onsdag, mars 7

Arg och frustrerad

Planen för idag såg ju bra ut. Tre enkla saker att göra, inget som borde vara speciellt märkvärdigt för en frisk och normal 32-åring, eller hur? Inte ens för en 70-åring skulle jag tro… men för mig spårade det givetvis ut.

Okej, det blev lite mer än tre enkla saker men ändå…

Detta är vad jag gjorde idag, utöver det mest grundläggande, att duscha och klä mig;

Först ringde jag ett samtal till sc och kom överens med dem om en tid då de kommer till jobbet och gör en bedömning av arbetsplatsen, pratar med chefen och installerar mitt program. Det hela tog tio minuter eftersom de redan tidigare erbjudit sig att komma och hjälpa till. Därefter ringde jag nästa samtal som var till Fk. Där hade jag ingen tur för ”min” handläggare, tydligen har jag en sådan, var inte på plats men hon som tog emot samtalet bokade in mig för ett personligt möte redan idag på förmiddagen, innan lunch. Jag bara gapade i luren, inte trodde jag att man kunde få träffa deras personal så snabbt! Trodde att väntetiden för ett personligt möte var minst åtta månader…

Jag gick till Fk, en promenix på ca 10-15 minuter, inte speciellt långt alltså. Hade ett jättebra samtal med en trevlig kvinna som verkar vilja hjälpa till. Hade därefter tur och fick skjuts till Stadshotellet där jag hade bestämt träff med jobbet för lunch.

När jag kom fram hade jag dessutom tio minuter till godo. Underbara tio minuter tänkte jag och satte mig i en bekväm fåtölj för jag tänkte faktiskt vila en stund… det skulle jag inte tänkt, och inte där för genast dök det upp en gammal bekant som arbetar där och gav sig den på att vara social och ställa alla frågor som gör att jag bara har lust att dra ett gammalt täcke över huvudet och hålla för öronen. Frågor som helt enkelt gör för ont att svara på. Fortfarande.

Resten av eftermiddagen var däremot riktigt trevlig på många sätt. Det kändes skönt att vara del av ett sammanhang, det var kul att prata med jobbarkompisar, både om privata saker och om jobb. Det som inte var så kul var att jag redan vid lunchtid kände hur jag började få ont i huvudet men jag hade ju bestämt mig, jag skulle vara med på mötet. Jag tänkte inte ge upp nu. Träning handlar ju om att göra sådant som är svårt, det är när musklerna börjar skaka av utmattning som man kan räkna med att träningen ger effekt. Alltså följde jag med på mötet och satt och lyssnade till klockan tre då det blev fikadags. Jag skulle ju inte ge upp men vid tresnåret ångrade jag verkligen att jag inte hade gått hem efter lunch. Jag tror inte jag kan komma ihåg att jag någonsin haft så ont i huvudet som då… Jag vågade knappt ställa mig upp för jag var säker på att jag skulle spy över någon…

Men… jag är oerhört lyckligt lottad. Bortskämd och bortklemad. Jag har fått mer än jag förtjänar i form av en pojkvän som verkar ha ett sjätte sinne. Utan ett ord gick han nämligen och hämtade min kappa och såg till att jag kom hem. Den här gången skällde han inte ens på mig. Jag undrar hur jag hade klarat resten av dagen om han inte hade gjort det (kört hem mig alltså). Jag hade garanterat fått svälja min stolthet och erkänna mig slagen - ve och fasa! Däremot fick jag veta hans åsikt när han kom hem efter jobbet och jag fortfarande hade sprängande huvudvärk. Vi blev faktiskt lite osams. Men jag erkänner, jag var inte så smart idag…

. . . . . . .

Eller…
Smart.
Varför ska jag behöva vara smart egentligen?

Jag hatar det här. Jag är så arg och frustrerad på mitt huvud som inte orkar hänga med, jag känner mig färdig för döden fast jag borde vara ute och festa varje kväll… eller uppfostra tre ungar med högerhand och göra karriär med vänster. Det är vad mina vänner gör, de som är i min ålder. Själv orkar jag inte ens ta en promenad, äta lunch på hotellet och sitta på ett två timmar långt möte på en och samma dag. Jag är besviken på mig själv. Jag vill inte ha det så här, det måste ju gå att leva ett normalt liv? Det finns människor som gör mer än jag fast de är helt blinda så varför sjutton orkar inte jag? Är det något fel på min vilja? Är jag inte lika uthållig? Jag är så trött på detta. På allt strul som varit så här länge och som verkar fortsätta utan ände. Jag vill leva normalt, även om jag nu måste vänja mig vid att bara se lite suddigt.

Okej, hör på nu vem det än är som bestämmer, jag köper suddet, jag köper det där lilla mesiga hålet jag ser ut genom man jag köper inte dessa huvudvärk och denna ständiga trötthet! Och hör sedan!

8 kommentarer:

Anonym sa...

Usch och fy, för att ha ont i huvudet. Men samtidigt så tänkte jag, när jag läste..."Men hon lyckades ju verkligen genomföra allt hon hade föresatt sig.Förutom att hon fick gå hem tidigare, förstås." Du är ju fantastisk som tog tag i allt det där. Men det kanske inte är så konstigt att du fick ett bakslag, för jag inbillar mig att det krävdes ansträngning för att genomföra planen.
Jag tror att ibland får vi huvudvärk och värk över huvud taget när vi har mycket som pågår i vårt inre, som inte riktigt har hittat "hem" än. När många olika känslor trängs på liten yta, kan det nog bli både den ena och den andra effekten på kroppen. Jag tycker du skall klappa dig själv på axeln och vara enormt stolt över det du åstadkommit idag! Verkligen!

Anonym sa...

Så är det för oss. Det är bara att acceptera, du fixade tre stora saker idag i alla fall.

Anonym sa...

Ehh, tre saker? Ringa SC och FK och jobbmöte - men däremellan blev det lite till va? Jag vet, man blir så paff när en del saker bara fungerar så man fixar inte att säga nej. Till mötet på FK - det hade du ju eg, inte tänkt ha idag va? Å lunch med jobbarkompisarna - det är också en aktivitet,ger mig 17 på att du gjorde det för att det dels är tråkigt att äta ensammen och dels för att du tänkte på det bara som en trevligare form av matintag.Klart det inte var - du träffar folk, vistas i offentlig miljö (dimmigt?) och vill hinna läsa av allt och alla innan de läser av dig. Så det var inte bara att äta.
Klart att C blir lite arg på dig - han älskar ju dig och det är inte lätt att se den man älskar tänja på sig så.
Jag gillar ju lite aforismer, citat och andra klokord.Du får ett idag också, det fick jag av min kompis när jag tvärnitat strax före väggen - kände precis som du, att alla andra klarar av saker men inte jag, varför orkar inte jag osv. Då sa hon,en heltidsarbetande fyrabarnsmor med villa,stuga,hund,stödbarn och jourarbetande make(den yngsta är iofs bara 1 år äldre än min dotter, så de hade ju antingen flyttat ut eller var rätt självgående):"Sluta jämföra dig själv med alla andra, just nu är det så här för dig."
Det har faktiskt tagit mig igenom en del dagar, jag har okejat mig själv till att faktiskt må dåligt, att inte orka hålla på i "260 knyck".
Ta hand om dig,"det är alltid mörkast före gryningen". Ooops, där kom en annan favvodevis, sa jag att du bara skulle få ett klokord? Men du vet ju hur det är - det blir lätt mer än man tänkt sig!
Å nu ska jag se om det går att få iväg detta med namn också, annars får du gissa!!!!

K sa...

Finns inte mycket att tillägga, dom andra har skrivit så bra. Min man tyckte också att jag skulle vara nöjd när jag klagade i går kväll. Tänk om man kunde vara normal - vad nu det är...
Det tar tid att acceptera förändringar! Kram!

Anonym sa...

Du misslyckades inte och det är inte dig det är fel på. Det som det är fel på för man kan faktiskt inte veta hur jobbiga saker är. Ibland märker man inte hur jobbiga de är förrän långt efter de har hänt. Och det var inte direkt några småsaker du tog dig för, ska jag vara allvarlig så har du nog gjort mer den senaste veckan än jag har gjort i år eftersom jag aldrig går utanför dörren eller något sådant i "onödan" numera.
Och som sagt, jag tycker du är hur duktig som helst. Kraam

Anonym sa...

hej min vän

jag förstår dig oerhört väl...har tampats med diverse depressioner i hela mitt liv - ja, även som barn...iland känns livet som en grå klibbig sörja som man sakta tuggar sig igenom...just nu är jag rätt nervös för undersökningsresultaten - jag berättar hur det går senare...stor kram kära olyckssyster!! Vi har varann, det är alltid nåt!!

Ella sa...

Å vad ni är gulliga och omtänksamma och kloka.
Nu har ju alla så rätt.

Tack för att ni bryr er! Jag blir så rörd och tårögd...

Anonym sa...

Du LYCKADES med planen! Den var bara lite för omfattande i dagsläget, därav huvudvärk.

Du kommer att hitta en rytm som gör att du successivt orkar mer och slipper huvudvärk.

Dina jämnåriga karriärkvinnor som syltar och saftar, gymmar och inredningsdekorerar och fostrar tre barn osv är i rask takt på väg mot utbrändhet.

Var snäll mot dig själv, skäll inte på dig, du är fantastisk!

Se'n tror jag att jag ska bilda C:s fan club - han är fantastisk han också. Precis vad du förtjänar!
Fantastiska E + fantastiska C= SANT.