tisdag, maj 15

Saknad

Det är andra natten som jag sover själv. Så här länge har jag inte sovit ensam sedan… jag vet inte, det känns i alla fall som en evighet. För att inte tala om hur de här två nätterna känns. Just nu vet jag inte vilket som är värst. Oron för nästa kontroll eller den här hemska tomma saknadskänslan som jag har. Visserligen har vi pratat i telefon jättemånga gånger och jättelänge, men det är ju inte som att ha honom här. Jag hatar att sova ensam.

Egentligen är det ändå märkligt. Med vanliga mått mätt så är det ju faktiskt inte mer än dryga halvåret som vi varit tillsammans. Om man tänker på det så har det gått vansinnigt snabbt och ändå känns det samtidigt som om vi redan levt en hel livstid tillsammans. Märkligt det där. Jag menar, om vem som helst av mina vänner hade berättat för mig att de gift sig efter att ha varit tillsammans med en man i sex månader så hade jag bara skakat på huvudet och tänkt att de är tokiga, det kan inte hålla, det kommer att ta slut inom ett halvår. Och för egen del så känns det så helt självklart. I alla fall känns mina känslor helt självklara. Det kan ju i och försig bero på att vi inte var främlingar för varandra när vi påbörjade det här förhållandet. Eller på att vi varit förälskade så långt innan vi vågade ta steget… eller på att vi gått igenom så mycket redan. För även om det är jag som har den här förbannade sjukdomen och även om det ständigt är mig vi behöver ta hänsyn till, ligga på sjukhus med och så vidare så är det ju ändå något vi gör tillsammans. Inte en enda gång har jag varit ensam på läkarbesök eller operationer sedan den dagen vi blev tillsammans. Han har funnits där hela tiden och aldrig stånkat eller gormat eller beklagat sig det minsta lilla, möjligen över läkarna men inte över mig. Aldrig över mig. Och jag kan inte hitta ord som uttrycker min förundran över detta. Att han vill, att han frivilligt valt att stå ut med allt detta… när han egentligen kunde vara med någon annan som inte alltid har något problem.

Det är märkligt, som ett mirakel nästan… att någon vill ha ett förhållande med mig… och att det gått så fort och blivit så omöjligt att leva utan. Nej det är inte bara nästan, det är ett mirakel.

Hur kan något kännas så helt perfekt? Hur kan man längta så efter en person som jag längtar efter C nu och ändå har vi bara varit tillsammans ett halvår drygt. Hur kan relationer kännas så rätt och samtidigt så… Jag menar… jag har ju fortfarande mina tvivel. Inte på mina känslor utan på att hans ska kunna överleva allt som vi hela tiden… jag hela tiden… går igenom. Börjar jag fundera på det så börjar jag gråta för så ledsen blir jag över att ständigt ha detta med i bagaget, ständigt vara den som… sätter vårt förhållande på prov.

Jag ska inte tänka på det där just nu. Eller åtminstone försöka att låta bli. Jag saknar honom. Jag hoppas han saknat mig också i natt…

Varför gör det ont att älska?

9 kommentarer:

annika sa...

Ibland är det nog bara meningen att man ska träffas. Fundera inte på om inte och varför och hur och sen - bara njut, ta emot och ge.
Jag tror det gör ont att älska för att man även ska känna när det bäddar in en i det där sköna, mjuka, varma och trygga - som man kanske också gråter av!

Ella sa...

Annika
Ja du kanske har rätt. Man kanske inte ska analysera för mycket.

Och kanske är det så, att det gör ont för att det helt enkelt ska kännas .)

Emma sa...

Det är som jag och J - det var meningen. Det gick också fort - även om vi inte har hunnit gifta oss än :-) Men själva förhållandet och flytta ihop mm gick i turbofart. Jag tror verkligen att i vissa fall så vet man med en gång- och varför vänta? Kanske är det så att en prövning så tidigt i förhållandet gör att man kommer närmare varandra mycket fortare. Jag vet inte. Jag tror att det kan bli så. Det blir som att ni varit ihop mycket längre än ni faktiskt varit - rent känslomässigt.

Ella sa...

Emma
Jag inbillar mig också att det är så. Att ibland såbara man vet. Jag vet att jag aldrig kännt så här för någon annan... Så varför vänta bara för att alla andra tycker si eller så?

Och ja,jag tror att det inverkar, allt detta "strul" har ju gjort att vårt föhållande liksom gått igenom mycket mer mycket snabbare än vad det hade gjort annars.

Anonym sa...

Goa vännen min...
Jag förstår precis dom där känslorna..
De mina får också stå ut med mycket.
Det är JAG som får den helvetiska värken. Det är jag som inte kan göra allt som jag borde göra.. Det är jag som alltid är den som sätter käppar i hjulen..
Det är inte lätt att acceptera.
SOm du säger, man förundras varje dag över att inte alla bara drar o skaffar ett *normalt* liv med en frisk människa.
Tack o lov för dig o mig så funkar visst inte alla män så.. Att dom drar... Kanske vi en vacker dag lär oss acceptera oss själva på samma sätt som våra män accepterar oss. Vem vet.
Varma kramar
Cinapina

Lina sa...

er kärlek är så vacker! o dina vänner ovan så visa :)

Ella sa...

Cinapina
Tack vännen. Vi undrar samma saker.

Lina
:) Ja visst är den???
Tack!!

Anonym sa...

Visst är det ett mirakel. Att DU vill ha MIG. Så skulle man också kunna resonera nämligen. Eller att vi vill ha varandra, samtidigt och på samma plats, bland miljarder människor har vi hittat rätt. Det skulle jag vilja kalla ett mirakel.

Alla förhållanden utsätts för prövningar förr eller senare, tro mig jag vet av erfarenhet. Inget förhållande är enkelt eller sorgfritt precis hela tiden. Alla har sina upp och ned. Enda skillnade på vårt förhållande är att vi redan från början visste till viss del vad vi gav oss in på. I alla fall gjorde jag det.

Jag önskar inget hellre än att du slapp gå igenom detta men om du nu måste så är jag glad att det är jag som får finnas hos dig och dela ditt liv.

Så sluta tvivla för snart kommer jag att spara det jag skriver och maila samma sak varje gång.

Nu ska jag sätta mig i bilen.

Ella sa...

Måste du alltid få mig att gråta?