onsdag, juli 25

Here goes nothing

...eller den så kallade novellen, del ett.

(Uppdaterat med en ny inledning, 27/7)

-------
Sommaren höll sakta på att dö. Trots de varma dagarna kunde man ana hösten som sakta närmade sig. Trädens grönska var inte så klar längre utan mer jordnära, himlens blåa färg lyste inte så starkt och till och med solens strålar kändes mer avlägsna, nästan som om de var på väg bort, till ett annat land.

Snart skulle träden på andra sidan sjön färgas i höstens tusen nyanser av rött, gult och brunt och trots de vackra färgerna skulle hon önska sig bort, det visste hon redan nu. Hösten var helt enkelt inte hennes årstid.

Hon hade aldrig älskat de vindpinade kvällarna då regnet vräkte ned utanför och människorna ständigt tycktes streta i motvind mot en varmare plats. Utan att egentligen se varandra. Ointresserade av allt annat än att komma innanför dörrarna till hemmets lugna vrå. Till de tända ljusen och till värmen. Till nära och kära.

Däremot hade hon alltid älskat att tända levande ljus och släcka alla lampor. Sitta på vardagsrumsgolvets mjuka, varma ekparkett, med de doftande ljusen runt omkring sig och meditera, eller ligga i badkaret och lyssna på musik och låta tankarna fara fritt i stearinljusens behagliga milda sken. Det var så hon hämtade nya krafter. Ny energi som hon alltid tycktes behöva extra mycket av inför hösten och vintern då allt var så mycket mer hektiskt på jobbet än vid någon annan period och då det ständiga mörkret gjorde henne deppig och medveten om den kärlek som hon så innerligt saknade i livet, den sommar som flytt och tiden som aldrig skulle komma åter. Eller, det var så det varit. I år tycktes ensamheten och de fria tankarna allt annat än lockande och det varma milda levande ljuset snarare skrämmande.

Den här hösten skulle bli annorlunda. Det visste hon redan nu. Kanske skulle den bli den sista hösten. Den sista vintern. Hade hon tur… ja då skulle hon få uppleva en sista vår. Kanske. Plötsligt tycktes tankarna på kärlek vara orimliga och ologiska, så små och oviktiga. Nästan som från ett annat liv. För en annan människa. Den människan hon hade varit men som hon aldrig skulle bli igen. Ytlig och bortskämd av livets goda och ändå ständigt missnöjd, på jakt efter mer, bättre och större.

Hon hejdade sina tankar och sköt dem ifrån sig. Det var att gå steget för långt. Läkaren hade ju trots allt lovat henne att det mest troliga skulle vara att inget skulle förändras. Allt skulle förbli sig likt.

Problemet var bara det att allt redan hade förändrats.

De smygande förändringarna hade blivit allt mer tydliga. De hade trängt sig på sakta, nästan omärkligt, nästan som en tjuv om natten vars närvaro man inte märker förrän när man vaknar och ska ta på sig sitt älskade armbandsur, eller de där små örhängena man fått ärva av sin för länge sedan bortgångna och ack så saknade farmor. Då när man står där och iakttar deras tomma platser inser man plötsligt att en tjuv smugit omkring under natten. Skändat ens skyddade hem, rört sig på de mest privata och heliga av platser och stulit de mest värdefulla och oersättliga ägodelarna. En tjuv som tagit inte det som är mest värdefullt i pengar räknat utan i känslor räknat. En tjuv som tagit klockan som visserligen går att ersätta med en ny som fyller sin funktion lika bra, men en som som för alltid kommer att sakna de känslor och den värme som blotta åsynen av den gamla hade framkallat.

Hon hade observerat de smygande förändringarna en längre tid nu men i sin iver att behålla allt som det var förr så hade hon avfärdat dem som inbillning, som en slags hypokondri eller möjligen den typ av självupptagenhet som ensamstående människor ofta drabbas av. Som så många andra hade hon avfärdat de allvarligaste symptomen och istället oroat sig för den lätta sommarsnuvan som inte ville gå över och tånageln som missfärgats. Nu visste hon dock sanningen och sanningen gjorde henne rädd.

Sanningen gjorde ont.

Hon ville fly.

Hennes första tanke hade varit att ta bilen och göra som i sången, se var alla vägar tar slut eller kanske resa bort till andra sidan jordklotet, även om båda alternativen lät som dåliga klichéer. Men sedan hade det sunda förnuftet vaknat och kommit till hennes räddning. Allt som oftast skrek det sunda förnuftet högre än paniken som låg och pyrde inuti.

Det sunda förnuftet lyckades överrösta de irrationella tankarna och tvinga dem tillbaka ner i djupet av hjärtat där de strängt förbjöds att komma upp till ytan.

Det sunda förnuftet sa åt henne att blunda för sanningen, gömma huvudet i sanden och fortsätta att leva precis som förut. Inte tänka, inte känna… bara helt enkelt låtsas att allt var precis som det borde vara.

Det sunda förnuftet hade tvingat henne att gå förbi Apoteket utan att lösa ut recepten som låg hopskrynklade kvar i väskan där hon hade slängt ned dem i ren hysteri.

Det sunda förnuftet hindrade henne från att öppna kuvertet som legat och väntat på henne på hallgolvet en eftermiddag, och vars framsida pryddes av Landstingets logotyp, en symbol som skulle ha kunnat vara självaste djävulens…

Det sunda förnuftet ville göra allt för att skydda henne och låta henne leva kvar i den säkra lilla bubbla som blivit hennes verklighet.

Och hon behövde sin bubbla…

Inte än men snart skulle hon finna styrkan och modet att gå ur bubblan, gå in på Apoteket, öppna kuvertet.

Oftast hade det sunda förnuftet kontroll över hennes tankar och handlingar… Oftast… men inte kvällar som denna.





Fortsättning följer...

BloggRegistret.se

25 kommentarer:

Monika sa...

Och när kommer fortsättningen????

Mirja sa...

blir så berörd av hur du skriver, så levande.. känns som man är med själv på något sätt. fint skrivet Ella! ser fram emot att få läsa en fortsättning någon dag...

maria sa...

Ella!!!!

Innan jag säger något så skulle jag vilja läsa fortsättningen.

Det är bra men som alla skribenter är tvungna att göra och så som jag tycker att du ska göra (om du vill göra något av detta och inte bara ha i byrålådan) så ska du ändra första stycket... Kanske du kommer att få göra det flera gånger...

Det är inte av elakhet jag säger det och det vet du men jag har skrivit mycket och läst mycket, det här är bra riktigt bra om du går över första stycket...

Kan säga mer när jag läst hela...

Det var riktigt bra!

Ella sa...

Monika
Ha ha... när jag skrivit den ,)



Mirja
Gulle dig. Tack.



Maria
Jaa! Jag gillar inte första stycket heller. Men menar du de första två raderna eller de fyra efter också?

Fast det blir nog bara byrålådan som får glädjas åt detta... ,)
Har ingen bra handlign egentligen...

maria gnällspik sa...

Ella! Där har du fel, den är bra och en novell ska inte ha någon direkt handling...

Jag menar de första två och de fyra nästföljande raderna och du...

Den borde inte hamna i en byrålåda...

Filifjonkan sa...

HEJ ELLA. FILIFJONKAN HÄR.
Å SÅ BRA DU SKRIVER MAN LÄSER KLART SKALL LÄSA VIDARE NÄR DU LÄGGER UT DET.
DU FÅR SÄTTA IHOP DET TILL EN HEL BOK SEN DET BÖRJAR BRA MEN JAG FÖRSTÅR JU...KRAMIS OCH GODNATT PÅ DIG.

Ella sa...

Maria

Vad tror du om detta:

Sommaren höll sakta på att dö. Trots de varma dagarna kunde man ana hösten som sakta närmade sig. Trädens grönska var inte så klar längre utan mer jordnära, himlens blåa färg lyste inte så starkt och till och med solens strålar kändes mer avlägsna, nästan som om de var på väg bort, till ett annat land.

Snart skulle träden på andra sidan sjön färgas i höstens tusen nyanser av rött, gult och brunt och trots de vackra färgerna skulle hon önska sig bort, det visste hon redan nu. Hösten var helt enkelt inte hennes årstid.

Ella sa...

Filifjonkan
Tack snälla. En bok blir det nog inte men vi får väl se om det händer något mer ,)

Kramis och natti natti!

maria livsflanör sa...

Ella, kan du maila mig det du nu skrev i kommentaren...

Jag har några små förslag men det är lättare i text jag kan peta på, om du förstår...

Helt klart bättre!!!

Och fortfarande, det ÄR riktigt bra!!!

Elisabeth sa...

Ella..jag vill så gärna läsa din novell i lugn och ro, men jag ska se film med SE nu.. ska försöka läsa den sen ikväll..eller imorgonbitti! Känns så spännande - då jag vet vilken skrivbegåvning du är..

Kram så länge...

Ella sa...

Maria
Jag försökte men jag får ju tillbaka det hela tiden. Kan du inte markera och kopiera? Går inte det?



Elisabeth
Du får läsa precis när du vill. Om du vill ,)

annika sa...

Håller med Maria om inledningen och om jag vill och orkar så mejlar jag dig i morgon om några andra smågrejer också, ska läsa lite nogrannare först så jag inte klampar på i ullstrumporna.(hm, vad är det för uttryck -kan man klampa i ullstrumpor?)

Smeden Bengt sa...

Smeden har nu suttit och läst baklänges till den 10
juni. Vad ska man ge för kommentar efter allt detta läsande. Jag vet faktiskt inte trots mitt yrke och erfarenhet. Det står still i huvudet! Men det jag tänker äratt du ska se till att det blir en bok av det du skriver.
Nej nu fårjag inte bli långrandig utan slutar med att önska dig godnatt med härliga drömmar.
PS JaG ÄR EN DRÖMMARE och det hjälper att glömma det tråkiga! DS

Lady Stalker sa...

�h, vad sp�nnande -- jag vill l�sa mer!!! H�r har vi verkligen en f�rfattare i vardande ...

Kram!

Dubbelörnen sa...

Du skriver kanonbra!!! Du har talang för jag blir berörd... Jag VILL ha en fortsättning! Du ÄR superduktig, du får mig att känna...

Fortsätt!!!

Kramar i mängder

en liten tant sa...

Fortsätt skriva!
Ifjol tipsade jag Anne-Maj i Leksand om en ettårig skrivarkurs på distans via nätet utan obligatoriska samlingar, som hon sedan sökte och genomförde. Jag tror att hon tyckte den var bra. Kanske något även för dig?

maria gnällspik sa...

Ella, det går inte att kopiera...

Jag gick ju på skrivarverkstad förut och det är mest en massa såna småsaker som att tabort ett ord här och ersätta med ett komma osv...

Den nya inledningen var bättre men något komma här och något ord bort där....

Nu vet jag varför jag inte kan få in texten... Jag har inte word installerat ännu... Jag har fullt upp med annat än å installera saker vet du....fniss... ska genast göra det, då kan du maila hela med den ändrade början, jag kan göra ändringar i en annan färg och så kan du kika på vad du tycker om det.....

Kram på dig

**XENA** sa...

Skriva är bra..
Och du skriver just det BRA.
Har själv en del på G som ännu ligger i datorn och inte i byrålådan. Får stanna där tryggt i en mapp ett tag till.
Ha det så jätte bra
Kramiz
XENA

maria livsflanör sa...

Ella du är tagen!!!

Elisabeth sa...

Jag tycker det här är bra! Att kunna berätta och måla fram en fiktiv bild av någon, eller något,det kräver talang.. och det bevisar du ju verkligen att du har nu! Det här är en person vars historia man vill följa vidare...!

Sen att det blir lite "skriv som du talar" ibland, och meningsuppbyggnadsfel - sånt kan man ju ändra i efterhand! (Det får vi nog göra allihopa.. mer eller mindre! Jag mer!)

Men Ella, var övertygad om att det här är bra! Så bra!

Ja, det var lite respons från mig! Inte för att jag vet om mitt tänk är någe att lyssna till - jag är ingen skribent eller författare, så du får ta det för vad det är!

Kram..

Anki sa...

Hej Ella!
Du har blivit "tagen" eller utmanad. Läs mer på min blogg. Men det skulle dit en bild också, som jag inte lyckades kopiera och få dit.

Annelie sa...

Läser in mig lite senare.Önskar dig dock en fin fortsättning på denna soliga dag och förhoppningsvis vackra kväll/kram

Ella sa...

Annika
Ja du, det har jag också undrat över... Uttrycket alltså


Smeden bengt
Tack snälla... men du, inte ska du sitta o läsa så mycket baklänges, det blir ju jobbigt för hjärnan ,)

Jag är nog också en drömmare, i alla fall har jag varit det. Dagdrömmar kan vara ganska sköna.


Lady Stalker
Gulle dig, då kanske vi ska ta varandra i handen och bli författare?


Dubbelörnen
Tack snälla, det är nog det finaste någon kan säga, att man blir berörd...


En liten tant
Oj... men nu satte du griller i huvudet på mig. Det kanske vore något. Har du någon adress eller så?


Maria
Grattis, du lyckades ju!
JAg ska fundera på dina förslag. Tack snälla!


Xena
Men Xena, du måste ju dela med dig!!!


Maria
Tagen? På bar gärning? ;)


Elisabeth
Nu sitter jag och funderar på min meningsuppbyggnad... får nog kolla på det där. Å andra sidan är nog inte poängen med novellen att den ska vara överperfekt gramatiskt utan snarare förmedla en känsla och kanske en handling också.


Anki
Men himmel, nu blir det svårt att ta någon.
Tack snälla!


Annelie
Tack det samma, här är det mulet nu.

Anki sa...

Nu är den rosa bilden på plats. Den ska tydligen följa med i kedjan.
God kväll, Ella!

Ella sa...

Aha, rosa?
Ja då MÅSTE jag ha den!