Tankemönster och djupa samtal

I lördags var jag som bekant inte i form. Nattens övningar satte sig liksom och det blev svårt att tränga bort känslorna. Det är samma känslor som jag har varje dag, mer eller mindre, och varje dag måste jag aktivt tvinga bort mina tankar från den där paniken jag kände i morgondimman.

Efter ett tag blir det en vana, ett slags medveten omedveten tankemönster som jag inte ens tänker på att jag har... inte förrän något som lördagsmorgonens panikattack inträffar. Då blir det plötsligt svårt att hitta tillbaka till tankemönstret och minsta lilla tanke kan få känslorna i kaos långt efteråt.

I lördags åkte vi iväg till goda vänner till C, vänner som även jag tycker om och som inte tycker att min sjukdom är något märkvärdigt samtidigt som de visar hänsyn på ett sätt som aldrig känns onaturligt, tvunget eller nedlåtande. Vi åkte till deras stuga, den där stugan vi lånade ett par gånger i vintras. C tyckte inte vi skulle åka för han förstod att något inte var bra med mig, eller snarare var sämre än vanligt, även om jag just då inte kunde prata om det. Men jag ville åka, för jag ville inte förstöra en helg till, ville inte snärja in mig i en massa tankar som jag inte just då orkade sätta ord på. Och det var faktiskt bra att åka iväg, att tänka på annat, att umgås normalt med normala människor och låtsas att allt var normalt. Att få lite distans till paniken helt enkelt.

På natten när vi gick och lade oss (vi sov över i deras gäststuga) så sov vi däremot inte många timmar. Istället pratade vi... Om allt sådant som vi, eller rättare sagt jag, så sällan orkar prata om... om mina känslor, min panik, rädsla för framtiden, oro, ilska, frustration. Sorg... men också om C:s känslor. De känslor som han inte uttalar av rädsla för att jag inte vill eller orkar höra. Vi är egentligen ganska lustiga... eller kanske patetiska, som inte vågar klä känslor i ord inför varandra av omtanke om den andre.

Nu tror jag iochförsig inte att det skulle vara nyttigt för ett förhållande att ständigt klä svåra tankar och känslor i ord men kanske vore det nyttigt att göra det lite oftare än vi gör istället för att lita på det skrivna ordet.

Jag säger ofta att jag skriver för att kunna älta allt i lugn och ro, att det är bra för mig och det är det. Men hur bra det än är att skriva av sig så inser jag efter varje gång vi har ett av våra långa samtal att det ger så mycket mer att faktiskt prata. Att höra de jobbiga orden uttalas, både av mig själv och av honom som jag älskar och som älskar mig. Att lyssna på de känslor som orden och tonen avslöjar... Att helt enkelt få känna att det är tillåtet, och till och med välkommet... Att världen inte faller i bitar av mina tårar, och att jag inte är ensam om tårarna.

Så här efteråt inser jag återigen vilken lycka jag har. Vilket privilegium... att leva med en man som "älskar som jag".