Nu har det hänt!

Doktorn ringde! Mitt i ett möte som jag fick rusa ut ifrån.

Jag gillar ju inte min läkare speciellt mycket, hon är säkert väldigt duktig för det säger alla men några psykologiska talanger eller medkännande har hon absolut inte så gissa om jag började lipa när jag hörde hur sur hon lät (vilket hon iof alltid gör tycker jag så det kan vara inbillning för att jag är så rädd för det hon ska säga)! Det tog ett bra tag att fatta att hon var irriterad för att hon trodde att jag fått en tid som jag ville skjuta på eller hade avbokat. När jag lyckades förklara att det var tvärt om, att jag muntligen blivit lovad en tid i oktober, vilket var svårt för jag var full i gråt vid det laget, så blev hon riktigt arg. Hon menade på att hon uttryckligen hade sagt till att jag skulle ha en tid snarast, helst den här veckan!

Det kändes ju lugnande men någon tid fick jag inte av henne för det kunde hon inte boka in själv men jag ska visst bli uppringd av någon annan senast i eftermiddag och få besked om tiden.

Nu när det verkar som det trots allt blir snabb operation så är jag så klart inte lyckligare för det, nu börjar jag oroa mig för operationen istället. Normalt sett är det ju både en ganska vanlig och lätt operation men iget är normalt med mig så klart. Jag kommer att bli inlagd och ska stanna "några" dagar fast man normalt sett får åka hem direkt. Jag har inget emot att få stanna, det är tryggare att ha dem i närheten men samtidigt så avskyr jag ju sjukhuset vid det här laget och mår illa bara jag tänker på att stanna där. Det är helt klart svårt att göra mig nöjd....

Nu skulle vi egentligen gå ut och äta snart men... Jag tror inte jag kan äta förrän jag fått tiden... Eller kanske efter operationen.