fredag, juli 27

Novellen - Del två

De glada skratten från huset på kullen avbröt kvällens tystnad då och då. Sällskapet, hennes kolleger, njöt av den behagligt svala sensommarkvällen, maten och vinet som gjort dem alla lite mindre behärskade och mer spontana. Efter en hel dags planeringssamtal, föreläsningar och grupparbeten hade alla sett fram emot kvällen och bestämt sig för att göra det bästa av den. Det hade varit även hennes tanke men någonstans hade samtalet kring bordet börjat kännas nästan som en besk medicin med en stark bismak av något som hon visste skulle göra henne illamående. Till en början hade orden bara stört henne lite grann och en smygande känsla av obehag hade sakta krupit upp bakom henne. Senare, när det glada samtalet fortsatte och skämten blev än mer ohämmade under vinets påverkan började hon känna en stark motvilja mot alla dem som satt runt omkring henne och kastade ur sig ord och meningar som kändes som knytnävsslag i magen. Skratten blev till hån och orden till vassa knivar.

”Men helt allvarligt, det är ju synd om ungen, hon kommer att bli skadad för livet…”
”Ja herregud, har barnet inte ärvt mammas dåliga syn så lär hon få det av alla dessa självlysande kläder hon tvingas bära…”
”Eller åtminstone önska att hon slapp se…”
”Men var får de tag på allt?...”
”Jag menar neongröna regnställ?”
”Och har ni sett husfärgen de valt? Gatubelysning är fullständigt onödigt att ha där.”

Hon orkade inte låtsas som om hon var road. Istället kom något över henne och hon öppnade munnen utan att tänka sig för. Inte ens direkt efteråt kunde hon komma ihåg vad hon hade sagt men det var definitivt inget som passade in bland de glada skratten och den skämtsamma stämningen. Det visste hon däremot helt säkert så hon reste sig upp, pressade fram en ursäkt och gick därifrån.

Bakom henne bredde sig tystnaden ut och lade sordin på de glada skratten för några ögonblick men snart hördes fniss och någon som roat konstaterade att hon hade fått i sig för mycket vin.

Hon visste inte vart hon var på väg, inte tillbaka till rummet, hon var tvungen att komma därifrån, följa sin impuls och fly. Det spelade ingen roll vart, bara hon slapp vara där hon var, den människa hon var.

Hennes ben förde henne till parkeringsplatsen, nästan omedvetet, bara för att där inse att bilen stod hemma i garaget. Hon hade åkt med någon annan till konferensen. Det fanns ingen möjlighet för henne att fly. Illamåendet som hon så ofta kände nuförtiden sköljde över henne i samma sekund som hon insåg att hon inte hade någonstans ta vägen och den här gången kunde hon inte svälja ned den. Under några hemska ögonblick undrade hon vad folk skulle säga om de såg henne nu, men sedan slog det henne att hon faktiskt inte brydde sig längre. Vad spelade människors åsikter för roll egentligen? Varför brydde hon sig alls när tiden kanske höll på att ta slut? När det fanns viktigare saker att fundera över?

Efteråt visste hon inte hur länge hon stått på parkeringsplatsen, liksom fastfrusen och kämpande emot ångestattacken. Så småningom tog hon sig samman och började gå mot den enda plats som hon visste skulle kunna ge henne ro. Den gamla dåliga bryggan vid sjön som hotellpersonalen vid upprepade tillfällen förbjudit dem att gå ut på. Precis som om det skulle behövas när bryggan var avspärrad med gula plastband och stora skyltar prydde den; ”Förbjudet att beträda!” och ”Farligt!”. Hon brydde sig föga om varningarna i den stunden. Om bryggan sjönk och hon med den så skulle det ändå inte betyda något. När hon väl satt på bryggans yttersta kant och den inte hade sjunkit, bara knarrat betänkligt under hennes steg, visste hon inte om hon skulle vara glad eller ledsen över det.

Hon satt där länge och försökte finna friden som det spegelblanka vattnet, den steniga stranden bakom henne och skogen på andra sidan sjön borde inge henne. Hon visste inte hur lång tid det tog för hennes kropp att sluta skaka av ångest eller när ljuden av skratt som ibland svävat över parken bakom henne tog slut och den totala tystnaden lade sig, en tystnad som bara bröts av nattdjurens läten. De andra hade vid det laget säkert gömt hennes kommentar och vad som utlöst den. Imorgon skulle ingen nämna hennes plötsliga utbrott. Hon däremot skulle aldrig glömma orden och samtalet som plötsligt fått all hennes sunda förnuft att ge vika för den panik som ständigt fanns på lur. Det hjälpte inte att tänka på moderns favoritordspråk ”ord kan inte skada dig” för det var just vad orden hade gjort. De hade stuckit hål i hennes sköra självbehärskning och fått hela världen att gunga till på bara några sekunder. Plötsligt hade hon känt sig naken, genomskådad och hånad. Nästan hudlös.

Så lätt det var att bli sårad…
-------------

Första delen hittar du här.

18 kommentarer:

Ingela sa...

Oj, oj, nu är det bara att vänta och se fram mot nästa del.
Jag vill veta vad som händer.
Vad står det i brevet???

Borthy sa...

Hej och god morgon! Jag har bara varit borta från bloggen ett dygn känns det som och du har hunnit skriva så många tankar! Just nu är jag så trött så ögonen går i kors så jag återkommer och läser din novell. jag tror den är jättefin! Ha en fin dag! kram. Ps. Kan du läsa våra bloggar? Om du inte kan det så får jag vid senare tillfälle presentera mig lite bättre här!

Borthy sa...

Hej och god morgon! Jag har bara varit borta från bloggen ett dugn känns det som och du har hunnit skriva så många tankar! Just nu är jag så trött så ögonen går i kors så jag återkommer och läser din novell. jag tror den är jättefin! Ha en fin dag! kram. Ps. Kan du läsa våra bloggar? Om du inte kan det så får jag vid senare tillfälle presentera mig lite bättre här!

Ella sa...

Ingela
Har du inte tröttnat?

Ett avsnitt till blir det. Kanske två.

Och ja... vad står det i brevet, det kan man undra ,)



Borthy
Välkommen tillbaka. Jag skriver ju massor hela tiden så det kan vara svårt att hinna med ,)

JAg kan läsa hos dig, och har gjort det men jag har svårt att kommentera, men nu ska jag be om hjälp idag...

Sov gott!

Borthy sa...

Hej igen! Tack för ditt besök och din röstning! Du får aldrig känna att du måste besöka oss i andra bloggar, det var inte så jag menade, jag vet ju att du har svårt att läsa. Jag har röstat på dig ochså, både på jobbets dator och här hemma! Det var ju via den röstningslistan jag hittade dig!
Nu sova! Jag är intensivvårdssjuksköterska och jobbar 3-skift! Jag skriver i stort sett inget alls om jobbet eftersom jag tycker att det kan vara ett känsligt kapitel och jag vill aldrig att någon skall känna sig utpekad. Hur som helst så är arbetstempot väldigt ojämt nattetid på IVA, i bland är det riktigt lugnt och då kan man sitta och njuta med lite blogg!

Ella sa...

Borty
Gulle dig. Vad snäll du är som röstat.
Jag läser gärna i andra bloggar, det är ju halva nöjet och hälften av mitt meroende ,)
Däremot funkar det inte med kommetarer på blogg.se som sagt så det kanske inte blir så ofta som jag skulle vilja.
Vilket spännande jobb du har! Fast säkert jobbigt också.

Sov gott! (igen)

Ella sa...

Beroende skulle det varit ,)

Filifjonkan sa...

GODMORGON ELLA.
ÅÅ SÅ BRA SKRIVET DETTA KAPITEL MED VAR.
SPÄNNANDE MAN LÄSER VIDARE MAN TRÖTTNAR INTE.
FOLK OCH DERAS DUMHETER GILLAR INTE ATT DE SKÄMTAR OM SÅDANA SAKER SOM RÖR VÅRA HANDIKAPP (OBS VÅRA) FOLK ÄR OFÖRSTÅENDE.
NU UNDRAR JAG JU OM DET SKALL KOMMA MER KAPITEL NÄR DU HAR TID OCH LUST.
MAN MÅSTE JU FÅ VETA VAD SOM HÄNDER LITE OROANDE DÄR UTE PÅ BRYGGKANTEN
KRAM ELLA HA EN BRA HELG TACK FÖR DIN KOMMENTAR DÄR BORT ÖVER.

maria sa...

Ella, Jag har läst och får ideer men är för dålig just nu men jag ser en bra grej...

Kopierar den sen och går igenom och sätter ihop och skickar över till dig... Ok??? imorgon...

Kram

Det är jättebra

Ella sa...

Filifjonkan
Tusen tack så snällt sagt. Och ja, visst finns det männsikor som säger saker i ren dumhet. Tyvärr. Efter ett tag antar jag att det är lättare att höra men om man själv inte mår bra så blir det än jobbigare.



Maria
Du får försöka samla krafter för födelsadagsfirandet i första hand!
Hoppas det bättrar sig under dagen.

Ella sa...

Visst ja...
Filifjonkan, ja det kommer åtminstone ett avsnitt till, kanske två.

Smeden Bengt sa...

jasså det är en maskin du har till hjälp. Jag trodde att antingen var det din man eller en accistent av kött och blod!
Får jag kopiera din novell
och skriva ut den så jag kan ligga och läsa den i lugn och ro och med behag?
Kram på dig!

Fröken Evans sa...

Är det du som skrivit?Vad duktig du är!

Ella sa...

Smeden Bengt
Nej så illa är det tack och lov inte! Då hade nog inte mycket blivit skrivet eller läst.

Du får så klart kopiera och skriva ut. Det är ju oftast lättare att läsa så.

Ha en skön fortsättning på helgen. Hoppas vovven mår bättre.


Fröken Evans
Tack. *rodnar lite*

Smeden Bengt sa...

sover inte du? Ja då får jag väl komma in denna sena timme och önska dig god natt med vackra drömmar!

Elisabeth sa...

Får man säga "skitbra"? Om inte, så gör jag det iallafall! För det här var så bra, att jag knappt hittar orden för det! Jösses, vad bra du är att skriva! Fångar ett öde, några ord som ges av obetänksamma människor, och tas emot av någon som blir sårad! Du beskriver det så verkligt att man nästan känner hennes ångest där ute på bryggan..!
Vad för henne vidare? Henne vill jag gärna följa med ett tag till, så jag hoppas det kommer en fortsättning..!?
Ha det gott..Kram..

Ella sa...

Smeden Bengt
Hoppas att du sovit bättre i natt. Det har jag.



Elisabeth
Tack snälla. Jag är nog inte så nöjd med detta avsnitt men men... det kommer en fortsättning ändå.

Dubbelörnen sa...

Sitter här helt försjunken i tankar... Du skriver så vackert, så känsligt...

Väntar med spänning på fortsättningen

Kramar