torsdag, mars 22

Dags för tvivel igen

Detta med att flytta ihop…
Det är inte helt självklart egentligen.
Nu när jag packat ner det mesta och mitt eget hem ser ut som ett bombnedslag så till den milda grad att jag knappt klarar av att ta mig från sovrummet till badrummet utan att snubbla över ett antal kartonger så börjar det smyga sig in vissa tankar i mitt medvetande som jag lyckats skicka tillbaka långt ned i undermedvetandet väldigt länge.

Det är inte det att jag inte är säker på att jag älskar C. Det är jag. Säker alltså.
Men, jag kan bara svara för mina egna känslor. Jag vet med säkerhet att de inte är någon lättare förälskelse som så småningom kommer att rinna ut i tomma intet. Jag vet för jag har varit förälskad förr men såhär har jag aldrig känt tidigare.

Jag kan däremot inte svara för hans känslor. Han säger att han älskar mig men att älska eller att vara förälskad är en milsvid skillnad i min värld. Blandar man ihop förälskelse med att älska någon så finns det enligt min erfarenhet ganska stora utsikter till att förhållandet ligger risigt till så snart förälskelsen passerar. I 90% av fallen, enligt min alldeles egen teori, så övergår förälskelsen nämligen inte i kärlek. Istället är man fast i ett förhållande som tråkar ut en, där partnerns varenda olat blir ett irritationsmoment så till den milda grad att man vill skrika och partnern tycks i det läget inte ha annat än olater. Om man känner så för en helt vanlig människa när förälskelsen tar slut, vad känner man då för en person som inte bara har en massa olater utan dessutom är i behov av en massa hjälp på alla möjliga plan ständigt och jämt?

Missuppfatta mig inte. Jag tror, i alla fall till ungefär 75%, att hans känslor inte är en enkel förälskelse. Jag vill inte tro att en liten förälskelse skulle klara av att gå igenom allt som vårt förhållande har fått gå igenom hittills. Om någon skulle sluta vara förälskad i någon så hade det perfekta tillfället varit direkt efter min operation när jag mådde som jag gjorde. Eller, egentligen långt innan vid vilken annan tidpunkt som helst eftersom inte ett enda ögonblick av det här förhållandet har hittills varit helt normalt. Men som sagt, jag är som jag är och jag kan inte låta bli att tvivla lite. För vem vid sina sinnens fulla bruk orkar stå ut med mig i längden? Nu, ja kanske, men om ett år eller två när det gått slentrian i förhållandet och mina brister inte längre är en nyhet utan något vi tvingas leva med varenda sekund? När romantiken bleknat och allt bara är vardag. Besvärlig vardag dessutom. Besvärigare än idag. Besvärligast för honom troligen.

Å, jag inser att känslor förändras. Att förhållanden förändras. Alldeles utan att den ena av parterna är… som jag. Ett förhållande kan ta slut även under bästa förutsättningar. Egentligen är det märkligt, vissa förhållanden består år efter år trots att alla dömt ut dem på förhand medan andra, ”perfekta” förhållanden tar slut. Jag vill inte att vårt förhållande ska förändras. Det är bra som det är. Men jag är rädd för att det kommer att förändras nu när vi ska bo ihop på heltid. Inte för att vi egentligen inte gör det redan nu men ändå. Det blir skillnad att dela ett hem fullt ut. Att leva tillsammans på riktigt. Jag är rädd för att han ska inse vilket misstag han gjort, att livet inte är en saga med mig. Även om sunda förnuftet samtidigt säger mig att det är något han borde insett för länge sedan.

Ibland händer det att jag försöker se oss tillsammans framför mig så som andra ser oss. Jag är ganska säker på att vi är ett rätt så fint par. Jag menar inte att någon av oss är speciellt vacker men vi passar ihop. Jag brukar tycka om den där föreställningen, bilden av oss som andra ser oss. Ända tills jag ser mig själv och inser att för främlingar så ser vi inte ut som det perfekta paret som kompletterar varandras motsatser utan som ett par där den ena är… underlägsen den andra, där den ena behöver hjälp och den andre hjälper. Ett förhållande som inte är jämlikt utan där den ena får dra det tunga lasset medan den andre… ja… tar emot. Jag kan höra kommentarerna ”han kan inte ha det lätt med henne, stackarn”, ”Det kan inte vara lätt att ha henne som flickvän”, "Det är ett tufft jobb han gör".

Ändå kan jag inse att det finns olika sätt att vara jämlika på i ett förhållande. Jag hade en kille en gång som jag var ihop med länge och nästan bodde ihop med. Jag strök hans skjortor, sydde i knappar och fixade med en matlåda till både honom och mig då och då. Han tvättade min bil, bytte däck och fixade med mycket annat som skulle anses som typiskt manligt. Inte för att jag inte kunde göra det själv utan för vi helt enkelt trivdes med den uppdelningen av tjänster och gentjänster. Vi gjorde det vi var bäst på och tyckte var roligast. Men det är just det, vad är jag bra på? Hur ska vårt förhållande bli jämlikt? Okej, visst, just nu funkar det ganska bra för jag kan faktiskt både stryka och laga mat om det behövs. Men sedan? Den tiden kommer allt för snart och vad händer då? Visst, jag ska lära mig men… alla saker som bara inte går? Jag inbillar mig, utifrån den erfarenhet jag har nu, att det kommer vara många saker som bara inte kommer att gå. Som han kommer att få göra. Hur får man ett jämlikt förhållande när den ene ger och den andre måste ta emot? Hur länge orkar den som ger?

Okej…
Jag ska sluta nu.
Detta blev alldeles för långt för att någon skulle orka läsa till slutet. Dessutom är det mesta av detta redan skrivet en eller ett par gånger i den här bloggen så jag tar absolut inte illa upp om du inte kommenterar. Tvärt om.

10 kommentarer:

Anne-Maj sa...

Intressant, det känns inte nytt för mig. Jag minns själv hur det var att flytta ihop med maken. Jag började undra om jag hade gjort rätt och hur vi kom att se ut i framtiden. Jag tänker på en pocketbok som jag tycker är bra "Vi två hela livet" av anne-marie furhoff och lilly Olsson. Pocketbok. bra bok, inte såna stor svammiga självhjälpsböcker. Den tar med alla faser och så. Ja nu ska jag luta mig i fåtöljen och koppla av med TV. *kram* Gå sakta men säkert både mentalt och fysiskt bland flyttlådor:-)

Anonym sa...

Det är precis som om jag skulle ha skrivit. Tänk så bra min familj skulle ha det utan mig. Med någon som har en normal inkomst, någon som kan ut och flyga på semestrar runt om i världen, någon som hittar på galna saker utan att må dåligt och vara totalt orkeslös en vecka efteråt. Efter drygt tjugo år finns min man fortfarande bredvid mig i sängen när jag vaknar på morgonen! Det finns ingen garanti för långa förhållanden, njut av det liv du har idag! C kanske blir rullstolsburen om två år och har större behov av din hjälp än du av hans - vem vet? Han blev inte kär i dig den dan´ du berättade om din ögonsjukdom, han var det långt tidigare har jag förstått efter att ha följt din blogg länge. Glöm den här dagen och sov gott, låt morgondagen bli en mycket BRA dag!
KRAM!
(Ville skriva detta anonymt, men du vet vem jag är)

Ella sa...

Anne-maj
Tack för tipset. Ska kolla om jag kan hitta den.


Anonymous.
Tack. Tusen tack. *tårar i ögonen*
Gulle dig. Jag behövde påminnas om det här. Och nej, man vet ju aldrig vad framtiden har, kanske bäst att leva i nuet.

Anonym sa...

Jag är tillräckligt gammal för att också ha varit med om ett antal förälskelser.

I somras var jag till exempel vansinnigt förälskad i en söt liten blondin på jobbet. Den förälskelsen är för länge sedan över och ersatt av något betydligt djupare, en känsla jag aldrig varit med om förr.

Det enda den kan jämföras med i någon liten mån är det jag känner för mina barn. Jag vill vara utan dem lika lite som jag vill vara utan dig. Allt annat är oviktigt.

Dubbelörnen sa...

Instämmer helt med din anonyma "kända" vän skriver... Blir nästan upprörd när jag läser... fast inte på ett negativt sätt.. :) Vi lever i ett multikulti förhållande, som jag faktiskt inte skrivit om i min blogg... Allt har definitivt inte varit rosenrött, eg ett rent helvete(!) i början o ibland även senare... Saker har hänt, sorg, sjukdom, deppression, ännu mer sjukdom... ändå så är vår kärlek starkare än någonsin!!! Vi vet var vi har varandra, vi vet att kärlek är något mer än förälskelse, något mer djupt, något mer innerligt. Där man inte behöver låtsas, inte behöver föreställa sig... Bara vara.. precis som man är. Det finns inga garantier för någonting här i livet! Har vänner som gått bort tidigt i cancer, andra hamnat i rullstol. Du blir sjuk idag, någon annan i morgon. Den som känner kärlek, precis som din C, vill visa det, här o nu... Hade han haft några tvivel så hade han aldrig visat sina känslor när han redan visste om din sjukdom... så kärlek handlar inte om perfekta förhållandet.... De finns inte...även om somliga försöker hålla skenet uppe... "Perfekta" förhållanden är dem som står ut med vardagens skavanker, sprickor o stå ut med den grå vardagen o fortfarande vill dela sitt liv med en...

Så mitt råd är knöka ner dessa negativa anti-misstro-funderingar o lev här o nu!!! Ingen vet om morgondagen finns för någon av oss... fråga mig... jag vet det...tyvärr... Kärlek är så stort o ska inte dissekeras ner i detaljer... :)

Kramar i mängder

Annelie sa...

Det är aldrig lätt att hålla ett förhållande i ett stadie.Jag skulle vilja säga att det går inte. Alla förhållanden bär på svackor av olika slag.Förälskelsen över går till kärlek,någonting djupare,någonting mer hållbart. Ett förhållande är något man måste vårda ömt och ta vara på,vilja ha det hållbart och hålla lågan vid liv.
Att Chris skulle känna att han "offrar" sig för dig är absurt.Jag menar då att han skulle tycka att han får göra så mycket gentemot dig är inte rätt,vaken mot dig eller mot honom. Vi ger och tar alla i ett förhållanden,av små gnabb/tjafs/bråk eller vad det nu är går vi förhopningsvis starkare ur och binds samman,men man får inte stanna upp där och trampa, det är då det blir risk för förhållandet.
Jag är övertygad till 100% att även om du inte tror att du kommer klara av vissa saker,så kommer du att fixa dom.Kanske inte som oss "synliga" utan på ditt sätt men minst lika bra.
Du får inte gå omkring och tro att han kanske inte älskar dig till 100 %,det gör han,annars hade han dragit sig ur för länge sen(missförstå inte).
Lev i nuet och njut av det,som en del andra säger imorgon kan läget vara helt annorlunda.
Ha det fint tillsammans med kärleken din och sov gott/Kram

Ella sa...

Anonymous
Tvivlen försvann. Jag vet.

Dubbelörnen
Du har så rätt. Jag vet det med logiken men ibland kommer känslor som bara dyker upp. Helt ologiska.
Detta är inte rätt plats, jag vet men jag skulle gärna veta mer om ditt öde, jag har letat i din blogg men du skriver inte om det?

Annelie
Tacks snälla. Ja, du har så rätt. Men mitt självförtroende är i botten och då är det lättare att tvivlen gnager.
Men jag ska ta ditt råd (som jag sagt så många gånger förr) och försöka leva lite mer i nuet.

Cinapina sa...

Hela förhållandet behöver inte vara jämlikt vännen.
Alla har olika förutsättningar.
Bara kärleken är den samma från er båda så får man ju hjälpa varandra därefter.
Tänk om ngt skulle hända C t.ex.
Att han hamna i rullstol.
Inte skulle du älska honom mindre för det.
Kärleken gumman, den övervinner allt bara man vill.
Nu är ju inte jag ngn som vet exakt vad som rör sig i ditt och hans huvud men inte tror jag han skulle gjort allt han gjort om han inte älskade dit vansinnigt mkt.
Att han ser blir sur ibland det är en självklarhet i hans kärlek.
Känner han tvivel från dig så är det klart att han blir frustrerad.
Tror nog han försöker allt han kan att visa sin kärlek och finnas för dig. LÅT honom göra det.
Ni har inte samma förutsättningar
Acceptera det så snart du kan och allt blir så mkt lättare.
Hmm lätt för mig att sitta här o försöka vara klok men hoppas du tar det rätt och inte blir sur på mig..
Kramiz
Cinapina

Ella sa...

Cinapina
Klart jag inte blir sur på dig. Och ja, goda råd är lätta att ge och det är lätt att säga att ni alla har rätt men sedan handlar det om att känna det också.

Anonym sa...

Hej... Detta var första gången jag läste din blogg, och detta inlägget gav mig många tankar. Dels för att jag själv sitter i en situation där jag har tvivel ang min sambos känslor.
Men det jag vill skriva till dig är:
När min farmor och farfar möttes var de båda två glada, friska, energirika unga människor. Men kort efter deras böllop blev hon förlamad i benen på grund av Sklerose. Många dagar låg hon i så svåra smärtor att det aldrig blev en "normal" och jämsidig vardag. Men även om farfar skulle ta henne till toaletten, klä på henne, klä av henne, bada henne och en massa annat... så älskade de varandra fortfarande, högt. Trots allt, så kunde man se hur de ändå på nåt sätt lyckades hålla kärleken vid liv till varandra. Visst var det tufft ibland, och många diskussioner kom ibland inom min familj. Men kärleken mellan dem två övergick allt. Efter 14 år i rullstolen blev hon mirakulöst frisk igen. Hon hade helt plötsligt inte Sklerose mer, efter ett möte i kyrkan. Efter den dagen så var hon alltid superenergisk och alltid positiv.
När jag blev äldre (tonåren), drabbades hon utav en svår blodpropp i hjärnan. Och så kom dem till den livsstilen igen: farfar skulle bada henne, ta henne till toaletten, klä av och på o.s.v. Och där fick jag själv se den ödmjukheten de hade mellan varandra. Det måste ha varit så svårt för farmor att sitta i den situationen igen, och inte kunnat göra någonting för sin älskade. Men på något sätt, så lyckades de alltid (som sagt) fylla rummet med jämsidig kärlek och tålamod.

Jag delar detta med dig, för att du ska se att även förhållanden där den ena ger allt och den andra inte kan göra annat än att ta emot...kan vara det finaste som finns!
Ni är lyckligt lottade som har varandra...Jag önskar er allt gott i framtiden!! Kram