tisdag, mars 20

Funderingar

Det var tyst här igår för en gångs skull. Märktes det tro?

Det fanns flera anledningar. Dels var jag på jobbet både förmiddag och eftermiddag och dessemellan vilade jag. Orken räckte inte riktigt så långt som jag hade hoppats fick jag konstatera ännu en gång. Det positiva var att C inte var hemma förrän efter sextiden så han behövde inte gorma på mig. Det är mysigt att han bryr sig, jag klagar inte men jag är inte så bra på att hantera tjat heller…

Men… det fanns en annan orsak också till att jag inte skrev igår. Helgens händelser, eller vad jag nu ska kalla dem, har fått mig att fundera lite på vad det är egentligen jag skriver och varför. Vad ska jag med en blogg till egentligen? Ska jag över huvudtaget fortsätta att skriva? Vem skriver jag för egentligen? Helgen har fått mig att fundera på en hel del annat också om jag ska vara riktigt ärlig.

Först av allt. Jag började inte skriva för att egentligen dela min tankar med någon, jag började för att skriva för att få struktur och distans, för att kunna få ur mig allt jag inte vågar säga högt eller för att kunna säga saker utan att behöva ta hand om någons reaktioner efteråt. Jag har funderat länge på det och kan konstatera att jag fortfarande skriver av samma orsaker. Jag skriver fortfarande ofta sådant jag inte kan uttala högt. Numera skriver jag också ofta sådant jag inte vill säga för att jag har sagt det så många gånger att alla hört det till leda trots att jag fortfarande har ett behov av att älta det igen. Jag skriver fortfarande sådant jag inte vill att mina närmaste ska veta eller behöva höra. Problemet är att den som står mig närmast är här och läser. Problemet är att jag inte längre kan låtsas att jag är ensam om den här bloggen och att ingen bryr sig om vad jag skriver i den.

Missuppfatta mig inte.
Kommentarerna jag får är jag glad för. Ofta ger de mig antingen stöd som jag behöver eller perspektiv som jag också behöver. Att C läser gör inget så länge han håller sig till att kommenterar som förut, via mail. Jag skriver inget som är hemligt egentligen, jag skriver sådant som jag har svårt för att uttala. Det är en helt annan sak. Jag skriver för att inte tappa greppet om tillvaron, för att få ett utlopp för det som finns inuti och som ständigt mal runt. När jag skrivit ned det jag mår sämst över så känns det lite bättre. Att jag skriver ner saker här, betyder inte att jag kan prata om dem, bli ställd till svars för dem i verkligheten för i verkligheten är allt så mycket mer skrämmande än här. Här har jag börjat få distans till vissa saker. Jag kunde berätta om glasögonen och inte bryta ihop men hade jag berättat genast för C hade dagen slutat med tårar. Jag kan skriva ord jag fortfarande har svårt att uttala högt. Här är allt… enkelt.

Jag kan skriva om sådant som får mig att gråta om jag uttalar det högt. Jag har inte lust att alltid gråta.

Ibland behöver jag lugna mig lite, skriva av mig lite av det som känns innan jag kan ta tag i det i verkligheten. Att skriva gör det lite mindre, lite lättare att klara av, i alla fall för stunden.

Det här har varit… min fristad kan man säga. Där jag kunnat gömma mig för verkligheten och får ösa ur mig… utan att behöva ta tag i det efteråt i verkliga livet. Jag vill ha det så i framtiden med. Jag vet bara inte om det är möjligt.

Ett alternativ är att skriva men inte publicera i bloggen – inget bra alternativ för jag skulle sakna kommentarerna som ofta hjälper mig att se klarare på saker och ting.
Ett annat är att låsa bloggen och bara släppa in dem som jag vill – inget bra alternativ heller för det innebär samtidigt att jag låser ute någon som jag inte egentligen vill låsa ute.

Frågan är bara vad jag ska göra. Börja censurera mig själv kanske?

9 kommentarer:

Annelie sa...

Klurigt det där.Jag skulle sakna dig oerhört om du slutade skriva,saamtidigt som jag förstår dig så väl om du valde att göra det.Kanske du ska skriva bara för dig själv en stund och känna efter.Vi som följer dig finns ju här iallafall om du nu skulle ändra dig.
Ha en fin dag/Kram

Magalös sa...

Svår fundering. Hoppas du hittar en lösning som passar dig. Kram!

Anonym sa...

Naturligtvis hoppas jag att du ska finnas kvar här.. Verkligen..
Men känner du att du själv och hela din situation kanske blev bättre av ett uppehåll så ska du ta det.
Jag tog ju en timeout.
Det var bra, fick tänka, göra annat osv.
Det var nyttigt. Men sen kände jag att jag ville tillbaka..
Kanske är det det du också behöver???
En timeout..
En timeout där du kan ägna dig åt dig själv och C
En tid att tänka efter hur du vill göra med allt framöver.
Jag finns kvar här och säkert alla andra också.. Vi väntar.. Ger inte upp på dig vännen.
Ha det nu så bra du kan..
Tänker på dig.
Kramiz
Cinapina

~M~ sa...

Jag förstår att det är svårt.
Själv tänker jag också mycket på det där. Hur mycket jag vill ge ut av mig själv och så.

Något som jag försöker göra är också att det jag skrivit det accepterar jag att jag har skrivit. Så det jag skrev igår, det är det förflutna. Att jag bara foccuserar på vad jag vill stå för idag och skriva idag.

Vet inte om det hjälpte dig lite.
Men det är några tankar.

Varm kram

anita sa...

Skulle sakna dig oerhört mycket om du försvann men de är klart att du ska göra så som du känner, de viktigaste är ju ändå hur du vill ha de. Det är som du skriver presic som för mig.

Jag finns här o tänker inte gå. Kram

cloudberrie sa...

Inte lätt fråga. Jag förstår att du funderar. Men jag skulle verkligen SAKNA dina inlägg om du slutade skriva! Du ger mej perspektiv på tillvaron och nya vinklar på livet. Jag tycker verkligen om att läsa det du funderar kring.
Men självklart ska DU göra det som känns bäst för dej. Sköt om dej!
Kram från Eva

Ella sa...

Å... det känns ju fantastiskt att höra att jag skulle bli saknad *rodnar*

Jag tror inte jag kan vara utan bloggen. Inte än i alla fall. Att sluta helt känns ganska avlägset. Så jag blir nog kvar här. På något sätt.

annika sa...

Jag förstår dina funderingar och tycker att du ska göra det som känns rätt för dig - det kan ju vara att just nu ta en paus.
Eller känna efter var din gräns går för vad du vill lämna ut - även om man skriver för sin egen skull så läses den ju av andra och det blir en balansgång varse man vill eller inte.
Å en del saker kanske man inte ska gå till bloggen med först..men det har du ju lärt dig nu eller hur?*l*
Utifrån min egoistiska synvinkel så är det ju tusan så behändigt om du fortsätter blogga, jag gillar att läsa dina inlägg!
Oavsett hur du gör och varför så hoppas jag du fortsätter vara klok och vilar mellan dina arbetspass!

Dubbelörnen sa...

Har funderat på detta o kan inte din blogg ses av C inte enbart som en terapeutisk blogg utan också ibland ett sätt att kommunicera "light" med honom. Ibland så kan uttalade ord bli som du redan sagt, så mycket mer än vad man vill just för stunden. Ett sätt är att då få verbalisera dem skriftligt o då blir det ett annat sätt för C att ta in dina tankar o känslor. Utan att därmed bli sårad...
Vill gärna fortsätta följa dig... det berikar mig...

Kramar