Rapport från söndagsmiddagen

Det blev inte så tokigt ändå. Tror jag.

Jag menar, det var den typen av människor som jag inte vet om de egentligen är snälla och gulliga men dumma och klantiga eller bara rent dumma och elaka. Men… eftersom jag var förberedd så blev jag inte förvånad. Eller ens ledsen.

De uppförde sig ungefär som om… jag vet inte hur jag ska förklara för jag kan inte ge exempel men… liksom… översnälla, överhänsynsfulla. Sådär så att det blir lite nedsättande, intelligensfrånskrivande (det ordet finns inte, jag vet men du förstår vad jag menar?). Men ändå helt korrekta i varje ord och handling… utom förstås de ord som inte var menade för mina eller C:s öron men som jag givetvis ändå hörde.

Barnen klagade högljutt hela vägen dit men när vi kom dit och de såg den stora studsmattan i trädgården så var de inte ett dugg ledsna. Där tillbringade de hela eftermiddagen. Det var inte utan att det var nära att jag reste mig upp och gick ut och studsade med dem bara för att visa att jag inte är helt oförmögen till allt vad självständighet heter. Fast sedan tänkte jag på det där korkade knäet jag har så jag stannade.

Det blev min nya klänning, håret strikt uppsatt, sminkad mer än jag brukar. C tyckte jag var snygg i alla fall, och barnen med. Kul.

Vi stannade inte länge och efteråt enades vi om att nu kommer vi inte att bjuda igen nästa år för riktigt så roligt var det inte.