Chris skriver igen

Ella bad mig att skriva några rader idag med och berätta att vi är hemma nu och att operationen verkar ha gått bra så här långt. Mer än så skriver jag inte här.

Chris rapporterar

Igår lovade jag Ella att skriva i hennes blogg i kväll om hon inte skulle orka själv, vilket hon inte har gjort idag. Nu har jag hållit mitt löfte, mer kan ni läsa i min egen blogg.

Sådär. Då är allt gjort.

Jag har duschat med Descutan och tvättat håret. Väskan är packad med ombyte, myskläder och min nya morgonrock som C köpte till mig idag. Det enda som ska i är necessären imorgon och kanske datorn. Jag har inte bestämt mig för hur jag gör med den.

Enligt doktorn skulle jag få stanna några dagar. Hon preciserade inte antalet dagar men jag hoppas att jag kanske får åka hem på fredag, om jag vore normal skulle jag inte ens behöva ligga inne… Fast en annan del av mig förstår ju att det inte kommer att bli så, det blir ju aldrig som jag hoppas i samband med operationer.

I kväll har min älskling lagat god mat, vi har suttit länge och bara pratat om helt andra saker än det som ska hända imorgon. Nu ska vi sätta oss ta en kopp te och jag ska låtsas att detta är en helt vanlig kväll.

C kommer att stanna med mig på sjukhuset imorgon men på kvällen måste han hem för på fredag är han tvungen att jobba. Jag hoppas att när han jobbat klart så kan han komma och hämta mig. Jag hoppas att jag kommer att se när han kommer...


Innan jag säger god natt och önskar er alla en skön avslutning på veckan så vill jag bara tacka för alla era tankar, önskningar och tummar. Tack snälla för allt fint jag fått läsa och jag hoppas att alla vet hur mycket vartenda ord betyder, ingen nämnd, ingen glömd. Jag ska tänka på allt imorgon, precis innan de kommer med den där sprutan som svider så...

Onsdag morgon, dagen före

Det blev inte mycket sömn i natt heller. Min kropp vill inte riktigt slappna av och tankarna kan inte riktigt släppa taget. De mal, och mal om allt som hänt det senaste året när det gäller operationer och resultat och till slut är jag så trött att jag bara har lust att gråta men jag kan inte för börjar jag så kan jag inte sluta.

Några av mina bloggvänner skrev igår att de inte kan förstå hur jag kännner och det begär jag inte heller att någon ska göra. Jag förstår ju inte ens själv hur jag känner. Mina känslor är inte logiska eller konsekventa ens när mina tankar lyckas vara det någon enstakla sällsynt sekund.

Sanningen är ju den att de sista veckorna, eller kanske snarare sedan vi kom hem från semestern, så har min syn försämrats drastiskt, det lilla som var kvar. Allt har blivit så suddigt och oklart att jag knappt kan skilja ut något längre och det känns inte som om steget till att vara helt blind är speciellt stort för oftast så är det bara en grötig massa som visserligen gör att jag ser skillnad mellan ljus och mörker men inte ger så mycket mer. Försämringen går så snabbt nu (precis som doktorn sa att det skulle göra) att jag till och med märker skillnader från kvällen innan... Riktigt så här illa var det inte i våras när jag var på sjukhuset på undersökningen då. Med andra ord så har jag ju rent logiskt inget att förlora på den här operationen men har jag tur kan jag kanske få tillbaka något istället.

Problemet är att så känns det inte riktigt. Jag kan inte låta bli att gå tillbaka till alla operationer som inte har lyckats med vad de utlovade, till alla komplikationer och framför allt till den där hemska gången i vintras när allt blev svart. Och hur lite jag än ser idag så känns det som det är mer än ingenting som blev resultatet tillfälligt den där gången.

Samtidigt vet jag ju. Jag vet att detta är en helt vanlig operation som tusentals människor gör varje dag och som inte är farlig eller riskfylld. Jag känner till och med människor som gjort den. Jag vet att riskerna för komplikationer inte är stora, kanske inte ens för mig... Det är ju så jag borde känna och tänka men ju mer jag tänker desto mer kommer minnet av i vintras tillbaka och till slut glömmer jag av allt sunt förnuft och allt känns som om jag stod inför en upprepning av det som hände då.

Inför varje sjukhusbesök och varje operation är det vissa saker som måste göras. Vissa rutiner, som att gå till jobbet sista dagen före operationen och se till att allt blir gjort, se till att alla får instruktioner och så vidare, packa, plocka iordning, sova i sin egen säng en sista gång, duscha på ett speciellt sätt, inte äta frukost, se sig om en sista gång... För varje sak jag gör blir knuten i magen bara större och större och paniken stiger för varje sak är en påminnelse om hur det har varit alla andra gånger, inte om att den här gången är det annorlunda och det finns alla chanser till att det blir ett bättre resultat. Varje liten detalj väcker minnen av sådana känslor som jag försökt förtränga men som nu forsar tillbaka med samma kraft som om jag var tillbaka i den tid då jag kände dem för första gången... I vintras. Efter operationen. Efter att förbandet togs bort och allt var borta...

Nej... Jag hoppas inte på att någon ska förstå dessa ologiska känslor. Men jag måste ändå skriva ner dem för min egen skull...
Och nej, jag vill inte att du kommenterar detta... Jag vill inte ha medlidande. Jag måste bara få skriva av mig lite.

Fem i fem...

Det var då hon äntligen ringde. Hon med tiden. Man kan ju nästan undra om hon inte gjorde det för att jävlas med mig så att jag fick gå omkring med fjärilar och ont i magen så länge som möjligt.

Nu vet jag iof inte om jag fick mindre ont av att få veta att det redan blir på torsdag! Torsdag! Det är ju bara en dag kvar! Jag fattar inte hur jag ska överleva denna väntan och sedan operationen och sedan... Vem vet?

Jag vet att jag låter otacksam men ändå. Jag är rent ut sagt skiträdd för operationen. Efter alla jag varit med om vid det här laget och ingen enda som gått planenligt...

Hur är det egentligen tänkt att man ska orka med allt detta psykiskt? För varje gång blir det värre och den här gången, med allt detta innan… det känns helt ärligt som att flyga till månen i luftballong. Men jag antar att jag kommer att överleva… tyvvärr…

Nu har det hänt!

Doktorn ringde! Mitt i ett möte som jag fick rusa ut ifrån.

Jag gillar ju inte min läkare speciellt mycket, hon är säkert väldigt duktig för det säger alla men några psykologiska talanger eller medkännande har hon absolut inte så gissa om jag började lipa när jag hörde hur sur hon lät (vilket hon iof alltid gör tycker jag så det kan vara inbillning för att jag är så rädd för det hon ska säga)! Det tog ett bra tag att fatta att hon var irriterad för att hon trodde att jag fått en tid som jag ville skjuta på eller hade avbokat. När jag lyckades förklara att det var tvärt om, att jag muntligen blivit lovad en tid i oktober, vilket var svårt för jag var full i gråt vid det laget, så blev hon riktigt arg. Hon menade på att hon uttryckligen hade sagt till att jag skulle ha en tid snarast, helst den här veckan!

Det kändes ju lugnande men någon tid fick jag inte av henne för det kunde hon inte boka in själv men jag ska visst bli uppringd av någon annan senast i eftermiddag och få besked om tiden.

Nu när det verkar som det trots allt blir snabb operation så är jag så klart inte lyckligare för det, nu börjar jag oroa mig för operationen istället. Normalt sett är det ju både en ganska vanlig och lätt operation men iget är normalt med mig så klart. Jag kommer att bli inlagd och ska stanna "några" dagar fast man normalt sett får åka hem direkt. Jag har inget emot att få stanna, det är tryggare att ha dem i närheten men samtidigt så avskyr jag ju sjukhuset vid det här laget och mår illa bara jag tänker på att stanna där. Det är helt klart svårt att göra mig nöjd....

Nu skulle vi egentligen gå ut och äta snart men... Jag tror inte jag kan äta förrän jag fått tiden... Eller kanske efter operationen.

Tisdag morgon

I natt har jag sovit minst tre timmar. Resten av tiden har jag legat och skruvat mig och funderat. Eller försökt att inte fundera fast det gick ju inte å värst bra. Jag kommer sällan fram till något vettigt på nätterna, allt tycks bara bli än värre i mörkret. Dumt nog är det inte alltid jag går upp och gör annat heller fast jag vet att jag mår bättre av att göra det.

Idag var det KALLT här! Jag fick gå tillbaka efter en kofta att ha under kappan. Den där härliga höstdoften var borta ocskå, kanske för att det inte regnat i natt.

C har lovat att ringa sjukhuset igen idag, jag har inte träffat honom här på jobbet än så jag vet inte om han hunnit göra det än men det kanske är lika bra, jag menar, har han dåliga nyheter så vill jag inte veta. Då behåller jag hellre mina fjärilar i magen. Om inte doktorn hör av sig idag så tänker jag i alla fall skriva ett mail till henne, inte för att jag tror att det hjälper men det kanske känns bättre för mig.

Jag tror jag är hypokondrisk. Jag har riktigt riktigt ont i magen nu och inbillar mig att det beror på allt detta med operationen. Förmodligen inbillar jag mig hela alltihopa. Nå ja... Nu måste jag väl jobba lite så att jag får något annat att tänka på, något som känns mindre jobbigt och mer vettigt.

Jag önskar alla underbara människor en riktigt skön dag idag!

Höstsvammel

Idag var det verkligen höst. Det låg i luften, svalt, lite bitande och så doften av höst. Jag är ingen höstmänniska, har aldrig varit och nu hatar jag hösten intensivt, eller snarare är livrädd för den och vintern, men dofterna och färgerna har jag ändå alltid älskat. Det finns inget så rofyllt som en tidig höstmorgon när man går ut och det är vindstilla, luften är alldeles sval, ren och fräsch som om någon just tvättat den och hängt den på tork, och så doften av gyllene löv. En doft som liksom är lugn och rofylld, som får mig att känna som att nu… nu saktar vi in lite, tar det lite lugnare, har inte bråttom någonstans. Det är kanske vårdofternas raka motsats för de känns mer som om de ständigt var på flykt och det kanske är en naturlig känsla för på sommarhalvåret har man alltid fullt upp för att hinna utnyttja den korta tiden vi har av ljus och värme.

Jag har som sagt alltid älskat höstens färger och dofter men jag har aldrig reflekterat över vilka känslor jag förknippar dem med. De har bara funnits där, jag har tänkt att de är vackra men inte mer. Nu känns det nästan som om dofterna är det enda jag har av hösten för färgerna flyter ihop mer och mer. Jag har läst någonstans att dofter är det som är starkast förknippat med känslor och minnen. Undrar om det stämmer?

Min morgonpromenad till jobbet var hur som helst ganska trevlig. En lugn stund att tänka och fundera lite lagom. Inte för mycket och inte på vissa saker, utan snarare bara finnas just där och då och försöka njuta av just den stunden och det som fanns då. Det gick ganska bra faktiskt.

Jag tror jag haft mobilen i handen hela dagen. På tre möten satt jag och sa samma sak, att jag måste ha telefonen på för att jag väntar ett viktigt samtal. Det kom många samtal, men ingen av dem var från den person jag ville prata med. Jag har ställt in så att sjukhuset och alla andra liknande ställen har en egen signal så jag behövde åtminstone inte svara på alla samtal. Jag kände mig nästan lite som jag gjorde när jag var arton och satt vid telefonen i väntan på att snyggingen från lördagsnatten skulle ringa. Han ringde givetvis aldrig och det var likadant idag, förutom att idag var det ingen trevlig förväntan jag hade i kroppen som då. Jag är så nervös och orolig att jag till och med mår illa. I förmiddags kändes det bara som om jag hade fjärilar i magen och jag kunde inte äta, men nu… Nu är det mer en malande oro som inte vill släppa.

Jag är rädd… rädd för så mycket och jag är lika rädd för operationen som för att den inte ska bli av i tid.

I kväll gjorde sig hösten återigen påmind. Redan vid sjutiden fick vi tända alla lampor för så mörkt var det, fast det var väl bara för mig för C var lite förvånad tror jag. Min gulliga man förresten, han kom hem senare än vanligt ikväll och hade varit iväg och handlat. Nu han just satt upp sitt nyförvärv, ny belysning i hallen som inte bara är starkare utan även tänds av sig själv så fort man går förbi. Nu till hösten och vintern kommer det att vara ganska praktiskt tror jag, men kanske inte helt nödvändig till sommaren… Hm… jag inser nu när jag skrivit det att jag kanske är onödigt optimistisk. Fortsätter det så här så lär inte lampan göra varken från eller till snart… Men som sagt, det var verkligen omtänksamt av honom… men det kanske är en av anledningarna till att jag älskar honom?

Nu är det dags att lägga sig och försöka sova, det har inte blivit så många timmars sömn de senaste nätterna så jag är lite tröttare än vanligt. God natt önskar jag er alla.

Läsbarhet igen

Jag måste bara förtydliga en sak.

Det förra inlägget skrev jag absolut inte för att jag tycker att någon ska ändra sin blogg! Gör inte det för min skull är ni snälla, det vill jag inte, hur en blogg ser ut speglar ju lite av personligheten och det är viktigt.

Dessutom har jag faktiskt inte behov av att ni ändrar på något, för jag läser ju inte själv numera, det gör "Nisse" och just nu är han helt och hållet svart-vit. Däremot ville jag gärna skriva det dels för att Tierra tog upp det och jag har tänkt på det sedan dess, dels för att det var lite kul. Det är ju inte bara mina erfarenheter utifrån mina behov utan faktiskt från den tiden då jag designade hemsidor. Då gick jag en kurs där jag fick lära mig mycket av det där med läsbarhet och hur man tex läser på olika sätt beroende på om det är på skärm eller på papper. Det var en trevlig stund att skriva om något som jag kan från livet före så att säga.

Men snälla ni, ändra inget för min skull, det var inte så jag menade!

Små små tankar om läsbarhet

För ett tag sedan skrev Tierra (en helt fantastisk skribent och kanske den bästa fotografen jag känner) ett inlägg om hänsyn och respekt. Han skrev om att alla kanske inte har samma förutsättningar för att läsa bloggar och frågade efter tips om hur man kan underlätta för personer som mig till exempel.

Jag kan ju bara svara för mig själv och knappt ens det för jag kan bara det jag själv använder för stunden men resan har ju varit lång och det har varit några steg på vägen. Så här kommer mina tips.

1. Kontrast:
   Svart text på vit bakgrund syns bäst, alternativt tvärt om. Allt annat minskar kontrasterna vilket gör att även normalseende kan få problem. Vissa färgkombinationer som för en normalseende inte förorsakar problem kan bli svårläst för människor med vissa typer av synskador/synnedsättningar. Detta är nog det allra viktigaste att tänka på.
2. Teckensnitt:
   Vanlig text, dvs versalgemener (stor bokstav i början av mening, liten för övrigt) är lättast att läsa eftersom vi läser ordbilder och inte bokstäver. Det är därför du med lätthet kan täcka för halva ordet nedtill och ändå läsa det. Det är också därför man gör knepiga felläsningar.
3. När man läser på skärmen är teckensnitt utan fötter lättast att läsa och med fötter lättast på papper. Utan fötter är Arial, Verdana, det är också de som oftast används på webben. Med fötter är Times och Courier tex. All dekorativ text, kursivering och annat är svårare att läsa.
4. Bilder:
   Alla ser inte bilder. Själv ser jag vissa, andra kan jag ana och åter andra är en enda gröt. Då är det jättebra att det finns en text som förklarar vad bilden föreställer. Den texten kan man lägga direkt under bilden, efter texten eller till och med som en ”alt-text” som kommer upp när man för muspekaren över bilden. Denna text kan talsyntesen läsa upp. Gör man en bild till länk så är det speciellt viktigt att använda denna funktion. I Blogger finns ingen genväg för detta vad jag vet, så man måste alltså lägga till det i html-koden.
   När man gör det så ser koden för bilden ut så här:
   
5. Länkar:
   Det är jättebra att vara tydlig när man skapar länkar i en text. Skriv gärna tex: ”Här kan du läsa mer om rosor” och gör hela meningen som länk, inte bara ordet. Det finns nämligen en möjlighet att få upp alla länkar på en sida utan att läsa texten. En länk med ordet ”här” säger ju inte så mycket då.

Och till sist ett litet tips angående bilder. Något som jag alltid gjorde när jag lade ut bilder på nätet. Lägg ett vattenmärke med ditt namn, din signatur eller vad som helst, mitt i bilden. Inte längst ned i ett hörn för det kan beskäras bort.

Nu tycker många att bilderna man lägger ut är så lågupplösta att de ändå inte kan användas eller att de inte är av värde men faktum är att många ”lånar” bilder till sina bloggar och hemsidor och det är långt ifrån alla som tänker på att ange vart de lånat bilden eller ens lägga länk tillbaka till upphovsmannen. Detta beror säkert inte på illvilja utan på okunskap, men sanningen är den att upphovsrättslagarna gäller även bilder och texter som publiceras på Internet, oavsett innehåll och ska man länka in en bild till sin blogg så måste man ha ägarens tillstånd.

Tja… detta var några små tankar från mig. Nu är ju inte jag som sagt proffs på något av detta utan har bara skrivit utifrån mina egna erfarenheter. Rätta mig gärna om jag har fel eller lägg till om jag glömt något.

Tillägg
Jag glömde visst en viktig sak. Ni kan egentligen strunta i alla mina råd om läsbarhet (utom det där med versaler) för om man ser dåligt så kan man faktiskt välja bort allt som stör och ställa in webläsaren så att den visar allt i svart-vitt och med det teckensnitt man valt själv. Gaska fiffigt faktiskt och betydligt enklare än att be alla om speciellt hänsyn ,)

Ensam hemma

Idag har jag blivit vederbörligen uppvaktad. Om man får känna sig så här bortskämd och speciell efter en 33-årsdag så undrar jag vad som händer när man fyller jämnt. Vi hade med andra ord en rätt så trevlig dag. Det bästa är att ingen pratade om operation och dylikt, kanske mest för att jag hade bett C redan innan att inte berätta något för sin familj. Inte än.

Jag vet att jag lovade mig själv att inte tänka på det än utan invänta svar från doktorn också men det är betydligt svårare att göra än att lova. Hade någon nämnt något om det idag så hade jag förmodligen upplösts i tårar… tänk vad jag önskar att det uttrycket kunde vara bokstavligt…

Nu har dock gästerna åkt, C for iväg med barnen och är på väg hem och jag har hunnit tänka en hel del sedan han åkte. Han ville att jag skulle följa med men jag behövde lite ensamtid. Jag behöver det ibland. Inte för att jag inte älskar att vara tillsammans med honom, inte för att jag inte kan tänka när han sitter bredvid… det är nog mest för att jag levt ensam så länge att jag behöver få vara själv ibland…

Fast idag är det inte speciellt skönt att vara ensam. Jag gjorde ett dåligt val. Jag borde följt med. Jag tänkte på så mycket saker som jag inte borde tänka på… som till exempel hur ensamt det känns när man är omgiven av ett mörker som ingen annan än jag själv ser... Som finns där oavsett vad som än händer.

Å… nej…

Jag ska inte fortsätta. Jag ska bespara dig resten. Ingen orkar läsa och det är knappt så att jag orkar skriva…

Jag ska istället skriva om något helt annat. Fast jag tror jag gör det i ett helt eget inlägg.

Jag har bestämt mig

Jag ska vänta tills jag pratat med doktorn. Då ska jag berätta för henne precis vad jag tycker och känner. SEDAN ska jag gripas av panik... men inte innan.

Nu ska vi fira födelsedag igen...

Jag gav upp...

...smög upp när de andra somnat och grät en skvätt. Självmedlidande är mitt sällskap i natt och nu kan jag inte somna.

Ledsen idag

Jag känner mig lite… off efter gårdagens besked. Ju mer jag tänker på det och vad det innebär, eller kan innebära, desto mer off blir jag. Jag vet att jag sagt att det gärna kan vänta med op och jag verkligen inte vill opereras men från det till att stå inför faktum är en helt annan sak.

Tankarna mal på utan ro. Jag förlorar mer och mer av min syn för varje dag som ett resultat av min vanliga sjukdom och allt annat som är fel i mitt öga. Det jag förlorar på grund av det går aldrig att återställa. Samtidigt har jag en ny sjukdom som just nu gör att jag ser mindre och mindre av det lilla som min ”vanliga” sjukdom tillåter mig att se. I väntan på en operation som kan bota mig från det blir jag blind och när jag väl får operationen kan min andra sjukdom ha avancerat hur mycket som helst… Den här kön till operationen kan mycket väl ta ifrån mig den sista dyrbara tid jag har. Det känns så väldigt onödigt. Det känns som om inte ens vården har förståelse för vad det betyder mentalt och hur ska jag då begära att någon annan har förståelse? Det känns som om de stjäl min sista tid av ljus.

Samtidigt försöker en liten del av mig tänka att det måste finnas ett sätt runt detta. En kö som inte är så lång, en läkare som förstår och kan prioritera… fast det finns väl andra som behöver prioriteras mer så klart… Jag menar inte att smita förbi någon annan som har det svårt men… I en idealisk värld skulle det finnas tillräckliga resurser…Nu finns det inte det och för var dag som går… I oktober kan det vara för sent.

Jag vet att det kan låta obegripligt att skillnaden mellan att var helt blind och se det allra minsta är så stort men tänk dig själv… Att se en tusendel av världen eller att inte se alls. Att se en del av ansiktet på dina barn, den du älskar, kanske se deras ögon kunna flytta blicken och se deras mun, att se färger, kunna avgöra om något är blått eller orange, att genast på morgonen kunna veta om solen skiner… eller att inte se något alls av det där…

Skillnaden är nästan lika stor som mellan att se perfekt och se som jag gör.

Man kan också tycka att det är så lite tid vi pratar om. Snart är det oktober, eller några veckor mer eller mindre som ”seende” kan väl inte spela någon roll men jag tror att de flesta väljer att bli blinda imorgon istället för idag även om det bara rör sig om några få timmar extra. De timmarna är inte en spott i havet…

Inte för mig.

...och där sprack ballongen

Nu har min älskling ringt och frågat om op-tiden. Tanten som svarade sa att de eventuellt kommer att ha en tid för mig i mitten av oktober! Om jag har tur.

Gissa om C fick utbrott? Det hördes ända hit.

Dagens lärdom: Överlåt inte potentiellt irritationsframkallande uppgifter till en man såvida du inte vill att han ska göra sig ovän med alla.

Nu lär jag väl få en tid någon gång i tredje kvartalet av 2010... Vilket som sagt på ett sätt är väldigt bra fast på ett annat sätt helt hopplöst. Ska jag vara absolut ärlig tror jag inte jag kommer klara mig till oktober, fortsätter det så här lär inte jag se några fler höstlöv i år...

C ställde till med en sådan scen att det hördes i hela korridoren här. Nu ska doktorn ringa mig "så snart hon kan" i nästa vecka vilket kan innebära allt mellan måndag och fredag... Om inte annat så går det ytterligare en vecka på det viset. Toppen! Eller inte...

Jag behöver nog inte gå in på hur detta känns va? Aningens hopplöst... som en ballong som just blivit stucken med en liten nål. Men asch... det går nog bra, det är ju ändå ingen större skillnad mellan att se lite eller se inget alls... I alla fall är det vad folk tycks tro och vem är väl jag att ta dem ur den villfarelsen? Vad vet jag om det?

Fredag morgon

Så är det fredag morgon. Sista arbetsdagen på den här veckan. Det är ganska skönt för jag är så otroligt trött att det är tveksamt om jag skulle orka en dag till. Den här veckan har ju varit både upp och ned när det gäller humör och annat, som de flesta veckor, skillnaden är nog bara att jag är betydligt mycket tröttare på eftermiddagarna trots att jag inte jobbat mer. Undrar vad det beror på? Hösten?

Fast idag tror jag bestämt att solen kommer gästa oss med sin närvaro igen för det verkar som den finns där bakom diset... nu vet man ju förstås aldrig riktigt säkert med mig vad diset beror på, riktigt, verkligt dis eller min förvrängda verklighetsuppfattning.

Idag ska vi åka och hämta barnen men vi har faktiskt inga planer för helgen, om man inte räknar med söndagens födelsedagsfirande då C:s familj ska komma och uppvakta mig. Blir vädret vackert måste vi så klart hitta på något att göra även på lördag så att vi kan utnyttja dessa sista flyende dagar av sommaren. Någon som har några tips? Utöver grillning och bad förstås för det lär det bli i vilket fall som helst.

Just det...
Idag är det också en vecka sedan jag var hos doktorn som då lovade att jag skulle få en tid snart för operation. Jag har fortfarande inte ens fått tiden... Hon och jag har tydligen helt olika uppfattningar om vad snart innebär. Inte för att jag är ledsen över det... fast lite orolig för om det blir som hon säger, att jag blir ännu sämre i väntan på operationen, då vill jag inte vara med. Det är illa nog som det är tack så mycket... Fast jag skulle ljuga om jag sa att jag inte märkt av en försämring bara under de sista veckorna...

C beordrade mig igår kväll att jag skulle ringa och fråga om tiden men jag vågar faktiskt inte det. Det finns vissa saker jag bara inte kan få min kropp till att göra trots att de rent fysiskt inte är speciellt ansträngande. Det får blir han som ringer. Han är så snäll att han gör det fast det är klart, det är säkert inte lika nervpåfrestande för honom som för mig.

Nog klagomål.
Nu önskar jag er alla en solig dag, det är dags för mig att göra en kraftansträngning och ta min morgonpromenad till jobbet. Konstigt att jag liksom drar mig för den numera...

Ett litet PS bara.
Om ni jag inte besökt er så ofta den här veckan beror det bara på att jag varit för trött.

Mellantid

Idag skiner solen här och det är ganska varmt fast ändå lite höstigt. Lite blekt liksom. På vägen hit upptäckte jag att några av träden och buskarna redan fått gula löv. De kanske varit gula länge men det var idag jag såg det. När jag vaknade idag insåg jag också att solen just höll på att gå upp. Hela rummet var alldeles guldgult när solstrålarna letade sig in, känns som länge sedan jag vaknade samtidigt med solen.

Igår kväll, och många andra kvällar också nu, var det mörkt ute när vi gick och lade oss. När lamporna är släckta och vi ligger där och pratar som vanligt är det helt kolsvart trots att vi har ett antal nattlampor som lyser automatiskt när det blir mörkt. De förmår liksom inte skingra mörkret mer än att jag anar att de finns där.

Igår låg jag och tänkte på just det där med nattens mörker. Det känns så avlägset... jag blev nästan tveksam om jag kom ihåg rätt... Jag försökte påminna mig om hur det ser ut när det är mörkt, hur kolsvart det är först när ljuset släcks och hur allting sedan framträder tydligt och klart men liksom färglöst. Märkligt egentligen att jag nästan glömt hur det är. Märkligt också att det bara kan försvinna sådär, man skulle ju liksom tro att det bara försämras...

Just nu letar sig solen in på mitt kontor och det är riktigt varmt. Det känns som sommar fortfarande och ändå är hösten här på så många sätt. Vi är mitt i mellan sommar och vinter. Jag blir alltid lite extra... tankfull eller kanske mest fundersam när det känns som att man står vid slutet av en sak och början av en annan, i vilket sammanhang det än är. Det är en underlig känsla. Fast egentligen är man ju alltid vid slutet av det som just varit och i början av det som komma ska. Varje dag är ju den första på återstoden av vårt liv... men ibland blir den början liksom lite tydligare och förväntningarna inför det som komma ska eller fruktan för det som komma ska blir lite tydligare.

Äsch, nu svamlar jag igen. Vad jag menar är att höst och vår ger mig alltid känslan av att vara mitt i mellan, i väntan på att snart ska allt förändras och börja om på nytt... vare sig jag vill eller inte. I år vill jag verkligen inte....

Nu är det klippt

Dagen blev faktiskt lite bättre efter det att vi båda sa förlåt ungefär samtidigt. Jag inser ju att det inte kan vara helt enkelt att ha ett vuxet barn vars påklädning man ska ta ansvar för... Stackars människa...

Om jag tillåter mig själv att tänka efter så börjar jag gråta så jag ska inte fundera på min egen otillräcklighet. Inte just nu i alla fall.

Annars måste jag erkänna att det är något som känns fel liksom, som gör mig irriterad och frustrerad mest hela tiden. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det och så länge jag inte kan det så blir det ju inte heller bättre.

Något som däremot kanske har blivit till det bättre är mitt hår. Jag har klippt mig!

Nej... inte för att min mamma tyckte det.

Jag har klippt mig hela......
Tre centimeter på längden ,)
Däremot bad jag frissan att göra något jag aldrig någonsin provat, att klippa upp håret så där hon klippte som mest var det ganska långa testar som föll.

Jag har ju alltid haft rakt hår trots att jag egentligen har en hel del självfall men nu känns det som att det är ganska jobbigt att få ordning på det på morgnarna och framför allt så har jag svårare och svårare att överblicka resultatet så jag tänkte att om jag klipper upp så kan jag bara låta det självtorka kanske och behålla eventuella lockar. Det blir ju liksom mindre arbete och mindre risk att det ser knäppt ut... kanske.

Det lustiga är att när frissan var klar med att föna och greja och jag fick se resultatet så visade det sig att mitt hår faktiskt är ganska lockigt så skillnaden är verkligen stor nu. Det ska bli spännande att höra vad C säger för han har varit på möte hela eftermiddagen. Det ska bli spännande att se vad jag tycker efter några dagar, jag kanske hatar det redan imorgon...

Idag är en annan dag

Mitt goda humör från igår blåste snabbt bort i morse och ersattes av en jättestor irritation. Du vet sådan som liksom sitter inunder och pyr och bara blir värre och värre tills man exploderar. Det känns som allt var extra besvärligt, extra svårt att hitta, extra omständligt ...

Stackars C var den som fick ta min explosion och lite får han nog skylla sig själv för han som har ögon att se med och som jag frågade idag, precis som alla andra morgnar, hur jag såg ut brydde sig inte ens om att se efter! Det var när vi satt i bilen som jag upptäckte att jag tagit toppen in och ut! Alltså, kan jag inte ens lita på honom, vem ska jag då lita på? Allt går inte att gissa sig till eller känna med fingrarna.

Oftast brukar han skratta bort min ilska men idag blev han sur på mig och när vi kom till jobbet var vi inte vänner alls. Jag vet inte vem av oss som har mest fel...

Inte jag va?

Bara för att göra mitt humör än förträffligare så är det en liten irriterande tanke som fastnat i huvudet på mig... som jag inte blir av med och ju mer jag tänker på det desto svårare är det att vara realistisk och objektiv. Det där doktorn sa i fredags... Ibland undrar jag om inte saker och ting blir sanna bara för att de uttalas högt. Tänk om det bli så med det hon sa med... att min syn snabbt kan försämras nu innan operationen... tänk om det redan är på gång... Jag hoppas att jag inbillar mig och att jag bara tror att det är så för att hon sa det. Lite hypokondri alltså. Men...

Urgh, tänk om jag kunde strunta i att tänka på läkarbesöket i fredags och istället tänka på det andra som var så mycket trevligare.

Arbetserbjudandet

Jobberbjudandet är helt fantastiskt, jag kan fortfarande inte riktigt fatta det. De vill ha mig. Trots att de vet allt. Det är en helt otrolig kick för mitt självförtroende.

Jag har nog egentligen aldrig haft dåligt självförtroende förrän nu, i livet efter, men nu är det så dåligt så att det kompenserar allt självförtroende jag någonsin haft så att säga. Det är inte så att jag tror att jag gör ett dåligt jobb, det är bara det att jag… det känns som jag ständigt liksom måste bevisa att jag gör ett bra jobb, att det alltid ifrågasätts… Och så vet jag ju mina begränsningar. Allt tar längre tid, jag är beroende av andra i vissa fall och så vidare, jag är... inte hel och inte normal och alltid speciell med speciella behov och hänsyn som måste visas.

Det sista jag förväntat mig att någonsin få är ett jobberbjudande av ett privat företag. Som dessutom vet om mina begränsningar och köper det rätt av…

Tyvärr är det inget realistiskt jobberbjudande. Företaget i fråga har ett litet lokalkontor i Byhålan men arbetet skulle kräva att jag oftast jobbade på deras huvudkontor som ligger gissa var? Jo då, i Stockholm. Var annars.

Det är mängder med hinder för det. För det allra första skulle det innebära att jag skulle vara ifrån C för mycket och det klarar jag inte. Låt gå för att det är en begränsad tid men ändå… För det andra är det långa resor, nya miljöer, människor som inte vet och förstår… Jag vet, allt det där är sådant jag måste lära mig att hantera och det skulle jag säkert kunna med viss träning men det känns lite för snart och lite för mycket, som att hoppa helt utan skyddsnät. För det tredje så handlar det också om att det skulle innebära mer än heltid och när jag inte ens klarar av heltid här hemma där alla känner mig och där jag känner mig trygg så är det tveksamt om jag skulle klara det på en annan plats.

Dessutom, sist men inte minst. Jag har egentligen inte behov av att byta jobb, det jobb jag har är ju ganska nytt och tillräckligt omväxlande för att jag ska tycka att det är en utmaning. Jag har ingen önskan att sluta eller ens ta en paus från kommunen och jag vill absolut avsluta mitt projekt och bevisa att jag klarar av det så egentligen är ju det erbjudna jobbet inget alternativ.

MEN… det känns obeskrivligt häftigt att ha fått erbjudandet. Bara erbjudandet räcker gott, jag behöver inte, vill inte ta jobbet också om du förstår?

Jag dånar...

...allra minst.
Jag vet inte om jag drömt eller inbillat mig men jag har i så fall haft den märkligaste drömmen någonsin. Är det verkligt, och nu har jag nupit mig ett antal gånger, så är det banne mig helt orealistiskt, overkligt... På ett trevligt sätt...

Men jag måste inbillat mig.

Jag tror nämligen jag blivit erbjuden ett jobb (jag vågar knappt skriva det ens för så knasigt är det). Inte ett fast jobb, bara ett tillfälligt projekt på max tre månader men det som gör det så helt otroligt är att det inte är i kommunen!!!

Det är hos en av de företag jag haft en hel del kontakter med under de senaste månaderna. De har varit så otroligt hjälpsamma och verkligen ställt upp med mycket mer än vad man kan begära, inte för mig alltså utan för projektet... men alltså steget från det till att erbjuda mig ett arbete...

De erbjöd MIG ett jobb!?!?!?!

Jag fattar inte.

Kan någon nypa mig?

En bra födelsedag

Så är då födelsedagen nästan avklarad. Jag har blivit ordentligt uppvaktad, både på jobbet och hemma och via telefon. Det är ganska jobbigt att vara i centrum på det här viset så det är nog tur att man bara fyller år en gång per år.

Nu när jag gick in och kollade mina mail hittade jag dagens tjejsnackfrågor. Lämpligt nog handlade de just om ålder så det får bli en lagom avslutning på denna dag.

(Nej, Mona jag har inte glömt, svar kommer. Snart, jag lovar.)

Men idag kommer bara tjejsnack;

Spelar åldern någon roll? När, varför?
Först hade jag täkt svara ”Absolut inte!”, och det håller jag egentligen fast vid. Åldern spelar ingen roll för kärlek och vänskap.

Men tyvärr är det ändå så att ett av de viktigaste kriterier för hur människor bedöms i vårt samhälle grundar sig just på ålder tillsammans med utseende. Du ska ha skaffat dig en utbildning vid en viss ålder, väljer du att studera senare får du inget lån, du ska ha fått en viss yrkelivserfarenhet vid en viss ålder för att få jobb, bildat familj vid en viss ålder och så vidare. Är du 70 år och vill hoppa fallskärm så finns det säkert någon som försöker avråda dig på grund av din ålder. Dessutom har åtminstone vi kvinnor en icke helt förbisebar biologisk klocka som tickar på…

Så mitt svar är ändå, absolut inte, inte när det gäller det som är viktigt för mig men kanske för samhället som sådant?

Har du önskat att du var yngre/äldre än du är någon gång? När, varför?
Ja det har väl alla gjort som barn? Visst ville jag bli vuxen när jag var barn så att jag äntligen fick bestämma själv! Idag skulle jag gärna fylla 30 istället för 33...

Har du ljugit om din ålder någon gång, varför, i vilket sammanhang?
Självklart! Har inte alla? Många gånger... På bio, pubbar mm

Hur gammal vill du bli om du fick leva ett friskt liv? Motivera!
Dum fråga, man kan ju tröttna på livet utan att vara sjuk och vilja leva trots sjukdom. Kan man någonsin bestämma sig för en lämplig ålder att dö? Det viktiga är ändå att man har någon form av livskvalité, inte att man uppnår en viss ålder.

Vilken ålder i ditt liv så här långt, har varit den bästa? Motivera!
Hur märkligt det än låter så är just den här tiden i mitt liv på många sätt den bästa.

Kanske har det att göra med att alla andra tider redan är passerade och var bra på sitt sätt när de var, men som bekant har ju var sak sin tid och jag tvivlar på att jag skulle uppleva någon annan tid som bäst om jag plötsligt fick resa tillbaka. Livet är en enda lång utveckling och för varje dag får man nya erfarenheter och lärdomar, man lär känna nya människor som färgar ens vardag, att gå tillbaka är därför omöjligt för man kan aldrig uppleva det som varit en gång till på samma vis. Därmed inte sagt att det inte finns saker idag jag kunde vara utan…

Givetvis har C också en stor del i att just den här tiden i mitt liv är den bästa för jag är ganska säker på att den inte skulle vara det utan honom.

Uj så svamligt detta blev...

God natt önskar jag nu alla för här är en som är trött...

Måndag morgon

Min man är megaenormtunderbarast bland män.

Har jag nämnt det?

Idag vaknade jag av ljud ute i köket och när jag vände mig om i sängen så var den tom. Några minuter senare kom han tassande med frukostbricka, blommor (som han plockat i trädgården) och en present!

Jag som redan fått väldens bästa present, inte trodde jag att jag skulle få något mer...

Jag måste tala om att detta med att vakna och gå upp före mig är en enorm bedrift bara det! Hittills har det nog bara inträffat en enda gång vad jag kan komma ihåg. Att gå upp frivilligt och tidigt är inte hans stora grej.

Tack min älskling!

Idag skiner solen, dagen till ära. Jag har just beställt en tårta och bett att de kommer hit med den i eftermiddag. Snart ska jag iväg på ett möte och sedan går dagen i ett så jag önskar er alla en helt underbar dag!

Hon är fortfarande min mor...

…men bara nästan.

Det blev en riktigt bra dag, nästan hela dagen. Jag insåg att mamma faktiskt är ganska normal när pappa är med, han har nämligen en helt annan attityd till det hela och han kan faktiskt kläcka ur sig ett och annat skämt till och med. Om mig och min syn… till mammas stora förtret förstås och min och C:s stora glädje.

C är också ganska bra på att retas med mig så pappa är i gott sällskap och hur seriös och tragisk jag än må verka här i bloggen så tål jag faktiskt skämt. Oftast. Och i lagom mängder. Och från rätt person…

Jag fick en helt underbar orkidé av mina föräldrar i en vas från Cult Design. Jag är ju helfrälst i nästan allt de gör så detta var alldeles perfekt och mer än vad jag har väntat mig. Det jag gillar allra mest är att nästan allt de gör är tredimensionellt, mönstret känns, inte bara syns. Dessutom fick jag pengar som min mor strängt förmanade mig att inte slösa bort utan köpa något vettigt för. Jag frågade inte vad hon ansåg vara vettigt utan sa bara snällt att det skulle jag visst göra. Jag tror faktiskt jag ska spara ihop lite pengar så att jag kan göra något vettigt i december… typ runt ett visst datum... ,)

Helt bra var det ju förstås inte idag. Min mamma blev ganska hysterisk när vi berättade om läkarbesöket i fredags (jag hade inte nämnt något om det innan för henne och inte heller om starren). Hon undrade faktiskt om jag verkligen skulle göra den här operationen för hittills har inte ett enda av operationerna gått som de lovat, "de gör ju alltid större skada än nytta" menade hon…

När hon säger sådant blir jag lite ledsen för på ett sätt har hon ju rätt. Hittills har ju allt blivit till det värsta och inte så som de har lovat, samtidigt som jag faktisk inte kan göra annat än lita på att doktorn vet och gör rätt. Det finns ju en del av mig som fortfarande undrar om jag gjorde rätt i vintras att gå med på den där operationen, då när jag fick prova på att vara blind. Det var ju faktiskt en operation som tog en väldigt stor del av min syn och det blev en drastisk försämring men å andra sidan så skulle jag förmodligen, enligt doktorn, vara helt blind nu om jag inte hade gjort operationen…Fast det är svårt till och med för mig att komma ihåg ibland så hur svårt är det inte för henne?

Den här gången är det exakt likadant. Jag har inget alternativ. Görs inte operationen så blir jag blind snart. Görs den så kan jag bli lite bättre men det är så klart inte det lättaste att tänka på och påminna mig själv om när jag som sagt efter varje operation haft en massa komplikationer och oförutsedda försämringar. Inget är normalt i mina ögon… Tänk om det ändå gick att bara byta hela alltihopa…


Imorgon måste jag åka med C till jobbet för gå vågar jag inte tror jag. Jag måste också fixa en tårta för det är vi stenhårda med, oavsett vad man fyller (fixa = ringa och beställa och be någon hämta). På kvällen kanske några kompisar kommer förbi men det finns tårta kvar från idag så det behöver jag inte tänka på vilket är tur för just nu känner jag för något helt annat än att fira födelsedag.

Den här dagen har varit jobbig och jag är trött. Dessutom känns det som om jag hade roligare än jag fick ha i helgen och nu betalar jag för det… eller så håller jag på att bli sjuk. Vad det än är så är jag inte i form alls, fast jag borde. Jag känner mig oerhört otacksam, som inte är överlycklig trots den underbara helg min man ordnat med. Fast jag ÄR lycklig, så fort jag tänker på min man eller på den delen av helgen så sitter jag och fånler men sedan kommer tankarna ändå…

Men alltså, tänk att jag av alla har en man som han! Är det inte otroligt? Jag upphör aldrig att förvånas! Jag är ganska säker på att många tänker att jag inte gjort mig förtjänt av honom och undrar över vad han ser hos mig och jag kan bara instämma i de tankarna… Fast jag gör mitt bästa att inte lufta dem så ofta som jag tänker dem…

Jag hade verkligen tänkt att gå runt och läsa ikapp hos alla ikväll men tyvärr så orkar jag inte det. Jag är ledsen för det, jag hoppas att ni förlåter mig? Jag är verkligen glad över alla underbara kommentarer och skulle så gärna vilja höra vad ni har gjort men det får bli imorgon.

Nu önskar jag alla en riktigt god natt och en skön måndag.



PS Ni kryssar väl i undersökningen till vänster?

Snart...

... är de här. Det är städat, dukat, maten är färdig, jag har klätt mig i den nya klänningen och har de högsta sandalerna jag kunde hitta på mig... Man skulle ju kunna tro att jag ska på maskerad...

Gud giv mig styrka och tålamod.

Tänk att man ska behöva det inför ett besök av sina egna parenteser!

Helt sjukt

Förresten, mitt i städningen och matlagningen måste jag bara berätta för jag kan inte få det ur tankarna...

Det hände en väldigt märklig sak på Liseberg i fredags.

Jag hade ingen handväska med, det enda jag hade i händerna var min käpp som jag fällde ihop när jag skulle åka (och helst dess emellan med för att inte fälla krokben på folk), gick det så lämnade jag den där man lägger ifrån sig prylar vid varje attraktion för det är bekvämare att ha händerna fria att hålla sig i med som bekant.

Detta är helt otroligt osannolikt men jag blev av med den! Jag lovar, och det kan de andra intyga med, att jag inte glömde den någonstans! Jag vet att man annars skulle kunna tro det så mycket som jag hatar den där vidriga saken, men jag har faktiskt insett att den är fantastiskt praktisk och i synnerhet när det är mycket folk runt mig.

Alltså, är inte det helt sjukt? Att gå iväg med en vit käpp som inte tillhör dig och som du definitivt inte behöver? För någon som behöver den hade aldrig tagit den. Jag kan inte begripa vad det är för en märklig person som gör något sådant. Jag menar, för det första, jag fattar inte varför man skulle vilja ha en sådan grej när man inte behöver den, fasen så mycket jag avskyr att behöva använda den, jag skulle aldrig frivilligt använda den ens på skämt!

För det andra, tänk om jag vore helt beroende av den? Alltså… Okej… Det är jag väl fast bara nästan…

Men vad ska någon med den till???? Jag bara kan inte begripa det… Efter det var det lika bra att åka därifrån för jag höll ju på att bli hispig av alla människor som trängdes och plötsligt inte alls brydde sig om att flytta sig för mig, som väl var så var vi ändå ganska mätta på Liseberg men ändå… Sedan att jag naturligtvis inte har någon i reserv är en helt annan historia…

Godmorgon söndag

Idag smyger jag bara in här och säger god morgon till alla.

Jag hinner inte runt just nu för vi har en tuff dag framför oss. Mina kära föräldrar kommer på söndagsmiddag och tårta för att fira min födelsedag. Nästa helg kommer barnen och C:s föräldrar och syrra. Det kanske inte kommer som en överraskning om jag säger att jag gärna skulle hoppa fram till nästa helg? Och det beror inte på att jag är speciellt förtjust i att fira min födelsedag, för det är jag absolut inte.

Jag har ju skrivit det förr så det är inget nytt, jag vet inte vad som hänt med mina föräldrar, eller snarare min mamma men jag klarar inte av hennes omtanke/oro eller vad det är. Hon gör mig ledsen och upprörd varje gång numera. Jag är medveten om att det beror lika mycket på mig som på henne men ändå…

Hur som helst, i kväll ska jag ta en stor bloggrunda för jag har verkligen abstinens (om inte mina föräldrar sliter ut mig totalt) och jag ska ta med C så att jag verkligen kan lämna kommentar hos alla.

Nu önskar jag er alla underbara bloggvänner och även andra läsare en jättefin dag.

Jodå jag finns

Jag vet knappt var jag ska börja. Med det som är bra eller det som är dåligt?

Fast först... wow, jag har nog aldrig så länge jag bloggat fått 30 kommentarer på ett inlägg. Tusen tack för allt ni skrivit… jag har inga ord för hur det känns.

Sedan kanske jag ska fortsätta med fredagen för det måste jag nog. Min stora prövning. Jag var förberedd på det värsta hos doktorn, så långt man nu kan förbereda sig för dåliga nyheter. Jag tror inte jag kan det i alla fall för det kommer alltid som en chock även när jag räknar med det. Jag anade ju att hon skulle säga att jag fått grå starr på mitt ”friska” öga och att det innebär operation och jag hade ju nästan hoppats på att hon skulle säga det för det innebär åtminstone att det finns en liten vag avlägsen chans till en yttepytteliten förbättring, men när hon sa det så kändes det inte alls speciellt positivt, snarare tvärt om för allt jag kunde tänka på var ”inte en operation till!”… Jag vet helt ärligt inte hur jag ska klara det igen mentalt. Och det som följer efter…

Doktorn lovade att jag skulle få en tid snarast men jag försökte så klart med att det absolut inte är någon brådska för min del, fast då påpekade hon att jag säkert inte vill bli helt blind i väntan på operationen och med tanke på hur lite jag ser även under bästa omständigheter kan det gå snabbt. Naturligtvis har hon säkert som vanligt rätt men det betyder ju inte att jag inte kommer att göra allt för att undvika brevlådan den kommande veckan. Jag funderar starkt på att be C att inte tala om när jag får en tid, inte förrän samma dag som operationen ska vara. Å andra sidan skulle jag säkert inte våga lägga mig på kvällarna då.

Hur jag än hade förberett mig för det som doktorn skulle säga så var jag ändå i chocktillstånd så jag brydde mig inte så mycket om vart C körde, jag bara utgick ifrån att vi var på väg hem men jag blev lite förvånad när vi plötsligt stod stilla på en parkeringsplats som jag inte kände igen. Det är iof inte så konstigt, ska jag veta vart jag är behöver jag verkligen koncentrera mig på synintrycken och det gjorde jag inte just då för jag var ganska upptagen med att försöka låta bli att gråta. Jag hade ju stora planer på att jobba på eftermiddagen och det kan jag inte göra med rödgråtna ögon.

Först när vi stannade tänkte jag att C hade stannat för att trösta mig (det hade varit ett dåligt drag för hade jag börjat lipa i det läget hade det inte gått att få stopp på mig), men den mannen är inte riktigt så alldaglig och förutsägbar alls. Istället bad han mig att kliva ur bilen och när jag frågade varför så flinade han och sa bara att vi skulle ta en promenad för "du behöver lufta dina tankar". När han får för sig något sådant så går det inte att smita undan så jag gjorde som jag blev tillsagd. Jag var nog ganska förlamad och ologisk och det i kombination med min syn gjorde väl att det tog ett ganska långt tag innan jag märkte att vi skulle ta en promenad med en stor resväska i släp…

Min fantastiska älskling hade gått och bokat tågbiljetter och hotell och kidnappade mig till Göteborg! Nu kanske du inte alls tycker att Göteborg är speciellt märkvärdigt egentligen och det är det inte heller, men hotellet han hade bokat var helt fantastiskt, så fantastiskt att rummet hade eget spa! Dessutom så är jag ganska svag för Liseberg och som bekant blev det inget besök i somras som planerat…

Vi åkte till hotellet, checkade in, jag fick order om att byta om (till fotriktiga skor minsann!) och sedan bar det iväg igen. Naturligtvis ville han inte säga vart och taxichauffören fick bara en lapp med adressen så att jag inte skulle höra men du kan väl gissa vart vi åkte va?

Hmmm…. LISEBERG!!!

Men inte nog med det, på vägen dit fick min älskling flera mystiska samtal så jag började nästan bli lite nervös och undrade vad mer han kokat ihop. Det visade sig att min fantastiska man hade tagit kontakt med två av mina goda vänner som bor i Göteborg och som jag träffar allt för sällan och som han aldrig ens pratat med! De mötte upp oss utanför Liseberg, den ena med sin sambo och den andra med sin sambo och två månader gamla dotter (himmel så söt hon var den lilla och jag fick hålla henne!). Jag höll ju på att inte kunna sluta lipa!

Fast det var ju ganska genialt av mannen att dra dit mina vänner, på det viset blev det ganska många vuxna som kunde turas om att ta hand om barnen (mig och bebisen) och jag fick åka precis så mycket jag bara orkade.

Jag har kanske nämnt att jag är barnsligt förtjust i allt vad åkattraktioner heter?

Nu har jag ju inte varit på Liseberg på ett tag så först trodde jag nästan att allt skulle kännas otäckare på något sätt men faktum är att det var snarare tvärt om. Synintrycket är tydligen viktigt även för sådana upplevelser, men jag ska inte klaga för jag blev ganska snabbt snurrig bara av allt folk och alla intryck så det blev en förhållandevis kort Lisebergsvistelse.

Efteråt gick vi och åt och sedan var det dags att stupa i säng för mig trots att klockan knappt ens var tio men… ja, det är ju som det är med folksamlingar och annat som jag inte riktigt fixar så jag ska inte klaga den här gången.

Idag har vi varit lata, stannat på hotellet ganska länge och njutit av god frukost, bad och bara varit tillsammans. Vi har ätit gott och hunnit handla lite (japp, bland annat skooor! till mig, sådana som inte min kära moder tycker att jag ska ha, och en klänning som jag förmodligen aldrig kommer att våga visa mig i offentligt) och sedan åkte vi hem. Jag slocknade så fort tåget rullade ut från perrongen och vaknade bara till för att kliva av och sätta mig i bilen, sedan fortsatte jag med sovandet… trevligt resesällskap jag är va? Allt har sitt pris numera…

Min älskade man är fantastiskt eller hur? Kan man ens drömma om en mer fantastisk födelsedagspresent? Och dessutom har jag inte tänkt speciellt mycket på den där hemska operationen på hela tiden. Fast de tankarna kom givetvis tillbaka nu…

Tack min älskling! En jordenruntkryssning och allt guld i världen hade garanterat inte gjort mig mer glad en det här gjorde!

Dress-code för blinda?

Här kommer ett inlägg som jag inte hade tänkt skriva, faktum är att jag inte hade tänkt skriva alls mer idag men jag är så chockad att det inte räcker att prata med C just nu, som dessutom inte är till någon hjälp alls!

Den här dagen startade som bekant med tårar, fortsatte med ilska, sedan frustration över små detaljer som inte längre funkar och irritation över saker jag inte hinner med för att de tar så lång tid. Allt detta med ett ständigt gnagande oro inunder inför morgondagen.

När man då i detta läge, fram på kvällskanten, ringer sin högt älskade moder för att få beklaga sig lite över allt som ställer till besvär och orsakar känslokaos så kan man kanske förvänta någon typ av stöd och tröst… Och det hade jag säkert fått om jag hade vågat ta upp ämnet känslor men när jag väl satt där med luren i örat och hörde hennes röst så insåg jag att skulle här pratas känslor så skulle det vara jag som skulle få trösta och inte tvärt om. Ikväll orkade jag inte det så jag manövrerade in samtalet på säker mark… trodde jag!

Skor…

Hon älskar skor nästan lika mycket som jag.

Jag berättade om det senaste paret vi köpte när vi var i Spanien som jag verkligen älskar för de är både vackra (läs höööögklackade) och sköna.

Gissa vad min moder säger då? Och jag skojar inte nu!

”Men käraste Ella, nu när du ser så dåligt och använder vit käpp och allt, borde du inte ha lite förnuftigare skor?”

Va? Jag blev så förvånad över den kommentaren att jag bara satt tyst i flera minuter innan jag fick fram ett ljud och då hade hon hunnit med en lång harang till där hon i princip gjorde klart för mig att man kan minsann inte se ut hur som helst när man har en synskada. Dessutom borde jag nog klippa mig!!!

Min egen mor!!!

Hon sa det av omtanke, i bästa välmening, för att hon är rädd om mig och allt det där men… men… men… Alltså jag finner inte ord!!!

Det värsta är att det är inte bara min inskränkta mor som har sådana tankar, jag har trott mig höra liknande kommentarer från andra men då har jag bara ryckt på axlarna och tänkt att jag inbillar mig. Men nu… Visst kan min mamma säga precis vad som helst och visst har hon en förmåga att uttrycka sig på ett märkligt sätt men jag är ganska övertygad om att om hon säger detta högt så finns det andra som också tänker det…

När jag berättade för C nyss så fick han skrattattack och sa att han höll med min mor. Han tycker att jag absolut bör ha fotriktiga skor när jag är ute och går och gärna längre kjolar och mindre urringning (när inte han är med), men på något sätt lät det inte alls som när min mor sa det… fast det hjälpte inte på min ilska direkt.

Men alltså… på fullaste allvar…

Måste man gå i säck och aska för att man ser dåligt? Eller vad är det folk förväntar sig egentligen av mig? Finns det någon osynlig dress-code för blinda? Eller räcker det med att bara matcha ihop fel färger? Hjälp mig här nu… Eller är jag knäpp? För lättstött? Retar mig på fel saker? Har en dålig dag? (äh glöm det sista, det har jag juh)

Vissa dagar

Jag försöker ha viss självironi och distans inför alla de tusentals små vardagliga saker som inte längre är självklara...

Jag försöker att bita ihop och hitta tålamodet när saker och ting tar så mycket längre tid än de gjort tidigare och är så mycket mer besvärliga att jag ibland funderar att strunta i att göra det alls...

Jag försöker att intala mig att det kommer att bli bättre. Jag kommer att lära mig. Jag kommer att vänja mig.

Men vissa dagar...
Vissa dagar vill jag bara ge upp. Lägga mig ner och vänta tills livet tar slut för jag har inget mer tålamod, ingen mer ork, ingen lust.

Vissa dagar önskar jag så hett att jag kunde slita av mig dessa förbannade glasögon som döljer världen för mig och gör att jag ständigt måste pussla ihop verkligheten utifrån små små framgent.

Jag vill gnugga mig i ögonen tills den här dimman som gör allt suddigt försvinner så att jag kan se allt tydligt och klart.

Vissa dagar letar jag efter den där gardinen som stänger ljuset ute och gör så att alla konturer bleknar och flyter ihop och som gör att inte ens färger går att urskilja.

Jag vill sluta leta efter saker som inte ligger på sin plats eller ramlar ner.

Jag vill inte behöva undra om min sminkning blev lagom eller om håret ser ut som jag tror.

Jag vill inte behöva fråga om mina kläder är rena.

Jag vill inte behöva be någon beskriva mönstret i klänningen för att kontrasterna är för små.

Jag vill inte vara beroende av andras hjälp eller av hjälpmedel.

Jag vill inte ägna en massa tid åt enkla småsaker som jag aldrig behövt tänka på förr.

Jag vill inte vara annorlunda, speciell, i ständigt behov av andras omtanke eller andras tjänster.

Jag vill inte gissa.
Jag vill inte undra.
Jag vill inte tro.

Jag vill veta.

Jag vill kunna.

Jag vill göra som när jag var barn och lekte blindbock, ta av mig ögonbindeln när leken blir för tråkig.

Jag vill kunna se efter var jag satte grisens svans, precis som när jag var barn.

Men... Jag kommer ALDRIG få göra det. Detta är för ALLTID.

Aldrig är ett långt ord, nästan obegripligt, lika obegripligt som alltid för hittills har inget i mitt liv varat för alltid och aldrig har aldrig egentligen funnits även om jag ibland trott det.

Bara en dag kvar

Ja, så känns det. Det första jag tänkte på när jag vaknade. Imorgon är det fredag. Och det är ingen fredag jag ser fram emot. Undrar varför jag alltid får tid på en fredag? För att de ser en chans att förstöra helgen för mig? Skulle inte förvåna mig i alla fall. Har jag nämnt att jag har lite panik över återbesöket? Jag vet ju att det blir operation igen men inte när…

Jag började dagen med att gråta en skvätt, åt alla vackra kommentarer jag fått till mina senaste inlägg. Varenda en är läst, flera gånger, av mig och helt säkert av C också. Men som jag skrev, jag orkar inte svara på alla för det finns måtta på tårar jag kan gråta.

Efter att jag torkat tårarna över mina kommentarer gick jag vidare till Elisabeth och där vreds de stora kranarna på när jag läste hennes inlägg. Jag tror att hon måste kännt som jag gjorde för ett år sedan och den känslan... Jag ska inte försöka beskriva den för det går inte.

Därefter, när jag läste kommentarerna på inlägget blev jag fly förbannad! Tänk att människor som absolut måste vara elaka aldrig vågar stå för sina elakheter utan måste gömma sig bakom anonymiteten! Men jag tröstar mig med att dessa människor sällan har en intelligenskvot som är högre än deras skostorlek eftersom de ännu inte listat ut att det inte är speciellt lätt att vara anonym på nätet. IP-nummer registreras alltid och kan alltid spåras ända ned till datorn man sitter vi...


Nu, när tårarna i alla fall är torkade och värsta ilskan gått över så vill jag önska alla vänner och alla andra en riktigt bra dag, trots regn och rusk.

Tjejsnack

För ett tag sedan gick jag med i tjejsnack, mest för att jag gillar listor men också för att det verkade vara bra frågor då och då. Nu har de senaste veckornas frågor inte direkt inspirerat mig men det kan ju också varit beroende på mitt eget humör.

Den här gången tänkte jag i alla fall besvara några av frågorna som handlar om kärlek. De passar bra nu när jag är på det där deppiga humöret igen.

Minns du din första riktiga kärlek? Var, när, hur?
Jag kanske är väldigt förutsägbar men min riktigt riktiga kärlek, med den betydelse som jag lägger i ordet, träffade jag för några år sedan men det tog ganska lång tid innan jag insåg vad jag kände. Sedan gick jag omkring och trodde att min kärlek var hopplös ända tills i oktober förra året…

Minns du första killen du hade? Kommer du ihåg hur det var? Kändes?
Ja, det var när jag gick i fyran. Han var blond, jättepoppis och frågade chans på mig. Vi var tillsammans i tre minuter, för det var så länge han orkade hålla sig innan han sa att han bara retades. Kändes? Jag var nog mest förvånad över att HAN av alla hade valt MIG av alla... fast jag hann ju inte vara det så värst länge. Jag var inte speciellt populär i grundskolan.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Varför, varför inte?
Förälskelse ja, det har jag varit med om. Det var otroligt hett och romantiskt och varade i tre veckor. Kärlek däremot är en helt annan sak, det tror jag måste växa fram och grundar sig i att man lär känna personen. Det kan man inte göra i en förälskelse.

Vad är kärlek för dej?
Kärlek för mig är…
Det jag känner för C.
Det som gör att jag vågar leva tillsammans med honom. Trots allt. Trots alla tvivel.
Kärlek är det största man kan känna, det kan få livet att gå vidare även när man vill ge upp.
Kärlek är att finnas till för varandra, oavsett vad som händer.
Kärlek är att sätta någon annan före sig själv, att ge istället för att ta (något jag tyvärr allt för sällan lyckas med till min stora sorg).
Men kärlek är också att kunna ta emot...

Shakespeares sonnet no 116 beskriver exakt vad kärlek är:

Let me not to the marriage of true minds
Admit impediments.
Love is not love
Which alters when it alteration finds,
Or bends with the remover to remove:
O no! it is an ever-fixed mark
That looks on tempests and is never shaken;
It is the star to every wandering bark,
Whose worth's unknown, although his height be taken.
Love's not Time's fool, though rosy lips and cheeks
Within his bending sickle's compass come:
Love alters not
with his brief hours and weeks,
But bears it out even to the edge of doom.
If this be error and upon me proved,
I never writ, nor no man ever loved.

Den 15 augusti

Jag vet egentligen inte om jag ska skriva detta. Egentligen hade jag tänkt låta dagen passera, försöka tänka bort dagens datum helt och hållet men jag kan inte när det väl kommer till kritan. Idag är det ett år sedan jag för första gången fick en tid hos en ögonläkare.

Tänk så aningslös jag var då, så fullständigt jag trodde på honom när han sa att jag inte skulle bli sämre. Och nu… när jag ser tillbaka på det här året som gått, som fyllts av nya årsdagar, varenda en ett steg på vägen till något jag fortfarande vägrar acceptera, eller ens uttala högt. Något som inte har en plats i mitt liv, i min framtid. Hela jag, varenda liten cell i mig skriker NEJ, jag vill inte och jag kan inte längre minnas hur ofta jag skrikit, ”inte mer, inte nu, inte än”… Men jag har ju inget att säga till om. Jag kan skrika, gorma, gnälla, gråta och kämpa emot hur mycket jag vill men tåget fortsätter utan att någonsin stanna till ens för en sekund, ända tills den dag då den är framme på sitt mål. Jag vill inte tänka på målet för jag vet att jag inte vill dit.

Varje dag jag vaknar och ser ljuset är en gåva men de här dagarna börjar ta slut anar jag, även om den nya doktorn fortfarande säger samma sak som den första sa för ett år sedan, att det behöver inte bli värre.

Ibland undrar jag om det inte vore lättare om jag visste hur illa det kommer bli, om jag liksom kunde få ett facit och veta att den 28 december 2008 kommer bli den sista dagen jag ser eller något liknande. Eller veta att doktorn har rätt, värre än så här blir det inte… För då skulle jag slippa gå igenom förlust efter förlust… inte för att det finns så många kvar nu i och för sig… Då skulle jag åtminstone slippa oron över "När?" och "Hur snart?" och kanske börja lära mig att leva så här på allvar istället för att ständigt befinna mig "i väntan på".

För ett tag sedan, jag kanske skrivit om det förut, så hörde jag en intervju på TV med en kvinna som led av MS. Hon hade fått sin diagnos för 13 år sedan. När intervjuaren frågade var hon stod idag inför sjukdomen sa hon ”Jag är i förnekelse fortfarande. Man kan inte acceptera en sådan här sak, i alla fall kan inte jag”. Hon och jag går igenom samma sak så tillvida att vi båda hela tiden mer eller mindre långsamt blir sämre och sämre. Så fort vi vant oss vid en ny försämring kommer ännu en...

Att acceptera betyder att godta, godkänna. Man kan aldrig godkänna något som man inte själv har valt så jag förstår henne. Å andra sidan, att säga att man accepterat är något som verkar förväntas av en person i hennes och min situation, på något sätt gör det alla trygga i sin förvissning att man är lycklig ändå, att man är glad och har lärt sig att leva så här. Vilket är en helt annan sak. Jag är övertygad om att det kommer en dag då de bra sakerna överväger, och då sorgen över det jag förlorat är mindre än glädjen över det som livet ändå erbjuder. Jag hoppas att jag en gång kan lära mig att leva och uppskatta livet, och hitta ett sätt att finna en mening i den förlust jag gjort, men acceptera, tacka och ta emot? Nej, det tror jag aldrig kommer att hända.

Jag är ganska säker på att en stor del av mig, ända tills jag dör, kommer att känna ilska, vanmakt, frustration och orättvisa inför det som hänt och det jag förlorat. Även den dag då alla runt omkring mig kan betrakta mig som en välanpassad rehabiliterad person… Därmed inte sagt att jag alltid kommer ge dessa känslor så stort utrymme. I alla fall hoppas jag det, för jag vill inte bli bitter.


Nu har ett år gått sedan den där första dagen. Ett år då fler saker hänt i mitt liv än det händer många på en hel livstid. På måndag ska jag på återbesök igen. Jag vet att jag har blivit sämre, jag hoppas på att det beror på något annat än min vanliga sjukdom för försämringar på grund av den finns det ingen återvändo ifrån. På måndag fyller jag år. Ännu en årsdag.

På något sätt så känns inte året som ligger och väntar särskilt hoppfullt för jag vet att när det gäller detta så har jag inga trevligheter att se fram emot.

Å andra sidan finns det mycket vackert också som inträffat sedan augusti förra året. Saker som jag inte skulle vilja vara utan ens om det innebar att jag slapp allt det andra som hänt.


Det här blir ett till inlägg som jag ber er att inte kommentera. Jag stänger inte av kommentarsfunktionen för det verkar ju inte funka men jag kanske inte svarar på allt.

Slutligen måste jag skriva något riktat till alla er som läser. Jag är inte stark eller modig eller något annat heller. Jag är bara jag och jag gör mitt bästa. Det enda jag ber er om är, tyck inte synd om mig för medlidande är inte vad jag är ute efter, det är det sista jag vill ha, med vare sig det här inlägget eller med något annat jag skriver i bloggen.

Uppdatering
Jag är visst lite senil också, C säger att återbesöket är på fredag. Så glad jag blir... INTE!

Onsagens första

Dagens första inlägg ska man väl börja med att säga god morgon? Så jag gör det.
God morgon!

Jag hoppas att alla får en riktigt bra dag, speciellt Maria som fyller år. Grattis du goa vän!

Sedan måste jag fortsätta med att säga tack till alla som ändå kommenterade gårdagens sista inlägg både här och där. Jag har läst, och C har läst och tack snälla för er omtanke! Det värmer verkligen.

Jag måste tala om också att ingen av er som kommenterar behöver känna att ni sårat mig med era kommentarer. Hade det inträffat hade jag talat om det tror jag. Men jag vet ju att jag är lyckligt lottad, hittills har alla som skrivit till mig gjort det av välvilja så jag syftade inte på någon här med mitt inlägg. Däremot ska jag vara ärlig och erkänna att det händer att jag kan känna att vissa kommentarer… inte stämmer överens med mitt humör och att jag då kan bli ledsen snarare än glad och uppmuntrad, men det är ju inget som någon gör med flit.

Dessutom så måste jag också tala om att jag inte skrev gårdagens inlägg för att jag var deppig… deppigare än vanligt. Det var jag inte, även om augusti och hösten som är på väg gör det lättare för mig att rasa ner på djupaste botten och det nära förestående återbesöket inte direkt bidrar till några glada känslor…

Jag är som sagt glad och tacksam för alla kommentarer igår men jag kommer inte att besvara dem den här gången även om jag tycker att det är hemskt otacksamt, jag hoppas att ni har överseende med det den här gången. Jag orkar helt enkelt inte… inte för att jag är lat utan för att det skulle göra mig mer ledsen än vad jag kan bli just nu.

Men
Idag är en ny dag. Jag önskar er alla en riktigt bra dag!

Med anledning av kommentarer som väcker tankar

De senaste dagarna har jag, och även C, fått kommentarer som fått mig att tänka till lite. Fundera på varför och börja analysera mig själv som jag så gärna gör. Naturligtvis kan jag inte låta bli att skriva ner allt så att det verkligen blir ordentligt sorterat och uppstaplat så jag kan släppa det sedan… om jag nu kan det.

Kommentarerna har i korthet handlat om att jag så ofta ber om ursäkt för att jag mår dåligt, är labil och känner mig gnällig. Och det kanske stämmer… Jag menar, jag känner mig gnällig och labil och jag gillar inte speciellt mina känslor, eller min kropp heller för den delen så det är nog så att jag kanske ber om ursäkt för allt det där och för att jag hela tiden måste älta samma sak om och om igen… till leda.

Innan, i livet före, var jag en helt annan person. I verkligheten försöker jag fortfarande vara den personen och de som känner mig skulle kanske inte känna igen mig till fullo om de läste min blogg. I livet före var jag allt det jag inte kan vara nu, både mentalt och fysiskt. Jag var självständig, självsäker, jag visste vad jag ville ha och hur jag skulle få det. Jag visste vart jag var på väg. Jag behövde ingen och jag behövde absolut inte ta emot hjälp. Eftersom jag skriver detta för mig själv så tänker jag erkänna att jag fick en hel del gratis också för jag visste konsten att utnyttja… min kvinnliga sida.

I livet före hade jag kontroll och kunde kontrollera allt. Det värsta som kunde hända var att jag tvingades låta någon annan ta kommandot och släppa kontrollen.

Idag lever jag med en verklighet som är raka motsatsen. Jag har aldrig tidigare varit i den här situationen, aldrig behövt ta emot hjälp, vara beroende av andra, jag har aldrig känt den ena dörren efter den andre stängas i ansiktet på mig och den ena möjligheten efter den andra försvinna. Jag har aldrig behövt släppa kontrollen. Jag vet inte vad jag får känna, bör känna, vad som är allmänt accepterat. Jag är en ganska logisk person, uppstår ett problem finns det alltid vägar runt. Jag hittar ingen väg runt detta, min logik räcker inte till. Jag kan inte fråga någon hur jag får känna, ska känna. Det finns inget facit, ingen forskning med entydliga resultat. Ingen given mall. Jag vill ha en mall, jag vill veta exakt vad som är normalt och accepterat. Jag vill kunna dra en logisk slutsats.

Kanske ber jag om ursäkt för att jag hela tiden tänker att det finns någon där ute som har ett facit att erbjuda, som kan tala om inte bara krisbearbetningens olika faser utan även exakt den tid varje fas får ta och exakt hur den får kännas. Sedan att jag inte hamnat i den här verkligheten från ena dagen till den andra spelar ingen roll, att det ständigt uppstår nya saker att bearbeta, nya förluster… det kvittar. Jag vill inte erkänna, ens för mig själv, att det kan ta tid att nå fram till en punkt där jag lärt mig att leva så här och inse att det liv jag har är det bästa jag kan ha.

Jag skulle vilja kunna känna så för det är det som förväntas av mig. I alla fall tror jag det och det är möjligt att det inte förväntas av mig på bloggen men i verkligheten så kan jag berätta att det absolut inte finns plats för människor som fortfarande befinner sig på en resa, i verkligheten förväntas man, av de allra flesta, ha nått fram, nått till en punkt där ett handikapp är en fysisk utmaning som man ska ha lärt sig att hantera och där finns inte plats för sårade känslor för då är man bitter. Såvida man inte är sjukskriven förstås för då har man viss acceptans.

Kanske ber jag också om ursäkt för att jag ibland får kommentarer, skriftliga eller muntliga, mer eller mindre klara, som går ut på att jag ska ”rycka upp mig, lära mig att Acceptera och gå vidare”. ”Vara nöjd för det kunde vara värre” eller ”men herregud, vad ojjar du dig om, så illa är det väl inte” eller ”Men snälla du, nu har du ojjat dig över detta i ett halvår eller år och nu räcker det, mer orkar vi faktiskt inte höra från dig, deal with it!” eller faktiskt till och med ”dina känslor är inte normala, skaffa dig en psykolog!”.

Så därför ber jag om ursäkt, eller urskuldar mig med att säga att jag gnäller för då har jag ju liksom redan erkänt från början att det är vad jag gör. Sett mina egna brister så att säga. Föregått kommentarerna.



För er som inte följt min blogg så länge så tänker jag redan här tala om att detta skrev jag för mig själv, för att jag behövde sortera lite. Det är inte så att jag inte uppskattar kommentarer men till det här inlägget tänker jag stänga av kommentarerna så att ingen behöver känna sig tvungen att skriva något, vill ni ändå göra det så kan man alltid maila eller skriva i gästboken (jag vet ju att vissa inte kan respektera detta med avstängda kommentarer ,) ).

Kram till er alla, kända och okända.

Överlevt igen

Jag överlevde och jag uppförde mig. Helt utan att göra bort mig alls… vad jag vet ska jag kanske tillägga.

Jag tog med datorn, och hör och häpna, de hade skaffat en projektor, bara för min skull! Det betyder faktiskt ganska mycket även om det inte var någon stor föredragning jag gjorde. Fast det påminner mig om att jag genast ska skriva till min nya chef och begära att han skaffar mig en egen projektor… eller projektet…

När jag kom dit hade de just fikat och satt och väntade på mig. Det är fortfarande en märklig känsla att komma in i en lokal och veta att det sitter människor där som jag känner, som känner mig men som jag inte ser tillräckligt väl för att avgöra vem som är vem. Det är sådant som gör mig vansinnigt nervös. I bästa fall, med bra belysning (vilket innebär ljust men absolut ingen motljus) så brukar jag åtminstone kunna gissa grovt utifrån kläder, färger och former men i det här rummet är det alltid motljus eller om det är fördraget som idag, inte tillräckligt ljust, inte ens när taklamporna är tända vilket är märkligt egentligen... Det kändes minst sagt konstigt att gå in och veta att C var där men inte vart han var till exempel, inte förrän han sa något vilket han givetvis gjorde ganska snabbt… fast då blev jag nervös för det, för att jag visste att han var där… eller ja, det visste jag ju redan när jag gick dit, men då var det mer påtagligt liksom.

Sedan har jag alltid den där känslan av att folk iakttar oss på ett speciellt sätt när vi är på möten tillsammans eller på jobbet över huvud taget. Som om de… liksom spionerar, undrar hur vi har det egentligen, hur synd det är om C osv…

Jag har bara varit i en liknande situation en enda gång sedan vi blev ihop och i livet efter, den där gången när jag höll det där hemska föredraget, men då var han ju mest där för att hålla mig sällskap, inte i egenskap av ”åhörare”. Bara det är ju pinsamt, eller nervöst, att hålla ett officiellt föredrag inför den man lever ihop med. Känns väldigt märkligt. Väldigt pirrigt.

Men när all teknik väl funkade så flöt det hela på bra. Jag berättade hur långt vi kommit och vad som var på gång närmast, vad som funkat, inte funkat osv. De ställde en himla massa frågor efteråt, även C, och jag kunde svara på nästan alla. Datorn funkade, Nisse funkade. På det hela taget gick det som sagt bra. Även om jag efteråt var helt skakis. Är det fortfarande ska jag väl säga.

Jag har nog inte träffat de här cheferna sedan innan… i livet före kanske. Om ens då, i alla fall inte alla samlade på det här viset. En och en ja men inte i klump och jag vet inte ens om jag någonsin varit den som hållit i ett föredrag inför dem, men det har jag nog fast jag förträngt det. Jag tycker alltid det är mer skrämmande med folk i klump än var och en för sig. I början av mötet kändes det jättekonstigt. Jag inbillar ju mig alltid en massa saker om vad de som ser mig känner och tycker om mig. Jag måste erkänna att jag fortfarande, alltid och i synnerhet i lägen som detta, skäms för att jag inte ser dem, skäms för varje liten sak jag behöver hjälp med och skäms framför allt för varje synligt tecken på min synskada… sedan att jag idag bara behövde hjälp med sådant som vem som helst hade kunnat behöva hjälp med, som att koppla ihop datorn med projektorn, det spelar ingen som helst roll.

Samtidigt är det kul att de visade så stort intresse, frågade så mycket och att de vid slutet av mötet nästan kändes normala… hur ska jag förklara? I början var det min syn, jag och därefter min ”komepetens”. I den ordningen och med fördelning 90% 7% och 3%, i den ordningen… efteråt, när jag hade pratat klart och de började ställa frågorna så var det tvärt om, helt och hållet. Men… det är naturligtvis bara min känsla av det hela och kan vara ren inbillning. Jag var ju trots allt där en begränsad tid.

Nu är jag däremot ganska slak… som om energin runnit ur mig på något sätt. Kanske jag slutar lite tidigare idag.

Vilken morgon!

Phu vilken morgon jag har haft!
Allt som kan gå snett har gått snett.

Jag försov mig inte, men det är nog också det enda som funkat. Datorn blev knäpp och Nisse gick i strejk!!! Fatta min ångest. Jag kunde inte gå min morgonrunda bland bloggvännerna, kom bara halvvägs!

C vägrade gå upp, kan det bero på att jag hållit honom vaken med min panikattack? Okej, jag överdriver lite men tanken på att jag ska på återbesök redan i nästa vecka är aningens skrämmande och minst sagt ovälkommen. Men å andra sidan har jag ju själv bett om det så jag ska skylla mig själv. Dessutom vet jag ju vad som kommer hända i princip… tror jag. Jag borde alltså vara lugn. Är jag det? Nej, nej, nej!

Nu tappade jag visst tråden, jag skulle ju berätta om den knäppa morgonen jag haft.

Den blev ju liksom inte bättre av att jag var på dåligt humör för att Nisse hade gått i strejk, tvärt om. Jag är inte som kvinnor i allmänhet med utmärkt simultanförmåga, tvärt om jag klarar visst inte att göra två saker samtidigt, vara sur och hälla upp kaffe till exempel. Funkar inte alls. Inte heller är jag bra på att leta efter bortsprungna kläder när jag är på det humöret, toppen jag skulle ha till byxorna fanns ingenstans. Behöver jag säga att den bara gömt sig för mig och inte C? Man kan ju förstås undra varför jag över huvudtaget behövde leta efter den på morgonen och inte hade ordnat det redan igår kväll...

Eftersom jag ändå var på dåligt humör (eller för att datorn strulade hemma) bestämde jag mig för att åka med C till jobbet. Väl här så var det lika bra att börja jobba och starta med e-posten medan det fortfarande var lite lugnt. Det skulle jag inte gjort för på mindre än tre minuter var jag hyperstressad. Min nya chef har beordrat (han tror att han är kvar i försvaret, han ber aldrig, bara ger order) mig att infinna mig på högkvarteret (så kallar vi hans kontor fast det vet inte han) kl tio prick! Då ska jag ge en "kortfattad" redovisning av projektet så här långt för honom och de andra i ledningsgruppen! Kommunens ledningsgrupp alltså... De är inte så många i ledningsgruppen men de är inte heller mina favoritpersonligheter, om man bortser från en person förstås... vars namn börjar på C ,)

Nu är jag inte orolig för att sammanfatta projektet för jag har som vana att alltid ha en presentation klar över hur långt vi kommit, det är ganska bra när nya personer ska bli inblandade, plus att jag är beroende av att allt är överorganiserat så att jag kan göra saker spontant om det skulle behövas.

Däremot är inte kommundirektörens kontor det bästa av ställen att sitta på för mig, varken ljusmässigt eller utrustningsmässigt, speciellt inte när de andra är där med, och det gillar jag inte för det är nervöst nog ändå… Men men, han beordrar mig en timme innan jag ska vara där, då kan han inte förvänta sig något som är helt proffsigt! Och jag kommer faktiskt tala om det för de andra att det var så kort varsel...

Med andra ord, måste jag rusa nu!

Jag hoppas att mina kära bloggvänner och de jag inte känner haft en bättre start på dagen?

Äh… nu gnällde jag igen! Förlåt!

Here we go again

C öppnade kuvertet. Läste och sa; "Vad bra!"
Dum som jag är trodde jag att något bra hade hänt... ingefär i tre sekunder.
Tillräckligt länge för att begå misstaget att fråga vad som var bra.
"De har flyttat fram din tid."
Shit, shit, shit...

Shitttttt....

...näää...
Nu har jag fått ett av de där hemska kuverten med sjukhuslogo på...
Vågar jag öppna?
Kanske bara öppna och titta...
...kan ju ändå inte läsa.

Möjliga och omöjliga jämförelser

Jaha...
Så är jag är igen, i samma tankar som ett antal gånger förr. Ibland undrar jag om hjärnan fastnat i samma hjulspår eftersom jag har ett sådant behov av att ständigt återvända till vissa saker. Ibland, som nu beror det på att jag läser något eller hör någon säga något och genast är tankarna igång.

Jag möts förhållandevis ofta av kommentarer, mer eller mindre sagda i klarspråk, som går ut på att; "ja, jo, jag har ett litet handikapp eller sjukdom men det kan jag inte ens nämna inför dig för du har det så mycket värre".

Man kan aldrig jämföra handikapp eller sjukdomar (jag vet, det heter funktionshinder), jag försöker säga det om jag har möjlighet, jag försöker förklara att man har rätt att känna sig ledsen över hur lite eller hur stort som helst för det är bara ens egen sorg/smärta/förlust man faktiskt kan känna. Man kan inte jämföra med andra.

Att jämföra med andra för att känna sig mindre ledsen över sin egen begränsning eller frustration kanske funkar i den mån att man får lite distans till sig själv och kan tala om för sig själv att det kunde vara värre, men det gör inte begränsningen eller känslan mindre. Eller lättare.

Det är vad jag brukar säga och tänka.

Men nu har jag som sagt funderat mer på det hela. På VARFÖR jag egentligen tycker så. Varför jag är säker på att det är så. Jag brukar ju tycka om att analysera saker och företeelser, och det är det jag gjort.

Jag tror att när man drabbas av något svårt, som en sjukdom eller ett handikapp som innebär att man måste lära sig att leva på annat sätt än man gjort förut så finns det två delar i det hela.

Det ena är det rent praktiska.
Jag måste lära mig att klara av vardagens alla praktiska delar som blir mer och mer komplicerade. Jag måste hitta på knep och lära mig nya sätt och jag måste ibland till och med kanske erkänna att vissa saker kan jag inte hitta knep för utan behöver hjälp med.

I allt det praktiska kan man nog säkert jämföra sig med andra. Det är till och med ganska lätt. Det är krångligare för mig att klara saker som att sortera tvätt, hitta saker, läsa, skriva mm än för många andra. Så är det bara. Andra saker är lättare för mig än för andra med andra sjukdomar eller till och med samma sjukdom.

Den andra delen är det känslomässiga.
Det är det som gör varje jämförelse mellan olika sjukdomar, handikapp och andra irritationsmoment i tillvaron fullständigt bortkastade, för vi är ju alla individer och alla upplevelser är tolkade utifrån egna erfarenheter, drömmar, önskningar, hopp och känslor. Det är bara vi själva som kan säga vad vi känner.

I det avseendet kan jag inte ens jämföra mig med någon som har exakt samma sjukdom, exakt samma synskada för vi har inte samma tidigare erfarenheter och känslor.

Jag inbillar mig att någonstans blir det känslomässiga svårare att hantera ju mer känslor man har för det man förlorat. Jag kan bara ta mig själv som exempel. I många år åkte mina föräldrar världen runt för att de var som besatta av att se allt som är vackert, både i naturen och det människan skapat. Jag blev alltid tillfrågad om jag ville följa med men tackade alltid nej för för mig hade det vackra inte någon större betydelse, jag var upptagen av helt andra, mer ytliga saker. Det var inte förrän jag började fotografera som jag började se världen på ett helt annat sätt. Jag tror att om jag hamnat i samma situation jag är nu då, innan jag började inse hur mycket skönhet det finns i världen, så hade nog kanske min sorg och känsla av förlust inte varit så stor... bortsett från skapandet förstås...

Missuppfatta mig inte, jag vill inte förringa någon annans förlust eller sjukdom/handikapp, jag menar bara att kanske finns det en orsak till att vi upplever våra förluster så olika. Att det är jäkligt opraktiskt att ha ett handikapp/sjukdom är en sak, vad man känner för det är en helt annan... Och där med så måste jag också dra slutsatsen att alla kanske inte förstår varför jag är så vansinnigt upprörd över det jag håller på att förlora för det kanske inte är så betydelsefullt känslomässigt för alla som för mig.

Ähum... jag kanske kommer att få ta tillbaka en del av detta när jag läser eventuella kommentarer...

Klagolista del två

Visst ja, jag glömde en sak på min klagolista.

Dagens fikasamtal:

"Ja nu är alla tillbaka på jobbet"
"Ja och skolorna börjar"
"Det är lite höst, kvällarna är mörkare."

Det var inte jag som sa det sista. Men... tack för den... Yippie.

Dagens outfit... typ

Idag ska jag klaga (ha ha, nämn något nytt säger den vane läsaren här)

Jag har en hel, lång lista... (funderar starkt på att döpa om min blogg till "Klagomuren")

Hur som... För det första så är det dimmigt och fuktigt här och mitt hår ser inte klokt ut efter 20 minuter ute i fukten. "Har du permanentat dig?" var det någon som frågade. Hrmf... skulle jag? Är inte det ute sedan typ 1987?!?!? Okej, jag erkänner att det säker finns jätteläckra frisyrer som är superinne som kräver permanent men det är absolut ingen sådan frisyr jag har!

För det andra trampade jag i en vattenpöl på vägen hit. Igen! Och inte nog med det, jag kunde ha svurit på att jag såg gula löv på ett par av buskarna jag gick förbi. Vem var det som sa att det är sommar fortfarande???

För det tredje, varför är alla snygga skor och sandaler fullständigt omöjliga att gå i? Idag har jag ett par jätteläckra sandaler, som jag köpte i Spanien och som passar perfekt till kjolen jag har på mig (tror jag). De är sådana där som bara är några remmar liksom, varav ena går runt hälen men envisas med att kana ner efter cirka fem steg! Det är helt omöjligt att gå så! Men de ÄR jäkligt snygga... faktiskt.

Jag kom just på att det är en himla tur att min högt hatade vän har en färg som passar till allt... undrar om det var uträknat så från början? Fast jag har aldrig förstått varför den måste vara vit, svart är mycket snyggare... Och förresten... undrar om det ger någon slags extra stilpoäng om man matchar den med övriga accessoarer? Typ, vita skor och vit handväska... Kanske sådana där stora örhängen i plast som var inne på 80-talet också... och vita handskar... Uj... nu mår jag nästan illa... Maria, jag hoppas att du inte blir snurrig när du läser detta.

Så över dagens stooora och viktiga fråga...
Ska skor vara snygga, praktiska, bekväma eller räcker det med att de matchar kläderna? OBS, detta är ingen flervalsfråga.

Rapport från söndagsmiddagen

Det blev inte så tokigt ändå. Tror jag.

Jag menar, det var den typen av människor som jag inte vet om de egentligen är snälla och gulliga men dumma och klantiga eller bara rent dumma och elaka. Men… eftersom jag var förberedd så blev jag inte förvånad. Eller ens ledsen.

De uppförde sig ungefär som om… jag vet inte hur jag ska förklara för jag kan inte ge exempel men… liksom… översnälla, överhänsynsfulla. Sådär så att det blir lite nedsättande, intelligensfrånskrivande (det ordet finns inte, jag vet men du förstår vad jag menar?). Men ändå helt korrekta i varje ord och handling… utom förstås de ord som inte var menade för mina eller C:s öron men som jag givetvis ändå hörde.

Barnen klagade högljutt hela vägen dit men när vi kom dit och de såg den stora studsmattan i trädgården så var de inte ett dugg ledsna. Där tillbringade de hela eftermiddagen. Det var inte utan att det var nära att jag reste mig upp och gick ut och studsade med dem bara för att visa att jag inte är helt oförmögen till allt vad självständighet heter. Fast sedan tänkte jag på det där korkade knäet jag har så jag stannade.

Det blev min nya klänning, håret strikt uppsatt, sminkad mer än jag brukar. C tyckte jag var snygg i alla fall, och barnen med. Kul.

Vi stannade inte länge och efteråt enades vi om att nu kommer vi inte att bjuda igen nästa år för riktigt så roligt var det inte.

Söndagsmiddag

Jag har ett problem
Ha ha, säger väl den som känner mig, hon har ju alltid problem… Men se, detta är inte av den sorten… eller… jo … delvis, men inte bara.

Så här är det.
Min älskade man har en kusin som han inte är så god vän med men en gång om året ungefär så är det traditionsenlig middag, antingen här eller hos kusinen. Imorgon är det dags för den traditionen, vi är bjudna på middag.

Hör du hur jag pustar?

Jo, men det är ju precis som vanligt, första gången jag ska träffa någon och allt det där… bla, blabla… Dessutom har jag hört från flera säkra källor att det finns en anledning till att kontakterna mellan kusinerna är så glesa. Med andra ord… räkna med tråkigheter och raka motsatsen till vännerna från förra helgen.

Men hur det än är så är jag ändå i viss mån förberedd och har liksom resignerat inför tanken att de här situationerna då jag träffar människor för första gången, träffar människor som har en annan syn på mig än vad jag skulle önska, ändå förekommer och jag har inget annat att välja på än att bita ihop och försöka överleva utan att ta åt mig för mycket. Nu är det ju lättare tänkt än gjort när man är så labil som jag… Tänk dig värsta pms och fördubbla det med miljoner cirka så har ni min sinnesstämning… Fast trogna läsare vet ju det där förstås. De hyser stort medlidande med stackars C skulle jag tro.

Hur som helst, problemet är alltså inte att jag helst skulle vilja stanna hemma, utan att jag inte vet vad jag ska ha på mig!

Alltså… en lätt sommarklänning? Kanske för lite. Kjol och blus? Kanske för kontorigt? Den nyaste klänningen? Kanske för grilligt? Ja… du fattar vilken vånda?

Hjääälp…

Och håret sen. Och sminkning… och… skoooor!

Jag inser ju att jag är helknäpp, jag håller på som om jag skulle ut på värsta festen men är det inte lite så för alla? Ju mer osäker man känner sig desto viktigare är det att kläderna, skor, hår och smink är perfekta för ändamålet?

Ella knasboll resonerar

Jag får erkänna att det känns lite tomt utan novellen, jag liksom saknar… ”skapandet”.

Det är inte första gången jag skriver, men första gången på det här viset, som en novell, som inte handlar om hjärta och smärta i kiosklitteraturanda. Det är märkligt det där att man nästan lär känna sina karaktärer, känna för dem… ibland när jag skrivit så har de plötsligt sagt saker jag inte ens planerat att de skulle säga… Fast som sagt, kvalitén på de alstren är ju inte direkt höga… Inte för att jag egentligen tror att novellen är det.

Asch… nu måste jag hitta ett nytt projekt för annars kommer jag skriva tusen ointressanta inlägg om dagen i bloggen.

Tänk om jag skulle ta och måla något? Börja med Scrapbooking?

…Skojja´ bara… fast därmed inte sagt att jag inte skulle kunna sälja min själv för att kunna göra det…

Ibland har jag riktigt knasiga knäppa dagdrömmar… eller tankar kanske. Ibland önskar jag att livet vore mer som litteraturen… att man skulle kunna göra de där omöjliga bytena. Du vet, sälja sin själ till exempel. Är det i Mefisto som han gör det? Eller blandar jag ihop det?

Min själ behöver jag, den vilja jag inte sälja, men jag skulle utan tvekan byta några andra kroppsdelar mot min syn. Sedan om jag skulle vara mer nöjd och tillfreds efter bytet, det vet jag inte… det vet man ju inte förrän man provat båda delarna… Och det kanske är lite av människans natur, att alltid vilja ha lite mer än vad man har, att alltid vilja ha något annat än det man har...

Tänk om livet ändå vore sådär knasigt… om det vore så att någon gick omkring och pekade på folk och sa; ”Du måste bli handikappad, du kan välja mellan att bli döv, blind eller förlamad. Vilket väljer du?”

”Nja, får jag prova en månad med varje innan?”

”Okej, kör för det…”

Hm…

Fast det är väl tur att vi inte får välja… för vem skulle vilja gå omkring och ställa frågan? Peka på människor? Vem skulle vilja välja?

Och nu är ju Ingmar Bergman död... Annars hade det kanske varit en bra uppföljare till den där filmen med liemannen (så obildad som jag är så vet jag inte ens vad den heter).