Bara en dag kvar

Ja, så känns det. Det första jag tänkte på när jag vaknade. Imorgon är det fredag. Och det är ingen fredag jag ser fram emot. Undrar varför jag alltid får tid på en fredag? För att de ser en chans att förstöra helgen för mig? Skulle inte förvåna mig i alla fall. Har jag nämnt att jag har lite panik över återbesöket? Jag vet ju att det blir operation igen men inte när…

Jag började dagen med att gråta en skvätt, åt alla vackra kommentarer jag fått till mina senaste inlägg. Varenda en är läst, flera gånger, av mig och helt säkert av C också. Men som jag skrev, jag orkar inte svara på alla för det finns måtta på tårar jag kan gråta.

Efter att jag torkat tårarna över mina kommentarer gick jag vidare till Elisabeth och där vreds de stora kranarna på när jag läste hennes inlägg. Jag tror att hon måste kännt som jag gjorde för ett år sedan och den känslan... Jag ska inte försöka beskriva den för det går inte.

Därefter, när jag läste kommentarerna på inlägget blev jag fly förbannad! Tänk att människor som absolut måste vara elaka aldrig vågar stå för sina elakheter utan måste gömma sig bakom anonymiteten! Men jag tröstar mig med att dessa människor sällan har en intelligenskvot som är högre än deras skostorlek eftersom de ännu inte listat ut att det inte är speciellt lätt att vara anonym på nätet. IP-nummer registreras alltid och kan alltid spåras ända ned till datorn man sitter vi...


Nu, när tårarna i alla fall är torkade och värsta ilskan gått över så vill jag önska alla vänner och alla andra en riktigt bra dag, trots regn och rusk.