söndag, maj 6

Mirakelmän och vårdköer

Idag kan man i Svd läsa att
”En svensk forskargrupp har tagit fram ett helt nytt sätt att stänga av gener som ­orsakar svåra sjukdomar.”

Jag blir genast intresserad så klart. Jag skulle med glädje låta dem stänga av den gen som orsakar allt elände för mig… om det nu är en gen (jag har bara fått veta att den kan vara ärftlig men jag kan inte med säkerhet säga att någon mer i vår familj har samma sjukdom även om min mamma har vissa aningar).

Jag inser givetvis att detta inte är botemedlet för mig men kanske för någon annan i samma situation någon gång i framtiden. Det är en fantastisk utveckling forskningen gör och bör göra och jag är sååå imponerad och så lycklig över att det finns människor som engagerar sig och arbetar för att forska. På alla områden.

Men… du hör väl ett men?
Jag blir samtidigt, vid varje framgång lite skeptisk och lite ledsen för jag vet att de behandlingar och nya rön som görs inte är alla förunnade, eller rättare sagt kommer aldrig bli alla förunnade.

Idag har vi bra bromsmedicin för Aids till exempel. Dessa medel ger människor med sjukdomen ett drägligt och längre liv. Men det är bara människor i västvärlden som får dessa mediciner, i utvecklingsländer är det sällsynt att man får samma hjälp. Än idag. Och detta trots att varken Aids eller bromsmedicinerna är en nyhet.

En annan anledning som får mig att tvivla på om detta verkligen kommer betyda något för var man är det vårdsystem som vi har i Sverige idag. Det är ett system som bygger på köer. Först köar du för att komma till vårdcentralen och har du tur får du en remiss till någon specialist. Sedan köar du till specialisten. Därefter köar du till undersökningen och sedan köar du igen för att få en ny tid för behandlingen. Under denna tid som kan variera beroende på sjukdom men sällan understiger åtminstone en- två månader (såvida du inte redan är närmast död och kräver akut vård) så är det ju inte så att din sjukdom tar en paus och tänker ”nehej, nu får jag vänta lite med att utvecklas för de har inte tid att behandla mig just nu”, nej, du fortsätter ju att försämras och ibland händer det att när du väl får behandling är det för sent.

Allt detta förklaras med att vi har brist på resurser. Men om människor, barn, tillåts avlida i väntrummet för att det bara finns en enda läkare på hela sjukhuset och han är upptagen med ett annat barn, ja… var ska vi då ta resurser för att använda forskarnas nya rön i den dagliga vården? När ska de resurserna bli tillgängliga för var man?

Jag bara undrar…

8 kommentarer:

Anonym sa...

Usch det lät lite otäckt när du lag fram det sådär. Det är ju faktiskt helt rätt det du säger.
En mamma på röntgen fick sitta med sitt lilla sjuka barn plus ytterligare en liten, hela dagen på sjukhuset.Hon kunde inte gå därifrån utan att riskera att falla bakåt i kön.Det slutade med att hon gick hem. Dom hade ju inte ätit på hela dagen. Det var mitt ex som berättade det, så han hade skällt ut dom i luckan.
Ha en fin söndag/kram

Anonym sa...

Helt rätt Ella!

Så ser jag det oxå men en sak till (kanske inte gäller din och min sjukdom men många andra) När vi har botat allt som går att bota, vilka sjukdomar kommer så att utvecklas???

Allt som orsakar sjukdomar har en överlevnadskaraktär och när vi utrotat tex mässlingen som kommer någon ny sjukdom fram som inte är känd sen tidigare och så kommer det att fortsätta...

Kram på dig

Sol och skugga sa...

Forskning är bra. Sedan kommer alltid frågan hur forskningsresulteten ska användas (om de ska användas....).

Jag tror att alla vi som har en allvarlig sjukdom gärna hade varit friska istället. Sjukdom är inget man väljer. Sedan kan man förstås undra om man skulle njuta av livet mer om man sluppit sjukdomen?

Tillgängligheten av vård och medicin är globalt sett inte rättvis på något sätt. På något sätt gäller det att födas i rätt land för sjukvård.

Här i vårt lilla land kan vården ibland bli helt fel. Läkare som inte hinner med. Brist på utrustning, felbedömning av diagnos etc.

Jag måste iallafall säga att jag är nöjd med vården som finns tillgänglig. Visst kan den utvecklas och bli bättre men på det stora hela är jag nöjd.

Hälsningar

Bisse

Ella sa...

Annelie
Jag tror faktiskt, av det jag sett, att det inte bara handlar om dåligt med resurser utan också om viss ineffektivitet, eller dålig planering...

Maria
Ja du har absolut en poäng, det kommer ju ständigt nya sjukdomar, eller gamla som ökar.

En annan sak jag tänker på är lite grann att världen allt mer delas in i A och B- medborgare, de som har råd och kunskap att välja bort barn som bär på defekter tex, och de som inte ens får den behandling de behöver när de behöver det.

Bisse
jag håller med dig. Fast jag tycker kanske inte alltid jag har anledning att vara nöjd med vården. Men idag får man ju olika vård beroende på var i landet man bor.

Anonym sa...

Jag undrar också. Verkligen. NÄr skall alla få ta del av det goda som finns. Och samtidigt så måste jag hoppas och tro att det kommer att hända. Någon gång. Annars blir det för hemskt och otröstligt. Jag måste tro att det goda kan segra - som i Bröderna Lejonhjärta.

Dubbelörn sa...

Har stångats mig blodig med sjukvården i Stockholm. Man måste vara så sjuhelsickes "stark" o envis för att orka ta sig fram o hitta vägar till bra läkare o bra vård. Upptäcker nu att Stockholm var mer som en räkmacka, där fanns åtminstone bra privata alternativ, jämfört med "landsbygden". Himmel säger jag bara, vårdcentralen... Tror jag hamnat på en annan planet?! Försöker ta in o greppa detta, här ska vi leva o bo, bara gilla läget eller....

Kramar

Anonym sa...

Det tror jag också många gånger, tyvärr.

Ella sa...

Emma
Visst ska man hoppas, det gör jag med fast ibland tvivlar jag.

Dubbelörnen
Jag tycker att det är rent ut sagt för jävligt att det ska skilja så mellan olika landsting, och att man dessutom måste slåss för att få vård.

Annelie
Fast sådant ska man ju helst inte säga ')