måndag, mars 26

Oups I did it again…

…eller snarare Hjäääälp! Vad har jag gjort?!?!? Eller Varför har jag gjort något så korkat?

Jag satt och förde över min gamla kalender till den nya och insåg plötsligt att jag bokat in en sak på torsdag, och trots att jag hoppats att det som genom ett magiskt under skulle försvinna om jag inte tänkte på det så finns det kvar! Det är inte borta. Det står där, svart på vitt, ”föredrag i Den Något Större Byhålan”. Gissa vem som ska hålla föredraget? Jag.

Jag dör. Garanterat. Helt säkert.

Jag blev tillfrågad redan före jul och då föll det mig tydligen aldrig in att jag kanske inte skulle tycka det vara så himla kul att prata inför ett fullsatt rum med diverse chefspersoner i slutet av mars. Jag tror inte ens jag övervägde det faktum att jag förmodligen skulle se betydligt mindre nu än då, eller så föll det mig inte in att skillnaden skulle vara så stor. Fast det är ju iof kanske bara är bra för nu slipper jag se om de håller på att somna eller har fullt upp med att hålla sig för skratt.

Ska jag vara helt ärlig har jag alltid lite ångest inför tillfällen som dessa, det händer då och då att jag måste prata inför stora grupper för vi håller på med ett rätt så intressant sätt att göra en viss sak på, men nu… Det är inte lite ångest vi snackar om. Ingen nyttig ångest som försvinner när jag står där. Himmel, jag tror inte jag klarar av detta. Eller… jo, naturligtvis kan jag klara det, jag kan själva ämnet utan och innan, jag har ett bra presentationsmaterial, jag har gjort det förr, men själva tanken på att träffa den här gruppen, ensam, nu…

Hjälp jag dööör!

Det är närmare 50 anmälda till det här seminariet, jag känner alla till namnet och har mer eller mindre sällsynt men regelbunden kontakt med dem men jag har naturligtvis inte träffat någon av dem sedan… ja typ i september tror jag. Naturligtvis vet ingen av dem något om att jag varit sjuk, eller är… eller egentligen ska jag använda ett annat uttryck här men du fattar. På torsdag ska jag inte bara gå dit ensam, jag ska inte bara sitta där och lyssna utan dessutom stå och prata inför dem. Jag ska mingla med dem innan, jag ska besvara frågor, förklara, vara social… Och så ska jag sedan ställa mig och prata inför dem.

Det finns egentligen tre sätt att göra detta på.
Ett är att inte gå dit. Säga att jag fått maginfluensa eller något. Inget alternativ jag gillar, dels för att jag har svårt för att ljuga, dels för att jag vet vilket besvär det blir om jag avbokar nu, och sist men inte minst, jag har ingen giltig ursäkt egentligen, jag kan gå dit, jag kan mitt föredrag men det kommer att bli vansinnigt jobbigt och ansträngande och pinsamt och jobbigt och tröttsamt och pinsamt och läskigt och obehagligt och helt enkelt fruktansvärt.

Ett annat alternativ är att gå dit och lita på turen. Stoppa den vita käppen i väskan och låtsas att jag bara är helt otroligtklantig och vansinnigt korkad som inte känner igen folk, ramlar och famlar. Ganska jobbigt alternativ det med.

Sista alternativet är naturligtvis att låtsas att jag är van vid att använda den förbannade käppen, att det inte stör mig det minsta att folk undrar vad som hänt sedan sist, att det inte är det minsta ansträngande att stå inför ett rum fullt med folk som jag bara ser diffusa konturer av… Alltså… jag är inte rädd för själva tanken hålla föredraget, det är allt det andra som skrämmer livet ur mig och jag är inte helt säker på att jag är mogen för detta än. Jag vet att jag måste lära mig och vänja mig förr eller senare och allt det där men… redan på torsdag??? Hjäääääälp… Måste jag verkligen? Är det inte minsta lilla mycket begärt? Är jag sjåpig? Är jag för… vad ska jag kalla det, mesig, daltig, svag, bekväm?

Ha, nu spelar radion snart The ark, The worrying kind... Det är jag det.

Och skriv nu inga hurtfriska kommentarer om att "det här går nog bra" för det tror jag inte på. Så det så... Eller visst går det säkert bra, det är bara det att jag inte vill vara där då.

19 kommentarer:

Magalös sa...

Nej, jag tänker inte skriva: "det här går nog bra". Jag kommer att skriva: Det här går bra! Det är lite av vad man bestämmer sig för. Kom ihåg mötet du höll utan C, när du berättade det alla funderade över efter festen.
Börja med att förklara situationen, då kan dom från början ställa några korta frågor och sedan börjar du mötet. Alla kan då lyssna på det du säger och slipper sitta och fundera över vad som hänt dig.
Helt säker är jag också att alla dina bloggvänner sänder dig massor av styrka och energi till torsdag!
Eller hur - visst gör vi!

Emma sa...

Jag skriver inte heller "det går nog bra". Det är klart att det går bra! Du tror inte det...fast det verkar som att du gör det...egentligen? ;) Jag har ett fjärde alternativ. Och det är att visa dig precis som du är. Vad gör det om du är nervös? Och vad gör det om du visar att du inte känner dig bekväm med vita käppen ännu? Det gör ju ingenting! Det är ju du, och såhär har du det nu. Tillåt dig att vara du, utan att sätta upp någon slags idealbild av hur det skall vara. Vi är ju alla människor och det blir mycket enklare om du bara tar det för vad det är. Tror jag. Kram!

Emma sa...

Glömde svara magalös... Det är klart att vi gör!!!

Annika sa...

Om du kombinerar Magalös och Emmas svar - förklarar situationen och berätta att du inte är bekväm med dem och inte heller med Vippen, men att du tränar på det.
"Nu vet ni det ni behöver veta. luta er tillbaka och lyssna på mitt föredrag" eller nåt sånt kan du säga.
Å klart att du kommer att känna av all energi vi sänder till dig!

Tina sa...

Håller fullständigt med övriga! Gå dit, förklara situationen och sen drar du igång ditt föredrag!
Det här fixar du! Vi står bakom dig!
kram tina

Ella sa...

Men hallå alla...
Nu är ni sådär väldigt hurtfriska. Det låter så lätt när jag läser men när det kommer till kritan...
Förklara situationen? Det är ju lika lätt som att bestiga Mount Everest, när man är jag.
Det är just det jag fasar för och inget annat... eller allt annat med men inte hälften så mycket.

Kan ni inte säga att jag inte behöver göra detta?

Skicka någon hemsk smitta till mig?

Tycka synd om mig lite? ;)

en liten tant sa...

Detta kanske är en urdum idé men jag skriver det i alla fall.Måste du gå dit ensam? Kanske ett sällskap under minglandet skulle minska den delen av ångesten?

I övrigt håller jag helt med Annika. Kombinera de övriga goda råden och KÖR!

Du kan ditt ämne, 50 personer vill lyssna på dig. KÖR!

Och att vi alla svävar över dig i form av goda tankar kan du vara säker på.

Ella sa...

En liten tant
Jag har faktiskt funderat på just det. Att be någon följa med men det skulle bara verka löjligt...

...eller kanske inte. ;)

Annika sa...

Å varför skulle inte du kunna bestiga Mount Everest?!
Ta med dig en Sherpa och mingla lugnt!

Emma sa...

Sorry Ella, blir inget "tycka synd om" - inte ens litet :-) Men ett stor lyckospark i rumpan får du av mig :-)

annika sa...

Jag menar med min fråga om Mount Everest att om detta är ditt M.E så klarar du det! F ö så dyker det upp nya M E hela tiden i livet och man kan inte alltid gå runt dom och då måste man upp. Å väl där brukar utsikten vara rätt juste.

Annika/Amatankar

Christina sa...

Jag kan inte lämna kommentar på det inlägg jag ville??!!! Ingen länk ..

Vad jag ville säga var att det finns inga manualer för vad man ska känna eller inte känna eller vad som är rätt eller inte rätt. Men det visste du ju redan.
Allt finns inuti var och en. Men det visste du redan ...
Och sorg är inget som försvinner efter ett tag. Det är ngt man lär sig leva med.

Ella sa...

Annika
Jag lurar på att hitta en sådan.

Emma
Vad är du för en vän? *snyft*

Annika
Men ibland tycker jag att utsikten är ganska övervärderad i förhållande till arbetsinsatsen.

Christina
Tack för de orden.
Jag tog bort kommentarsfunktionen. Det gör jag på vissa inlägg.
Typ när jag vältrar mig i en massa självmedlidande.

Dubbelörnen sa...

Vännen, du har redan fått goda tips o mitt spontana är precis det de andra redan skrivit. Du avväpnar dem med att först berätta vad som hänt. Behövs ingen frågestund efter, utan direkt efter det så erkänner du att detta är första gången du gör denna presentation med "vit käpp" o du hoppas det ska gå bra. Jag lovar att detta tar udden av allas funderingar o tankar.

Du vet vad jag gått igenom... skulle inför en grupp berätta varför jag varit borta fr jobb i 2 år. Jag tränade hemma inför min man, min story säkert "tjugotrettiotretton" gånger, så den skulle låta lagom informativ, utan att bli för känslosam o heller inte alltför känslokall... Jag vet, inte lätt... men det gick faktiskt bra.

Näää, man behöver inte ha ett leende på läpparna... det tar den tid det tar, ibland t o m fruktansvärt lång tid... ge tusan i de som analyserar o ta fasta på de vänner du har. Jag orkade inte heller le o se ut som om jag kommit över det hela... Folk fick tycka vad de ville, hade jag en "grå" dag, så hade jag den... Varför bry sig om vad andra tänker, du har fullt upp med ditt egna eller hur?! Bara var, precis som du är el vill vara...
Det är ingen lätt väg o de som tror så...s-t på dem...*fniss*
Kramar i mängder

Emma sa...

Förfärlig vän ;) Det är klart att jag fattar att det inte är någon räkmacka du glider omkring på just nu, och att det är svårt att navigera. Men jag tror benhårt på dig ändå :-) Så är det bara. Var den du är, med alla känslor av alla de slag som du har - för de är dem som gör dig till dig - då blir det bra, till slut. Så är det bara. (Jag märker att jag låter extremt hurtig, men jag jobbar också på det, hela tiden :-) Jag bara känner på mig att vågar man vara precis den man är och visa det man känner utan att ta hänsyn till omgivningens behov av att man skall vara så käck, så blir det bra - för då är man ärlig mot sig själv -och det är det viktigaste) Kram

Ella sa...

Dubbelörnen
Nej, det är att förklara som är det svåraste. Utan att det gör för ont eller känns jobbigt på annat sätt. Jag har inte tränat på det tillräckligt än...
Och det är inte alltid lätt att vara som man vill vara, andra finns ju där hela tiden. Rekationer och ord som "fäster" sig.

Emma
Tack vännen. Men du vet ju själv hur svårt det kan vara att vara sig själv? :)
Ibland är det lättare att spela det spel som folk tycks förvänta av mig. För allas trevnad så att säga.

Dubbelörnen sa...

Jag vet Ella... jag vet... been there, done that... Men att träna på att berätta sin story, formulera orden högt är som att lära sig en utantill-läxa. Det gör att du lär dig koppla bort dina känslor o lär dig "rabbla" din "läxa".

Det finns ingen enkel väg el enkla lösningar... Det enda positiva är att du kommer att lära dig hantera detta... Ingenting försvinner, allt finns kvar, bara en aning djupare... Som din vän redan sagt o som också jag kan intyga...Man lär sig leva med smärtan/sorgen... Men ingen ska tro att det det går fort, det tar tid...

Kramar

Emma sa...

Ja visst vet jag det. Och ibland det där spelet kanske är skönt att ha som skydd. Men samtidigt så blir det så mycket enklare när man säger att "såhär mår jag nu" eller "såhär har jag det". Inte enkelt. Jag vet. Men vågar man så tror jag man får otroligt mycket tillbaka. Kram

Ella sa...

Dubbelörnen
Det kanske är en bra idé att träna, för att koppla bort känslorna... Jag ska göra det ;)


Emma
Det kanske är en balansgång ändå ;) Mellan spel och ärlighet...