fredag, mars 30

Igår

...efter det att jag kom hem, sov jag en lång stund. Sedan låg jag kvar i sängen och funderade.
Tyckte synd om mig själv.

Dels tyckte jag inte att jag hade gjort en bra presentation. Dels var det som sagt en massa känslor och tankar som rördes upp igen.
Jämförelser gjordes, ord blev sagda.
Tar det aldrig slut? Går det aldrig över?

C ringde några gånger men jag ljög. Jag sa att jag var trött och ville sova, ville inte prata med honom, ville inte höra vad han hade att säga om morgonen. Ville inte riskera att han skulle säga saker för att vara snäll… Att det gick bra när det inte gjorde det… trots att jag egentligen kände att själva presentationen av projektet gick bra. Jag var så trött att inget kändes bra på hela dagen och den goda maten han lagade och favoritglassen kändes bara som plåster på såren. Tröst till förloraren.

Hela förmiddagen gick oavbrutet i repris i huvudet på mig. Ena sekunden kunde jag tycka att jag gjorde det bra och i nästa sekund ville jag bara gråta över hur dåligt det hade gått… hur jag hade gjort bort mig totalt. Det hjälpte lite att skriva ner allt… det blev liksom en stoppknapp för alla repriser.

Men det var igår, idag känns det bättre.
Inte bra men bättre.
Jag tror jag ser mer objektivt på det hela och jag tror inte jag gjorde bort mig egntligen.

Det var kul att göra presentationen, men som sagt, inledningen var jobbig. Den vill jag inte göra om… Även om jag vet att jag säkert kommer bli tvungen, i diverse olika sammanhang ett tag framöver. Det känns bara som jag inte vill det ska vara ”ett tag framöver” riktigt än. Jag är inte redo. Om jag någonsin hinner bli det innan det blir nya bud, fler förändringar… försämringar. Nya saker att lära sig… vänja sig... acceptera...

Idag har jag skolkat från jobbet. Jag har fortfarande ont i huvudet men nu ska jag strax iväg på den obligatoriska fredagslunchen. Idag ska KD:n vara med. Jag fastar redan för hans uttalanden och frågor. Fast ska jag vara helt ärlig har han vuxit lite i mina ögon den senaste tiden. Vi får väl se vad som händer nu på lunchen för han bjöd, som vanligt, in sig själv så jag gissar att han har ett ärende också.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Hoppas Du fått vila Dig nu på förmiddagen. Och att Du får en fin helg. Kram på Dig.

Anonym sa...

Jag tycker iallafall att du var duktig. Det är tufft att stå framför människor och ännu värre när som du måste dra in dig själv personligen. Var stolt över dig själv Ella. Jag förstår vad du menar och iallafall en del av hur du känner,men tids nog så har du vuxit in i rollen som den Ella du tycker är annorlunda. För mig som får föja dig,är du densamma.
Ha en riktigt fin helg och sug åt dig av allt det fina Chris säger,han menar det.
Njut av allt som njutas kan/kram till dig

Ella sa...

Cleo
Tack och tack det samma!

Annelie
Nä... jag var nog inte duktig, men nu är det gjort. Tack och lov...

Trevlig helg till dig med. Hoppas solen skiner på oss båda.

Anonym sa...

Vis av erfarenheten vill jag bara förmedla några ord till dig. En del i mitt arbete är att prata inför folk - ibland många och ibland bara några få. Det tog lång tid innan jag fattade att jag faktiskt var rätt bra på det jag gör. Och det var i något sammanhang när jag skulle göra en större grej ihop med några kollegor som var oerhört nervösa. Jag berättade att jag också var nervös och då tittade de på mig som om jag vore ett ufo. För de hade sett mig och hört mig och tyckte att jag var så lugn, så trygg, så säker och avslappnad. Nervositeten syns oftast inte utanpå och många gånger kan det vara avväpnande att vara just personlig för då är det en människa som står där framme. Så lyssna på dina vänner som säkerligen har mer rätt än du tror.

Ella sa...

Christina W
Tack för påminnelsen. Visst är det så. Jag märker ju aldrig på någon annan som pratar att de är nervösa, men det kan ju inte vara bara jag som är det. Ska försöka tänka på det nästa gång.