söndag, april 22

Taxi med mer

Jag kramade förmodligen alla åtminstone en gång igår kväll, innan jag satte mig i taxin. Eller snarare så var det de som kramade mig för det var mörkt och då ser jag inget. Alla var fnissiga efter för mycket vin och sprit, jag var fnissig fortfarande efter de tre glasen vin jag hade fått i mig. Taxin stod och väntade. Tålmodigt eller inte kan jag inte avgöra men det kan inte ha varit för stressigt eftersom han kom snabbt. P hjälpte mig in i bilen, det gick inte speciellt smidigt kan jag meddela, hon var för full och hade aldrig varit med förr och jag var för fnittrig för att vara riktigt vettig, det hela slutade med att vi liksom ramlade in i bilen, mot chauffören, och P landade över mig. Och vi fnissade som galningar. Jo då, jag kan fnissa även när huvudet håller på att explodera.

Det var egentligen först när jag väl satt mig till rätta och bilen rullade iväg som jag blev exakt medveten om hur jag mådde. Det är alltid så, när jag har möjlighet att slappna av lite som det värsta kommer och jag inser exakt hur spänd jag just varit. Så jag ringde C för jag insåg att om en halvtimme skulle jag förmodligen inte vara tillräckligt vettig för att klara ut betalning och dylikt i mörkret. Eller rättare sagt jag försökte ringa. Huvudet lägger helt enkelt av med att funka när jag mår sådär.

Nu är det så att jag röststyrning i telefonen som jag faktiskt använder, hälften av tiden funkar den inte men de gångerna den funkar är det fantastiskt smidigt. Igår kväll funkade den inte. Jag upprepade mig flera gånger och till slut undrade taxichauffören vad jag sysslade med. Möjligen hade han inte ens provat röststyrning eller hört talas om det, jag vet inte. Han frågade om jag tänkte slå numret som vanligt folk eller hoppas på tankeöverföring länge till. Så jag försökte slå numret, men det gick inte så bra det heller för jag var okoncentrerad och mina fingrar var lite skakiga efter kvällen. Jag kom fel, fick be om ursäkt och börja om. Jag hörde hur chauffören gav ifrån sig en ljudlig suck. Han var nog ganska trött på fulla kunder för han var inte speciellt trevlig och han var inte ett dugg road när jag bad honom stanna bilen och hjälpa mig ringa men han gjorde det faktiskt, nästan till min egen förvåning, men jag hörde honom muttra något jag helst inte vill återupprepa.

Sedan pratade jag med C och när han frågade hur jag mådde sa jag som det var att jag var spyfärdig. Han förstod varför men det gjorde inte taxichauffören

”Säg till innan du ska spy så stannar jag bilen.”
”Jag ska inte spy, jag är inte full. Bara trött.”
”Det är en biverkning av att dricka mer än man tål.”
”Jag är inte full, bara lite glad.”
”Okej, som du vill.”


Men det hördes ju att han inte trodde mig och av någon anledning kändes det ganska irriterande och förnedrande att han skulle tro att jag var plakat när jag inte var det. Jag Var lite full, men inte redlös som han trodde, visst hade jag varit fnissig när jag klev in, nej ramlade in i bilen, men hälften av fnissandet berodde på sällskapet och på att alla andra var fulla, jag aktar mig väldigt noga för att dricka för mycket, då klarar jag ju inget själv sedan. Så ja, det störde mig att han trodde jag var full, asplakat eller vad han nu kallade det. Men jag orkade inte käbbla emot så jag somnade. När jag vaknade hemma var C redan där men jag kunde inte låta bli att säga at jag inte var full en gång till. Vilket naturligtvis fick honom att bli än mer säker på sin sak.



Så varför bryr jag mig om att skriva om detta tro?

Jo, sanningen är den att jag ibland blir lite trött på hur snabbt människor bildar sin uppfattning om andra och placerar in främlingar i fack bara för att det är lättare att gå på sina erfarenheter än att bedöma varje situation utifrån individen. Bara för att en person står utanför en pub och är fnittrig så är hon automatiskt full. Råkar hon tappa balansen och snubbla till så är hon en regelrätt alkoholist, eller åtminstone plakat och förtjänar ingen större respekt. Hon kommer ändå bara somna i bilen och sedan när resan är slut kommer hon betala och stiga ur utan att komma ihåg dagen efter. För mig gör det inget, jag kan leva med detta för det var en engångsföreteelse men det finns ju andra sjukdomar som gör att man placeras in i fyllefacket regelbundet. Det finns över huvudtaget mängder med sjukdomar som för en utomstående får den drabbade att framstå på ett visst sätt och utifrån det blir den drabbade placerad i vissa fack, oftast inte speciellt smickrande fack.

Jag kan gå till mig själv. Jag gick in i glasväggen en gång på H&M för jag såg den inte, jag är övertygad om att hon som såg mig tog för givet att jag var lite… knäpp eller något. Vi är så snabba att döma av det yttre, utan att fråga vad som ligger bakom. Samma sak, fast omvänt kanske, är det med synliga funktionshinder, den som har ett handikapp blir genast ”hon den blinda” istället för att som tidigare, ”hon som jobbar på kommunen”. Vad värre är att man på något sätt förväntas vara på ett speciellt sätt för att man har ett funktionshinder. Man är inte sig själv längre, en person med olika egenskaper utan med en enda egenskap som är avgörande för hela personligheten. Jag är inte längre ”hon som sådant temperament” eller ”hon som är bra på att lyssna” utan bara ”hon som inte ser”. Punkt. Slut. Jag förväntas också att uppföra mig därefter och skulle jag säga eller göra något som avviker från det förväntade så heter det "å stackarn det kan inte vara lätt", eller "ja hon är väl bitter på sitt öde" när det i själva verket är något jag förmodligen hade gjort eller sagt även innan.

Vi utgår från det som är enkelt, det som syns, sedan tar vi vår sammanfattade kunskap om hur människor av den gruppen är och drar alla över en kam. Det är bara det att vår sammanfattade kunskap ofta inte ens baseras på verklig kunskap utan på våra egna förutfattade förväntningar. Vi tillskriver alla individer i en grupp samma egenskaper när det enda som egentligen är gemensamt för alla kanske just är själva funktionshindret om det nu är det vi pratar om. På ett sätt är det tryggt, i alla fall för den som gör generaliseringen men för den som blir generaliserad? Gillar du att bli kallad dum för att du är blond eller huligan bara för att du gillar ett visst fotbollslag?

Men vi gör ju inte detta bara med människor som har ett funktionshinder, vi gör det om andra nationaliteter, om barn, om pensionärer mm, mm. På något sätt förenklar vi världen för att den ska bli lättare att hantera men därmed tappar vi också alla nyanser. Taxichauffören tog för givet att jag var full. Hade jag inte somnat hade han kanske kunnat haft ett trevligt samtal med mig men han hade förmodligen aldrig ens försökt eftersom han redan från början hade tagit för givet att jag var full...

Vad jag också tycker är ganska ledsamt är att om allt detta hade hänt på måndag morgon, när jag beställer samma taxi som färdtjänst så hade han varit hjälpsamheten själv och jag hade förmodligen kunnat vara fyra gånger så full och ändå skulle tanken aldrig föresvävat honom. För han har redan sin blid av mig klar från början och för att ändra den krävs mer än vad många är villiga att göra.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Hej, det är andra gången jag hamnar här av en slump. Jag kan inte annat än att hålla med. Vi är för snabba med att dömma varandra. Synd, för båda parter.

Loj

Ella sa...

Loj
Trevlig slump hoppas jag. Välkommen hit.

annika sa...

Så rätt!
Vore rätt kul om du fick åka färdtjänst med honom - "jag är inte full idag heller men känner mig spyfärdig i dag också" kan du säga.:)

Men visst dömer vi - ibland utan att tänka.Precis som han gjorde,utgick ifrån att du var som de 47 andra han stött på under kvällen. Hans "statistik" stödde förmodligen hans teori om dig.

När man är sjukskriven av åkommor som inte syns då dömer folk också. "Hon orkar minsann gå ut och gå, så sjuk kan hon inte vara" Å då är det promenaden en av alla saker som behövs för att räta ut det som haltar på insidan.

Ibland tror jag att fackplaceringen är så enkel att ta till för då behöver man inte bry sig om att titta vem personen eg. är, det blir den där döva, den långe på Ica, hon som alltid har röda kläder etc.

Borde nog lägga mig nu istället för att sitta här och svamla.

Å du är ju den där som ska gifta sig!!!!:)

Ella sa...

Annika
Ha ha, det vore något.

Visst är det samma sak? Är man sjukskriven och går ut på en promenad så bör man ju orka att jobba. Är inte det ganska typiskt?
Sedan att man i så fall inte skulle orka något alls utöver just promenaden till jobbet, det faller ingen in...

Jo visst är fackplaceringen enkel. Egentligen inte så konstig heller för det är exakt så hjärnan arbetar med allt, placerar i fack och bedömer utifrån tidigare erfarenheter...

Isabelle sa...

Så bra du berättar.
Du borde skicka in texten som en insändare för att ge människor en tankeställare. Det berör så många med olika sjukdomar.
Nu har jag förstått att du bor i en liten kommun och kanske har svårt för att vara anonym, det var en tanke jag fick bara, för du skriver så bra.

Jag hoppas oxå att du får åka med den chauffören igen. Tipset du fick från Annika är klockrent :)

Ella sa...

Isabelle
Tack *rodnar*
Ja visst var Annikas tips bra, ifall om att så har jag lagt den på minnet fast jag åker sällan taxi.

Annelie sa...

Jag kan bara hålla med. Vi dömer och blir dömda alltför fort.Jag försöker vara en människa som alltid vill bilda mig min egen uppfattning,oftast funkar det...
men så kommer det någon och man uttalar sig eller tycker något om.
Bra sagt av Annika=)du är inte hon som inte ser, du är tjejen som ska gifta sig:-)
Ha det fint/kram

Emma sa...

Kloker där! Jag tänker också på det där ibland. Och visst har jag fördomar - men det viktiga är väl kanske inte att inte ha fördomar som jag ser det, utan att vara medveten om att det är just fördomar - som baserar sig på min kunskap som den sett ut fram tills nu - så att jag kan ompröva den hela tiden. Det är ju det som är så himla kul med människor tycker jag. Ibland när jag säger att jag läst till psykolog, så tror många att "Då vet hon allt om mig. Hon ser igenom mig." Och visst förstår man mycket -men det är också mycket man inte förstår - och varje människa kan hela tiden lära mig något nytt - om sig. När någon gör något som man inte förväntade sig av den personen - det är då det blixtrar till, livet, tycker jag. Men visst är det lätt att bli likställd med sitt handikapp - Jag känner en person som sitter i rullstol. Vid något tillfälle kom det fram en dam till min bekant och sade: "Men det är väl inget fel på huvudet iallafall." jag själv, som är född med gomspalt hade en period i livet när det var min enda egenskap. Både för mig, och kanske också för omvärlden. Men det var också innan jag blivit vuxen och hittat allt annat som var jag, också. Oj. Vad mycket det blev skrivet :-) Du fick en avhandling tillbaks!

Ella sa...

Annelie
Jag tror att alla försöker faktisk. En del lyckas bara bättre.


Emma
Du har så rätt. Det var en bra avhandling ,)
JAg håller med om fördomarna, det viktiga är att kunna ompröva dem.