Om att fånga en dag

Igår när jag skrev om mina känslor inför augusti så fick jag så många varma och kloka kommentarer. Tack snälla!

Det var en sak eller kommentar som fastnade i tankarna lite extra länge och fick mig att fundera en lång stund. Minnas saker från ett helt annat liv.

Carpe Diem - fånga dagen.

Jag har aldrig varit förtjust i uttrycket, kanske för att jag aldrig riktigt förstått det. Hur gör man för att fånga en dag? Låter en dag sig fångas alls? Eller innebär uttrycket bara något som borde vara så enkelt men är så svårt, att man ska fylla dagen med innehåll som sedan är värd att minnas? Och försöker vi inte alla att fånga dagen i så fall?

... nej... kanske inte. För hur ofta säger vi inte "det där hinner jag med, jag gör det imorgon" bara för att upptäcka att morgondagen blev fylld av något helt annat och möjligheten att göra det där man skulle ha gjort inte längre finns? Jag gjorde det mer ofta förr. Till och med i höstas när jag borde vetat bättre, men ju längre tiden går dess mer sällan gör jag det nu. Tror jag. Hoppas jag.

Men hur fångar man en dag egentligen?

Jag funderade länge och gick tillbaka till de dagar och minnen som jag vet att jag redan då ville fånga. Min bröllopsdag är lika klar och tydlig som om det bara var igår, men andra dagar då jag vet jag varit lycklig, då jag vet att jag gjort något jag ville minnas för evigt... vart har de tagit vägen? Har jag verkligen lyckats fånga dem?

Jag kommer ihåg en speciell kväll, jag var runt 20 år och på fest i någon liten intim lokal på högskolan. Jag kommer ihåg kläderna jag bar, jag vet att jag kände mig vacker, jag hade fantastiskt roligt och jag var lycklig. Jag minns att jag dansade med olika killar hela kvällen och när jag inte orkade dansa mer så var det någon som erbjöd sig att bära mig till dansgolvet...

Men jag kommer inte ihåg känslan. Jag kan inte känna den där lyckokänslan, eller känslan av att vara nöjd med sig själv. Jag kommer inte ihåg hur det kändes även om jag "förstår" känslan. Vad värre är att jag inte kan se människorna framför mig, eller höra fåglarna som jag kommer ihåg kvittrade när vi på morgonkvisten gick hemåt.

Detta är ändå ett förhållandevis skarpt och tydligt minne men det finns så många andra tillfällen som inte finns kvar lika tydligt och ändå vet jag att en gång så trodde jag att jag aldrig skulle glömma.

För inte allt för många år sedan, kanske 6-7, bilade jag tillsammans med mina föräldrar genom Europa. Jag kommer ihåg att jag var helt uppfylld av skönheten runt mig när vi kom till Alperna och i baksätet satt jag och tog säkert hundra bilder för att vara säker på att kunna bevara minnet av det vackra och känslan av det intryck skönheten gjorde på mig (det var före digitalkamerans tid).

När jag nu tänker tillbaka och försöker se det vackra, som jag en gång var säker på att jag för alltid skulle kunna frammana bilden av, så kommer inga synbilder till mig. Jag minns resan ungefär som när man tittar i ett fotoalbum och studerar bilderna. Stillbilderna är sekvenser som är utskurna ur helheten och väsentliga detaljer saknas. Delar av bilden har bleknat och suddats ut. Jag kommer ihåg men ändå inte, alla små perfekta detaljer som jag vet att jag en gång trodde skulle finnas i min personliga bildbank är för alltid borta. Jag kommer ihåg fotona jag tog snarare än verkligheten. Trots att jag en gång trodde att jag för alltid skulle komma ihåg varje sekund av den där resan och varenda bild. För jag fångade verkligen de dagarna.

Precis så som jag tror att jag gör varje dag idag.

Men gör jag det egentligen, fångar dagen? Kan man någonsin göra det? Kan den någonsin fångas och återupplevas eller spelar minnet oss ett spratt? Vi kommer ihåg ATT men inte HUR. Jag kommer ihåg att jag sett och beundrat något för dess skönhet men kan inte frammana minnesbilden av det vackra längre. Jag kommer ihåg att jag känt men jag kan inte plocka fram känslan och återuppleva den igen. Jag VET men kan inte komma ihåg känslan...

Jag skrev en gång att jag samlar på minnen likt pärlor. Ibland blir jag rädd för att det inte går att samla på minnen och intryck för med tiden bleknar de och det som skrämmer mig mest är att mitt synminne bleknar först.

Så går det egentligen att fånga dagen eller är det kanske så att det enda man kan göra med en dag är att försöka fylla den med sådant som ger en störst glädje just i den sekunden? För när allt kommer omkring så finns det bara en enda sekund man till fullo kan äga?

Jag avslutar dessa djupa tankar med en utmaning till alla som orkat läsa till slutet:

Berätta för mig, i din egen blogg eller här, hur fångar man en dag? Hur fångar du dagen?