torsdag, mars 8

En känsla

Den sista tiden har jag ofta känt mig deppig. Självklart. Något annat vore väl märkilgt?

Men så finns den där känslan, den där som bara känns och som tar bort all glädje. Den kommer liksom smygande på, den börjar i bröstet, lite ovanför hjärtat och känns lite lätt, nästan fysiskt. Jag frågar mig alltid var kom den ifrån, för den kommer alltid när jag förväntar mig den minst. Den är inte alls som mina andra ledsn känslor. Jag frågar mig lika ofta vad det är för känsla för den är svårt att sätta namn på. Till en början är det bara en känsla av… fel. Det är något som inte är rätt. Jag vet inte vad. Oftast vet jag precis exakt vad som är orsaken till en viss känsla, men den här är en som en cameleont, den skiftar färg så fort jag börjar kunna urskilja den. Den bara smyger på bakifrån och får mig att känna mig obehaglig till mods utan att jag kan sätta varesig namn eller orsak på den.

När den kommer så känns det som att jaga en illusion som försvinner så fort jag får tag på den. Jag letar efter orsaken, eller åtminstone efter tanken som öppnade hjärtat för känslan men den finns någonstans långt bort och jag kan inte få fast den. Vart jag än tittar, vad jag än tänker så kan jag inte komma ihåg vad som utlöste den. Det är som när man går till köket för att hämta ett glas vatten och när man kommer dit så inser man att man inte har den blekaste aning om varför man är i köket. Man går tillbaka dit man kom ifrån och då plötsligt kommer man ihåg. Skillnaden är att det hjälper inte att gå tillbaka för orsaken finns ingenstans att finna.

Sedan, efter ett tag flyttar den sig. Känslan alltså. Ner i magen. Mitt i magen sätter den sig och kramar om hårt så att magen knyter sig till en liten boll. Plötsligt är det inte längre en känsla av fel eller olust, plötsligt är det en känsla av… att något gått förlorat för evigt, att något tagit slut som aldrig kommer åter… en känsla av förlust. En känsla av rädsla. En känsla av…
h o p p l ö s h e t. Men fortfarande en känsla som jag inte kan sätta namn på, inte kan hitta den direkta orsaken till eller tanken som välkomnade den in. Jag vet att det finns en sådan, vet att om jag bara hittade den så skulle känslan försvinna och aldrig komma igen för då kunde jag med tankens kraft bearbeta roten till känslan… Men jag kan inte för jag vet inte… även om jag givetvis vet var den djupaste grunden till känslan finns…

6 kommentarer:

Dubbelörn sa...

Läser o känner igen mig i så mycket av det du skriver... för dig handlar det om din sjukdom för mig om något helt annat. Inte alls eg lika illa men tillräckligt illa för mig. Trots allt så delar vi samma tankar, funderingar o prestationsnojjor. Vi vill så otroligt mycket...

Försöker få in mitt mantra: Det är inte mitt arbete o handlingar som ska värderas det är mina egenskaper, min person...

Så lycka till! *s*

Kramar

Anonym sa...

Allting är inte fel och inte heller hopplöst. Jag tror bara att du måste låta dig själv vara ledsen och liten ett tag, utan att tänka på vad som måste göras och inte göras osv. För det är inte ett dugg konstigt att du är deppig och dylikt, som sagt.
Och som du skrev i inlägget nedan, du har inte haft "lång tid på dig att anpassa dig", när det händer bara sådär, som det gjorde efter operationen så är antagligen ingen förberedelsetid lång nog. Jag tror även att du kommer att klara dig jättebra om ett tag, när det fått smälta in och alla vardagssysslor inte längre känns som att bestiga mount everest.
och du är faktiskt jätteduktig, kram

Anonym sa...

Ibland vet jag inte alls vad jag ska säga dig,bara visa att jag är här och lyssnar på dig, att jag bryr mig om:)
Det gör mig såklart ledsen att höra dig beskriva denna känsla som måste vara väldigt jobbig att bära.Jag tycker du har fått din beskärda del redan(jaja ingen ömkan jag vet)men faktum är så beror den nog just på hela din situation(helt klart).
Du berättade nog helt själv nu varför du känner som du gör ibland.
Jag tror nämligen också att den beror på saknande av din hela synförmåga och om den som du vet kommer.Det är inte konstigt Ella att du mår dåligt och jag har sagt det till dig förut.Du måste tillåta dig att vara ledsen.Jag menar såklart inte att du ska bryta samman,men du måste på något sätt sörja om nu det är rätt ord.
Jämför det med vilket sorgearbete som helst.Man måste gå igenom vissa faser för att orka sig upp igen och därav bli stark.
Jag vet att du vet,du är en klok tjej,men snälla du låt dig vara lite ledsen åtminstone ett litet tag.
Ha det så himla gott idag och alla andra dagar.
Jag önskar jag kunde krama om dig och få dig att må bra,men jag kan bara ge dig den genom texten här.
Det kommer att bli bättre,även klumpen imagen kommer att vändas till något annat.

Anonym sa...

Hej Ella! Jag har inte varit ute på bloggen så mycket. Den har ju krånglat så. Jag har inte hunnit läsa i kapp hos dig än, ska göra det senare. När jag läser om känslan, så förknippar jag den med sorg.
Mängder av kramar!

Anonym sa...

Vi har väl alla med oss våra olika upplevelser i livet, som gör att även om vi inte har upplevt samma sak så kanske vi kan tänka oss in, litet grand i varandras liv och det vi går igenom var och en.
Även om varje person är unik, med sin egen upplevelse så kan jag ändå känna igen upplevelsen av en känsla som är så stark och samtidigt så undflyende.
Till slut hittar man ord tror jag. Men det måste få ta tid.
Och vet du. Du är otroligt modig som stannar i känslan och inte bara stänger av den. Det krävs mod att stanna kvar i känslor som är tunga och svåra att bära. Och du blir starkare i slutändan, även om det kanske inte alltid känns så i stunden. För mig är styrka att våga vara i sina känslor, vare sig det är glädje, sorg, smärta, svaghet, att känna sig utlämnad, ilska eller vad det vara månde.

Anonym sa...

Hejsan
Beskrivningen var klockren..alltså är du inte ensam..det kunde lika gärna varit jag...lilla fågel blå...
kram på dig Camilla