onsdag, maj 9

Första natten

Jag lever…
Nätt och jämt kanske jag ska tillägga. I alla fall känns det så just nu. På flera plan.

Jag har blivit undersökt, petad på, stucken i, jag har fått prata med narkosläkaren, och fått träffa gamla bekanta som jag helst inte ville träffa igen. Inte för att de är otrevliga förstås…

Nu sitter jag här i sängen och känner mig lite nere. C har just lämnat mig och det känns verkligen som han har lämnat mig för gott för även om han kommer tillbaka imorgon, förhoppningsvis innan jag åker till op, så är natten framför mig väldigt lång. Den påminner om andra nätter som den här, och om andra dagar och nätter jag suttit/legat i ett liknande rum på samma sjukhus. Det är många tankar och känslor som kommer tillbaka och jag vill helst varken känna dem eller tänka dem.

Jag försöker verkligen att inte tänka på imorgon och dagarna efter. Jag klarar det ungefär ett par minuter i sänder. Sedan kommer paniken igen. Trots att alla försäkrat mig om att jag inte har något att vara rädd för. Men den sagan har jag ju hört förr.

Jag vill vrida fram klockan en vecka, är det någon som vet hur man gör?

3 kommentarer:

Anonym sa...

Dessvärre har jag ingen tidsmaskin. Hade jag bara haft en hade jag kommit ångande med den. Bums.
Fortsätt att försöka ta det minut för minut. Och andas. Djupa långsamma andetag. Du kommer att klara det här. Garanterat!
Styrkekramar i mängder!!

Anonym sa...

Jag är ledsen Ella, jag har klurat på det där med tiden men inte kommit någonvart....

Andas, och ta steg för steg och många kramar...

Ella sa...

Isabelle
Okej... det är ju tanken som räknas ')

Jag försöker andas... (det luktar inte så gott här)

Maria
Du som är så begåvad... ')