En ny dag

Livet blir aldrig som man tror. Jag borde lärt mig det vid det här laget.

Igår till exempel trodde jag (igen) att jag skulle få hälsa på alla blänner (blogg-vänner) i lugn och ro men det satte huvudet stopp för den här gången. Trots att jag hade pratat snällt med C om att han skulle finnas i beredskap för alla spamskydd så gick det ändå inte för jag kände hur den där huvudvärken var på väg och det var bara att lägga sig med ett par tabletter och hoppas på att få sova bort det.

Det är förresten inte så hemskt ansträngande för C att finnas i beredskap. Vi har ett arbetsrum där våra bord står intill varandra. Där sitter vi de gånger då även han har något jobb att syssla med på kvällen. Annars brukar jag ta med datorn till vardagsrummet eller vart vi nu sitter.

Igår kväll hade jag också tänkt skriva mer om lördagen för jag är inte riktigt färdig med den även om jag nu såhär med lite distans kan erkänna att jag säkert överreagerade och var ganska ologisk. Jag skulle säkert kunna använda gårdagens inlägg som svar på Marias utmaning till mig om att skriva om när jag gjorde bort mig... fast just då var det inte speciellt kul och känslan sitter liksom kvar. Som någon slags varning eller föraning som sticker till då och då och påminner om hur fruktansvärt skört det lilla jag ser är, hur snabbt det kan försvinna... Hur nära det är...

Hur som helst så sov jag ganska gott i natt och hade inga fler äventyr i morgondimman, trots att det idag var lika dimmigt som i lördags men nu var jag ju beredd... även om hjärtat ändå tog ett extra skutt...

Jag gillar inte dimman. Även om det fortfarande är sommar så är dimman så starkt kopplad till hösten för mig... eller sensommar som det kanske är. Men jag lovar, jag ska inte tänka på det just nu. Idag ska det bli varmt här, det har de sagt på TV och det tror jag på.

Strax ska jag iväg på ett möte, så jag slutar här med att önska er alla en riktigt bra dag.