Överlevt igen

Jag överlevde och jag uppförde mig. Helt utan att göra bort mig alls… vad jag vet ska jag kanske tillägga.

Jag tog med datorn, och hör och häpna, de hade skaffat en projektor, bara för min skull! Det betyder faktiskt ganska mycket även om det inte var någon stor föredragning jag gjorde. Fast det påminner mig om att jag genast ska skriva till min nya chef och begära att han skaffar mig en egen projektor… eller projektet…

När jag kom dit hade de just fikat och satt och väntade på mig. Det är fortfarande en märklig känsla att komma in i en lokal och veta att det sitter människor där som jag känner, som känner mig men som jag inte ser tillräckligt väl för att avgöra vem som är vem. Det är sådant som gör mig vansinnigt nervös. I bästa fall, med bra belysning (vilket innebär ljust men absolut ingen motljus) så brukar jag åtminstone kunna gissa grovt utifrån kläder, färger och former men i det här rummet är det alltid motljus eller om det är fördraget som idag, inte tillräckligt ljust, inte ens när taklamporna är tända vilket är märkligt egentligen... Det kändes minst sagt konstigt att gå in och veta att C var där men inte vart han var till exempel, inte förrän han sa något vilket han givetvis gjorde ganska snabbt… fast då blev jag nervös för det, för att jag visste att han var där… eller ja, det visste jag ju redan när jag gick dit, men då var det mer påtagligt liksom.

Sedan har jag alltid den där känslan av att folk iakttar oss på ett speciellt sätt när vi är på möten tillsammans eller på jobbet över huvud taget. Som om de… liksom spionerar, undrar hur vi har det egentligen, hur synd det är om C osv…

Jag har bara varit i en liknande situation en enda gång sedan vi blev ihop och i livet efter, den där gången när jag höll det där hemska föredraget, men då var han ju mest där för att hålla mig sällskap, inte i egenskap av ”åhörare”. Bara det är ju pinsamt, eller nervöst, att hålla ett officiellt föredrag inför den man lever ihop med. Känns väldigt märkligt. Väldigt pirrigt.

Men när all teknik väl funkade så flöt det hela på bra. Jag berättade hur långt vi kommit och vad som var på gång närmast, vad som funkat, inte funkat osv. De ställde en himla massa frågor efteråt, även C, och jag kunde svara på nästan alla. Datorn funkade, Nisse funkade. På det hela taget gick det som sagt bra. Även om jag efteråt var helt skakis. Är det fortfarande ska jag väl säga.

Jag har nog inte träffat de här cheferna sedan innan… i livet före kanske. Om ens då, i alla fall inte alla samlade på det här viset. En och en ja men inte i klump och jag vet inte ens om jag någonsin varit den som hållit i ett föredrag inför dem, men det har jag nog fast jag förträngt det. Jag tycker alltid det är mer skrämmande med folk i klump än var och en för sig. I början av mötet kändes det jättekonstigt. Jag inbillar ju mig alltid en massa saker om vad de som ser mig känner och tycker om mig. Jag måste erkänna att jag fortfarande, alltid och i synnerhet i lägen som detta, skäms för att jag inte ser dem, skäms för varje liten sak jag behöver hjälp med och skäms framför allt för varje synligt tecken på min synskada… sedan att jag idag bara behövde hjälp med sådant som vem som helst hade kunnat behöva hjälp med, som att koppla ihop datorn med projektorn, det spelar ingen som helst roll.

Samtidigt är det kul att de visade så stort intresse, frågade så mycket och att de vid slutet av mötet nästan kändes normala… hur ska jag förklara? I början var det min syn, jag och därefter min ”komepetens”. I den ordningen och med fördelning 90% 7% och 3%, i den ordningen… efteråt, när jag hade pratat klart och de började ställa frågorna så var det tvärt om, helt och hållet. Men… det är naturligtvis bara min känsla av det hela och kan vara ren inbillning. Jag var ju trots allt där en begränsad tid.

Nu är jag däremot ganska slak… som om energin runnit ur mig på något sätt. Kanske jag slutar lite tidigare idag.