Nu är det klippt

Dagen blev faktiskt lite bättre efter det att vi båda sa förlåt ungefär samtidigt. Jag inser ju att det inte kan vara helt enkelt att ha ett vuxet barn vars påklädning man ska ta ansvar för... Stackars människa...

Om jag tillåter mig själv att tänka efter så börjar jag gråta så jag ska inte fundera på min egen otillräcklighet. Inte just nu i alla fall.

Annars måste jag erkänna att det är något som känns fel liksom, som gör mig irriterad och frustrerad mest hela tiden. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det och så länge jag inte kan det så blir det ju inte heller bättre.

Något som däremot kanske har blivit till det bättre är mitt hår. Jag har klippt mig!

Nej... inte för att min mamma tyckte det.

Jag har klippt mig hela......
Tre centimeter på längden ,)
Däremot bad jag frissan att göra något jag aldrig någonsin provat, att klippa upp håret så där hon klippte som mest var det ganska långa testar som föll.

Jag har ju alltid haft rakt hår trots att jag egentligen har en hel del självfall men nu känns det som att det är ganska jobbigt att få ordning på det på morgnarna och framför allt så har jag svårare och svårare att överblicka resultatet så jag tänkte att om jag klipper upp så kan jag bara låta det självtorka kanske och behålla eventuella lockar. Det blir ju liksom mindre arbete och mindre risk att det ser knäppt ut... kanske.

Det lustiga är att när frissan var klar med att föna och greja och jag fick se resultatet så visade det sig att mitt hår faktiskt är ganska lockigt så skillnaden är verkligen stor nu. Det ska bli spännande att höra vad C säger för han har varit på möte hela eftermiddagen. Det ska bli spännande att se vad jag tycker efter några dagar, jag kanske hatar det redan imorgon...