onsdag, maj 23

Förhandsvisning av Helvetet

Den här gången hann C hit innan doktorn kom. Han höll mig hårt i handen medan de tog bort bandaget. Han höll mig ännu hårdare, eller om det var jag som kramade hårdare, när jag slog upp ögonen.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig. Kanske att se som innan, kanske att inte se alls, som den där gången efter den där hemska operationen. Då jag såg skillnaden mellan ljus och mörker men inget mer. Jag vet att jag inte hade förväntat mig ett totalt ogenomträngligt ingenting. Hur jag än sökte efter en strimma av ljus, hur liten den än må vara, så fann jag inget och märkligt nog greps jag ändå inte av panik. Inte genast. Först… det är märkligt hur hjärnan reagerar på saker som är så totalt oväntade, det är som den försöker att skydda sig själv mot själva medvetandet om katastrofen. Hitta vägar runt, hitta bortförklaringar. Min hjärna sa genast åt mig att jag alltid är blind när det är mörkt, det måste vara mörkt i rummet. Så jag bad dem tända ljuset… Men längre än så klarade inte min hjärna att försvara sig mot faktum för jag insåg, kanske av den korta tystnaden som följde, att det inte fanns något ljus att tända. Jag behövde inte höra orden, ”Det är inte släckt, det är fullt dagsljus.”

Jag ville så gärna se något. Vad som helst, för hur underligt det än må tyckas vara så är bara förnimmelsen av ljus en tröst, det är något i jämförelse med inget. Jag försökte verkligen att se… Att inte ens kunna skilja på dag och natt är på något sätt så… slutgiltigt, så… överväldigande stort och så mycket mer skrämmande än jag någonsin kunnat föreställa mig. Min iskalla klump i magen bara växte sig större och större för varje sekund. Så här efteråt kommer jag exakt ihåg känslan och tankarna då jag förstod att det inte fanns något ljus att tända, men resten är som ett dimmigt töcken. Jag vet att doktorn undersökte mig, jag vet att hon sa ”det ser bra ut” och jag vet att det var orden som fick mig att tappa fattningen totalt. Jag vet också att jag aldrig varit så arg och så hysterisk i hela mitt liv som då. Men det är bara fragment av minnen. Jag tror att jag fick något lugnande, för någon gång måste jag somnat. Förmodligen grät jag mig till sömns medan C höll om mig för när jag vaknade långt senare kunde jag knappt öppna ögonen av tårarna som torkat fast. Men när jag väl gjorde det, så såg jag det jag känt, C:s ansikte, bredvid mig på kudden. Alldeles nära, med bekymrade ögon som iakkttog mig.

Jag var ganska yr när jag vaknade och det tog lång tid innan jag vågade tro på att jag faktiskt var vaken. Resten av natten vågade jag inte somna, ljuset var tänt överallt, och medan C somnade av ren utmattning låg jag där och bara tittade för jag var så rädd för att vakna upp till det där mörkret som jag hade somnat till. Fast… fram på småtimmarna somnade jag ändå och vaknade inte förrän frukosten serverades.

Jag kan inte påstå att det känns som att ha vaknat från en fruktansvärd mardröm, en mardröm är inte verklig men detta var verklighet och jag vet nu, mer än någonsin, att det kan bli verklighet vilken sekund som helst. Det finns inga garantier… Icke desto mindre så hoppas jag att vi kan åka hem idag och lägga allt detta bakom oss, åtminstone ett tag.

8 kommentarer:

Dubbelörnen sa...

Du beskriver så väl dina känslor o tankar i ord... Kan nästan förstå hur det kändes att vakna upp till mörker... Men vet hur det känns att vakna upp i en mardröm, denna overklighetskänsla, denna skräck... Glömmer det aldrig...

Hoppas så du får komma hem o bara vara, hemma i tryggheten, i trygg miljö... skingra tankarna bara för ett tag...

Mia sa...

Ville bara lämna ett litet spår efter mig :-)

Annelie sa...

Jag är glad att du vaknade ur detta mörker och hoppas innerligt att du får komma hem. Hem till tryggheten.Jag kan inte sätta mig in helt i din situation, det tror jag ingen kan som inte befinner sig i något liknande. Men jag kan tala om att jag är glad för din skull, trots denna vånda du återigen fick genomlida. Önskar att jag kunde hålla om dig och ge dig lite styrka och kraft.
Nu måste du utgå från denna punkt du befinner dig i just nu och leva utifrån det. Försök att njuta av det som är.
Du har fortfarande din syn(även om den är dålig)kvar, så om det är möjligt, måla inte upp det som komma skall. Den dagen det sker så är du beredd.Det är jag alldeles säker på.
Ha det så vackert och fint du bara kan (((kramar)))

Lina sa...

jag vet inte vad jag ska skriva mer än att jag tänker på dig o hoppas att du får komma hem snart.

massvis med kramar

Isabelle sa...

Kära du. Jag sitter här med tårar i ögonen och önskar att jag kunde gör något. Önskar det fanns något jag kunde skriva som får dig att må lite bättre.
Du har i alla fall mina tankar och mina önskningar om att ljuset ska få stanna hos dig. Länge.
Kram.

Ella sa...

Dubbelörnen
Nä usch, mardrömmar är inte ett dugg kul. I synnerhet inte sådana som är på riktigt ,)

Mia
Tack för det. Välkommen hit.

Annelie
Jag ska försöka ta dig på orden och inte tänka varken framåt eller bakåt utan bara vara nu.
Men det är inte alltid så lätt.

Lina
Tack vännen, kramar räcker länge ,)

Isabelle
Tack vännen, det känns bättre och bättre ju längre dagen går faktiskt ,)
Kram tillbaka

Emma sa...

Jag tänker på en berg-och dalbana som är helt oberäknerlig när jag läser dina ord. Glad är jag att du vaknade upp till att se C:s ansikte.

Ella sa...

Emma
Jag berg- och dalbana from hell. ;)