måndag, maj 28

Att skriva är kanske också att skapa

Ibland får jag mail som jag verkligen tycker om. Som får mig att tänka till lite extra mycket. Som liksom berör på ett annat plan. Jag har genom bloggen fått lära känna människor som ger mig så mycket tröst via sina kommentarer och sina mail att jag ibland undrar om jag förtjänar en sådan vänlighet. En av dessa bloggvänner är en person jag aldrig träffat men som på något sätt förstår och sätter ord på saker jag känner och tänker. En person som har liknande erfarenheter som jag. Varje gång ett mail dimper ner från den adressen vet jag att det är nya tankar som kommer att tänkas. Som idag…

I det här mailet stod det något om mitt sätt att skriva, att beskriva mina känslor och upplevelser. Att jag skulle vara bra på det… Något som fick mig att tänka efter. Jag funderade inte så mycket över om jag är speciellt bra på att uttrycka mig, jag skriver ju oftast precis som det faller mig in, jag funderade mest på varför jag skriver och vad skrivandet betyder för mig.

Från början, och ofta nu med, så skrev/skriver jag för att skriva av mig, för att slippa plåga närstående med samma trista tankar som kommer gång efter gång. För att få älta och bearbeta. Något som inte är en nyhet precis. Det var från början det enda syftet med den här bloggen. Men någonstans på vägen har skrivandet också ersatt något annat. Ett av de mest grundläggande behov jag alltid haft… nämligen att uttrycka mig, att skapa.

I livet före var skapandet främst foto men även målning och en massa annat som Panduro har i sin katalog. Jag hade alltid något projekt på gång, något som skulle förverkligas och bli något vackert. Något med färger och former. Sedan kom livet efter och mina projekt lades på is. Inte till en början för att jag inte längre kunde genomföra dem utan för att de resulterade i så många känslor som gjorde allt för ont. Istället började jag att skriva och nu när jag funderar på vad skrivandet är för mig så känns det inte sällan ungefär som att sätta sig framför en blank målarduk när jag sätter mig framför datorn. Det är som om orden är färgerna som väntar på att blandas och spegla nyanser och former. Jag har lika starkt behov av att skriva idag som jag hade av att formge i livet före. När jag skrivit klart känns det också ganska lika som när jag förr skapade annat… Ibland har jag lyckats återge mina tankar, känslor och upplevelser på ett bra sätt, det jag skrivit målar en bild av verkligheten, ibland, eller oftast, är jag mindre nöjd. Men liksom när jag målade, jag går aldrig tillbaka och målar över eller rättar till när jag väl är klar, det som är skapat är skapat och klart. Dess brister är ju också ett uttryck för skapandet.

Mitt skrivande har också förändrats i takt med att min syn krympt. Visst skriver jag oftast om mina känslor, mina tankar och mina upplevelser, men det är inte bara det som jag känner behovet av att skriva ned numera. Det är nästan så att bara jag får skriva spelar inte ämnet någon större roll så länge det kan engagera mig. Precis som när jag fotograferade eller målade, visst var naturen mitt favorittema men att fotografera vänner eller porträtt var också ett sätt att få utlopp för behovet av att skapa.

Varför skriver jag ner detta nu då kan man undra… Förmodligen för att jag på något sätt vant mig vid att tänka högt här men också för att det känns bra att ha kommit fram till detta, det känns bra att skriva ned det för på det viset blir det mer påtagligt. Min stora skräck, att inte kunna skapa har blivit mindre för nu när jag funderat ett tag över mitt skrivande så inser jag att det är ju just vad jag gör här… Kanske inte speciellt proffsigt, eller ens läsvärt, men det är ändå ett sätt att uttrycka mig, att få utlopp för mitt behov av att skapa…

Fast egentligen måste jag erkänna att detta förbryllar mig något. Jag har alltid tagit för givet att språk och bild är två så vitt skilda saker, att om man har talang för det ena så saknar man både talang och intresse för det andra. Det där med talang kanske i och försig stämmer även på mig men det betyder ju inte att det ger mig mindre glädje.

---
Uppdaterat
Nu var det ju inte meningen att ni skulle ge komplimanger och smicker, det var jag inte ute efter. Lät det så?

14 kommentarer:

Magalös sa...

För mig är ditt skapande med ord underbart, levande, färgrikt och ett dagligt behov. Det är nog som man hört, att om ett sinne försvinner/försvagas förstärks de andra.
Det du skriver om att språk och bild är skilda åt har jag också trott tills du skrev om det. Det kanske är dags att förändra mina tankar!
Att skriva är inte min starka sida, men något jag tränar på i bloggen. Bild, färger och form känns mycket enklare. Får jag välja så pratar jag hellre i telefon än skriver brev/mail.
Det är hur man ställer tanken som avgör hur livet blir i många fall!
Tack för att du skriver!

Ella sa...

Magalös
*rodnar*
Hm... jag var inte ute o fiskade efter smicker...
Men jag tycker att du skriver bra. Det är ju till stor del en träningssak men alla är ju inte roade av allt och du är definitivt en form- och färgmänniska.

Tack för att du läser... OCH skriver ,)

Anne-Maj sa...

Jag håller med Magalös. Du skriver så jag känner mig igen, som jag inte lyckats få det på skärmen ofta. Tack för att du skriver.

Ella sa...

Anne-Maj
Vi känner igen varandra ;)

Dubbelörnen sa...

Du är duktig med ord!!! Du behöver inte kommenterea detta, för jag är inte ute efter att "smöra dig" *skrattar*. Men du har verkligen en förmåga att beskriva vardagen, även det enkla i ord som når fram. Jag är helt övertygad om att har man begåvning till att beskriva känslor, företeelser mm i måling el annat så är inte steget alls långt att omvandla detta i ord.

Så du har fler strängar på din lyra trots "knasiga" ögon...

Kramar vännen

Lady Stalker sa...

Jag måste också uttrycka min beundran för ditt skrivande! Du fångar verkligen känslor och stämningar på pricken och väcker många tänkvärda tankar.

Själv är jag "konstnär" (oj, det lät pretentiöst ;-)) inom både ord och bild; jag har alltid älskat både att måla/skapa med händerna och skriva.

Fortsätt att skriva!
Kram!

Camilla sa...

för mig som är döv så är det viktigt att kunna uttrycka sig i ord till omvärlden och det är roligt att skapa målande berättelser med ord!
Tittar in i bland här via Anne-Majs blogg!
Kram

Ella sa...

Dubbelörnen
Nä jag ska inte besvara det där... Vilken tur att det finns saker man kan göra trots knasiga ögon.

Lady Stalker
Men då är du ju som jag... Jag hade nog fel om att man antingen är bild eller textmänniska.

Ella sa...

Camilla
Vad fint det lät, skapa målande berättelser med ord.

Välkommen hit.

Ella sa...

Camilla
Glömde att skriva att jag brukar besöka dig med...

Annika sa...

Alltså jag tycker du inte har någon som helst självkritik i dina påståenden om ditt skrivande...äh, knäppgök, jag bara skojar!!:)
Å mitt i allt jävla elände med ögonen så kan man kanske tänka att om synen inte börjat krångla så hade du aldrig upptäckt och tillåtit din skrivarådra att blomstra?! Ibland är det de nya situationerna och de ändrade förutsättningarna som mer eller mindre tvingar en att vända på andra stenar än man brukar. Å där hittar man en myra, i allafall om man är Baloobjörnen! Ja, jag är lite trött i luvan och jag börjar bli lite tramsig men jag kan smöra lite om du vill. Äh, vi tar det en annan gång!

Ella sa...

Annika
Du smörar väl aldrig?

Jag har ju iof alltid skrivit i jobbet men inte tyckte jag att det var en "ådra". Vet inte om det är det ens nu men det är åtminstone ett sätt att vara kreativ och självklart hade jag alrig upptäckt nöjet med det om det inte varit för mina ögon.

Emma sa...

jaa!!! Men precis så är det ju! Skrivande är fantastiskt -och ditt inte minst. Men det vet du ju redan att jag tycker :-) och vadan denna jantelagsmentalitet angående smicker? Jag bara undrar. Jag ska säga dig att jag TAR MIG RÄTTIGHETEN att säga vad jag tycker. Och om ditt skrivande tycker jag BRA :-) Hi hi. Och vet du, för ett par veckor sedan när jag satt och pulade med min uppsats fick jag en "vision" eller vad jag skall kalla det. Jag fick den känslan när jag skrev som jag kan få av musik - lyssna eller sjunga - det var samma känsla men ett annat medium- Så jag tror att jag hajar litet av vad du menar. Kram!

Ella sa...

Emma
Nä... men inte jantelag bara lite realism.

Vad kul att du kände likadant! Visst är det en märklig känsla ändå? Och musik är ju också långt ifrån skrivandet...

Är du klar med uppsatsen nu?