tisdag, mars 13

Tillbaka på jobbet

Sådär, då var den stora dagen avklarad. I alla fall den del som var stort. Nästan tre timmar orkade jag med, sedan gick jag hem. Självmant. Inte egentligen för att jag var så trött utan kanske mest för husfridens skull. Jag är inte riktigt i form för att klara av klagomål från C. Det börjar bli tröttsamt att han alltid ska tjata och klaga så jag tänkte att för omväxlings skull så gör jag som han tycker. Vi kom överens om två timmar och det blev nästan två timmar. Nu borde han väl vara nöjd? Han var faktiskt inte där när jag gick men tro för den delen inte att han inte kontrollerade vad jag hade för mig. Han hade utsett alla på kontoret till små spioner och beordrat dem att se till att jag gick hem. I alla fall lät det så när precis varenda kotte var inne hos mig vid elvasnåret –

”Har du inte gått än?”
”Skulle inte du jobba två timmar per dag den här veckan?”
”Men är du kvar än?”

Ett otroligt tjat. Så jag gick.

Att vara tillbaka på jobbet kändes… både ock. Fantastiskt kul på alla sätt men också… fantastiskt hemskt på många sätt. När saker och ting liksom långsamt förändras så märker man inte förändringen, försämringen, så väl som när man plötsligt kan jämföra med förr och nu. I mitt fall före operationen och nu. Ingenting av det jag normalt gör på jobbet kan jag göra så som jag normalt gjorde förr. Allt tar längre tid, vilket jag naturligtvis räknat med, allt är besvärligare och helt klart är det en massa saker jag behöver skaffa nya rutiner för. Inte för att jag precis hann jobba särskilt mycket. Ryktet om att jag började jobba idag verkade sprida sig genom huset som en löpeld. Alla jag brukar ha minsta kontakt med var inne och hälsade på, till slut var jag tvungen att stänga dörren och tända röda lampan för att få lite lugn (ja vi har en sådan på varje kontor som också används flitigt, en kvarleva från medeltiden).

Det positiva är att jag verkar ha varit saknad, att mina arbetsuppgifter finns kvar och att mina närmaste arbetskamrater är helt fantastiskt inställda på att hjälpa mig på alla möjliga sätt. Det negativa är så klart… att jag behöver hjälp över huvudtaget. Att allt tar så mycket längre tid. Jag fattar inte hur jag ska hinna med allt.

Hur som helst. Det är skönt att vara tillbaka och vara en del av något vettigt.

5 kommentarer:

~M~ sa...

Vet du vad min kloka pappa brukar säga till mig?
Jag har nämligen en viss förmåga att bli övervvältrad av allt som jag har att göra. Jag liksom räknar upp allt i mitt huvud och så blir dte till att jag inte gör nått.

Att ska man äta en elefent så måste man börja med första tuggan.

Ta en dag i sänder om du har mycket att göra :)
Tycker du är otroligt stark som går till jobbet och kämpar varje dag.

Stor varm kram/~M~

Anne-Maj sa...

Du verkar vara som jag. Jag kan inte tänka två timmar, när jag jobbar. Då har det gått lite över tiden. :-) Skönt att du tycker vara kul på jobbet igen. nya rutiner och så tar verkligen på kroppen än man tror faktiskt. Sen har man glömt hur det var förut också.

Anonym sa...

Vad roligt att du var så efterlängtad!
Hi,hi..blev lite full i skratt att C har pratat med de övriga.
Ta en dag i sänder så skall du se att tids nog orkar du mer.
kram Tina

Annika sa...

Vad duktig du är som gick hem innan du blev beordrad till det!
Å ändå kommer jobbet att stå kvar i morgon! Ha en härlig kväll!

Annelie sa...

Jag är glad för att du fått komma tillbaka till jobbet och ännu mer för att du har dina arbetsuppgifter:) Klart som korvspad att du måste ha lite hjälp här och där och det vore väldigt konstigt om inte alla var inställdsamma att hjälpa till.Förstår att det är jobbigt att behöva få hjälp,men det är nu Ella.Snart blir det, även om det sårar dig vardag.
När du jobbat ikapp dig och gjort det som ligger och väntar så tar du eller får du uppgifter som anpassas efeer hur det är nu.Du klarar det galant precis som alltid och tid!!! Det är ju vår tid,det tar den tid det tar.
Kram på dig