Med anledning av kommentarer som väcker tankar

De senaste dagarna har jag, och även C, fått kommentarer som fått mig att tänka till lite. Fundera på varför och börja analysera mig själv som jag så gärna gör. Naturligtvis kan jag inte låta bli att skriva ner allt så att det verkligen blir ordentligt sorterat och uppstaplat så jag kan släppa det sedan… om jag nu kan det.

Kommentarerna har i korthet handlat om att jag så ofta ber om ursäkt för att jag mår dåligt, är labil och känner mig gnällig. Och det kanske stämmer… Jag menar, jag känner mig gnällig och labil och jag gillar inte speciellt mina känslor, eller min kropp heller för den delen så det är nog så att jag kanske ber om ursäkt för allt det där och för att jag hela tiden måste älta samma sak om och om igen… till leda.

Innan, i livet före, var jag en helt annan person. I verkligheten försöker jag fortfarande vara den personen och de som känner mig skulle kanske inte känna igen mig till fullo om de läste min blogg. I livet före var jag allt det jag inte kan vara nu, både mentalt och fysiskt. Jag var självständig, självsäker, jag visste vad jag ville ha och hur jag skulle få det. Jag visste vart jag var på väg. Jag behövde ingen och jag behövde absolut inte ta emot hjälp. Eftersom jag skriver detta för mig själv så tänker jag erkänna att jag fick en hel del gratis också för jag visste konsten att utnyttja… min kvinnliga sida.

I livet före hade jag kontroll och kunde kontrollera allt. Det värsta som kunde hända var att jag tvingades låta någon annan ta kommandot och släppa kontrollen.

Idag lever jag med en verklighet som är raka motsatsen. Jag har aldrig tidigare varit i den här situationen, aldrig behövt ta emot hjälp, vara beroende av andra, jag har aldrig känt den ena dörren efter den andre stängas i ansiktet på mig och den ena möjligheten efter den andra försvinna. Jag har aldrig behövt släppa kontrollen. Jag vet inte vad jag får känna, bör känna, vad som är allmänt accepterat. Jag är en ganska logisk person, uppstår ett problem finns det alltid vägar runt. Jag hittar ingen väg runt detta, min logik räcker inte till. Jag kan inte fråga någon hur jag får känna, ska känna. Det finns inget facit, ingen forskning med entydliga resultat. Ingen given mall. Jag vill ha en mall, jag vill veta exakt vad som är normalt och accepterat. Jag vill kunna dra en logisk slutsats.

Kanske ber jag om ursäkt för att jag hela tiden tänker att det finns någon där ute som har ett facit att erbjuda, som kan tala om inte bara krisbearbetningens olika faser utan även exakt den tid varje fas får ta och exakt hur den får kännas. Sedan att jag inte hamnat i den här verkligheten från ena dagen till den andra spelar ingen roll, att det ständigt uppstår nya saker att bearbeta, nya förluster… det kvittar. Jag vill inte erkänna, ens för mig själv, att det kan ta tid att nå fram till en punkt där jag lärt mig att leva så här och inse att det liv jag har är det bästa jag kan ha.

Jag skulle vilja kunna känna så för det är det som förväntas av mig. I alla fall tror jag det och det är möjligt att det inte förväntas av mig på bloggen men i verkligheten så kan jag berätta att det absolut inte finns plats för människor som fortfarande befinner sig på en resa, i verkligheten förväntas man, av de allra flesta, ha nått fram, nått till en punkt där ett handikapp är en fysisk utmaning som man ska ha lärt sig att hantera och där finns inte plats för sårade känslor för då är man bitter. Såvida man inte är sjukskriven förstås för då har man viss acceptans.

Kanske ber jag också om ursäkt för att jag ibland får kommentarer, skriftliga eller muntliga, mer eller mindre klara, som går ut på att jag ska ”rycka upp mig, lära mig att Acceptera och gå vidare”. ”Vara nöjd för det kunde vara värre” eller ”men herregud, vad ojjar du dig om, så illa är det väl inte” eller ”Men snälla du, nu har du ojjat dig över detta i ett halvår eller år och nu räcker det, mer orkar vi faktiskt inte höra från dig, deal with it!” eller faktiskt till och med ”dina känslor är inte normala, skaffa dig en psykolog!”.

Så därför ber jag om ursäkt, eller urskuldar mig med att säga att jag gnäller för då har jag ju liksom redan erkänt från början att det är vad jag gör. Sett mina egna brister så att säga. Föregått kommentarerna.



För er som inte följt min blogg så länge så tänker jag redan här tala om att detta skrev jag för mig själv, för att jag behövde sortera lite. Det är inte så att jag inte uppskattar kommentarer men till det här inlägget tänker jag stänga av kommentarerna så att ingen behöver känna sig tvungen att skriva något, vill ni ändå göra det så kan man alltid maila eller skriva i gästboken (jag vet ju att vissa inte kan respektera detta med avstängda kommentarer ,) ).

Kram till er alla, kända och okända.