Ensam hemma

Idag har jag blivit vederbörligen uppvaktad. Om man får känna sig så här bortskämd och speciell efter en 33-årsdag så undrar jag vad som händer när man fyller jämnt. Vi hade med andra ord en rätt så trevlig dag. Det bästa är att ingen pratade om operation och dylikt, kanske mest för att jag hade bett C redan innan att inte berätta något för sin familj. Inte än.

Jag vet att jag lovade mig själv att inte tänka på det än utan invänta svar från doktorn också men det är betydligt svårare att göra än att lova. Hade någon nämnt något om det idag så hade jag förmodligen upplösts i tårar… tänk vad jag önskar att det uttrycket kunde vara bokstavligt…

Nu har dock gästerna åkt, C for iväg med barnen och är på väg hem och jag har hunnit tänka en hel del sedan han åkte. Han ville att jag skulle följa med men jag behövde lite ensamtid. Jag behöver det ibland. Inte för att jag inte älskar att vara tillsammans med honom, inte för att jag inte kan tänka när han sitter bredvid… det är nog mest för att jag levt ensam så länge att jag behöver få vara själv ibland…

Fast idag är det inte speciellt skönt att vara ensam. Jag gjorde ett dåligt val. Jag borde följt med. Jag tänkte på så mycket saker som jag inte borde tänka på… som till exempel hur ensamt det känns när man är omgiven av ett mörker som ingen annan än jag själv ser... Som finns där oavsett vad som än händer.

Å… nej…

Jag ska inte fortsätta. Jag ska bespara dig resten. Ingen orkar läsa och det är knappt så att jag orkar skriva…

Jag ska istället skriva om något helt annat. Fast jag tror jag gör det i ett helt eget inlägg.