av.

Men han har rätt. Jag inser det själv.
Det är bara det att...
Någonstans trodde jag i min naivitet att jag skulle klara av att leda det här nya projektet och ändå sköta de viktigaste delarna av mitt ordinarie jobb precis som förut. Någonstans resonerade jag med mig själv utifrån hur allt var förut och inte hur allt är nu. Jag tänkte inte på att hur gärna jag än vill så har jag fortfarande inte lyckats att jobba heltid, och absolut inte den heltid med x antal timmar övertid varje vecka som jag jobbade förut. Men även om jag inser att det är så, så är steget långt till att få höra det av min chef helt plötsligt. Jag menar, han borde väl sagt något tidigare? Förvarnat mig om vilka saker han funderar på och vad andra klagat över… inte bara plötsligt från tomma intet ta upp det under vår fredagslunch. Det förväntar man sig inte av en person man dessutom bor ihop med...

Himmel, hur länge har folk varit missnöjda med mitt jobb?
Sedan jag blev sjuk gissar jag... han måste ju ha hört det förr... Han borde ha sagt något. Givit mig en chans att om inte åtgärda det, vilket jag förmodligen inte kan, så i alla fall att förbereda mig...

Även om han hade rätt och jag till fullo förstår varför så kände jag mig sviken. Lurad. Ratad. Oanvändbar. Oduglig. Framför allt oduglig.

Men man kan inte sitta på Stadshotellet med ögonen full av tårar. Då nickar man bara och håller med. Precis som man skulle gjort om man inte råkat vara sin chefs fru. Man behåller sina åsikter för sig själv för om man säger som man känner så lär fler än chefen höra.

Och jag höll med om att det är dags att officiellt anställa en vikarie för mig på mitt ordinarie jobb istället för att fördela ut delar av mina arbetsuppgifter. Det var ju tanken från början. Och en fullständigt logisk tanke. Precis vad som borde gjorts för länge sedan. Det är bara lite svårt att acceptera att jag inte lyckats med att göra det jag borde, det jag tänkt att jag skulle klara av. Det känns som om jag får sparken… Fast jag vet att jag inte får det. Jag har ett annat jobb, projektet, som tar nästan hela min tid i anspråk så det är ett naturligt steg… men ändå. Jag vet ju innerst inne att projektet inte skulle ta så mycket tid i anspråk om jag kunde utföra mitt jobb lika effektivt som jag kunde förr. I alla fall inbillar jag mig det.

Så vem är jag mest besviken på? Och varför?
Chefen?
Ja i viss mån. Han borde tagit upp detta förr. Inte ställt mig inför en färdig tanke. Jag borde ha fått vara med på något sätt. Å andra sidan är det kanske orimliga krav som bara ställs för att jag inte bara är hans anställda.

Mig själv?
Ja absolut. Jag borde inse fakta en gång för alla.
Men mest av allt är jag, än en gång, sviken av min kropp…

Som alltid.

Men… hur söker man tröst hos den man känner sig sviken av?
Jag visste väl att det inte skulle vara så smart att inleda ett förhållande med sin chef!