Jodå jag finns

Jag vet knappt var jag ska börja. Med det som är bra eller det som är dåligt?

Fast först... wow, jag har nog aldrig så länge jag bloggat fått 30 kommentarer på ett inlägg. Tusen tack för allt ni skrivit… jag har inga ord för hur det känns.

Sedan kanske jag ska fortsätta med fredagen för det måste jag nog. Min stora prövning. Jag var förberedd på det värsta hos doktorn, så långt man nu kan förbereda sig för dåliga nyheter. Jag tror inte jag kan det i alla fall för det kommer alltid som en chock även när jag räknar med det. Jag anade ju att hon skulle säga att jag fått grå starr på mitt ”friska” öga och att det innebär operation och jag hade ju nästan hoppats på att hon skulle säga det för det innebär åtminstone att det finns en liten vag avlägsen chans till en yttepytteliten förbättring, men när hon sa det så kändes det inte alls speciellt positivt, snarare tvärt om för allt jag kunde tänka på var ”inte en operation till!”… Jag vet helt ärligt inte hur jag ska klara det igen mentalt. Och det som följer efter…

Doktorn lovade att jag skulle få en tid snarast men jag försökte så klart med att det absolut inte är någon brådska för min del, fast då påpekade hon att jag säkert inte vill bli helt blind i väntan på operationen och med tanke på hur lite jag ser även under bästa omständigheter kan det gå snabbt. Naturligtvis har hon säkert som vanligt rätt men det betyder ju inte att jag inte kommer att göra allt för att undvika brevlådan den kommande veckan. Jag funderar starkt på att be C att inte tala om när jag får en tid, inte förrän samma dag som operationen ska vara. Å andra sidan skulle jag säkert inte våga lägga mig på kvällarna då.

Hur jag än hade förberett mig för det som doktorn skulle säga så var jag ändå i chocktillstånd så jag brydde mig inte så mycket om vart C körde, jag bara utgick ifrån att vi var på väg hem men jag blev lite förvånad när vi plötsligt stod stilla på en parkeringsplats som jag inte kände igen. Det är iof inte så konstigt, ska jag veta vart jag är behöver jag verkligen koncentrera mig på synintrycken och det gjorde jag inte just då för jag var ganska upptagen med att försöka låta bli att gråta. Jag hade ju stora planer på att jobba på eftermiddagen och det kan jag inte göra med rödgråtna ögon.

Först när vi stannade tänkte jag att C hade stannat för att trösta mig (det hade varit ett dåligt drag för hade jag börjat lipa i det läget hade det inte gått att få stopp på mig), men den mannen är inte riktigt så alldaglig och förutsägbar alls. Istället bad han mig att kliva ur bilen och när jag frågade varför så flinade han och sa bara att vi skulle ta en promenad för "du behöver lufta dina tankar". När han får för sig något sådant så går det inte att smita undan så jag gjorde som jag blev tillsagd. Jag var nog ganska förlamad och ologisk och det i kombination med min syn gjorde väl att det tog ett ganska långt tag innan jag märkte att vi skulle ta en promenad med en stor resväska i släp…

Min fantastiska älskling hade gått och bokat tågbiljetter och hotell och kidnappade mig till Göteborg! Nu kanske du inte alls tycker att Göteborg är speciellt märkvärdigt egentligen och det är det inte heller, men hotellet han hade bokat var helt fantastiskt, så fantastiskt att rummet hade eget spa! Dessutom så är jag ganska svag för Liseberg och som bekant blev det inget besök i somras som planerat…

Vi åkte till hotellet, checkade in, jag fick order om att byta om (till fotriktiga skor minsann!) och sedan bar det iväg igen. Naturligtvis ville han inte säga vart och taxichauffören fick bara en lapp med adressen så att jag inte skulle höra men du kan väl gissa vart vi åkte va?

Hmmm…. LISEBERG!!!

Men inte nog med det, på vägen dit fick min älskling flera mystiska samtal så jag började nästan bli lite nervös och undrade vad mer han kokat ihop. Det visade sig att min fantastiska man hade tagit kontakt med två av mina goda vänner som bor i Göteborg och som jag träffar allt för sällan och som han aldrig ens pratat med! De mötte upp oss utanför Liseberg, den ena med sin sambo och den andra med sin sambo och två månader gamla dotter (himmel så söt hon var den lilla och jag fick hålla henne!). Jag höll ju på att inte kunna sluta lipa!

Fast det var ju ganska genialt av mannen att dra dit mina vänner, på det viset blev det ganska många vuxna som kunde turas om att ta hand om barnen (mig och bebisen) och jag fick åka precis så mycket jag bara orkade.

Jag har kanske nämnt att jag är barnsligt förtjust i allt vad åkattraktioner heter?

Nu har jag ju inte varit på Liseberg på ett tag så först trodde jag nästan att allt skulle kännas otäckare på något sätt men faktum är att det var snarare tvärt om. Synintrycket är tydligen viktigt även för sådana upplevelser, men jag ska inte klaga för jag blev ganska snabbt snurrig bara av allt folk och alla intryck så det blev en förhållandevis kort Lisebergsvistelse.

Efteråt gick vi och åt och sedan var det dags att stupa i säng för mig trots att klockan knappt ens var tio men… ja, det är ju som det är med folksamlingar och annat som jag inte riktigt fixar så jag ska inte klaga den här gången.

Idag har vi varit lata, stannat på hotellet ganska länge och njutit av god frukost, bad och bara varit tillsammans. Vi har ätit gott och hunnit handla lite (japp, bland annat skooor! till mig, sådana som inte min kära moder tycker att jag ska ha, och en klänning som jag förmodligen aldrig kommer att våga visa mig i offentligt) och sedan åkte vi hem. Jag slocknade så fort tåget rullade ut från perrongen och vaknade bara till för att kliva av och sätta mig i bilen, sedan fortsatte jag med sovandet… trevligt resesällskap jag är va? Allt har sitt pris numera…

Min älskade man är fantastiskt eller hur? Kan man ens drömma om en mer fantastisk födelsedagspresent? Och dessutom har jag inte tänkt speciellt mycket på den där hemska operationen på hela tiden. Fast de tankarna kom givetvis tillbaka nu…

Tack min älskling! En jordenruntkryssning och allt guld i världen hade garanterat inte gjort mig mer glad en det här gjorde!