Livet efter: Jag gav upp...

Välkommen hit

Ella heter jag som skriver om livet efter. Livet efter en diagnos, och med en sjukdom som är på god väg att göra mig blind.

Att skriva här hjälper mig att ta mig igenom en skrämmande resa jag inte frivilligt påbörjat. Men jag skriver inte bara om tråkigheter, jag skriver också om kärlek, familj och om saker som upprör eller engagerar mig. Skrivandet här är inte bara en ventil och ett utlopp för mina känslor, det är också ett nytt sätt att få vara kreativ när inte det gamla fungerar längre.

Genom min blogg har jag haft den stora lyckan att få lära känna nya vänner vars råd och stöd jag är tacksam för.

Min blogg är mycket personlig och privat, här skriver jag ofta sådant jag inte klarar av att prata om. Det är i skyddet av anonymiteten som mina tankar får välbehövlig frihet så jag ber dig - respektera det.

Lämna gärna en kommentar när du är här!

lördag, augusti 25

Jag gav upp...

...smög upp när de andra somnat och grät en skvätt. Självmedlidande är mitt sällskap i natt och nu kan jag inte somna.

9 kommentarer:

Husbilen Credo sa...: Alla är väl sig själv närmast så det är klart du får önska att du just du fick gå före i kön. Fruktansvärt med ovisshet. Man vill kunna planera in saker och ting efter eget tycke. Ha bra söndag. Kramar till dig Lifetime.; 26 augusti 2007 kl. 03:19
Monica sa...: Märkte du inte att jag höll dig i handen?
Sovna du sen? Kramar i massor *tänker på dig*; 26 augusti 2007 kl. 09:38
Elisabeth sa...: -å som vanligt så satt jag där bredvid dig!! I din ensamhet, så satt jag där också... och lät dig gråta ut, torkade dina tårar och sa: Jag förstår...!

På nått sätt så gör jag ju det - fast ändå inte...! Din rädsla, sorg och frustration...som läggs i en påse av maktlöshet... vad gör man? Det finns ju ingen stoppknapp..!!

Ella, jag önskar verkligen att jag hade haft en stoppknapp både för dig och för mig!

Dina framtidsutsikter...att få göra den här operationen - för att få ännu lite mer tid... det finns väl inte en enda av oss, som inte skulle ha krigat för att få en sådan operation...!!

Gud, nu blir det så här svamligt igen.. jag tänkte på dig hela dagen igår, och jag känner mig så himla otillräcklig.. hade jag bara kunnat så hade jag delat med mig av mitt seende till dig...! Men det går ju inte, och inte är min syn så mycket att skryta med heller... så vi får bita i det, göra så gott vi kan - stödja och supporta varann, och ta oss igenom!!

Ha det allra bäst..Kram..

Ps. DINA ord inne hos mig - bara en vacker själ kan ge denna omtanke.. TACK från hjärtat!; 26 augusti 2007 kl. 10:00
Anonym sa...: Åh, jag hade kunnat hålla dig sällskap inatt - jag var också vaken. Men jag valde min vakenhet själv efter en lång skön kväll med vännina,räkor, vin och prat.
Tårarna är bra att släppa fram, den som aldrig gråter vet inte vilka styrka det kan ligga i en gråt. Eller vilken styrka som kan bli effekten av en gråt.
Jag hoppas att du använder din söndag till att njuta av kärleken och den kraft som C säkert kan ge, att ni finns där för varandra och kanske hittar en strategi för att tackla sjukvården!
När min mamma "landade mellan stolarna" så använde jag mig av mejlen - till både landstingsråd,sjukvårdsdirektör, enhetschef mfl. Det tog skruv kan jag säga! Den enda som inte svarade var den avd.sköterska som var ansvarig för att inte fört remissen vidare...
Vara arbetslös eller sjuk kräver en oändlig massa energi - knäppt va?
Å så långt det här blev - nu ska jag ge mig själv en lugn dag med förhoppningsvis gott kaffe uti i stugan.
Kram Annika (som inte längre vet vad jag ska fylla i i fälten för att bli ett blått namn i kommentarslistan!); 26 augusti 2007 kl. 11:25
Anonym sa...: Ibland måste man få vara lite ledsen och jag förstår att det är tungt just nu. Det är ju sannerligen ingen tröst för dig, men mina ord räcker inte till ibland. Jag hoppas så mycket för din skull att det ska bli en operation nu och att du blir bättre. Jag tänker på dig.
Ta hand om dig(((kramar))); 26 augusti 2007 kl. 12:12
Anonym sa...: Ja, du gumman.
Förstår som jag sa igår att du känner dig som du gör och orden finns inte riktigt för att uttrycka hur mycket jag känner med dig och tänker på dig. Men det gör jag och jag hoppas att du till slut kunde sova. Att gråta, förresten är ingalunda något negativt. Att gråta hjälper. I alla fall att få ut det som trycker på inombords.
Stor kram från mig till dig.
//Lallis; 26 augusti 2007 kl. 12:57
bollebygdsbo sa...: Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.; 26 augusti 2007 kl. 19:27
bollebygdsbo sa...: Ella.
Så gör jag också ibland.
Det finns tillfällen då gråten måste ut och oftast blir det bättre sedan.
Hoppas att detta var ett sådant ögonblick för dig.; 26 augusti 2007 kl. 19:28
Ella sa...: Lifetime
Ja ovissheten är ett helsicke i sig.

Monica
Jo då, det kändes ända hit. Tack!

ELisabeth
Inte svamligt alls. Att du har ork att tänka på mig är en gåva som är alldeles tillräcklig. Bara tanken får mig att må bättre.

Kram.

Annika
Mail... tänkte jag inte på. Klart att jag kan testa det med. Det ska jag också.

Hoppas du njutit av en skön dag.

Kram

Annelie
Tack vännen. Tack för omtanken, det räcker, även utan ord.

Kram

Lallis
Nej, tårar hjälper ofta. Ibland så klarnar tankarna också efter det.

Kram

Bollebygdsbo
Ja det var det nog, kändes lite bättre efteråt.

Kram; 26 augusti 2007 kl. 20:52