Novellen - del tre

Efter mycket vånda tar jag mod till mig och lägger ut det näst sista avsnittet.

Skriv nu inget snällt bara för att du måste utan ge gärna konstruktiv kritik, för även om jag inte har några författarambitioner med detta så är det roligt att höra vad som kan förbättras.

Del ett finns här, och del två hittar du här.

****

Kanske var det en evighet som passerade medan hon satt där vid sjön och funderade, kanske var det bara några minuter. Hon visste inte, brydde sig inte. När ljudet av en gren som bröts långt bakom henne nådde henne blev hon först lika rädd som om ljudet av ett pistolskott hade väckt henne. Hon ryckte till och var på väg att resa sig upp för att ta till flykten när hon insåg att det hon hört säkert bara var ett djur som förirrat sig in i parken under nattens tystnad. Ett djur skulle inte skada henne tänkte hon men hon hann knappt färdigt tanken innan hon hörde stegen mot stenarna på stranden som skar sönder stillheten och den sköra frid hon hade funnit.

Det sista hon ville var att få sällskap. Det sista hon behövde var någon kollegas missriktade omtanke. Hon ville inte behöva bortförklara sig, låtsas, spela det spel hon spelat hela veckan. Hon vände sig inte om för att se efter vem som var på väg, istället försökte hon samla ihop sina sista krafter medan hon kände bryggan motvilligt gunga till och knarra under stegen som obönhörligen var på väg fram till henne. När stegen upphörde stålsatte hon sig för rösten som snart skulle skära sönder tystnaden, hur lågt och omtänksamt det än skulle vara. Men tystnaden förblev tyst. Istället kände hon hur en varm filt lades på hennes axlar och sedan ett sista gungande från bryggan.

Motvilligt vände hon sig mot den som nu satt bredvid henne. Hon hade trott sig veta vem det var redan när hon hörde stegen men när hon såg Hans ansikte fastnade orden hon hade tänkt säga i halsen. Hon hade väntat sig att se sin närmaste kollega, bästa vän och förtrogna. Inte Honom. Förvåningen blev en tyst fråga i hennes ögon.

”Jag ville inte att du skulle frysa ihjäl.” svarade han, så tyst att stillheten runt dem inte stördes. Hon sa inget, nickade bara och blicken som för några tusendels sekunder låstes fast i hans blev varm.

En lång stund satt de tysta, utan att veta vad de egentligen skulle säga, utan att veta om ord ens var nödvändiga eller om det räckte med att bara sitta där och dela stillheten och friden. En enorm apelsingul måne var sakta på väg upp över himmelen, snart skulle den vara det enda ljus i mörkret som blev allt tätare.

Hennes blick drogs mot hans händer som förstrött lekte med en slät sten som han måste ha plockat på stranden. Stenen var vit och perfekt oval till formen och på ett underligt sätt såg den nästan skör och ömtålig ut i hans starka händer.

”Pebbles” ordet lät mjukt och varmt, nästan som sockervadd, när han uttalade det.
”Pebbles?” frågade hon tyst likt ett eko i natten.
”Lustigt, jag måste missat den engelsklektionen i skolan för det var så sent som för några månader sedan jag lärde mig vad ordet betyder.” orden var lika tysta som förut. Det lät som om han inte ville störa vare sig henne eller stillheten.
”Jag tycker det låter vackert.” fortsatte han efter en liten paus. Hon svarade inte. Hon tittade ut över sjön, in i det ogenomträngliga mörker som trädens skugga bildade på andra sidan. Stora svarta, alltuppslukande hål tänkte hon.
”Stenarna är vackrast när de är våta, sedan tappar de sin glans… när de hamnar där de inte hör hemma”.
Tystnaden bredde ut sig mellan dem en lång stund. En tystnad som kändes behaglig, varm och gav närhet istället för distans som så ofta annars.

”Men stenarna hör hemma här, på stranden”. Sa hon efter en lång stund trots att hon kände på sig att samtalet de hade snart skulle sluta handla om oviktiga småstenar.
”Men det gör inte du, eller hur? Du är på väg… Bort… Du vill fly.” Hans röst var lika mjuk och stillsam som förut. Hon kunde inte avgöra om det var en fråga eller påstående.

Jag har ingenstans att ta vägen tänkte hon. Jag kan inte fly. Vart jag än går följer Det med mig. Hon visste att om hon öppnade munnen nu och svarade på hans fråga så skulle mer sägas än vad hon var redo att avslöja ens för sig själv. Därför ändrade hon ställning. Drog upp knäna till hakan, slog armarna om dem och tryckte ansiktet, munnen, mot armen så att inga ord skulle kunna komma över hennes läppar. Inga ord hon ännu inte var redo att höra.

Månens starka apelsingula färg började övergå till ljusare gult. Snart skulle den stå tillräckligt högt på himmelen för att bara vara ett vitt klot. Ingen av dem sa något på länge, ingen av dem såg på den andre. Hennes tidsuppfattning förvrängdes av nattens mörker, av trötthet, av känslostormen inombords och av det lilla vin hon druckit.

”Ibland måste man följa sitt hjärta… eller sin själ…även om det innebär att man avviker från den utstakade vägen för en stund”.

Den vägen finns inte längre, inte den vägen som leder till framtiden, tänkte hon tyst men fortfarande sa hon inget. Hennes hjärta slog fortare, hennes kinder färgades röda och hon var plötsligt oerhört tacksam över att mörkret blev tätare för varje sekund. Hur visste han? Vad visste han? Hur kunde han säga saker som… som träffade så hårt, så skoningslöst rakt på sak? Utan att hon var medveten om det själv svämmade hennes tårar över. Tårar som hon inte tillåtit sig själv att gråta. Nu var hon rädd för att hon inte skulle kunna hejda dem.

Hon skakade på huvudet. Kanske för att skaka bort känslorna och tårarna, kanske för att besvara hans ord. Hon kände hans blick på sig, utforskande, granskande i mörkret. Hon visste att han såg hennes tårar men han förblev tyst en lång stund, lät henne gråta och låtsades som om han inte såg. Respekterade hennes stolthet.

Slutligen tog han till orda. Tyst. Långsamt och tvekande, nästan som om han var rädd för att orden skulle skada henne, eller honom själv.

”För tre år sedan skulle min pappa fylla sjuttio. Min mamma var fyra år yngre. Jag vet inte hur länge de hade drömt om att få resa på en riktig Karibienkryssning. De hade alltid pratat och skämtat om att när de blir gamla så ska de åka, leva i lyx och göra av med hela arvet. Vi barn hade skrattat åt dem och talat om att de borde åkt för länge sedan.” Han tystnade och blickade ut över sjön där en svag dimma sakta bredde ut sig nu, snart skulle de inte se trädens svarta siluetter på andra sidan. Hon passade på att torka sina tårar.
”Vad hände?” viskade hon tyst, så tyst att han nästan inte hörde.
”De bokade sin kryssning och skulle fira pappas sjuttioårsdag på kryssningen.” sa han långsamt. Den här gången förblev hon tyst när han gjorde ett långt uppehåll, hon anade att fortsättningen inte var lätt för honom.
”Mamma fick en hjärtinfarkt tre dagar innan de skulle ha åkt. De kunde inte rädda henne.”
hans röst bröts, blev än tystare, men han fortsatte. ”ibland… ibland måste man följa sina drömmar. Idag. Inte imorgon, för imorgon kan det vara för sent.”

Långt senare, när natten började ljusna och dimman lösas upp i stora sjok som sakta svävade ut över det andlöst vackra landskapet, lade han den vita stenen i hennes hand, hjälpte henne upp från bryggan och följde henne tillbaka till huset på kullen.