fredag, maj 4

Läkargudar och mirakel

Det här med läkare är ett ämne för sig. Det finns både bra och dåliga sådana. Det finns de som tror sig vara Guds stora mirakel till världen trots att de egentligen inte vet mer än alla andra och sedan finns det de som är ganska anspråkslösa men noggranna och kunniga. Vid det här laget har jag förmodligen mött alla sorter. En sak är säker, man ska nog inte vara som jag när man handskas med sjukvården utan från början lära sig att säga ifrån och kräva både utredning och behandling. Man ska dessutom helst veta vad det är man lider av och vilka behandlingar som står till buds. Säger man inget så verkar många av de läkare jag pratat med det sista halvåret tro att man är nöjd med situationen som den är.

I början, innan jag hamnade hos ”jag tror jag är ett mirakel”-doktorn i Stockholm så är det inte helt uteslutet att någon av de läkare jag hade precis i början var den här läkaren som Svd skriver om idag. Eller någon av hans kloner för jag är säker på att det finns fler sådana läkare, som utger sig för att kunna mer än de kan. Som tror sig veta mer än de kan. Eller som åtminstone tror att det de kan är världens samlade kunskap i ämnet och inget kan avvika från denna kunskap. Jag inbillar mig att det var lite så i början, den samlade kunskapen sa att 90% av alla med min sjukdom aldrig blir så dåliga som jag. Jag avvek från majoriteten och de läkare jag hade då visste inte hur de skulle hantera denna avvikelse. De var helt insnöade på sina så kallade fakta. Hade inte varit det, eller hade jag ställt lite högre krav från början så kanske jag inte skulle vara där jag är idag. Men man vet ju inte…

Det är egentligen, som jag skrev i ett tidigare inlägg, ganska typiskt för oss människor, att dra slutsatser utifrån våra erfarenheter utan att ha ett öppet sinne för att verkligenheten kan vara annorlunda än vad vi tror. Tänk vad mycket vi skulle kunna lära oss om vi faktiskt ifrågasatte våra erfarenheters relevans för verkligheten. Åtminstone tillräckligt mycket för att se världen med nya ögon, lite grann, varje dag.

11 kommentarer:

Filifjonkan sa...

Godmiddag Ella. sol idag men småkyligt här,,men det där är ju hemskt med sådana lögnhalsar bra de tar legget ifrån honom. Har en bekant som också blivit felbehandlad för sina ögon men det är anmält det med.En som trodde hon kunde allt och förstörde i stället så det inte går att återställa.De finns ju överallt tydligen så idag får man nästan be om personbevis och läkarlegitimation innan man vågar lämna sig i deras händer.

Annelie sa...

Man ska alltid vara skeptisk mot läkare tycker jag.Det visar sig ofta att det finns andra alternativ än vad en säger(har inte läst artkeln,ännu).
Du får inte tänka på hur det skulle vara om du kom till någon annan doktor.
Ha en fin fredag/kram

KvinnaFruMamma sa...

Läkare är ett släkte för sig själva. Visst finns de underbara och förstående läkare men de är inte många.

Ha en trevlig helg frun;-)
kramis

Micke sa...

Ja, att ta för givet att läkare kan sin sak är livsfarligt, det har man ju förstått.
Men många är faktiskt helt underbara och vet vad de sysslar med, men det vågar man ju inte ta för givet!
Att sätta sig in i sin diagnos är det bästa, att ta tag i saker själv och faktiskt ställa krav.

Ha det fint Ella o hälsa gubben din!

J sa...

Jag läser till läkare och enligt min erfarenhet är de bra läkarna betydligt fler än rötäggen (även om de helt klart finns!).

Sen får man också tänka på att läkarna har gått från experter till något av ett serviceyrke när patienterna (kunderna) ställer krav och själv blir medvetna om sina rättigheter och kan hitta mer information om sjukdomar, diagnoser och behandlingar.

Ett problem med det är förstås att läkarens ord inte längre är absolut (och det ska det inte vara) vilket dock i förlängningen leder till att vissa människor kommer till läkaren med en bunt papper och är övertygade om vilken sjukdom de har och vilken behandling som är den rätta. Ofta har patienten helt fel vilket gör att det spenderas en ansenlig mängd tid med att förklara varför symptomen visserligen stämmer (säg, "jag har varit förkyld en längre tid - jag måste ha HIV") men att den mest troliga diagnosen är en annan.

De som har jobbat i någon form av kundsupport känner säkert igen sig.

Det är absolut inget fel med att stå på sig, men man bör också inse att läkaren faktiskt är expert (och har erfarenhet!) inom området och - nästan alltid - faktiskt bara vill ditt bästa.

Jonas sa...

Hej!

Ska börja med att säga att jag är läkare och "part i målet". Ditt resonemang innebär enligt min tolkning att om man söker i all tillgänglig information finner man att nästan allt är möjligt och att man inte kan vara säker på någonting. Ok, var står vi då? Det är den situation man befinner sig i som läkarstudent och oerfaren läkare. Det svåra är att använda den kunskapen i praktiken. Man kan inte utreda alla för allting av flera olika skäl. För mig som arbetar på en röntgenavdelning är det t.ex. ganska uppenbart att oerfarna läkare använder olika röntgenundersökningar i större utsträckning än sina erfarna kollegor. Kanske för att de inte litar till sin egen förmåga att själva undersöka patienten och ibland tror jag också för att de tror att de är någon sällsynt sjukdom på spåren, vilket de som regel inte är. Samtidigt är jag i en verksamhet där resurser ska användas på bästa sätt, det finns oftast ett större behov av våra tjänster än vad vi kan erbjuda. Utöver problemet med skenande kostnader innebär utredningarna i sig skada eller risk för patienterna. Det kan vara strålning, sövning eller att man öppnar buken för att ta en titt. Referensgränserna för t.ex. blodanalyser är per definition satta så att 5% eller var 20:e frisk person är utanför gränsen för det "friska". Sådana "falskt positiva" utredningssvar ligger till grund för felaktiga slutsatser och fortsatta utredningar.
Visst missar läkare att ställa rätt diagnos ibland fastän det finns fynd som borde vara tillräckliga, jag ska inte hyckla och påstå något annat. Min poäng är att det är svårt att vara läkare. Jag gör så gott jag kan. Jag går kurser och diskuterar med mina kollegor på jobbet för att kontinuerligt lära mig yrket. Att sedan vissa läkare efter decennier av ofta otacksamt arbete blir bittra och cyniska kan jag väl förstå, även om jag inte försvarar att dom ger er ett dåligt bemötande. Att ständigt läsa sånt här gnäll och att ibland bli anmäld och rannsakad bara för att man gör sitt jobb bidrar naturligtvis.

Ella sa...

Filifjonkan
Usch det är så hemskt.
Jag har läst flera sådana artiklar de senaste dagaran. Barn som dött för att de inte får vård, en liten flicka som blev blind och döv för att läkarna inte utredde... Det är så fruktansvärt.

Annelie
Nej man ska kanske inte tänka så. Men det hör nog till att man tänker, om inte si eller om inte så och det gäller så klart inte bara läkarna...

Kvinnafrumamma
Det finns alla sorter. Tyvrr verkar inte den förstående sorten vara i majoritet.

Micke
Ja, man vet ju aldrig i förväg hur de är, det är inte förrän efteråt man förstår.


J
Jag säger inte emot dig. Givetvis är eller bör läkaren vara expert. Givetvis ska man kunna känna sig trygg men vad jag saknar är läkare som har förmågan attt ha ett öppet sinne för alla eventualliteter, vilket också innebär att man är tillräckligt prestigelös för att lämna över till bättre experter när man själv går bet istället för att göra patienten till en slags försökskaning. Och är det något som bara ligger i patientens känsla så bör man kunna förklara sig.

Jonas
Tack för ditt långa inlägg.
Jag förstår faktiskt att det måste vara frustrerande på ett sätt att vara läkare. Jag är nog ganska medveten om att läkarvetenskapen inte alltid är en exakt vetenskap och att många av er faktiskt gör ert bästa. Jag har träffat sådana läkare med.

Tyvärr har jag också träffat andra sorter och det är de som gör att allt blir så mycket jobbigare och även om de kanske inte är i majoritet så är det dem jag kommer ihåg längst.

Det jag önskar är som sagt lite större ödmjukhet och öppenhet för att även läkare kan ha fel, det kan finnas andra som är bättre lämpade, det kan ibland vara befogat att lämna över en patient till nästa expert. En patient ska också med någon slags automatik kunna få ett andra utlåtande vid allvarligare sjukdomar. Det ska inte behöva ta ett halvår för det. I bästa fall.

Sedan att man dessutom måste ta hänsyn till kostnader är bara beklagligt för om en ung person blir tvingad till en lång sjukskrivning och rehabilitering på grund av att läkaren försöker spara in kostnader på undersökningar och dylikt så är det kostnader som blir oerhört mycket mer dyrbara för både samhälle och människa i slutändan.

Ella sa...

Ett PS till Jonas och J
Det måste vara oerhört frustrerande att bli ifrågasatt av patienter som tror sig veta vad de lider av.

MEN, jag blir ifrågasatt i mitt arbete nästan varje dag och jag har faktiskt, sammantaget, nästan lika lång utbildning bakom mig som vissa av er har. Vi har däremot en tradition av att man inte ska, bör, kan, ifrågasätta läkare och det tycker jag är på tiden att det försvinner.

Anonym sa...

Å här är det mesta sagt och skrivet och jag tycker det är bra. Å jag håller med dig att man måste våga lämna över till någon annan - det får vi göra i min verksamhet rätt ofta. Prestigelös kan vara bra att vara i de flesta sammanhang och yrken. Nu ska jag snart på en delikat middag, hoppas jag. Kolla in menyn på min blogg, kan det vara annat än gott?!? Annika

Filifjonkan sa...

godmiddag i solskenet.
Blir en fin dag i Småland + 11.4 just nu och sol.Skall fara ut till kusten en liten ort och titta på havet med alla båtarna har en packade kaffekorg och sällskapet tar med en nybakt sockerkaka, Blir en skön latdag idag Ha en trevlig helg med dig också. :)

Linda Garbéns blogg sa...

Själv blev jag, funktionshindrad och med hjärtproblem, lämnad ensam i en kulvert i becksvart mörker en natt i väntan på hjärtröntgen!
Jag blir arg och upprörd över alla politiker som fortfarande påstår att vi har världens bästa sjukvård. Det är skandal att det får gå till så här och att aldrig de ansvariga politikerna får ta konsekvenserna för alla brister och felbehandlingar.




Pga. mitt funktionshinder har jag aldrig fått ta del av den samhällservice som andra tar för givet. Ensam har jag vandrat min golgatavandring. Min ungdom har bestått av att ligga svårt sjuk och bli förödmjukad av läkare. Inget stöd eller empati från vare sig patientförening, förtroendenämnd, kuratorer.

Som 15-åring, år-89, drabbades jag av en svår Whiplash-skada som blev långvarig pga slarv, okunskap och okompetens av läkarna på sjukhuset i min hemkommun,Uddevalla-Ljungskile. Efter 2 smärtsamma år fulla av förödmjukelser och insinuationer att det bara var psykiskt och att ”unga flickor ska ut och dansa” fick jag så äntligen diagnos på annan ort och var tvungen att flytta till Stockholm för att få regelbundna Osteopatbehandlingar. Fick bekosta all rehabilitering själv utan någon som helst ersättning från landstinget. Min mamma fick ta tjänstledigt utan lön, ta ett banklån och hyra en husbil för att forsla mig liggande i, till lägenheten vi hyrt i Stockholm. I flera år fick hon ställa upp som gratis personlig assistent, dygnet runt.


När jag kunde börja leva igen efter 10 års isolering, bättre från min nackskada, vara ute i solljuset som jag varit berövad alla dessa år för symtom från nacken, migrän, ljud-och ljuskänslighet (kunde varken se på TV eller lyssna på musik alla dessa år), dimsyn och muskelblödningar. Att kunna ta sig en titt i affärer, eller träffa folk, bara att vistas i friska luften i naturen! När jag låg med svåra smärtor i ansiktsnerver och migrän och kräktes drömde jag om att få gå på en sandstrand. När det så blev verklighet efter 10 års intensiv kamp och jag kunde vara på stranden och köra ner tårna i den mjuka sanden, det var ett magiskt ögonblick för en ung flicka som varit inom en glaskupa av svår smärta. Då drabbades jag åter av ett hårt slag, jag fick en urinvägsinfektion år-99, när jag tränade nackmusklerna för att stärka dem, i varmvattenbassäng! Trots frossa, feber, urinträngningar som ledde till njurbäcksinflammation negligeras jag för nya sjukdomar för att jag har haft en whiplashskada som jag är rehabiliterad från.
Först skyllde läkarna smärtan på ont i ryggen från nackskadan. Både Ortoped, Osteopat och Sjukgymnast har undersökt mig grundligt och intygar att smärtan inte härrör från vare sig rygg eller muskler utan djupare in ifrån njuren. Ändå uteblir vården. Än idag har många läkare den åsikten att whiplash bara är psykiskt. Istället för att behandla blir jag utfrågad varför jag bor hemma hos mamma, varför jag inte har någon pappa (om man ändå hade en pappa som kunde följa med och slå näven i bordet! När jag har med mamma får vi glåpord som ”kycklingmamma”) varför jag inte är gift och har barn, varför jag inte har någon utbildning.

Med mina sista krafter började jag då studera på Distans, trots svåra smärtor av kronisk njurbäcksinflammation.

Tänk dig att varje gång du kissar hugger det tag som knivar i njuren. Tänk dig att ha 2 brännande strykjärn på njurarna hela tiden. Tänk dig att blöda från underlivet konstant. Tänk dig att känna 2 glödande klot i underlivet hela tiden. Så har mitt liv sett ut varje dag i 7 år.

Jag står utanför ett fönster och tittar in på dem som får vara med i gemenskapen, i samhället. De som har rätten att bestämma över sina egna liv, de som slipper vara ett tunt blyertsstreck i marginalen. De vars röst har en styrka, ett värde, varje mening de säger får någon att lyssna till. I deras fönster lyser ett ljus, som ser likadant ut i alla de andra fönstren, ett klart, spirande ljus fyllt av glädje och värme. Det är kallt. Jag fryser. Jag borde gå in. Men mitt ljus lyser inte, för jag är inte som de, det är nog därför jag inte blir insläppt. Kanske

Som om detta inte vore nog så skulle ödet slå till än en gång

Ung AT-läkare framkallade hjärtfel på mig. Läkaren är nu dömd i HSAN men det återstår att se om jag får vård. Jag skulle äntligen få operation på underlivet i februari 2005 men 1 vecka innan drabbades jag av allergiutslag och sökte akuten för allergin. En ung AT-läkare framkallade istället hjärtfel på mig! Hon satte in intravenöst Adrenalin direkt i ven så det kändes som hjärtat skulle sprängas och smärta ut i armen uppstod, jag skrek att hon skulle sluta och sköterskan sa att hjärtat slog i 200 men läkaren bara vek sig dubbel av skratt och sa att "jag var ung frisk kvinna, hade du varit gammal hade jag inte vågat då hade du fått hjärtinfarkt."

Jag försökte förklara att jag är mycket försvagad av lång tids sjukdom och handikapp. Men AT-läkaren hade problem med svenska språket och förstod inte vad jag sa. Försökte senare påtala för överläkaren att Adrenalinet gjort så jag hade svår krampande smärta i bröstet, hjärtat och ut i armen, han bara fnös åt mig och gick. På utskrivningsjournalen står det att jag hade hög hjärtrytm och värk ut i armen och ändå gjordes inget åt det!

Nonchalerad överallt

Jag har sökt på olika håll och trots att det visar fel på EKG, samt st-förändring som betyder att hjärtat är belastat, snabb hjärtrytm på 185, blir jag bara utskrattad, klappad på huvudet, och nonchalerad som ung kvinna! Har läkarintyg-remiss att jag måste få snabb utredning av hjärtfelet och att jag kommit efter i mina studier ändå negligeras jag och vägras vård!

En läkare erkände att Adrenalinet påfrestat hjärtat men menar att unga kvinnor inte får hjärtproblem”, aldrig hört talas om under sin 30-åriga läkarbana” Hade en man blivit behandlad på detta sätt? Ligga hemma i svåra bröstsmärtor med kramp i bröstet, hjärtat som slår i 185 i viloläge och sprängande smärta ut i vänster arm, yrsel och svårt illamående utan ordentlig utredning som jag nu fått göra sedan AT-läkaren felbehandlade mig. Orkar inte ens se på Tv utan att få svimningskänsla!

Ingen vågar ta ställning

Även andra medicinare har erkänt att man inte ska sätta in Adrenalin intravenöst vid allergi utan bara vid hjärtstillestånd, chock och medvetslöshet. På sjuka och svaga är det alldeles för påfrestande för hjärtat, och framkallar istället hjärtinfarkt En läkare förklarade för mig att man kan jämföra mitt hjärta med en förgasare som hängt sig och går på Turbo även i viloläge och han erkände att något hänt när AT-läkaren påfrestade hjärtat med stresshormon Adrenalin ! Men de vågar inte gå emot sina kollegor!



Hotad på ronden

Blev tom hotad på Ronden av hjärtläkaren sist jag låg inne i januari efter att segnat ner för femte gången i vintras i andnöd och krampande bröstsmärtor(klarar inte att andas i kylan efter felbehandlingen) Hjärtläkaren sa att Sjukhuschefen hade känningar i Socialstyrelsen och att de skulle göra allt för att få bort denna Erinran, prick. ”Så det ska allt gå bra. Sedan är det bra för vår del!" Varken jag eller Kuratorn kunde tolka det till annat än ett hot! ( Kuratorn var förövrigt den enda kurator som varit hjälpsam mot mig)

Socialstyrelsen har nu överklagat HSANs dom och trots att socialstyrelsens sakkunnige läkare skriver att en hjärtinfarkt kan ha framkallats av felbehandlingen och att AT-läkaren borde ha gett annan behandling så fick Socialstyrelsen rätt i Länsrätten! Detta tack vare känningar inom "maktens korridorer!"

Segnar ner

Hela Vinter och våren har jag, en ung kvinna, fått ligga som ett kolli, i mitt föräldrahem eftersom jag inte kan ta mig uppför trapporna till min lägenhet i Lund utan att segna ner,får andningsvårigheter och krampande bröstsmärtor. Det hade varit bättre att AT-läkaren fått fortsatt spruta in adrenalin så jag dött direkt, istället för att plågas så här! Måste nu har hjälp med allt dygnet runt och mamma får ingen avlastning.

Senaste nytt

Jag är vid liv men jag lever inte. Jag har nu i 7 år varit ofrivilligt instängd i mitt eget hem som i en isoleringscell av njurbäcksinflammation och nu av en felbehandling, hjärtfel, sängliggande i svåra bröstsmärtor med hög hjärtverksamhet, 185 i pulsi viloläge, och andningssvårigheter. När jag segnade ner utan att kunna fullfölja Arbets-Ekg blev jag utskrattad av kardiologen på Lund, ja, han riktigt frustrade av skratt! Sköterskan kunde intyga att pulsen gick ner när jag innan provet fick hjärtmedicin,nitroglycerin och jag kände att smärtan i armen lättade och även bröstsmärtan men ändå tas jag inte på allvar och får adekvat utrednig och vård för hjärtat. Det finns hur mycket modern röntgen som helst på Lund och jag betalar skatt som andra men är tyvärr ingen man i 45-50 års åldern, så det är inget att satsa på.

Det var studierna som höll mig uppe men har nu förlorat 2 års studier. Har inget socialt kontaktnät. I likhet med min släkting Tomas Thorild poet, skald, professor på 1700-talet som blev landsförvisad för sin kamp för yttrandefrihet och avslöjande av maktrelationer, har jag blivit förpassad att söka vård utomlands eftersom negativa journalanteckningar förföljer mig och läkares prestige går före liv.

Jag kämpar för att Whiplash-skadade ska få mer status och att det ska bli accepterat som en fysisk skada
– en stukning på nacken! –


• Jag kämpar också för lika värde för ensamstående mammor.
• Att barn som inte har någon pappa utan bara en mamma som stöd, ska få bra bemötande inom vården.

Vad är normalitet?

Jag har försökt nå ut i Media men får bara höra av journalister att det inte går till så här i Sverige. De gånger jag varit med i reportage bl a intervjuer i Landskronaposten, Bohusläningen och GT år -96 om nackskadan samt i radio har jag fått spott och spe från svenska folket, då jag stuckit hål på den svenska trygghetsbubblan om folkhemsidyllen. Svenskarna sympatiserar med alla förtryckta folk i hela världen, utom sina egna.

~ Så var rädd om den Frihet du äger låt ingen få stjäla ditt liv ~

”Born Originals, how it to pass that we die copies?”
Young

”Att döma allt efter sin grad och sin art.”
Thomas Thorild

Mitt liv kunde sett helt annorlunda ut om jag inte drabbats av Whiplash.



e-mail:miranda.garben@swipnet.se





www.lindagarben.se

http://lindagarben.blogspot.com