måndag, maj 7

Snart är det torsdag

Det börjar dra ihop sig.
På torsdag är det dags. Igen. Jag orkar inte ens räkna efter hur många gånger det har blivit nu, men det är ett antal.

Jag borde vara härdad. Jag borde ta det med ro, men konstigt nog så blir jag mer och mer nervös för varje gång. Kanske är det erfarenheten som talar för i början var jag aldrig så här rädd, så här nervös. Förmodligen för att jag inte hade vett att förstå bättre. Eller så var jag helt enkelt bättre på att gömma huvudet i sanden då.

Jag är rädd. Jag vet vad som väntar. Jag vet inte om jag är mest rädd för själva operationen eller för det som kommer efter, de där dagarna av väntan, innan förbandet tas bort, innan jag vet att jag fortfarande ser. Att vänta är alltid värst. Ibland tycks hela mitt liv bestå av vänta. Så jag borde som sagt vara härdad. Ändå kan jag inte låta bli att vakna på nätterna, helt panikslagen och vara säker på att det värsta kommer att hända på torsdag. Jag kan inte låta bli att fundera på ”tänk om”…

För tänk om något går fel? Tänk om det blir som sist… fast för gott?

En del av mig undrar lite hur jag ska klara av de där dagarna i väntan… Jag vet ju hur det kändes sist och det finns inga ord som beskriver den känslan.

Jag försöker att tänka på annat till dess. Jag försöker att hålla mig sysselsatt. I helgen var det lätt, barnen var här, vi hittade på en massa saker. Solen sken… Idag… är en helt annan dag.

13 kommentarer:

Christina W sa...

Oj... kan bara säga att jag förstår din känsla även om jag inte till fullo kan sätta mig in i en situation jag aldrig varit i. Lång väntan... och jag hoppas givetvis att allt ska gå bra.

maria sa...

Ella!

1. har du varit hos doktorn när det gäller det vi talat om tidigare???

2. Jag förstår, det är skit att vänta... Så skönt att det kommer barn i mellanåt och tar upp tiden för dig...

Ta en dag, ta en timme i sänder, kanske kan du sätta upp små mål, fylla tiden så att denna väntan inte hänger över dig hela tiden, så att du får möjlighet att slappna av åtminstone korta stunder.

Jag vet, det är lätt att försöka peppa andra, när man själv sitter i det så kan man ibland nästan bli irriterad på andra som kommer med alla olika förslag när man själv bara vill tala om för dem att de inte förstår, inte förstår just mig... Det är väl mänskligt, någon mår dåligt och då vill alla komma med råd och förslag och försöka peppa. Kanske vi måste omvärdera att må dåligt. Idag är det så att man ska vara glad, må bra etc. varför är det så farligt att bara få må dåligt den tid det tar??? Jag vet inte men det är intressant hur det fungerar.

Jag önskar att det fanns något jag kunde göra för dig, som att vrida fram klockan till torsdag på en gång eller att vrida tillbaks den till långt innan allt detta, vet inte vilket som skulle vara bäst.

Tills dess att jag löst tidsgåtan så får du massor av kramar med dig under din väntan...

Magalös sa...

Sänder massor av värmande kramar innan jag börjar med pappershögen. Tänkte ta en paus under dan´ för att plocka en bukett ... till dig! KRAM!

Isabelle sa...

Förstår din rädsla till fullo. Jag tror inte man kan bli härdad, det är klart att du blir rädd. Skitjobbigt, ja. Men inte fel.
Ta en liten liten stund i taget. Och andas. Skickar styrkekramar till dig och hoppas att du kan finna lite ro.

Emma sa...

Jag vill säga så mycket - men jag säger bara KRAM.

Ella sa...

Christina W
Ja väntan är alltid lång, fast när man väl är framme så känns det alltid som att det inte var tillräckligt långt. ')

Maria
1. Japp, jag har varit och jag har följt ditt råd.

2. Nej, det är inte helt lätt med att peppa och att bli peppad. Ibland funderar jag nästan på om jag verkligen ska skriva som jag gör och "tvinga" folk att komma med en massa positiva tillrop. Å andra sidan så värmer de ju i hjärtat samtidigt.

Egentligen fastar jag mest för den väntan som blir efter operationen. De här dagarna fram till torsdag säkert att försvinna ganska snabbt.

Magalös
Kram vännen. Vad bra om du tar en paus från pappershögen, det behöver du. Jag ser fram emot buketten för jag vet hur vacker den komemer att vara.

Isabelle
Andas... hm, det är det jag alltid glömmer att göra.


Emma
En kram räcker så gott ')
Kram tillbaka.

Dubbelörnen sa...

Oroar oss o mår dåligt gör vi ju ändå trots glada tillrop... men lite värme sprider det väl.

Du kommer att finnas i mina tankar hela långa torsdagen...

Kramar

Annelie sa...

Jag vet inte vad jag ska säga, annat att jag känner med dig till 100 procent. Jag tror och hoppas att allt kommer gå bra. Önskar jag kunde ta en del av våndan du har, så du kunde fokusera på annat.
Kram och ha det så bra du kan!

~M~ sa...

Hej Ella!
Jag kan inte ens ana vad du går igenom varje gång.
Ska tänka på dig hela torsdagen!
Varm kram!

Lina sa...

jag tycker du är stark, att vara stark är också att våga vara svag. inte en enda gång har jag tittat in här utan att jag har blivit imponerad av din styrka, inte bara när det gäller sjukdomen, utan även kärleken o livet.

jag hoppas o vill så i hela kroppen att torsdag o dagarna där efter ska gå bra. o när du sitter där med förbandet runt ögonen, inte vet o det känns extra tungt, då tycker jag du ska föreställa dig rosa extratjocka elefanter som gör kullerbyttor på molnen. det får iaf alltid mig att le :)

KRAM

Bisse sa...

Hej Ella! Vill bara ge dig en varm kram. Att vänta kan vara ett helvete. Du ställs inför något du inte kan välja bort.

Att få en sjukdom sveper över allt i livet. Inget blir som förut. Inte alltid sämre men annorlunda.

Jag ska tänka på dig varje dag!

Kram

Bisse

maria sa...

Ta ett djupt andetag, håll in det och släpp saaakta ut luften!!!

Så glad jag blev att du följt mitt råd, det ger sig med tiden...

Självklart ska du skriva som du gör. Tänk på alla oss andra som oxå får styrka genom dig och alla kommentarer du får. Och varför avstå ifrån något som värmer?

Stor kram

Ella sa...

Dubbelörnen
Tack, det känns bra att veta.

Annelie
Gulle dig. Tack.

M
Tack, alla positiva tankar är välkomna på torsdag. ')

Lina
Ha ha, tänk att det hade jag aldrig kommit på själv, det hjälper för jag har redan ett leende på läpparna...
Heffaklumpen tänker jag på.

Bisse
Nej kunde man ändå få välja... ja då skulle det nog inte finnas sjukhus.

Maria
Hm... styrka genom mig? nää... men genom visa kommentarer ')

Kram själv.