lördag, maj 26

Morgonstund har guld i mun?

Det här med att sova en hel natt utan att vakna av mardrömmar eller vakna för tidigt utan att kunna somna om fungerar inte riktigt hos mig. Så fort något händer, som det som hände i helgen så verkar min hjärna bearbeta allt genom att gå på högvarv på nätterna.

Oftast är det ganska irriterande att vakna av mardrömmar. Eller att inte kunna somna om kl 5 på morgonen. Oftast blir jag både sur och irriterad. Men sedan finns dagar som idag… då solen är på väg upp, fåglarna kvittrar och en ljum vind slår emot mig när jag tyst öppnar altandörren. Sådana dagar förstår jag verkligen uttrycket ”morgonstund har guld i mun”. Tänk om alla dagar, morgnar, kunde vara som denna.

Jag bestämde mig för att ta en morgonpromenad. En morgonpromenad kl 7 i Byhålan innebär att man går på fullständigt öde gator utan att möta en enda levande varelse… eller i alla fall utan att möta människor. Man hinner tänka och reflektera en hel del när man inte behöver bekymra sig om andra människor i sin omgivning eller bry sig om deras blickar. Jo då, jag tänker fortfarande på hur folk uppfattar mig, vad de tänker när de ser mig med vit käpp. Jag skäms ofta fortfarande och jag önskar ofta att jag var mitt gamla jag, eller att jag slapp låta andra se mina begränsningar. Men allt det där behöver jag inte tänka på klockan sju en lördag morgon i Byhålan. Då är jag nämligen helt ensam och det är så fridfullt, så stillsamt…

Det är stunder som dessa som jag går med ett leende på läpparna för när inte andra finns omkring mig så känner jag betydligt mindre av mina mitt handikapp och det känns lite som förr i världen. Att vara i en offentlig miljö och ändå känna sig helt tillfreds och behaglig till mods är något som sällan inträffar numera. Varje gång jag går utanför dörren måste jag… spela min roll, koncentrera mig, anstränga mig för att få detaljerna att fungera, när jag är ensam är kraven betydligt färre och det gör absolut inget om jag tvekar, känner efter, eller gör något annat konstigt för det finns inga blickar som iakttar, värderar, tycker synd om eller tycker något annat. Men jag är ju aldrig ensam utomhus…

Idag när jag gick där i Byhålan och kände dofterna, hörde ljuden, kände den svala vinden mot kinden och såg hur grönskan förändrats, från det skira gröna till det mer mätta gröna som hör sommaren till så fick jag plötsligt för mig att blunda. Jag förstår inte varifrån den tanken kom för i normala fall skulle en sådan tanke aldrig falla mig in numera. Jag gjorde det ibland i början för att testa och för att genast gripas av panik. En sådan där panik som både sitter i hjärnan och förlamar alla vettiga tankar och i kroppen. Den gör magen iskall och armarna som spagetti och det är omöjligt att röra sig och det enda man vill är att skrika rakt ut men inga ljud kommer över läppar som är krampaktigt slutna. Sådan panik kände jag i tisdags. Sådan panik kände jag efter den andra operationen… men av någon märklig, outgrundlig anledning kom inte den paniken idag när jag blundade.

Däremot kom en annan tanke. Den var så svag och ynklig att jag först inte ens insåg att jag tänkte den… Tanken att jag klarar detta. Inte att jag klarar att gå hem utan att se, det kanske jag inte klarar idag, men om det blir nödvändigt så… Nej, det var mer den tanken jag aldrig vågat tänkta till punkt… att jag klarar att inte se. Att inte se färgerna, trädens skiftning från skirt grönt, till mättat grönt, till rött och brunt och höstens alla nyanser, till de kala bruna grenarna och vita snön… Tanken att allt detta finns inom mig och med hjälp av lukt, hörsel och känsel så kan jag se det när jag själv vill… Det var den tanken som smög sig på mig. Tog mig helt på sängen och överrumplade mig. Det var som sunda förnuftet plötsligt pratade med känslorna och kom överens…

Jag gick hem, med öppna ögon och så här efteråt är jag inte säker på att jag inte tycker att hela tanken, hela morgonpromenaden bara var en dröm, en befängd idé för hur ska jag någonsin klara mig utan att se???

6 kommentarer:

K sa...

Skönt att du, om än bara för en sekund, fick känslan av att klara det! För mig låter det hoppfullt inför framtiden, när den nu kommer. Det tar tid att vänja sig vid det du behöver vänja dig vid.
började fundera över hur jag skulle klara av att hämta posten om jag blundade hela vägen. *big smile*
Utan tvekan skulle grannarna få dagens skratt! Det skulle bli en "svajig" prommenad, säkert lite danslikt med trevande korta steg. Känna mig för var asfaltskanten var. Katter som skriker när jag trampar dom på svansen. Kanske ska prova någon dag... Det känns som du har bättre koll på det än jag!
Kram!

Anonym sa...

Skräckupplevelsen på sjukhuset tog dig kanske ett steg framåt i allafall? Fast jag kan mycket väl tänka mig in i paniken,känslan av att tvingas in i något man inte har kontroll över. Jag hade nog reagerat som du då samt hyperventilerat och för ett ögonblick varit nästan okontaktbar. Ett par ggr har livet försatt mig i situationer som jag reagerat så på och det tog rejält på krafterna.
F ö så tycker jag att det var en härlig promenad att läsa om, jag gillar morgonpromenader för då är både ens egen hjärna fräsch och mottaglig för både fågelkvitter och dofter. Å det har inte hunnit dansa in så mycket i den som man måste bearbeta.
Jag gillar din formulering "Det var som sunda förnuftet plötsligt pratade med känslorna och kom överens…" Det är väl så det fungerar när vi når fram till det som kallas acceptans kanske?
Ha en skön pingsafton! (Anki upplyste mig om på sin blogg att det är pingst- det har jag missat!)

Ella sa...

Magalös
Jag får hoppas att jag har bättre koll, har ju liiite vana i alla fall. Men det är just det där med grannarna som skrattar som är lite obehagligt. Inte för att de skrattar högt förstås...

Jag får ju erkänna att det inte var särskilt länge jag blundade ,)

Annika
kanske det. Kanske ett litet steg...

Jag glömmer att andas när jag får panik. Det är otäckt.

JAg tror jag ska satsa på fler morgonpromenader, det är helt klart trevligare än att ligga kvar och vända sig utan att kunna somna om

Trevlig pingst själv!

Anonym sa...

Nja.. vi kör på... har ju bestämt mig denna gång..

Kram på dig!

Ella sa...

Micke
Bra att du bestämt dig. Jag är imponerad!

K sa...

Steg två:
När man kommit så långt med sig själv att man kan bjuda grannarna på ett gott skratt! I mitt fall kanske steg två var att åka och handla med sonden i näsan och inte bry sig i alla som stirrade.
Ta ett steg i taget!
Kram!