Dimma

Jag skrev att jag skulle göra en sammanfattning av helgen och det tänker jag också göra för jag behöver komma ihåg tankarna. Alla... Vilket innebär att det kommer bli ett långt inlägg. Möjligen flera.

Det är lördag natt och jag ligger vaken i mörkret. En lång, lång stund ligger jag där bara utan att våga röra mig av rädsla för att mitt huvud kanske sprängs i tusen bitar då. Har jag tur så kräks jag bara upp middagen.

Jag är rädd.
Eller kanske mer panikslagen.

Jag intalar mig att jag haft denna huvudvärk en gång förut och försöker komma ihåg vad som då hade utlöst den. Jag väntar på att det ska gå över, eller på att jag ska våga resa mig upp och gå ut för att hämta en av de där starka tabletterna jag har. C ligger bredvid mig och andas tungt och fridfullt. Jag funderar på att väcka honom men jag drar mig för det för jag vet att han är än mer ologisk på nätterna än vad jag är och om jag väcker honom för att be honom hämta smärtstillande kommer han utan tvekan att gripas av panik. Jag kan inte hantera hans panik just nu.

Slutligen bestämmer jag mig för att gå upp. Biter ihop. Blundar hårt. Att koncentrera sig på att hitta är näst intill omöjligt men att tända är uteslutet. Inte för att C skulle vakna utan för att ljuset skulle göra allt värre. Men till slut hittar jag till köket, hittar tabletterna som ligger i en burk jag genast känner igen med fingrarna, exakt på den plats jag ställt dem sist. Ett av vinglasen från i kvällen innan faller ner i diskhon och går i tusen bitar när jag letar efter något att dricka ur. Det känns som om skallen också går i tusen bitar i den sekunden. Jag håller andan och lyssnar efter C:s muttrande men inte ett ljud hörs som väl är.

Jag fumlar och snubblar tillbaka, lägger mig och väntar på att tabletten ska verka, huvudvärken lättar så småningom, det allra värsta försvinner och jag slumrar till medan jag känner biverkningarna komma.

Några timmar, eller kanske många timmar senare kan jag inte ligga kvar längre. Huvudvärken har lättat även om hjärtat fortfarande slår i dubbel hastighet. Jag går upp, ställer mig vid fönstret för att titta efter vilket väder dagen kommer att bjuda på.

Jag möts av en helt ogenomtränglig vit sörja. Jag ser inget. Inte buskarna utanför, inte grannens röda bil vars tak brukar synas eller grannens övervåning. Mitt lilla hål är helt igentäppt med något vitt och ogenomträngligt.

Tusen tankar far genom huvudet i den sekunden eller kanske tusendels sekunden. Återigen grips jag av panik som förlamar mig, gör mig stum. Jag vill skrika på C jag vill springa min väg men jag står kvar och ser mig omkring, blicken far åt alla håll och inget av det jag ser, eller snarare inte ser, kan jag ta in. Jag blundar, försöker andas. Försöker tänka. Jag visste ju att den här dagen skulle komma men inte nu, inte idag inte än!

Jag är inte färdig än, jag har inte sett klart! Jag har inte hunnit med. Jag är inte redo!

Kommer jag någonsin bli det?

Sedan... långt senare, slår jag upp ögonen och min blick fastnar på min knutna hand. Som jag ser precis lika "tydligt" som igår.

När jag tittar ut genom fönstret är den vita sörjan kvar och med min förlamade hjärna tar det några sekunder, eller kanske till och med minuter innan jag inser att det som skymmer min syn är dimma.

D I M M A

Dimma... Jag är inte blind. Inte än. Jag borde vara tacksam. Glad. Lycklig.

Istället går jag ut ur sovrummet och sätter mig i vardagsrummet och gråter.

Dimma. Höst. Mörker. Slut. Sommaren är över.