Vissa dagar

Jag försöker ha viss självironi och distans inför alla de tusentals små vardagliga saker som inte längre är självklara...

Jag försöker att bita ihop och hitta tålamodet när saker och ting tar så mycket längre tid än de gjort tidigare och är så mycket mer besvärliga att jag ibland funderar att strunta i att göra det alls...

Jag försöker att intala mig att det kommer att bli bättre. Jag kommer att lära mig. Jag kommer att vänja mig.

Men vissa dagar...
Vissa dagar vill jag bara ge upp. Lägga mig ner och vänta tills livet tar slut för jag har inget mer tålamod, ingen mer ork, ingen lust.

Vissa dagar önskar jag så hett att jag kunde slita av mig dessa förbannade glasögon som döljer världen för mig och gör att jag ständigt måste pussla ihop verkligheten utifrån små små framgent.

Jag vill gnugga mig i ögonen tills den här dimman som gör allt suddigt försvinner så att jag kan se allt tydligt och klart.

Vissa dagar letar jag efter den där gardinen som stänger ljuset ute och gör så att alla konturer bleknar och flyter ihop och som gör att inte ens färger går att urskilja.

Jag vill sluta leta efter saker som inte ligger på sin plats eller ramlar ner.

Jag vill inte behöva undra om min sminkning blev lagom eller om håret ser ut som jag tror.

Jag vill inte behöva fråga om mina kläder är rena.

Jag vill inte behöva be någon beskriva mönstret i klänningen för att kontrasterna är för små.

Jag vill inte vara beroende av andras hjälp eller av hjälpmedel.

Jag vill inte ägna en massa tid åt enkla småsaker som jag aldrig behövt tänka på förr.

Jag vill inte vara annorlunda, speciell, i ständigt behov av andras omtanke eller andras tjänster.

Jag vill inte gissa.
Jag vill inte undra.
Jag vill inte tro.

Jag vill veta.

Jag vill kunna.

Jag vill göra som när jag var barn och lekte blindbock, ta av mig ögonbindeln när leken blir för tråkig.

Jag vill kunna se efter var jag satte grisens svans, precis som när jag var barn.

Men... Jag kommer ALDRIG få göra det. Detta är för ALLTID.

Aldrig är ett långt ord, nästan obegripligt, lika obegripligt som alltid för hittills har inget i mitt liv varat för alltid och aldrig har aldrig egentligen funnits även om jag ibland trott det.