lördag, mars 10

Fredag kväll

Kvällen ja… Den vill jag skriva lite om.

Vi var bjudna till C:s grannar, ett par som är lite äldre än C och som enligt honom är supertrevliga. Enligt mig med nu, men tyvärr trodde jag inte på det igår när jag stressade upp mig inför kvällen och kände mig nervös som en tonåring.

Men faktiskt… jag har alltid varit lite smånervös så fort jag skulle träffa någon av mina pojkvänners vänner eller familjer. Alltid känt att jag behöver visa mig från den bästa sidan så att killen skulle kunna känna sig stolt och vänner eller familj skulle bli imponerade eller åtminstone tycka att killen ifråga gjort ett bra val. Igår hade jag samma känsla fast tusen gånger värre för ärligt talat… det kvittar hur jag klär mig eller fixar till mig, vad har C att vara stolt över? Nada… Utöver det så hann jag oroa mig för precis allt… speciellt ljuset som fortfarande är en grundläggande faktor. Folk älskar att ha mysbelysning såhär års.

Jag har börjat märka att när jag är som mest orolig visar det sig att jag har som minst anledning till oro. De var hur snälla som helst, trevliga, roliga och precis på samma våglängd som vi. Dessutom var hela huset upplyst från golv till tak så jag hade inte ens behövt oroa mig över det.

Jag kan inte låta bli att fortfarande reflektera över hur folk tar mitt handikapp (titta bara vad duktig jag är, jag skrev ordet jag hatar!). När man träffar nya människor som uppenbarligen vet om hur jag ser, eller inte ser, så känns det liksom lite obekvämt. Hur mycket vet de, vem har sagt vad osv. Uppenbarligen visste de men… ska man säga något? Eller ska jag bara låtsas som inget? Som om detta är normaltillstånd (vilket de ju är men jag har inte kommit så längt att jag kan känna det). Hur gör man det? Hm… alltså detta blir lite knepigt att beskriva men på något sätt känns det ungefär som om… när man har en stor fläck i pannan, alla ser och noterar men ingen säger något. Eller så blir det stor affär av det hela och alla känner sig lite generade. Jag menar, visst, det är, eller borde vara, helt ok att ha ett handikapp men om jag träffar någon som sitter i rullstol eller har svårt att gå för första gången så visst undrar jag varför. Gör inte du? Och vågar du då fråga? Eller om du går på fest i en skrynklig skjorta för att strykjärnet gått sönder, visst vill du då förklara varför du ser ut som du gör? Den där känslan har jag ofta… kanske är det ett behov av att förklara något, jag vet inte vad, som ingen vågar fråga. Förmodligen ligger det mer hos mig än någon annan.

Hur som helst… igår var bara så perfekt för när vi satte oss till bords så frågade frun, ungefär i samma stil som man frågar någon om hon är allergisk mot någon mat, om ljuset var lagom och sa att jag skulle säga till om inte. Det kändes perfekt. Som ett kvitto på att de visste, vågade prata om det och ändå inget som gjorde slut på all konversation en kvart framåt. Precis så naturligt som det ska vara utan att det… förtigs.

Nu är det möjligt att detta är något jag bara inbillar mig. Förmodligen överreagerar jag ocksaå och kanske är jag bara knäpp… men känslor styr man ju inte över.

5 kommentarer:

Annelie sa...

Va skönt att det blev en bra kväll,trots att du var orolig.Jag tror att oavsett om man har ett handikapp eller lyte eller vad helst man kan tänka sig,så är det nog alltid skönast om man kan tala rakt ut.
Jag tror att det ibland är lika tufft/tuffare för betraktaren att veta hur man ska göra.Kan jag fråga eller inte?? Blir hon/han ledsen/sårad om jag säger/gör så.
Klurigt det där...
Ha en skön kväll.
Kramen till dig kommer här:)
Förstår du vad jag menar

Annelie igen sa...

Haha Sista meningen togs ur sitt sammanhang

Anki sa...

Hej Ella! Så bra att de kunde säga det så naturligt. Jag har ju tidigare berättat för dig om min förlust, min sorg. Och när jag träffade på folk fick jag nästan panik. Skulle de säga något? Vad, i så fall? Skulle de bara titta bort och låtsas att de inte sett mig? Det jag tyckte bäst om var när någon kom fram och sa något i stil med: "Du, jag vet vad som har hänt." Det var det naturligaste och det tyckte jag bäst om. Men folk är ju så rädda för sin egen svaghetoch sårbarhet, så många valde att inte se mig och därmed behövde de inget säga.
Kramar till dig, vännen!

Dubbelörnen sa...

Låter som en underbart härlig kväll!!
Jag vet också vad du beskriver... fast kanske i annat sammanhang. Min sorg blev andras skräck... "Vänner" som jag trodde var mina för evighet, visste inte hur de skulle bete sig o den enkla vägen var raka vägen ut från mitt liv o mig. Fruktansvärt tyckte jag o kan jag tycka än... En vän finns i nöd o lust men tyvärr fanns somliga s k "vänner" enbart i lust..

Glad för din skull att dessa nya vänner var helt rätt för dig... Fattar inte varför det ska vara så svårt att vara "vanlig" när man möter personer i sjukdom el sorg. Det enda som behövs är ett vänligt ord, en beröring, ett mod att våga närma o visa empati... Det räcker så otroligt långt... Ingen kan säga något för att ta bort det "onda", ingen kan säga något för att hjälpa dig förlösa all sorg... men de det kan göra är att visa ömhet, kärlek, omtanke, ett ömsint ord, en beröring o det räcker så otroligt långt....

Kramar

annika sa...

Ella, du måste ju lära dig lita på C - utgå från om han tycker de är trevliga så är det så. Skulle han ha "fel" så är jag säker på att du skulle tala om det för honom!:)

"Min sorg blev andras skräck" skriver Dubbelörnen och så är det många gånger. visst är det svårare då än om någon frågar lite knäppt?

Jag brukar fråga om jag vill veta, ibland är det inte alltid intressant med andras handikapp. Likadant brukar jag göra om någon är ledsen, nedstämd - inte påträngande utan bara som en markering att jag ser, jag vet, jag finns här.

Om jag sitter så jag får störande ljus säger jag till, om jag tycker att det är kallt så jag fryser säger jag till, om jag blir erbjuden rödvin som jag inte dricker säger jag nej, om det finns en katt som hoppar upp i mitt knä talar jag om att jag är allergisk - ja, som du ser så är det inte märkvärdigare än så. Varse det är ett handikapp eller inte - så varför ska du inte kunna tala om att "den här mysbelysningen funkar inte för mig" etc.

Sluta oroa dig så mycket - C har valt dig och han är stolt över vilket bra val han gjort! Fråga honom så får du höra! Han vill att du ska träffa människor han tycker om - njut av det!
Kram!