Höstsvammel

Idag var det verkligen höst. Det låg i luften, svalt, lite bitande och så doften av höst. Jag är ingen höstmänniska, har aldrig varit och nu hatar jag hösten intensivt, eller snarare är livrädd för den och vintern, men dofterna och färgerna har jag ändå alltid älskat. Det finns inget så rofyllt som en tidig höstmorgon när man går ut och det är vindstilla, luften är alldeles sval, ren och fräsch som om någon just tvättat den och hängt den på tork, och så doften av gyllene löv. En doft som liksom är lugn och rofylld, som får mig att känna som att nu… nu saktar vi in lite, tar det lite lugnare, har inte bråttom någonstans. Det är kanske vårdofternas raka motsats för de känns mer som om de ständigt var på flykt och det kanske är en naturlig känsla för på sommarhalvåret har man alltid fullt upp för att hinna utnyttja den korta tiden vi har av ljus och värme.

Jag har som sagt alltid älskat höstens färger och dofter men jag har aldrig reflekterat över vilka känslor jag förknippar dem med. De har bara funnits där, jag har tänkt att de är vackra men inte mer. Nu känns det nästan som om dofterna är det enda jag har av hösten för färgerna flyter ihop mer och mer. Jag har läst någonstans att dofter är det som är starkast förknippat med känslor och minnen. Undrar om det stämmer?

Min morgonpromenad till jobbet var hur som helst ganska trevlig. En lugn stund att tänka och fundera lite lagom. Inte för mycket och inte på vissa saker, utan snarare bara finnas just där och då och försöka njuta av just den stunden och det som fanns då. Det gick ganska bra faktiskt.

Jag tror jag haft mobilen i handen hela dagen. På tre möten satt jag och sa samma sak, att jag måste ha telefonen på för att jag väntar ett viktigt samtal. Det kom många samtal, men ingen av dem var från den person jag ville prata med. Jag har ställt in så att sjukhuset och alla andra liknande ställen har en egen signal så jag behövde åtminstone inte svara på alla samtal. Jag kände mig nästan lite som jag gjorde när jag var arton och satt vid telefonen i väntan på att snyggingen från lördagsnatten skulle ringa. Han ringde givetvis aldrig och det var likadant idag, förutom att idag var det ingen trevlig förväntan jag hade i kroppen som då. Jag är så nervös och orolig att jag till och med mår illa. I förmiddags kändes det bara som om jag hade fjärilar i magen och jag kunde inte äta, men nu… Nu är det mer en malande oro som inte vill släppa.

Jag är rädd… rädd för så mycket och jag är lika rädd för operationen som för att den inte ska bli av i tid.

I kväll gjorde sig hösten återigen påmind. Redan vid sjutiden fick vi tända alla lampor för så mörkt var det, fast det var väl bara för mig för C var lite förvånad tror jag. Min gulliga man förresten, han kom hem senare än vanligt ikväll och hade varit iväg och handlat. Nu han just satt upp sitt nyförvärv, ny belysning i hallen som inte bara är starkare utan även tänds av sig själv så fort man går förbi. Nu till hösten och vintern kommer det att vara ganska praktiskt tror jag, men kanske inte helt nödvändig till sommaren… Hm… jag inser nu när jag skrivit det att jag kanske är onödigt optimistisk. Fortsätter det så här så lär inte lampan göra varken från eller till snart… Men som sagt, det var verkligen omtänksamt av honom… men det kanske är en av anledningarna till att jag älskar honom?

Nu är det dags att lägga sig och försöka sova, det har inte blivit så många timmars sömn de senaste nätterna så jag är lite tröttare än vanligt. God natt önskar jag er alla.