måndag, mars 5

Dagens berg

Idag är C förmodligen ännu sämre än igår. Själv är jag oförskämt pigg, i alla fall om man jämför med honom. Jag har känt efter väldigt noga, i fall om att, men nej, ingen feber, inte det minsta ont någonstans. Bara det vanliga diset framför ögonen. Så detta innebär att jag fortsätter att agera sjuksyster och försöker se till att sjuklingen dricker mycket, äter och mår så gott han kan. Och håller sig borta från min blogg.

Trodde du förresten att han snällt fann sig i att stanna hemma idag? Inte då! När jag vaknade var han i full färd med att duscha. Jag kände honom på pannan och konstaterade att han har 40 graders feber och ska stanna hemma. ”nje men jag har…” säger han då varpå jag avbröt och sa; ”går du till jobbet så måste jag också gå, du är chefen och du sätter ribban, då kan du inte förvänta dig att jag ska sitta hemma och rulla tummarna”. Han gick och lade sig i sängen utan vidare diskussioner efter det. Inte för att jag tror att det spelade någon roll vad jag sa, snarare insåg han väl att han inte var i form för annat än sängläge.

Detta innebär däremot ett liiiitet problem… Eller snarare utmaning för mig. Igår tänkte inte jag på att han skulle vara utslagen idag med och att vi skulle stanna hemma båda två, och hemma hos honom till råga på allt. Alltså handlade jag inte och eftersom vi mest har bott hos mig den sista tiden (för att det är lättast för mig) så är inte kyl och frys överfullt här. Det innebär att vill vi ha lunch idag så måste jag åka och handla. Gå… eller något. Utmaningen ligger naturligtvis inte i själva promenaden eller att beställa taxi, snarare i att hitta rätt saker i affären… Jag har faktiskt inte handlat matvaror på egen hand sedan efter operationen, faktiskt inte ens innan på bra länge för C har funnits till hands så länge. Jag kan riktigt se mig själv stå med näsan tryckt mot toapappret och brödet… Tanken är inte alls lockade. Jag borde självklart tänkt på detta igår när jag hade två par ögon med, som visserligen motvilligt, men ändå ganska bra hjälpte mig att se rätt… välja rätt. Frågan är vad jag ska göra… eller hur snarare. Jag skulle kunna beställa pizza, eller ringa affären och be dem packa ihop det jag ska ha men å andra sidan, någon gång måste ju bli den första? Skrämmande...

Det lämpliga är väl att skriva en shoppinglista till att börja med gissar jag. Företrädelsevis en som jag kan läsa också. Klä på mig är en bra start... vilket påminner mig att jag måste åka hem och hämta mer kläder. Ännu en sak att lägga på "att göra listan" för dagen.

Alltså, tanken slog mig för någon dag sedan, det finns faktiskt en viss procent analfabeter i vårt samhälle, hur klarar de sig? Det måste vara ett fruktansvärt handikapp…

5 kommentarer:

Anonym sa...

Är den där ånsan på sitt jobb idag? Tokigt! Vissst kan du knalla ut och handla. Man har set blinda i affärer och det ska nog bå bra:-)

Anonym sa...

Hm, så du brukar ha med dig "personal shopper"? Lyxigt!:)
Jag förstår att du "kansjälv" men det är faktiskt inget fel i att be om hjälp! I dagens stormarkander brukar varuhyllorna vara rätt höga vilket medför att jag brukar be både personal och mina medkunder om hjälp när jag inte når. Nej, jag är inte kort, grejorna står bara för högt upp...Min kompis med hörapparater hatade restauranger där man får en nr.lapp och sedan ropar det ut när maten är klar. Kände sig fånig när hon var tvungen att berätta om sina hörselproblem när hon beställde. Tills hon kunde se fördelen - hon får sin mat utburen hon!
Vad vill jag säga med detta? Tja, att det du ser som problem idag kan vara en fördel imorgon? Näe, ville bara få dig att du säkert klarar av att handla, våga be om hjälp i affären!
Det är härligt att läsa din blogg - inte konstigt att den hamnar högt på listor! Å tack för att du läser min, jag blir så glad!

Ella sa...

Anne-Maj
He he, nej då, han fick allt stanna hemma. Och jo, det har de tydligen... ;)


Annika
Japp. Väldigt praktiskt. Ibland.
Klart jag läser hos dig, du skriver så bra!

Unknown sa...

Detta är första gången jag läser en blogg och därmed första gången jag lämnar en kommentar. Får man lämna kommentar så här långt bakåt i tid? Det stod inget om det i boken jag läste om bloggande...
Är lite förvirrad eftersom jag via novellen och andra inlägg hamnade på utmaningar och nu här. Jaja, du får väl lägga detta där du vill ha det.
Jag brukar själv kliva upp på stegar i butiken och hämta det jag vill ha, vilket leder till att andra tror att jag är anställd och frågar mig om vilken kattmat de ska välja i butiken. De ser lite konstigt på mig när jag säger att så dålig mat ger inte jag mina katter...
Ibland kan det ju vara därför man blir sjuk - för att man ska lära sig att ta emot hjälp och kärlek. För min del var det att säga nej. Och lite annat......:)

Ella sa...

Elisabeth
Välkommen hit.
Du får lämna kommentar precis var du vill, jag får dem via e-post och hittar dem ändå.

Har du någon blogg? Jag klickar på ditt namn men kommer till en sida som är tom, du kanske måste ställa in så att din profil visas så att vi hittar dig.

Jag tyckte också det var rörigt med bloggar i början, att de går i omvänd ordning så att säga, först får man scrolla ner och sedan upp. Blir lite rörigt om man ska läsa mycket men man vänjer sig efter ett tag.