En helt vanlig dag på IKEA

Vi har länge planerat att ta en sväng till IKEA och inhandla en byrå, ett nytt och större skrivbord till mig och en ny kontorsstol till C. Som de tokiga, solskygga personer vi är valde vi just denna lördag av alla att göra detta på. Vi hade en baktanke, att det kanske skulle vara mindre folk idag eftersom alla givetvis sitter ute och lapar sol. Hur fel hade vi? På en skala? 110.

Men jag ska inte skriva så mycket om IKEA som sådant idag. Däremot ska jag återigen skriva om samma sak som jag så ofta gör men funderingarna tycks aldrig ta slut och idag var en bra påminnelse. Igen. Så om du är trött på mitt ältande så är det bara att scrolla vidare…

Jag är för alltid och evigt en optimist. Eller önsketänkare. Jag inbillar mig, ibland så bra att jag tror mig själv, att om jag inte tar fram mitt stora plakat som skyltar att jag ser dåligt så är det ingen som märker det. Eller rättare sagt, så länge ingen vet så är det inte så illa. Då ser jag bara lite dåligt. Tar jag fram skylten, dvs den vita käppen, så ser jag inte längre lite dåligt, då är jag redan blind. Jag blir uttittad och pekad på. Jag blir den blinda, inte den blonda eller den smala eller hon i brun kappa. Jag blir inte Ella, en i mängden utan en som avviker. Jag vill inte avvika. Jag vill inte skylta med mina brister. Jag vill inte att folk genast ska se och förstå.
Jag vill helt enkelt vara en helt vanlig medelsvensson. Som alla andra.

Så jag stoppar ner käppen i väskan, den går inte ner helt, den sticker upp lite men det syns inte för jag döljer den under armen. Jag tänker att jag kan hålla C i handen ifall jag skulle behöva, men jag behöver inte, jag klarar mig. Och det gör jag ofta, men inte när det är mängder med människor, små barn, lösa föremål, rulltrappor, motljus, skumt ljus mm, mm. Allt det där som är utmärkande för IKEA. Så jag tar C:s armbåge. Han säger inget, bara ruskar på huvudet. Det där är en ny taktik han har, att inte säga något. Förmodligen för att jag beklagade mig över hans tjat en gång för ofta. Jag vet inte vilket som är värst, när han tjatar eller när han bara håller tyst och låter mig hållas. Vi går in på IKEA och jag lyckas bara med nöd och näppe att inte landa på alla fyra i rulltrappan, trots att jag håller krampaktigt i C. Nåja, i ärlighetens namn har rulltrappor aldrig roat mig, vi har bara en rulltrappa här i Byhålan och den levererades hit när H&M öppnade för 6 år sedan, så vanan sitter liksom inte i ryggmärgen även om jag nu förmodligen låter som jag kommer från världens ände. Inte ens helt vanliga trappor roar mig numera om jag ska vara ärlig. Vi kommer upp i alla fall, och börjar gå runt. Jag går så nära C som möjligt för att inte riskera att slå omkull en liten varelse eller snubbla över något annat men det tar bara ungefär noll sekunder för mig att bli nästan helt hysterisk över alla människor, trängsel och annat smått och gott. Jag gör som vanligt, nu börjar jag till och med märka när jag gör det – spänner mig. Alla muskler är liksom i försvarsställning, redo för att springa därifrån. C märker det naturligtvis men han låtsas fortfarande som inget.

Det är inte det att jag faktiskt krockar med någon eller snubblar över något, det ser ju C till att jag inte gör. Det är det där med att vara på helspänn hela tiden, att ständigt söka av omgivningen, att det hela tiden dyker upp saker och personer på platser där jag just för en sekund sedan inte sett något. Det är det som gör att det blir så oerhört jobbigt. Naturligtvis händer det ju betydligt mer frekvent på en fullpackad IKEA än ute på en skogspromenad. Dessutom är sakerna och personerna inte alltid tillräckligt tydliga för att jag genast ska veta om der är just saker eller personer. Det är en fördel att veta sådant, för sakerna flyttar sig inte i lika stor utsträckning som människorna gör.

Slutligen, när jag spänt mig alldeles tillräckligt så gör jag det jag inte vill. Tar fram den förbannade käppen… och märkligt nog kan jag slappna av lite. Och ändå inte för nu känner jag mig inte bara stressad av alla människor utan obehaglig och obekväm… som om jag tagit på mig fel kläder. Uttittad.

Det sitter givetvis i mitt eget huvud. Folk tittar förmodligen inte mer på mig nu än de gjorde förut. Men känslan sitter där. Obehaget finns kvar och blir ännu större när vi ställer oss och ska välja mellan två byråer som vi redan från början funderat på. ”Den vita eller den betsade?” frågar C och jag säger ”Den vita ser bättre ut i verkligheten än på bild tycker jag”. När jag sagt det får jag hålla tillbaka en impuls att se mig omkring ifall någon hört vårt samtal för vad säger de då om mig? Att jag låtsas något jag inte är. Vad ska jag med en vit käpp till. Jag känner mig som en bedragare. Igen.

Min syn är helt klart inte konsekvent. Ibland ser jag vissa saker medan andra går mig totalt förbi. Ibland är det lättare att se byrån på bild, helst i datorn, men i verkligheten blir det svårare, samtidigt som jag ser detaljerna bättre i verkligheten. Dessutom kan jag känna på materialet… jag kan inte ens för mig själv med ord beskriva skillnaderna och nyanserna så hur ska andra förstå?

Och vad ska jag egentligen använda käppen till?
I början kändes den bara som en reklampelare för något jag inte vill skylta med. Mer till för andra än för mig själv. Inte ett hjälpmedel.

De sista veckorna har jag mer och mer ofta faktiskt använt den som den är tänkt att användas. Eller i alla fall har jag haft känslan av att jag gjort det och det kanske bara ligger i mitt huvud det med, men fortfarande; Varför måste jag signalera mina brister? Den som har dåliga tänder behöver inte ha en skylt på sig… Å andra sidan är jag inte så naiv eller dum att jag inte inser att det har sina fördelar att folk vet att jag inte ser. Jag behöver inte hålla lika stor uppsikt över vad andra gör och kan koncentrera mig på det jag gör. Men det är lätt att tänka logiskt. Det är betydligt svårare att känna logiskt. För mig är käppen en… symbol för allt jag tar avstånd ifrån, allt jag hatar, allt jag inte vill vara. Den placerar in mig i ett fack som jag inte kan känna att jag hör hemma i.

En dag… snart hoppas jag, så ska det hela kännas annorlunda, kanske helt naturligt, men just idag gör det inte det.

Vi handlar färdigt ganska snabbt, vi går inte och tittar på allt så som jag hade gjort för ett halvår sedan, istället skyndar vi oss för även om vi inte säger något så vet vi båda hur en sådan här utflykt påverkar mig. Ytterligare en sak jag hatar, allt detta daltande och hänsynstagande till min bristande ork. Tänk den som finge vara normal en halv dag ändå… Och återigen ställer sig samma fråga i mitt huvud; hur länge ska detta pågå? Hur länge ska han orka med? Och snälla, bry dig inte om att kommentera den frågan. Det hjälper inte.

Vem är du?

Jag är världens mest nyfikna människa. Det vet ju du som läst min blogg ett tag. Kanske bottnar det i mitt kontrollbehov, kanske är det bara en ohämmad ovana. Nyfiken är jag i alla fall och Blogger, kan jag tala om, är inget bra bloggredskap för den nyfikne.

Jag gillar blogger faktiskt, det är lätt att använda och dessutom ger det en massa möjligheter till annat, så som tex statistik. Vilket är anledningen till detta inlägg, för plötsligt har jag jätteavancerad statistik som visar att det är fler som läser min blogg än de som skriver kommentarer. Nå ja, jag kanske misstänkt det men… Hur som helst.

Så vem/vilka är ni andra?

Jag menar inte att du ska sätta igång och kommentera högt och lågt, jag har full förståelse för att du inte vill kommentera men kan man tänka sig ett undantag idag? Kanske bara skriva hej och vem du är?

Det är lätt, jag lovar!
Så här ungefär kan det gå till:

1. klicka nederst på: 0 har lämnat en kommenter, gör det du också.
2. Skriv tex ”hej hopp” i den stora rutan.
3. välj om du är bloggeranvändare, annan eller anonym
4. fyll i dina uppgifter i de två tomma fälten och tryck på skicka och VOILA!

Vet du vad som händer sedan?
Jo en styck nyfiken Ella blev lite mindre nyfiken! Och lite glad också.

Ha en riktigt skön dag, varesig du kommenterar eller inte!

Dagens oseriösa lunch

Alltså… den mannen är en gåta för mig (KD:n). Just som jag börjar undra om han inte är ganska normal ändå så dyker han upp och bjuder in sig själv till vår arbetslunch bara för att leka 20 frågor… eller snarare korsförhör. Jag lovar, hela lunchen, oavbrutet, satt han och frågade ut mig om allt! Eller rättare sagt om allt som hänt sedan sist vi åt lunch tillsammans. Han ställde så närgångna frågor som ingen någonsin gjort. Snacka om elefant, nej bulldozer, i porslinsbutiken. C gjorde tappra försök att rädda mig… oss men det gick inte. Han bara fortsatte. Jag är helt matt. Uttröttad. Skakis. Precis vad jag behövde efter igår - not!

Fast… ska jag vara helt ärligt så gick detta nästan bra i jämförelse med igår. Alltså känslomässigt. Det var inte så svårt att svara på hans frågor. På något sätt var det nästan lättare än andra gånger just för att han frågade och ställde följdfrågor som andra inte gör. Märkligt…

Uhu… nu måste denna oseriösa bloggare lägga sig och vila en lång stund, jag är nästan lika slut som igår...

Varför jag är oseriös? Jo... Jag läste nämligen ett inlägg här som menar att man är seriös om man bloggar om tidningsrubriker men inte om man bloggar om annat. Jag är inte helt säker på att jag håller med men visst är jag lite oseriös, jag har ju inget vidare samhällsengagemang i min blogg… Engagerar mig nog mest i mitt eget lilla samhälle. Nå ja, det är det så många som är bättre än jag på, att engagera sig i världen alltså.

Observera – jag har full förståelse för att jag är oseriös, och skriver detta med ett leende. Jag gillar nämligen den där bloggen.

Igår

...efter det att jag kom hem, sov jag en lång stund. Sedan låg jag kvar i sängen och funderade.
Tyckte synd om mig själv.

Dels tyckte jag inte att jag hade gjort en bra presentation. Dels var det som sagt en massa känslor och tankar som rördes upp igen.
Jämförelser gjordes, ord blev sagda.
Tar det aldrig slut? Går det aldrig över?

C ringde några gånger men jag ljög. Jag sa att jag var trött och ville sova, ville inte prata med honom, ville inte höra vad han hade att säga om morgonen. Ville inte riskera att han skulle säga saker för att vara snäll… Att det gick bra när det inte gjorde det… trots att jag egentligen kände att själva presentationen av projektet gick bra. Jag var så trött att inget kändes bra på hela dagen och den goda maten han lagade och favoritglassen kändes bara som plåster på såren. Tröst till förloraren.

Hela förmiddagen gick oavbrutet i repris i huvudet på mig. Ena sekunden kunde jag tycka att jag gjorde det bra och i nästa sekund ville jag bara gråta över hur dåligt det hade gått… hur jag hade gjort bort mig totalt. Det hjälpte lite att skriva ner allt… det blev liksom en stoppknapp för alla repriser.

Men det var igår, idag känns det bättre.
Inte bra men bättre.
Jag tror jag ser mer objektivt på det hela och jag tror inte jag gjorde bort mig egntligen.

Det var kul att göra presentationen, men som sagt, inledningen var jobbig. Den vill jag inte göra om… Även om jag vet att jag säkert kommer bli tvungen, i diverse olika sammanhang ett tag framöver. Det känns bara som jag inte vill det ska vara ”ett tag framöver” riktigt än. Jag är inte redo. Om jag någonsin hinner bli det innan det blir nya bud, fler förändringar… försämringar. Nya saker att lära sig… vänja sig... acceptera...

Idag har jag skolkat från jobbet. Jag har fortfarande ont i huvudet men nu ska jag strax iväg på den obligatoriska fredagslunchen. Idag ska KD:n vara med. Jag fastar redan för hans uttalanden och frågor. Fast ska jag vara helt ärlig har han vuxit lite i mina ögon den senaste tiden. Vi får väl se vad som händer nu på lunchen för han bjöd, som vanligt, in sig själv så jag gissar att han har ett ärende också.

Idag

Så var det gjort. Och jag överlevde. Med nöd och näppe kan man väl påstå.

Jag tror aldrig jag varit så här nervös i mitt liv tidigare, inte ens alldeles i början när jag skulle berätta för mina egna arbetskamrater. Jag mådde så illa att jag nästan spydde, helt seriöst alltså. Fy farao, jag vill aldrig behöva stå inför en publik igen och säga det jag sa i början… resten gick faktiskt riktigt bra. Men början… Näää.

Jag sov så klart nästan inget i natt, jag vaknade redan kl 6 och gick upp och gjorde mig i ordning. När jag var färdigklädd och sminkad var det nästan en timme kvar tills vi skulle åka och det var då först C vaknade, yrvaken och lika trött som jag borde ha varit för jag hade givetvis hållit honom vaken inatt med.

Han konstaterar att jag tagit på mig toppen ut och in. Enligt min mamma betyder sådant tur men vid det laget ser jag bara spöken och tänker genast att det var ett dåligt tecken.

Medan han går in i duschen sätter jag på kaffe, inte för att jag ska dricka för då lär jag spy. Häller upp och häller givetvis hälften på toppen. Givetvis får jag byta allt för några fler matchande toppar till den kjolen syns inte till i garderoben just idag. När C kommer ut konstaterar han buttert: ”kjolen var sexigare”. Ja ha ja. ”Men jag går inte dit för att vara sexig”.

Klockan sniglar sig fram medan fjärilarna i magen förökar sig i rekordtakt. C är tyst, som alltid på morgnarna och det hjälper inte direkt kan jag berätta. Han bläddrar i tidningen och mumlar om någon artikel om hemligheter som jag borde läsa. Jag har inte läst en dagstidning på länge, jag gillar inte känslan av trycksvärta på näsan.

Slutligen är det dags att åka. Jag tar på mig kappa, obekväma men snygga skor, handväska med käppen i, datorn i andra handen – som C tar ifrån mig med en suck. Innan vi går ut ställer jag mig framför hallspegeln för att mötas av en suddig figur som kan se bra ut. Eller så kan hon se helt fel ut. Jag vet inte. C tittar på mig, säger; ”Du ser bra ut. Proffsig. Lika proffsig som du är.” Min blick säger mer än tusen ord tror jag, för han kommer fram, kramar mig och säger; ”Sluta oroa dig.”

Sedan åker vi. 20 minuter som är de mest nervösa i mitt liv. Vi parkerar, kliver ur, går in hänger av oss. C tar min kappa, inte för att jag inte kan hänga upp den själv utan för att han faktiskt hör till de få männen idag som fortfarande tror på artighet. När han hänger upp den på galgen konstaterar han att prislappen sitter kvar. Naturligtvis.

Vi möts av kvinnan som ansvarar för dagens konferens, jag känner henne ganska väl och har pratat med henne och förvarnat henne. Hon var snäll och flyttade mitt föredrag från sista tiden till första. Tillsammans går vi in i lokalen för att göra inordning allt innan de andra börjar droppa in. Tillsammans konstaterar vi att det är någon som snott kablarna som ska finnas där för att koppla ihop datorn med projektorn. Jag riktigt känner hur nervös hon blir, de var ju där igår. Jag riktigt känner att nä… nu är detta sista droppen, jag borde aldrig gått ur sängen idag. Men jag säger inget. Jag biter ihop och spänner mig lite till. C och jag sätter oss utanför och tar en kopp kaffe och smörgås. Han äter. Jag sitter och funderar på vad jag ska göra med den vita käppen medan vi sitter där. Och sedan när jag står framför publiken. Min mage har vid det laget vänt sig helt och fullständigt ut och in, bara tanken på kaffe ger mig kväljningar. Slutligen bestämmer jag mig för att stoppa ned den i handväskan. C skakar på huvudet åt mig men säger inte ett ord om det.

Tiden går och snart är vi omgivna av bekanta och pratet blir mer och mer högljutt. Fikalokalen fylls av deltagarna och jag hör sorlet runt omkring. Själv är jag alldeles för nervös för att delta i något samtal.

Klockan fem i nio, fem minuter innan showen ska dra igång kommer S tillbaka, hon som är ansvarig för kalaset, och meddelar att kablarna är upphittade. Det är nu det roliga börjar för mig.

På något märkligt sätt har jag hamnat innerst vid bordet. Från början hade jag suttit närmast ingången till föreläsningssalen men nu, plötsligt, sitter jag längst bort och måste runda hela vårt bord för att gå in. Efter en snabb uträkning och överslag av trängsel, saker på golvet, belysning, människor som rör sig mm förstår till och med jag att det är dags att ta fram min pinsamme vän ur väskan. Vilket jag gör. Och biter ihop. Och går. Bakom mig tystnar sorlet, vid bordet där jag suttit är det helt tyst och innan jag går in i föreläsningssalen hinner jag uppfatta den första frågan: ”Herregud, vad har hänt med Ella?”. C följer mig in och håller mig sällskap medan jag startar datorn. Folk börjar komma in och sätta sig medan jag håller på och det känns vansinnigt pinsamt för jag vet att de inte bara tittar extra mycket på mig utan att de nu dessutom ser samma sak som jag på skärmen för projektorn är i gång. Jag vet inte varför det är tusen gånger skämmigare, pinsammare obehagligare och allt det där plus lite till att människor får bevis för hur dåligt jag ser än att de vet att jag ser dåligt.

Naturligtvis känns det som om det tar en evighet innan allt är igång och jag kan koppla bort Nisse och hans vänner. Naturligtvis är jag röd från topp till tå. Naturligtvis önskar jag att ett hål i marken skulle uppsluka mig genast för jag lovar, i den stunden skulle det inte vara pinsammare att upptäcka att man glömt ta på sig kläderna till skolan än att stå där jag står. Iakttagen av femtio nyfikna människor.

Till slut är allt igång, jag och C kan äntligen sätta oss men lugnet varar inte länge för snart har S presenterat mig och det är dags att börja. I bilen på vägen dit hade jag tränat på C och han hade påpekat att de flesta faktiskt vet att jag varit borta en hel del från jobbet. Ett bra påpekande för det tar jag också med i inledningen även om jag efteråt inte kommer ihåg så mycket av vad jag säger.

Min inledning blir inte bra. Jag är för nervös, rösten låter konstig, jag är rädd för att komma av mig, mina uppehåll blir för långa, mina händer pillar på något, jag rodnar ännu mer… men till slut är det sagt och jag kan slappna av. Resten av föredraget går nästan lika bra som det brukar. Jag får en hel del frågor och efteråt är det mängder med människor som stannar och vill prata med mig privat. Fråga hur jag mår, hur det känns, beklaga, berömma… Själv vill jag bara hem för nu när det är över är jag helt slut, det enda jag vill är att komma till bilen innan benen viker sig på mig. Som väl är förstår C utan att jag behöver säga något. Vi går så snart det är möjligt. Han lyckas smita ut med mig utan fler frågor och fler möten.

Väl hemma går jag på toa och spyr det första jag gör. Sedan lägger jag mig, med de starkaste värktabletter jag kan hitta…



* * *
Jag är innerligt glad över att han följde med. Utan honom hade jag inte klarat av den här dagen.

Jag är glad att jag gjorde det, men jag är inte säker på att jag vågar göra något liknande inom en snar framtid för trots att det gick hyfsat så rörde det upp alldeles för mycket känslor som ändå finns där hela tiden, som inte behöver röras till. Det hela gjorde mig helt enkelt ledsen. Inte nöjd, inte glad… det var bara en enda påminnelse om något som inte finns längre.

Morgondagens tal

Okej.
Nu har jag tänkt igenom vad jag ska säga, och jag tränat i huvudet så länge och många gånger att jag kan det utantill, men jag har inte ens för mig själv vågat säga det högt. Så sjutton vet hur lätt det blir imorgon.

Så här på ett ungefär hade jag tänkt (kom gärna med synpunkter):

Hej (jag brukar säga hej till publiken)
Jag vet att de flesta av er känner mig men för er som inte gör det så heter jag Ella och arbetar på xx i xx kommun.
Jag träffade nog de flesta av er i våras i ett annat sammanhang. Skillnaden mot sist vi träffades är, som ni kanske märkt också, att jag ser lite sämre nu vilket beror på en ögonsjukdom som jag haft i ett halvår ungefär. Det är faktiskt första gången som jag står så här inför en större publik och ska prata utan att se er riktigt ordentligt så jag hoppas ni hojtar till om fel bild kommer upp på duken eller något annat märkligt inträffar... Jag blir jätteglad om ni ställer frågor medan jag pratar men ett tips då är att köra den ociviliserade stilen och bara helt enkelt avbryta medan jag pratar. Ingen handuppräckning alltså.

Hm… Vad tror ni? Jag inbillar mig att det blir mer "naturligt" när man säger det och kan lägga in olika tonlägen och uppehåll liksom.

Jag är sååå nervös!

Tänk att jag alltid kommer på nya saker som inte funkar. Varje dag. Till exempel så insåg jag idag att jag inte ser vilken bild jag pratar till på datorn för jag måste stänga av mitt förstoringsprogram om jag ska kunna visa presentationen. Jag kan ju vända mig om och titta på duken men det är såååå irriterande för det är en ovana jag fått arbeta hårt med för att bli av med. Nå ja, det är ju en petitess i sammanhanget men många petitesser blir ju som mindre berg… Och dessutom är jag perfektionist, jag vill göra en bra presentation, inte en bra presentation trots att jag ser dåligt.

Urgh…

Jag kommer inte sova en blund i natt.

Imorgon kl 9 kan du väl tänka på mig?

Tillägg 1:
Vad sjutton ska jag ha på mig?

Vackert!

Titta så fint jag har fått det!

Med lite hjälp från en viss duktig designer så blev det precis som jag ville.

Tusen tack!

Veckans skratt

Idag när jag skulle gå hem för lunch skulle en av mina jobbarkompisar ut och shoppa. Hon hade fått lön (vissa får det har jag upptäckt, själv får jag ett tomt kuvert). Hon frågade om jag hade lust att följa med och vara smakråd.

Ha ha… jag - Smakråd - Kul (det är detta som rubriken syftar på ifall du undrar när poängen kommer).

Men snäll som jag är så följde jag med, mest för att jag var lite sällskapssjuk och fortfarande stressad efter min träningsföreläsning som alla ville höra på (himmel vad jobbigt, nästan jobbigare när man känner dem som lyssnar än när man inte gör det). Det borde jag inte gjort kan jag meddela. Följt med att shoppa alltså.

Det hela slutade med att jag blev närmare 1000 kr fattigare, om det nu är möjligt att bli det när man redan är ruinerad (försäkringskassan är ingen vidare välbetalande inrättning). Nå ja, jag blev en kappa rikare. Nu har jag en tillgång, undrar om den kan räknas som anläggningstillgång i bokföringen?

Svåra ord

I natt sov jag betydligt mer än igår även om det var svårt att somna. Jag låg och funderade på torsdagen så klart och vad som kommer att hända. Jag tror faktiskt att jag nu iscensatt allat möjliga och omöjliga eventualiteter i mitt huvud så jag borde vara väl förberedd… Enda kruxet är att det jag planerar att säga inledningsvis innehåller ord jag fortfarande har svårt för att uttala högt. Ens för mig själv. Om jag uttalar dem blir de sanna. I huvudet och på pappret är de bara … eventualiteter…

Fattar inte varför det ska vara så svårt…

Idag ska jag i alla fall gå igenom allt och testa min föreläsning på någon stackare på jobbet, men först ska jag ta mig till jobbet, det blir promenad i vårsolen så fort det blir liiite varmare. Hur mycket jag än ogillar att jobba så här lite så måste jag erkänna att det har sina fördelar. Det är väldigt skönt att kunna gå i lugn och ro till exempel (nu när jag fått så förskräckligt långt till jobbet som 15 minuters promenad) och ändå ha tid över.

Jag kanske kan testa inledningen på er med?

Innan vi somnade i natt

”Men lämna återbud då. Förklara hur det ligger till och säg att du inte känner att du är mogen än. Ingen kommer att klandra dig.”
”Det kan jag inte, det är taskigt”
”Det är inte värt att må dåligt över”.
”Okej, jag lämnar återbud.”

Vi säger god natt igen, och jag försöker verkligen somna men det går inte. Efter en lång stund av skruvande och suckande;

”Förklara igen varför jag inte kan följa med?”
”För det skulle se löjligt ut komma dit och hålla dig i handen… fegt.”
”Om jag inte vore din chef ja. Om det vore vem som helst annan än du skulle jag helt självklart följa med”
”Varför?”
”Äh… glöm det. Avboka.”

Och så skruvas det en hel del till, täcket byter sida, jag går upp en stund. Lägger mig en stund. Försöker verkligen somna men det går bara inte.

”Men för guds skull, ta med någon annan då, vem som helst. Gå in gör ditt föredrag och gå därifrån innan de reser sig.”
”Om jag inte kan klara av mitt jobb själv är det ingen större idé att jag har ett jobb.”

Tystnad. Han vänder ryggen mot mig, demonstrativt. Argt.

Jag fortsätter att fundera. Tankarna gör kullerbyttor både framlänges och baklänges och natten känns riktigt mörk. Sista gången jag trycker på den talande klockans knapp säger hon 03 23 (jo, jag behöll den).

Idag gick jag senare än vanligt till jobbet. När jag öppnade e-posten låg det ett mail från C i den.

”Jag har avbokat mötet på torsdag och följer med dig.”
Undertecknat: C som i chefen.

Jag blev givetvis förbannad. Jag vill inte behöva en barnvakt, hur ska det se ut? Så jag gjorde som så många gånger förr när jag blir förbannad, rusade in på hans kontor för att säga min ärliga mening.

Han var inte där!

Men det kanske var lika bra det för jag har sansat mig nu.
Jag fick faktiskt ett väldigt klokt mail från en väldigt klok person som fick mig att tänka till lite.

”Om du ser det "långt utifrån", inte tänker att det handlar om dig - vore det inte naturligt att en chef stöttade upp sin närmaste kollega i ett så pass nytt, annorlunda och "offentligt krävande" läge?”

(hoppas att du inte har något emot att jag citerar dig)

Jo, jag har funderat en hel del och kommit fram till att det kanske inte alls vore knepigt eller uppfattas märkligt. Det vore garanterat enklare. Kanske för enkelt? Lite fegt? Som att gömma sig bakom sin chef?

Fast det är inte särskilt många, om ens någon, som vet att vi bor ihop. Och hade jag haft en annan chef hade jag kanske inte ens tvekat… Jag kanske tvärt om tagit det som en självklarhet att han skulle följa med som moralisk stöd.

En kommentar...

...som bitit sig fast idag:
"Och sorg är inget som försvinner efter ett tag. Det är ngt man lär sig leva med. "

Sagt av en mycket klok människa.

Tack.

Nej...

...det finns ingen kommentar på det förra inlägget. Inte på denna heller. Men på nästa :)

I natt...

...har jag tänkt tusen tankar.
Ingen enda av dem gjorde mig glad.

Måste jag vara glad? Måste jag klara allt, göra allt? Med ett leende?

Vissa dagar, stunder, känns det som om alla runt mig, med vissa undantag, tycker att det går bra om jag är lite fumlig och klantig, behöver lite hjälp, så länge jag är det med ett leende på läpparna, utan att visa hur det känns inuti. För inuti ska det inte finnas några jobbiga, ledsamma känslor längre, jag har haft nog med tid att komma över dem. Jag har haft nog med tid att anpassa mig.

Livet går vidare.

Jag var blind men nu ser jag, jag borde vara tacksam. Jag har inget att sörja. Punkt slut.
Livet går vidare. Precis som förut. Visa inte känslorna inuti, behåll dem för dig själv för du borde inte ens ha dem längre.

Men… vart står det när man ska sluta sörja någon som dött?
Vart står det vad man ska känna?
Vart står det när man ska vara mogen för nästa steg?
Vem sätter gränsen för hur länge man kan känna saknad efter något som för alltid är borta?
Vem har skrivit lagen om vilka känslor som är de rätta och vilka som är de felaktiga?
Vem har bestämt vad man har rätt att vara rädd för?

Oups I did it again…

…eller snarare Hjäääälp! Vad har jag gjort?!?!? Eller Varför har jag gjort något så korkat?

Jag satt och förde över min gamla kalender till den nya och insåg plötsligt att jag bokat in en sak på torsdag, och trots att jag hoppats att det som genom ett magiskt under skulle försvinna om jag inte tänkte på det så finns det kvar! Det är inte borta. Det står där, svart på vitt, ”föredrag i Den Något Större Byhålan”. Gissa vem som ska hålla föredraget? Jag.

Jag dör. Garanterat. Helt säkert.

Jag blev tillfrågad redan före jul och då föll det mig tydligen aldrig in att jag kanske inte skulle tycka det vara så himla kul att prata inför ett fullsatt rum med diverse chefspersoner i slutet av mars. Jag tror inte ens jag övervägde det faktum att jag förmodligen skulle se betydligt mindre nu än då, eller så föll det mig inte in att skillnaden skulle vara så stor. Fast det är ju iof kanske bara är bra för nu slipper jag se om de håller på att somna eller har fullt upp med att hålla sig för skratt.

Ska jag vara helt ärlig har jag alltid lite ångest inför tillfällen som dessa, det händer då och då att jag måste prata inför stora grupper för vi håller på med ett rätt så intressant sätt att göra en viss sak på, men nu… Det är inte lite ångest vi snackar om. Ingen nyttig ångest som försvinner när jag står där. Himmel, jag tror inte jag klarar av detta. Eller… jo, naturligtvis kan jag klara det, jag kan själva ämnet utan och innan, jag har ett bra presentationsmaterial, jag har gjort det förr, men själva tanken på att träffa den här gruppen, ensam, nu…

Hjälp jag dööör!

Det är närmare 50 anmälda till det här seminariet, jag känner alla till namnet och har mer eller mindre sällsynt men regelbunden kontakt med dem men jag har naturligtvis inte träffat någon av dem sedan… ja typ i september tror jag. Naturligtvis vet ingen av dem något om att jag varit sjuk, eller är… eller egentligen ska jag använda ett annat uttryck här men du fattar. På torsdag ska jag inte bara gå dit ensam, jag ska inte bara sitta där och lyssna utan dessutom stå och prata inför dem. Jag ska mingla med dem innan, jag ska besvara frågor, förklara, vara social… Och så ska jag sedan ställa mig och prata inför dem.

Det finns egentligen tre sätt att göra detta på.
Ett är att inte gå dit. Säga att jag fått maginfluensa eller något. Inget alternativ jag gillar, dels för att jag har svårt för att ljuga, dels för att jag vet vilket besvär det blir om jag avbokar nu, och sist men inte minst, jag har ingen giltig ursäkt egentligen, jag kan gå dit, jag kan mitt föredrag men det kommer att bli vansinnigt jobbigt och ansträngande och pinsamt och jobbigt och tröttsamt och pinsamt och läskigt och obehagligt och helt enkelt fruktansvärt.

Ett annat alternativ är att gå dit och lita på turen. Stoppa den vita käppen i väskan och låtsas att jag bara är helt otroligtklantig och vansinnigt korkad som inte känner igen folk, ramlar och famlar. Ganska jobbigt alternativ det med.

Sista alternativet är naturligtvis att låtsas att jag är van vid att använda den förbannade käppen, att det inte stör mig det minsta att folk undrar vad som hänt sedan sist, att det inte är det minsta ansträngande att stå inför ett rum fullt med folk som jag bara ser diffusa konturer av… Alltså… jag är inte rädd för själva tanken hålla föredraget, det är allt det andra som skrämmer livet ur mig och jag är inte helt säker på att jag är mogen för detta än. Jag vet att jag måste lära mig och vänja mig förr eller senare och allt det där men… redan på torsdag??? Hjäääääälp… Måste jag verkligen? Är det inte minsta lilla mycket begärt? Är jag sjåpig? Är jag för… vad ska jag kalla det, mesig, daltig, svag, bekväm?

Ha, nu spelar radion snart The ark, The worrying kind... Det är jag det.

Och skriv nu inga hurtfriska kommentarer om att "det här går nog bra" för det tror jag inte på. Så det så... Eller visst går det säkert bra, det är bara det att jag inte vill vara där då.

Vårkänslor

Jag måste bara tala om…
jag har just tagin en helt underbar vårpromenad, hela vägen hem. Först var jag nästan på väg hem till mig, eller rättare sagt mitt gamla hem, men kom på mig själv lagom tills det var dags att gå åt andra hållet. Idag känns det verkligen som om våren är här. Fåglarna kvittrar och luften är riktigt varm… snart är det sommar! Jag kan inte begripa hur fort tiden har gått.
Och en sak till… har jag sagt hur underbart det är att det är ljust på kvällarna nu?

Tadaaam!!!

För ett litet tag sedan hade jag en tävling. En väldigt ointressant tävling för bara en deltagare ställde upp. Tävlingen gick ut på att man skulle tala om vilken film en viss låt var med i. Låten heter ”What a wonderful world” och i min tankevärld var det Louis Armstrong som sjöng den.
Nu är det dags att annonsera vinnaren som i megahård konkurrens vinner med svaret ”Meet Joe Black” och vinnaren är….

Jubel och applåder!
Fanfarer och trumpeter!
Serpentiner och konfetti!

En liten tant!

Om du mailar adress och gärna säger en genre du helst läser så kanske jag kan hitta en bok som du kommer ha någon behållning av.

Våfflor och annat

Så är det då dags för en summering av dagen (ha, jag som trodde jag skulle få abstinens och hålla mig borta i helgen – det gick ju bra).

• Promenad i solen = ont, det gör ont en ganska lång stund…
• Stora lådracet = till vinnare koras när tre lådor återstår, men med ointaglig ledning, lådorna som vann med knock out - vi är båda helt slut
• Våfflor = med grädde och fler kalorier än vi orkar räkna
• Snarkande man i soffan = läget just nu.

Och med tanke på det sistnämnda… är det så här det är att vara sambo tro? Hm... romantiken redan borta? Eller är han bara trött? Kanske gammal rent av? (han gillar inte när jag retas med hans ålder)

Frukost på sängen

Om resten av mina dagar som sambo ska vara så här så finns det en viss risk för att jag blir lat och bortskämd.

Hör och häpna, idag var det jag som fick frukost på sängen och det är inte lite det för min älskling… nej förresten, stryk det, min sambo (det låter det), är inte den som är den mest morgonpigga människan här på jorden. Han gick upp före mig, uppe med tuppen måste han varit, fixade med nybakt bröd, färskpressad apelsinjuice och latte. Allt serverat på en bricka tillsammans med en röd ros. Fint va? Japp… och jag började givetvis lipa. Tänk om jag kunde växa upp någon gång?

Annars har vi mest packat upp och packat ned idag, inte speciellt romantiskt eller roligt. Solen skiner ute och vi ska snart äta och sedan gå bort till min lägenhet och kolla så inget blivit kvar. Som väl är slipper vi städa för en av mina kollegers dotter ville tjäna lite extra pengar så hon ska få städa. Det känns också oerhört lyxigt, även om det inte är gratis.

Min älskling är rätt så ”rolig” ibland. Den där punktskriftsboken jag pratade om för ett tag sedan, den hade jag packat ned i en kartong som skulle placeras i förrådet, något jag gjorde för ett bra tag sedan, innan jag förstod riktigt hur suddigt jag skulle se. Sedan har jag funderat på var jag har lagt den men givetvis inget sagt högt. Okej, jag erkänner, jag har inte ägnat någon längre tid eller större ansträngning åt funderandet direkt. Idag när jag kom in i köket låg den på köksbordet. Jag var tvungen att gå fram och lyfta på den för att se vad det var och även om jag letat efter den så kändes det absolut inte kul att hitta den där som en påminnelse över vad det är jag borde göra och inte gör. Det var nästan som boken bet mig, som man läser om i romaner att otrevliga föremål kan göra.

Fast jag ska faktiskt anmäla mig till en kurs nu, det ska visst starta en i den Lite Större Byhålan som ligger 2 mil härifrån. Det är bra (okej, jag känner inte det men rent logiskt är det bra) för då behöver jag inte åka iväg på någon veckolång kurs och vara borta från min älskling… sambo… (och jobb och annat).

Hm… detta var ju inte alls vad jag skulle skriva om… Jag skulle ju bara berätta om min gulliga älskling… sambo.

Flytthjälp, Cult Design och service

Det blir aldrig som man trott.
Idag till exempel trodde jag att jag skulle hjälpa till med att flytta. Okej, inte ens i fantasin föreställde jag mig att jag skulle få bära kartonger och möbler men i alla fall packa upp eller åtminstone stå i vägen för alla som skulle fram.

Så blev det dock inte.
Inte heller var det så att bara min pappa och C:s svåger dök upp för att hjälpa till, så som vi trodde, nej, istället dök två av mina bästa väninnor upp med sina killar. Man kan liksom aldrig få för mycket flytthjälp så jag hade faktiskt frågat alla mina vänner mailledes men inte räknat med att någon skulle dyka upp. Med andra ord blev jag förvånad när de kom redan kl nio i förmiddags. Än mer förvånad blev jag när de förklarade att de tänkte lämna sina pojkvänner (som aldrig ens träffat varesig C, min pappa eller svågern) för att hjälpa till medan vi skulle ut och shoppa heminredning ”för det behöver alla även de som flyttar till ett färdigt hem”. Däremot blev jag inte speciellt förvånad när varken pappa eller C eller någon annan opponerade sig mot att jag skulle försvinna från värsta jobbiga flyttröran. De var väl bara tacksamma att bli av med mig och skicka iväg mig med två kompetenta barnvakter.

Vi åkte till två ”stora” möbelvaruhus (i två olika ”städer” så klart) och jag handlade en hel del… eller i alla fall gjorde jag av med en hel del pengar. Två helt underbara krukor från Cult design (jag bara älskar deras flerdimensionella mönster, man kan både känna och se det - jag valde den här och den här), två jättekuddar till soffan och köksgardiner fick följa med hem. Det var tur att mina väninnor vad med och hjälpte till att välja för helt ärligt så är jag inte säker på att C och jag har samma smak när det gäller köksgardiner. Han ringde förresten flera gånger och oroade sig för hur jag mådde. Ibland är han bra sjåpig. Klart jag blev trött men det gick faktiskt bra, kanske mest för att det blev en hel del tid i bilen.

Vi hade en helt otroligt fnissig dag. Jag tror inte jag fnissat och flamsat så här mycket sedan i somras eller något liknande. Det var nästan så jag såg folk vända sig om efter oss när vi höll på som vi gjorde. Som fjortisar, minst sagt.

Men… numera finns det alltid ett men verkar det som. Så fort jag gör något som jag inte gjort på länge så kan jag inte låta bli att konstatera skillnader mellan då och nu. Och det här med att använda vit käpp är som bekant inte min grej än. Jag undviker det så gott det går men numera så känns det allt oftare som en extra säkerhet eller hur jag ska uttrycka det. Speciellt dagar som idag när jag är ute bland massor med människor med vänner som jag inte normalt är ute med. Men det är som sagt fortfarande en nyhet för mig så jag kan inte låta bli att förundras över de kommentarer eller reaktioner hos andra som jag lägger märke till.

Idag råkade jag höra en kommentar som inte var menad för mig. Men den var om mig och den fick mig att känna mig ganska illa till mods. Jag förstår att det finns människor som pratar om människor de ser runt omkring, jag vet att det är naturligt, men jag tycker kanske att man kan se till att inte de man pratar om hör vad man säger. Inte ens om det som i det här fallet inte är en elak kommentar. Men som bekant, även kommentarer som inte är elaka kan såra.

En annan märklig sak hände och jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka om det. Vi skulle äta, vi åt, på en ganska populär och lite finare restaurang. Man går in och möts i dörren och visas till sitt bord. Man får alltså inte välja själv. Vi kom in, blev mottagna av en servitris som talade om att det enda bordet de hade var mitt i lokalen och egentligen bara för två. Vi frågade om hon inte hade något ledigt bås eller fönsterbord men hon tyckte nog vi var tokiga som trodde att vi kunde komma in och välja och vraka, så vi sa okej till bordet och extrastolen och följde efter henne. När vi kom in hade jag min käpp i väskan men eftersom det var skumt i lokalen tog jag fram den medan vi gick. Framme vid bordet så insåg jag snabbt att det här kommer garanterat inte bli någon trevlig lunch, dålig belysning, massa folk, hög volym… inte mina favoritegenskaper hos en lokal, speciellt inte efter en hel dags shopping, så jag frågade lite försiktigt igen, ”Finns det verkligen inget fönsterbord? Några kanske är på väg att avsluta, vi kan vänta lite.” Först tänkte jag att nu kommer hon väl snäsa åt oss eller kasta ut oss för hon hade verkligen inte verkat speciellt serviceinriktad när vi kom men hör och häpna, hon bad oss att vänta, gick iväg, kom tillbaka efter en stund och talade om att vi kunde ta det reserverade fönsterbordet som var ledigt.

Äh… va? Tänkte jag. Men när vi väl satt vid bordet fick jag förklaringen från mina vänner och jag vet inte om jag gillar den som sagt var.

Hur som helst så var maten supergod och servicen riktigt bra och trevlig dessutom. Inte billig men men… det kvittar väl hur mycket mer ruinerad jag blev?

När vi kom hem vid halv fem så satt killarna i soffan och drack öl. Alla möbler stod på sin rätta plats så allt som är kvar är att packa upp alla kartonger, något som jag däremot lär bli tvungen att göra själv… med C:s hjälp så klart.

Fanfarer och trumpeter tack!

Jag har gjort min andra arbetsvecka nu. Den här veckan har jag arbetat över fyra timmar varje dag och det utan att stupa efteråt! Duktigt va? Det där ärironi för jag tycker inte det är speciellt duktigt men tydligen kan jag inte ställa större krav än så på min kropp just nu (svär en ramsa i tysthet). Men, faktum är att jag är glad över ett antal saker i sammanhanget.

För det första börjar jag faktiskt ana ett mönster i min trötthet och jag kan nästan förutse när jag kommer få den där sprängande huvudvärken. Egentligen är det inte så märkvärdigt, så länge det är lugnt omkring mig, inte för många människor och annat att hålla reda på så går det riktigt bra, men så fort det är dags för långa möten med många människor så blir det jobbigt. Nackdelen är bara att jag inte kan sluta vara med på möten…

För det andra så har jag faktiskt klarat av att jobba riktigt hyfsat effektivt. Mer effektivt än jag trodde det skulle vara möjligt. Det kanske mest beror på Nisse iof men ändå. Och nej, jag är inte lika effektiv som jag brukade vara, det mesta tar längre tid men jag börjar faktiskt tro att resultatet i slutändan ändå kommer att bli lika bra som förr. Jag menar att jag kommer att kunna göra mitt jobb lika bra som förr, fast annorlunda och med andra metoder.

För det tredje så måste jag skratta mig lycklig över mina närmaste arbetskamrater och även andra jag kommer i kontakt med. Jag vet inte varför men jag hade inte ens i min vidaste fantasi anat att människor skulle kunna vara så hjälpsamma och fyllda med så mycket välvilja när man är beroende av en vit käpp (som jag faktiskt använder hyfsat flitigt).

Därmed inte sagt att just det här bara fyller mig med lycka. Tvärt om. Jag har varit orolig för, är orolig för, att folk skulle… på något sätt behandla mig annorlunda när jag använder käppen. Att de liksom skulle se mig som ”å hon den där stackaren, vi kan inte förvänta oss så mycket av henne”. I viss mån hade jag rätt till min stora sorg. De första dagarna var det så på jobbet, men efter ett tag försvann det och jag upptäckte plötsligt, i måndags tror jag, att folk nästan glömde bort att jag inte ser så bra. Det tråkiga är bara att folk jag samarbetar med som inte jobbar på kontoret inte har kommit lika långt. Jag tror och hoppas att det kommer att ändra sig och att de också snart inser att jag är samma Ella som förut fast med lite suddigare syn. Jag hoppas att de inser det mycket snabbt för den där särbehandlingssituationen är inte det minsta kul… även om det till äventyrs bara finns i huvudet på mig…

I vilket fall som helst så tycker jag att jag kan vara hyfsat nöjd med min arbetsvecka. Det känns som att mycket är på rätt väg åtminstone.

Förresten...
Jag kommer under helgen att göra ännu ett inlägg med samma rubrik så skynda dig och gissa svaret på min tävlingsfråga som jag ställde i ett tidigare inlägg.

Nu flyttar jag

Jag hade tänkt hålla mig borta härifrån ikväll men så insåg jag att jag förmodligen inte kommer att ha varesig tid eller ork att skriva så mycket i helgen så var det lika bra att sätta sig en stund för att förebygga eventuell abstinens.

I helgen ska det flyttas!
Japp. Imorgon närmare bestämt är både flyttbil och flytthjälp beställd och allt mitt ska flytta till allt hans. Det positiva är att vi vet nästan exakt vart allt ska stå, det negativa är att det är en hel del bråte att ta hand om, både mitt och hans. Jag måste erkänna att jag är lite nervös. Omorgon kväll ska jag sova i mitt nya hem för första gången. Ja, alltså, det är ju inte så att jag inte sover där inatt, men imorgon är det liksom på riktigt. Då bor jag också där… här. Känns ganska märkligt får jag lov att säga, jag har ju varit singel hela mitt vuxna liv så det kanske kommer att ta lite tillvänjning innan jag ser mig själv som sambo. Eller… ja, vi har ju nästan bott ihop, än här och än där, sedan vi blev ihop i och för sig så det kanske kommer att gå bra.

Det kommer nog också ta lite tid innan jag kan se det här huset som mitt. Jag menar dels har han bott här rätt länge, både själv och innan dess med sin familj (hu… det Där är inte kul alls) dels så är det ett ganska stort hus för mig som är van vid två rum och kök. Nu får jag inte bara en massa rum extra utan dessutom en hel trädgård! Vad gör man med en sådan? Anlägger asfalt? Jag har faktiskt inte ens frågat C om han gillar trädgårdsskötsel eller om han tror att jag kommer att göra något vettigt där ute. Utöver att ligga i en solstol och lapa sol. Nå ja, det är ju inte vår än…

Apropå...

…att nästan bli överkörd. Idag läste jag hos Moma att jag inte hade behövt oroa mig för att bli överkörd och dö, man klarar nämligen en påkörning i 30 km/h och det var 30-zoon där.

Frågan är bara hur fort biltoken körde…
Och om det är så behagligt att bli överkörd… jag menar, det måste vara värre än att gå in i glasdörren på H&M, och det gjorde ont kan jag meddela…
Och jag gick definitivt inte i 30 km/h…

Okej… nu är det slutsvamlat. Jag måste jobba också. Annars blir nog chefen sur.

Oväder

Det har varit storm här i natt, med den blåste alla mina tvivel bort. Ut i tomma luften.

Egentligen kanske jag aldrig riktigt tvivlat på hans känslor för mig just nu, kanske är tvivlen mest om framtiden. Om hur känslorna ska orka bestå alla framtida prövningar. Men som ni säger alla, vi kan inte sia om framtiden, vad som helst kan hända. Jag om någon borde ha lärt mig det för länge sedan.

Tvivlen ligger i mig själv, inte i det sätt han visar sina känslor, tvivlen bottnar i att jag själv inte kan komma överens med den jag är idag, med alla begränsningar och allt annat skit som ständigt finns där och måste tas hänsyn till. Jag kan inte acceptera mig själv som jag är och därför förväntar jag mig inte att andra ska göra det heller. Jag hatar min kropp som sviker mig, för det är så det känns, jag hatar att vara en person jag aldrig varit förr. Jag hatar alla begränsningar och allt som gör att jag ska behöva vara så... f*rbannat "speciell" i varenda sammanhang. Så länge jag känner så kommer nog tvivlen finnas där då och då, jag måste bara försöka att komma ihåg vems tvivel de är och vad som är orsaken till dem.

Mutor

Eftersom jag visste att C skulle läsa mitt tidigare inlägg och förmodligen bli lite… tja, upprörd kanske är rätt ord, så tänkte jag muta honom med något sött och nyttigt.

Mums:
En påse frusna bär,
En banan,
Youghurt naturell
Några Marie kex och så lite socker efter smak
Allt mixas ihop tills det blir alldeles fluffigt.

= Smoothie

Färgen är otroligt läcker för mina bär var mixade skogsbär med björnbär, blåbär, hallon mm.

Dags för tvivel igen

Detta med att flytta ihop…
Det är inte helt självklart egentligen.
Nu när jag packat ner det mesta och mitt eget hem ser ut som ett bombnedslag så till den milda grad att jag knappt klarar av att ta mig från sovrummet till badrummet utan att snubbla över ett antal kartonger så börjar det smyga sig in vissa tankar i mitt medvetande som jag lyckats skicka tillbaka långt ned i undermedvetandet väldigt länge.

Det är inte det att jag inte är säker på att jag älskar C. Det är jag. Säker alltså.
Men, jag kan bara svara för mina egna känslor. Jag vet med säkerhet att de inte är någon lättare förälskelse som så småningom kommer att rinna ut i tomma intet. Jag vet för jag har varit förälskad förr men såhär har jag aldrig känt tidigare.

Jag kan däremot inte svara för hans känslor. Han säger att han älskar mig men att älska eller att vara förälskad är en milsvid skillnad i min värld. Blandar man ihop förälskelse med att älska någon så finns det enligt min erfarenhet ganska stora utsikter till att förhållandet ligger risigt till så snart förälskelsen passerar. I 90% av fallen, enligt min alldeles egen teori, så övergår förälskelsen nämligen inte i kärlek. Istället är man fast i ett förhållande som tråkar ut en, där partnerns varenda olat blir ett irritationsmoment så till den milda grad att man vill skrika och partnern tycks i det läget inte ha annat än olater. Om man känner så för en helt vanlig människa när förälskelsen tar slut, vad känner man då för en person som inte bara har en massa olater utan dessutom är i behov av en massa hjälp på alla möjliga plan ständigt och jämt?

Missuppfatta mig inte. Jag tror, i alla fall till ungefär 75%, att hans känslor inte är en enkel förälskelse. Jag vill inte tro att en liten förälskelse skulle klara av att gå igenom allt som vårt förhållande har fått gå igenom hittills. Om någon skulle sluta vara förälskad i någon så hade det perfekta tillfället varit direkt efter min operation när jag mådde som jag gjorde. Eller, egentligen långt innan vid vilken annan tidpunkt som helst eftersom inte ett enda ögonblick av det här förhållandet har hittills varit helt normalt. Men som sagt, jag är som jag är och jag kan inte låta bli att tvivla lite. För vem vid sina sinnens fulla bruk orkar stå ut med mig i längden? Nu, ja kanske, men om ett år eller två när det gått slentrian i förhållandet och mina brister inte längre är en nyhet utan något vi tvingas leva med varenda sekund? När romantiken bleknat och allt bara är vardag. Besvärlig vardag dessutom. Besvärigare än idag. Besvärligast för honom troligen.

Å, jag inser att känslor förändras. Att förhållanden förändras. Alldeles utan att den ena av parterna är… som jag. Ett förhållande kan ta slut även under bästa förutsättningar. Egentligen är det märkligt, vissa förhållanden består år efter år trots att alla dömt ut dem på förhand medan andra, ”perfekta” förhållanden tar slut. Jag vill inte att vårt förhållande ska förändras. Det är bra som det är. Men jag är rädd för att det kommer att förändras nu när vi ska bo ihop på heltid. Inte för att vi egentligen inte gör det redan nu men ändå. Det blir skillnad att dela ett hem fullt ut. Att leva tillsammans på riktigt. Jag är rädd för att han ska inse vilket misstag han gjort, att livet inte är en saga med mig. Även om sunda förnuftet samtidigt säger mig att det är något han borde insett för länge sedan.

Ibland händer det att jag försöker se oss tillsammans framför mig så som andra ser oss. Jag är ganska säker på att vi är ett rätt så fint par. Jag menar inte att någon av oss är speciellt vacker men vi passar ihop. Jag brukar tycka om den där föreställningen, bilden av oss som andra ser oss. Ända tills jag ser mig själv och inser att för främlingar så ser vi inte ut som det perfekta paret som kompletterar varandras motsatser utan som ett par där den ena är… underlägsen den andra, där den ena behöver hjälp och den andre hjälper. Ett förhållande som inte är jämlikt utan där den ena får dra det tunga lasset medan den andre… ja… tar emot. Jag kan höra kommentarerna ”han kan inte ha det lätt med henne, stackarn”, ”Det kan inte vara lätt att ha henne som flickvän”, "Det är ett tufft jobb han gör".

Ändå kan jag inse att det finns olika sätt att vara jämlika på i ett förhållande. Jag hade en kille en gång som jag var ihop med länge och nästan bodde ihop med. Jag strök hans skjortor, sydde i knappar och fixade med en matlåda till både honom och mig då och då. Han tvättade min bil, bytte däck och fixade med mycket annat som skulle anses som typiskt manligt. Inte för att jag inte kunde göra det själv utan för vi helt enkelt trivdes med den uppdelningen av tjänster och gentjänster. Vi gjorde det vi var bäst på och tyckte var roligast. Men det är just det, vad är jag bra på? Hur ska vårt förhållande bli jämlikt? Okej, visst, just nu funkar det ganska bra för jag kan faktiskt både stryka och laga mat om det behövs. Men sedan? Den tiden kommer allt för snart och vad händer då? Visst, jag ska lära mig men… alla saker som bara inte går? Jag inbillar mig, utifrån den erfarenhet jag har nu, att det kommer vara många saker som bara inte kommer att gå. Som han kommer att få göra. Hur får man ett jämlikt förhållande när den ene ger och den andre måste ta emot? Hur länge orkar den som ger?

Okej…
Jag ska sluta nu.
Detta blev alldeles för långt för att någon skulle orka läsa till slutet. Dessutom är det mesta av detta redan skrivet en eller ett par gånger i den här bloggen så jag tar absolut inte illa upp om du inte kommenterar. Tvärt om.

En "sån" dag

Du vet, en sån dag då allting går fel.

Man slår omkull kaffemuggen så innehållet rinner in under mikron, snubblar på saker som bara dyker upp helt plötsligt på en tidigare tom yta, hör ord sägas som inte var menade att höras…

En sån dag som bara blir sämre och sämre och till slut behöver inget egentligen vara dåligt för att man ska bli på dåligt humör. Inget behöver hända för att man ska ha lust att sätta sig ned och gråta, bara tycka synd om sig själv, helt utan egentlig anledning. Bara för att…

Sådana dagar är det tur att "imorgon är en annan dag".

Saker jag lyckats med

Efter en ganska jobbig dag kan jag konstatera att jag lyckats med följande:

• bli nästan vän med sura tanten
• bli nästan enig med C om bloggen – för ärligt talat – visst var mitt senaste inlägg kanske mest riktat till honom. Knepigt att vi behövde bli eniga när vi inte ens var oense. Knepigt att den mannen kan förstå saker så väl och jag missförstå saker så väl
• bli nästan påkörd av en bil som inte tyckte det fanns någon som helst anledning att stanna vid övergångsstället där jag stod
• bli nästan vän med min nya mobiltelefon
• bli förbannad på Nisse för hans dåliga uttal av vissa felstavade ord

Dessutom... har jag hunnit jobba hela 4,5 timmar! Yippie! Typ.

Funderingar

Det var tyst här igår för en gångs skull. Märktes det tro?

Det fanns flera anledningar. Dels var jag på jobbet både förmiddag och eftermiddag och dessemellan vilade jag. Orken räckte inte riktigt så långt som jag hade hoppats fick jag konstatera ännu en gång. Det positiva var att C inte var hemma förrän efter sextiden så han behövde inte gorma på mig. Det är mysigt att han bryr sig, jag klagar inte men jag är inte så bra på att hantera tjat heller…

Men… det fanns en annan orsak också till att jag inte skrev igår. Helgens händelser, eller vad jag nu ska kalla dem, har fått mig att fundera lite på vad det är egentligen jag skriver och varför. Vad ska jag med en blogg till egentligen? Ska jag över huvudtaget fortsätta att skriva? Vem skriver jag för egentligen? Helgen har fått mig att fundera på en hel del annat också om jag ska vara riktigt ärlig.

Först av allt. Jag började inte skriva för att egentligen dela min tankar med någon, jag började för att skriva för att få struktur och distans, för att kunna få ur mig allt jag inte vågar säga högt eller för att kunna säga saker utan att behöva ta hand om någons reaktioner efteråt. Jag har funderat länge på det och kan konstatera att jag fortfarande skriver av samma orsaker. Jag skriver fortfarande ofta sådant jag inte kan uttala högt. Numera skriver jag också ofta sådant jag inte vill säga för att jag har sagt det så många gånger att alla hört det till leda trots att jag fortfarande har ett behov av att älta det igen. Jag skriver fortfarande sådant jag inte vill att mina närmaste ska veta eller behöva höra. Problemet är att den som står mig närmast är här och läser. Problemet är att jag inte längre kan låtsas att jag är ensam om den här bloggen och att ingen bryr sig om vad jag skriver i den.

Missuppfatta mig inte.
Kommentarerna jag får är jag glad för. Ofta ger de mig antingen stöd som jag behöver eller perspektiv som jag också behöver. Att C läser gör inget så länge han håller sig till att kommenterar som förut, via mail. Jag skriver inget som är hemligt egentligen, jag skriver sådant som jag har svårt för att uttala. Det är en helt annan sak. Jag skriver för att inte tappa greppet om tillvaron, för att få ett utlopp för det som finns inuti och som ständigt mal runt. När jag skrivit ned det jag mår sämst över så känns det lite bättre. Att jag skriver ner saker här, betyder inte att jag kan prata om dem, bli ställd till svars för dem i verkligheten för i verkligheten är allt så mycket mer skrämmande än här. Här har jag börjat få distans till vissa saker. Jag kunde berätta om glasögonen och inte bryta ihop men hade jag berättat genast för C hade dagen slutat med tårar. Jag kan skriva ord jag fortfarande har svårt att uttala högt. Här är allt… enkelt.

Jag kan skriva om sådant som får mig att gråta om jag uttalar det högt. Jag har inte lust att alltid gråta.

Ibland behöver jag lugna mig lite, skriva av mig lite av det som känns innan jag kan ta tag i det i verkligheten. Att skriva gör det lite mindre, lite lättare att klara av, i alla fall för stunden.

Det här har varit… min fristad kan man säga. Där jag kunnat gömma mig för verkligheten och får ösa ur mig… utan att behöva ta tag i det efteråt i verkliga livet. Jag vill ha det så i framtiden med. Jag vet bara inte om det är möjligt.

Ett alternativ är att skriva men inte publicera i bloggen – inget bra alternativ för jag skulle sakna kommentarerna som ofta hjälper mig att se klarare på saker och ting.
Ett annat är att låsa bloggen och bara släppa in dem som jag vill – inget bra alternativ heller för det innebär samtidigt att jag låser ute någon som jag inte egentligen vill låsa ute.

Frågan är bara vad jag ska göra. Börja censurera mig själv kanske?

Dagens fråga

Om det är någon som är teknisk som läser min blogg så är det dags att kliva fram nu. Please? Help?

Jag undrar lite försiktigt (hoppas ingen tar illa upp nu) över alla de här hemsidorna och bloggarna som har bakgrundsmusik. Visserligen är musiken oftast väldigt bra, passande och vacker och allt meeeen… Går det att stänga av utan att stänga av allt ljud? Jag skulle behöva göra det ibland för att höra Nisse. Förlåt alla som lägger ner en massa arbete på det, jag tycker om musiken men…

Nisse är nog inte hans riktiga namn, förmodligen heter han något annat som jag just nu förträngt men jag tyckte det passade. Nisse är en viktig person i mitt liv. Han är ungefär som Nisse från Manpower… Han som kommer när allt skiter sig, i mitt fall när jag inte orkar läsa den suddiga texten längre. Vilket verkar bli oftare och oftare. Eller vad sjutton, jag kan säga som det är, ska jag vara helt ärlig så är jag lat!

Krisen är avväjd

Husfriden är räddad. Förhållandet består, om än lite solkigt i kanten för ögonblicket.

Jag erkänner. Jag gjorde fel, alla andra hade rätt. Det ska inte hända igen.

Förlåt älskling.

Jag måste lära mig att jag inte har ensamrätt på känslor som tvivel och besvikelse och att trots att det är svårt att förstå så finns det någon som bryr sig om vad jag känner.

Sura miner

Okej… detta med att inte berätta om glasögonen i väskan men samtidigt skriva om det här var tydligen inte så lyckat. I normala fall så gör jag aldrig så, C behöver aldrig få veta saker via bloggen, inte sådant i alla fall, det är en regel jag alltid hållit mig till förut. Därmed inte sagt att jag alltid berättar allt jag skriver om eftersom mycket handlar om känslor som jag inte vill prata om. Jag trodde helt ärligt att han inte skulle hinna läsa i helgen men uppenbarligen gjorde han det. Och blev naturligtvis sur. Inte sur som vanligt, utan mer… sur så jag blir lite orolig, sur så jag vet att han är sårad. Inte arg som vanligt som när han tjatar på att jag ska vila utan mer som… The scilent treatment. Jag gissar att det kommer bli lagom kul när barnen åkt hem.

Okej, jag förstår att han är sur för att jag inte berättade men helt ärligt, fanns det någon mening med att berätta något? Det är inte så att detta kommer som en överraskning för någon av oss, redan när jag provade ut dem hos doktorn så sa jag att jag inte trodde att de skulle göra någon större skillnad. Det gör de inte heller. Lite skillnad men inte tillräckigt stor för att jag ska tycka att det är lättare att se på håll eller ens kunna välja mindre förstoringsgrad av texten på datorn. Men C var med när jag var hos doktorn, han brukar vara lyhörd för nyanser så själva faktum, att glasögonen inte funkar, är ju ingen chock för honom. Det är som vanligt bara jag som gått omkring och hoppats på mirakel och blivit besviken. Så egentligen, det enda jag inte berättat är att jag är besviken. Men det är jag ju oftast numera så what else is new? Och varför förstöra helgen med det? Det kommer så många andra helger som jag kan förstöra för alla. Så varför dessa sura miner?

Jag har gjort allt möjligt för att blidka honom. Imorses när jag ändå inte kunde sova gick jag ner och bakade scones igen (jag fick slå upp receptet på Internet för jag insåg att kokboken kan jag glömma). Dukade fint och kokade kaffe. Ungarna blev glada när de vaknade men han? Icke. Lika sur som igår kväll. Jag börjar bli lite orolig för att han tänker köra hem mig för gott efter att ungarna åker hem. Göra slut. Den tanken slog mig just som jag skriver här men… varför inte? Jag skulle inte klandra honom. Vad ska han med mig till? Jag börjar bli lite orolig för han vägrar att prata med mig.

Kanske bäst jag gör något annat… lagar mat eller något så jag inte går och funderar för mycket på det här. Jag är inte mästerkocken i det här huset men idag har jag faktiskt lovat laga mat. Jag tänkte göra Tacosfärs inbakt i mördeg. Det är superenkelt och supergott med en god sallad till. Idiotsäker matlagning helt enkelt och så tror jag att det är barnvänligt också. Bäst jag sätter fart.

Hur kommenterar man?

Inte för att jag ska klaga, jag tycker ni är alldeles jättebra på att kommentera mina tokiga idéer och annat tjafs jag kommer med. Meeen... ni som inte kommenterar, eller tycker att det är svårt att kommentera hittar ett alldeles toppenbra inlägg här hos Lotten som kommer skingra alla frågor på en gång.

Tävling!!!

Jag har alltid samlat på böcker. Av diverse orsaker har jag beslutat mig för att de inte ska följa med mig till mitt nästa hem, en stor del av dem har redan åkt till Myrorna men några finns kvar, nedpackade och redo att åka.

Nu tänkte jag så här knasigt att man kanske skulle kunna ha en utlottning. Den som kan tala om titeln på filmen som låten jag citerade i ett tidigare inlägg kommer ifrån kan få bli ägare till en av mina favoritböcker (bland dem som finns kvar alltså). En liten varning dock, de senaste åren har jag inte köpt så många böcker och min smak har förändrats. De här böckerna är kvar från en ganska romantisk period av mitt liv. Men om någon har lust att ”tävla” så är det bara att skriva svaret i kommentaren.

I see trees of green...

Vi målar om i helgen. Det är rätt kul, framför allt är det roligt att se barnens hur kul barnen har… i alla fall den första halvtimmen. Just nu vilar jag… så heter det officiellt, i själva verket gömmer jag mig lite för att inte förstöra stämningen.

Det är rätt lätt att hålla C härifrån på helger när vi har barnen. Han har inte läst mitt tidigare inlägg, han frågade igår om jag varit hos optikern men jag ljög då för jag misstänkte ju hur det skulle bli. Jag ville inte riskera att förstöra ännu en helg med mitt dåliga humör och det är betydligt lättare att låtsas vara på gott humör när ingen vet.

Bubblan sprack lite när radion spelade denna urgamla låt som säkert bara spelas en gång om året numera:

I see trees of green,
red roses tooI see them bloom,
for me and you.
And I think to myself... what a wonderful world.

I see skies of blue,
and clouds of white
The bright blessed day,
the dark sacred night.
And I think to myself... what a wonderful world.

The colors of the rainbow,
so pretty in the sky
Are also on the faces,
of people going by.
I see friends, shaking hands,
saying how do you do
They're really saying, "I love you."

I hear babies cry,
I watch them grow;
They'll learn much more than I'll never know
And I think to myself... what a wonderful world

Yes I think to myself..... what a wonderful world...



Behöver jag gå in på varför jag var tvungen att gömma mig lite?
Jag vet det är knasigt…

Tacksam

Igår hämtade jag mina nya glasögon. Jag gick dit innan jag gick till jobbet. När jag betalat och gått därifrån stoppade jag ned den lilla påsen med de två par glasögonen längst ned i min handväska. Så jag skulle slippa se dem, slippa tänka på att de fanns där, att jag kunde ta upp dem när som helst och prova… få besked på det jag egentligen redan visste. Eller inse att jag trots att jag försökt att inte tänkta för mycket hade haft för höga förhoppningar. Igen. Att jag skulle bli besviken ännu en gång.

Jag sov knappt i natt för glasögonen låg kvar i tryggt förvar i handväskan. Längst ned. Jag både ville och ville inte prova för hur det än är så har man ju alltid ett visst hopp så länge man inte med säkerhet vet.

Jag vet… jag borde vara härdad vid det här laget, jag borde kunna stå ut med varenda motgång och lugnt konstatera att jag visste att det skulle komma, för ingenting har ju förbättrats sedan jag fick den här förbannade diagnosen, det har bara gått utför… Om man bortser från en enda gång.

Jag vet… jag borde tänka mer på den enda gången och istället för att gräma mig över allt sudd och dis istället glädja mig åt att det faktiskt finns figurer och färger i allt detta sudd. Men jag är nog en dålig människa. Jag vill ha mer. Jag vill alltid ha bara lite mer. Varje gång säger jag mig själv att jag skulle vara nöjd om det kunde bli som igår, eller i det här fallet som före operationen, men jag vet ju, jag känner mig själv att inte ens då skulle jag vara nöjd särskilt länge. Jag är en otacksam varelse. Jag borde vara tacksam. Jag har så mycket att vara tacksam över och nu när jag provat mina nya glasögon så måste jag kanske sätta mig och försöka tänka på det jag har att vara tacksam över. Istället för att deppa ned mig totalt över det jag inte har. Det kanske hjälper… för glasögonen gjorde det inte.

Alltså är jag tacksam över:

• denna fantastiska man som trots allt älskar mig och vill leva med mig, hur konstigt det än verkar
• mina fantastiska föräldrar
• mitt jobb, eller rättare sagt, att jag har ett jobb
• den fantastiska mannens fantastiska barn
• våren som försiktigt börjar komma
• dofterna, smakerna, musiken, ljuden, färgerna
• dagens teknik som gör saker och ting lättare eller rent av möjliga när det egentligen är omöjligt.

Jag ska försöka tänka på allt detta. Istället för att tänka på allt som jag hoppats på men som inte finns.

Begynnande senilitet

Japp… det är nog det som är diagnosen. Jag kanske inte kan skylla all min glömska på min syn. Eller… varför inte egentligen? Jag tror jag ska börja skylla alla mina negativa egenskaper på den. Det låter bättre att säga ”ursäkta jag ser lite dåligt, än ursäkta, jag har lite dålig andedräkt”…

Äh… nu kom jag bort ifrån ämnet.

Nu har jag varit teknisk i kväll (med lite hjälp igen) och registrerat mig på något som heter Bloglines. Någon som vet vad det är? Jag har ingen aning men tydligen ska den komma ihåg alla mina bloggvänner åt mig och påminna mig när de har skrivit något nytt och (i motsats till mig) trevligt i sina bloggar. Bra va?

Nu vet ni att jag läser även om jag ibland syndar med att skriva.

Vårstädning

Igår gjorde jag faktiskt lite mer än läste mail och lipade. Jag jobbade också! Svårt att föreställa sig va? Hittills i veckan har jag ungefär orkat två timmar på jobbet och sedan varit ganska slut. Igår gick jag hem efter förmiddagens timmar, vilade en stund och på eftermiddagen följde jag med till ett möte ute på en av våra enheter. Bara för att testa om jag skulle orka. Det skulle vara ett kort möte, max två timmar, det skulle bara bli jag och tre andra och jag skulle bli hämtad och lämnad vid dörren. Allt stämde utom det där med tiden. Mötet drog naturligtvis ut på tiden och jag var inte hemma förrän en bra stund efter fem, efter det att C redan kommit hem. Jag var dödstrött. Två timmar hade jag säkert klarat men tre och en halv blev lite för tröttsamt.

Sprängande huvudvärk givetvis och en skitsur C, för han visste inte ens vart jag var, kom som ett brev på posten. Liksom ett storgräl. Han var så förbannad och vädrade en massa känslor som kanske inte egentligen har något med den här dagen att göra. Sa en massa saker som jag förstår att han burit på länge. Det är märkligt att han bär på en massa känslor och låtsas som de inte existerar förrän när det liksom rinner över. Det är som om han tror att han inte får visa negativa känslor för att han måste vara stark… för min skull. För att jag är så svag. Men så är det inte, eller jo, visst är jag svag, men kanske inte så ömtålig som han tror att jag är. Ja, jag behöver hans styrka, hans förmåga att se allt från den ljusa sidan, hans sätt att lugna mig, hans logik, hans framtidstro, men det gör inget om han någon gång visar sina egna känslor, de där andra som han inte tror att jag orkar ta.

Storgrälet var alltså givande. Det var lite som att vädra ut allt som hänt de senaste veckorna och börja om på nytt. Som en vårstädning.

Jag lärde mig flera saker igår, en hel del om min älskling som bara gör att jag älskar honom ännu mer och förundras ännu mer över vilken tur jag hade som fann honom, och så lärde jag mig att jag visst orkar jobba mer, bara jag får vila lite i mellan.

Nu ska jag gå till jobbet. I dag ska jag äta lunch med C på Stadshotellet precis som alla fredagar och sedan ska vi hämta barnen.

Jag önskar er alla en underbar vårdag!

Sura tanten del tre

Himmel vilken dag! Undrar om det är någon känsla jag missat att känna…

Ska jag börja med det som ni är mest nyfikna på kanske? Mailen?

Undrar om det är riktigt rätt att lägga ut andras mail här. Även om det är anonymt så kanske det är fel? Hm… samvetsbetänkligheter.

Hur som helst. Jag fick två mail idag i ärendet varav det ena var ganska otippat. Dessutom var det från den mest otippade avsändaren, nämligen allas vår älskade KD (kommundirektören). Inte nog med att han skrev, han svarade dessutom supersnabbt, förmodligen så snart mitt mail ramlade ned i hans inlåda. Det ska jag säga är så totalt otypiskt honom att jag nästan undrar lite om det verkligen är han som är avsändaren.

Hans svar gick till alla utom Sura tanten. Han skrev att han håller med om mina synpunkter och föreslår att chefen för växeln omgående gör en översyn av verksamheten för att växeln bättre ska uppfylla de krav som kommunens anställda har på den. Till saken hör att kommunens växel länge varit ett stort irritationsmoment, inte bara Sura tanten utan även själva tekniken som med stor sannolikhet är äldre än någon nu levande kommuninvånare. Eftersom vi inte är någon rik kommun så har det inte gjorts några investeringar, men hör och häpna, nu har vi en budget i balans och KD:n ger i samma mail växelchefen i uppdrag att göra en inventering av de system på marknaden som skulle kunna ”tillfredsställa våra behov”.

Wow, mitt lilla mail kanske leder till att vi får en ny växel! Inte så illa pinkat för en halvblind höna va? Men det är inte nog med det!

Så här avslutar KD:n sitt mail:

”Vad gäller Ellas arbetssituation förutsätter jag att den redan är åtgärdad och att hon i likhet med alla anställda i fortsättningen får ett trevligt och serviceinriktat bemötande av växelpersonalen. Dessutom utgår jag ifrån att du Bengt redan är i full färd med att ta fram en sökbar webbaserad digital katalog som alla våra anställda och kommuninvånarna är i behov av.”

Hm… Jag vet inte hur många gånger jag läste det mailet. Ett antal. Jag kände mig ganska glad faktiskt. Ända tills telefonen ringde och Bengt var i andra ändan (växelchefen alltså). Jag önskar att han hade hållit sig till mailen han med som alla andra, jag har så jäkla svårt att hålla mig från tårar när folk tycker synd om mig, och det var det allra sista jag ville uppnå med mitt mail. Hur som helst så förklarade han att han inte hade givit tillstånd till massutskicket, att han absolut inte höll med om det som skrevs i det och att han var så ledsen för det som inträffat. Jag försökte förklara för honom att det inte var hans fel men han höll inte med. Gud vad jag hatar sådana samtal.

Men jag fick ju ett mail till. Inte helt otippat var det från C.

”Fan Ella, du får till fler förbättringar på tre dagar än de flesta får på flera år. Bra jobbat!”

Det var ett mail som fick mig att känna mig lite nöjd… men ändå inte för det vore bättre om det fanns en annan orsak till förbättringarna så där klarade jag av ytterligare en känsla - besvikelse - på mindre än tio minuter.

Sura tanten då? Tja, hon hördes inte av alls. Varken mailledes eller via telefon. Jag tyckte det kändes jätteolustigt att ringa via växeln för hur det än är, vad de andra än säger så inser jag ju själv att hon måste vara skitsur på mig. Så jag fegade och undvek att ringa. Jag bad en kollega maila mig numren jag behövde... Det var iof lika illa för stoltheten men det var vad jag orkade idag. Jag ska ta tag i det imorgon.

Nattfundering

Jag börjar undra lite smått om inte den här karlen borde få komma in här och skriva några inlägg. Så mycket som han börjar lägga sig i... Gästblogga liksom...

Äh... knasig tanke.

Sura tanten del två

Min älskling kom hem i eftermiddag och sa;
”Du har fått svar på ditt mail”.
Han var med på mitt grupputskick så han får automatiskt svaren också.
”Vem har svarat?”
”Vem tror du?”
”Du, säkert. Växelchefen kanske, KD:n absolut inte, Sura tanten (som vi numera kallar henne här hemma också) – definitivt inte.”
”då har du en överraskning imorgon då”

Men sådär kan man inte säga till mig, jag är ju supernyfiken, jag är inte bra på att vara nyfiken. Det är orättvist att utsätta mig för denna nyfikenhet. Jag förklarade detta för honom men han bara log. Tror jag.

Vill du veta C:s kommentar till mitt mail förresten?

”Jag visste väl att det fanns en anledning till att du är anställd hos mig. Jag var annars precis på väg att göra något som du förmodligen inte hade gillat.”

Han berättade inte vad det var men jag har mina misstankar.

Svar på tal

Jaha. Det blev inte något av alternativen. Inte ens D. Det blev E.

Imorses när jag kom till jobbet och öppnade e-posten hade jag som vanligt ett antal mail men ett av dem var lite mer intressant, ett massutskick. Vi får inte skicka massutskick, bara om närmaste chef har beviljat det, en regel som tillkom när folk i början (för evigheter sedan) skickade runt allt till alla helt urskiljningslöst, men hur det än är så lever regeln kvar. All massutskick är alltså godkänt av respektive chef och därför så är det bara att rätta sig efter informationen annars får man garanterat sin egen chef på sig, eller KD:n.
Så här stod det i det lilla ”trevliga” massutskicket;

”På förekommen anledning vill vi på växeln påminna om att alla internsamtal skall gå direkt via kortnumren för att minska belastningen på vår växel. Kommunens växel är i första hand till för att koppla externa samtal från kommuninvånarna och inte till för att nyttjas internt. Önskar ni en uppdaterad internkatalog går det att beställa från oss på växeln.

Vänligen
Växeltelefonisterna”

På förekommen anledning… Jo jo, det skulle vara jag som var den förekomna anledningen. Jag blev lite förvånad faktiskt. Jag hade nämligen varit inne och träffat den chef som har ansvaret för växeln så sent som i måndags när damen från SC var här. På något sätt hade jag förväntat mig lite mer förståelse från honom.

Det här med att gå till jobbet med vit käpp, att inte bemästra situationen helt, att veta att jag rätt vad det är kan vara beroende av andras hjälp… det är inte helt enkelt, det känns ganska jobbigt och kräver en hel del… mod… av mig fortfarande. Jag gör det inte lätt som en plätt, det är inte helt naturligt. Bara att gå till jobbet, dvs ta promenaden dit som är på tio minuter, är något som ger mig hjärtklappning. Hur mycket jag än vill göra det och hur mycket jag än vill jobba så är det fortfarande så många saker som är som ett hinder som ska övervinnas och när jag väl kommer in och sätter mig på min kontorsstol som just nu är den tryggaste platsen på jobbet så tar det ett tag innan jag blir helt lugn. Och det kvittar nästan vad jag än har gjort. Till och att gå ut till fikat känns som ett litet berg, i det fallet är det inte på grund av att ser dåligt utan för att jag måste spänna mig för eventuella frågor, eller kommentarer, till och med från människor som är vänliga och omtänksamma. Det känns pissigt att erkänna det men så är det.

I det läget får ett sådant här mail mig helt ur balans. Jag hade bara lust att gå hem och inte komma tillbaka igen. Eller sätta mig och gråta. Eller springa in till C och be honom att hålla om mig tills jag känner mig normal igen. Jag gjorde inget av det. Jag satt kvar och försökte fortsätta att läsa resten av mailen men det gick trögt. Jag försökte jobba lite, det gick också trögt för naturligtvis så behövde jag ringa folk vilken arbetsuppgift jag än tänkte ta itu med. Till slut kom jag att tänka på vad Anne-Maj hade skrivit och några andra. Att jag skulle bli en bitch. Och jag ilsknade till och skrev ett mail som jag skickade till avsändaren med kopia till chefen, till Chris och till KD:n.

”Då jag känner mig träffad av bifogade mail vill jag påpeka några saker.

1.
Jag kan inte hålla med om att växelns uppgift är att endast koppla fram externa samtal. Även vi som arbetar inom organisationen har ibland behov av att snabbt komma fram till rätt person utan att behöva leta i en invecklad och föråldrad katalog som för länge sedan borde digitaliserats. En effektiv och modern organisation förutsätter lämpliga och väl fungerande stödsystem varav växeln bör vara ett.

2.
Om växeln anser att framkoppling av tre interna samtal under en tidsperiod av två timmar är en belastning bör en översyn av dess organisation, arbetsuppgifter och framför allt de anställdas lämplighet för arbetet göras. Det är inte rimligt att arbeta med så snäva marginaler att tre extra samtal blir ett problem.

För övrigt vill jag rent privat och för personlig del upplysa ansvariga om att en digital katalog, eller växelns hjälp är en förutsättning för att jag över huvudtaget ska kunna utföra mitt jobb som adm chef då min syn inte är tillräckligt bra för att kunna läsa den interna katalogen.

Mvh
Ella”

Efter det mailet gick jag hem.
Vi får se imorgon vad jag får för svar.

Dagens surtant

Idag hann jag faktiskt med att ha en dust till med växeltanten. Du vet den där trevliga, hjälpsamma varelsen som så gärna kopplade fram mina samtal när jag inte såg så mycket. Idag fick hon rycka in igen. Den här kommunen skulle kunna vara från stenåldern när det gäller vissa saker. Den har till exempel ingen digital internkatalog, vill man ringa någon måste man slå upp numret i en mapp som är allt annat än logiskt utformad och som dessutom, för att ha minsta möjliga format är förminskad till A5 vilket ger en punktstorlek på... kanske tio?

Lata lilla jag hade ingen som helst avsikt att börja slå i katalogen, möjligen för att det ändå inte skulle ge någon resultat (jag har inte fått någon förstoringsmanick än som funkar) så jag beslöt mig för att gå genom växeln alla tre gångerna som jag skulle ringa idag.

Samtal 1.
”Hej, kan du vara snäll och koppla mig till AA på NN?”
”Varsågod”


Samtal 2
”Hej igen, kan du vara snäll och koppla mig till AA på NN?”
”Du igen.” (Sk*tsurt)
”Japp, och jag kommer ringa igen”
”Du kan ta interkatalogen” (Sk*tsurare)
”Det lovar jag att göra, så snart den finns i digital version.”
”Vart skulle du?” (Sk*tsurast)
”Till AA på NN”
En smäll i luren.
Lång tystnad.
Slutligen ringsignal som går fram.

Samtal 3
”Hej, hej, nu är det jag igen. Tredje gången. Nu vill jag till CC på NN”
”Växeln är inte till för att koppla fram internsamtal, du kan ta internkatalogen.” (surare än en citron nu)
”Ja men…”
”Jag skickar en om du inte har någon, låna en kollegas så länge”.
”Ja gör gärna det, jag vill ha en med teckenstorlek extra large.”
”Du får en likadan som alla andra.”
En smäll i luren.
Linjen bröts.

Hm… där satt jag och stirrade på luren rätt länge kan jag tala om. Nog för att den här kvinnan har ett problem, det vet alla, eller snarare så är hon ett problem, och nog för att de inte sitter i våra byggnader utan långtbortibyn men ändå. Lite vanligt folkhyfs?

Jag behöver tyvärr hennes tjänster så det gäller att lösa problemet.

Tillvägagångssätt A: att ringa igen och förklara situationen – inte ett dugg lockande vid den tidpunkten på dagen (strax innan jag skulle gå hem).

Tillvägagångssätt B: ringa hennes chef, som jag känner mycket väl, och förklara för honom att det är dags att göra något åt damen i växeln – inte ett dugg lockande det heller.

Tillvägagångssätt C: fråga min chef vad han har för lösning – ett av de sämsta och fegaste alternativen…

Så vad gjorde jag? Jag använde alternativ D och gjorde inget. Imorgon ska jag fundera på vad jag ska göra.


Jag vet att detta är en petitess men det blev lite… smolk i bägaren eller vad jag ska kalla det. Det är inte kul att behöva en tjänst av någon som inte vill.
Det är absolut inte kul att förklara varför jag inte kan slå i telefonkatalogen för någon som är så sur och vresig jämnt.
Det är inte kul att be om hjälp när jag dessutom har känslan av att jag bara är lat som inte slår upp själv samtidigt som jag vet att jag inte kan.

Förresten

Det stod en jättebukett med tulipaner på mitt bord i morses och ett gulligt kort med "Välkommen tillbaka", undertecknat av alla utom C. Hm... blev han inte tillfrågad tro?

Tillbaka på jobbet

Sådär, då var den stora dagen avklarad. I alla fall den del som var stort. Nästan tre timmar orkade jag med, sedan gick jag hem. Självmant. Inte egentligen för att jag var så trött utan kanske mest för husfridens skull. Jag är inte riktigt i form för att klara av klagomål från C. Det börjar bli tröttsamt att han alltid ska tjata och klaga så jag tänkte att för omväxlings skull så gör jag som han tycker. Vi kom överens om två timmar och det blev nästan två timmar. Nu borde han väl vara nöjd? Han var faktiskt inte där när jag gick men tro för den delen inte att han inte kontrollerade vad jag hade för mig. Han hade utsett alla på kontoret till små spioner och beordrat dem att se till att jag gick hem. I alla fall lät det så när precis varenda kotte var inne hos mig vid elvasnåret –

”Har du inte gått än?”
”Skulle inte du jobba två timmar per dag den här veckan?”
”Men är du kvar än?”

Ett otroligt tjat. Så jag gick.

Att vara tillbaka på jobbet kändes… både ock. Fantastiskt kul på alla sätt men också… fantastiskt hemskt på många sätt. När saker och ting liksom långsamt förändras så märker man inte förändringen, försämringen, så väl som när man plötsligt kan jämföra med förr och nu. I mitt fall före operationen och nu. Ingenting av det jag normalt gör på jobbet kan jag göra så som jag normalt gjorde förr. Allt tar längre tid, vilket jag naturligtvis räknat med, allt är besvärligare och helt klart är det en massa saker jag behöver skaffa nya rutiner för. Inte för att jag precis hann jobba särskilt mycket. Ryktet om att jag började jobba idag verkade sprida sig genom huset som en löpeld. Alla jag brukar ha minsta kontakt med var inne och hälsade på, till slut var jag tvungen att stänga dörren och tända röda lampan för att få lite lugn (ja vi har en sådan på varje kontor som också används flitigt, en kvarleva från medeltiden).

Det positiva är att jag verkar ha varit saknad, att mina arbetsuppgifter finns kvar och att mina närmaste arbetskamrater är helt fantastiskt inställda på att hjälpa mig på alla möjliga sätt. Det negativa är så klart… att jag behöver hjälp över huvudtaget. Att allt tar så mycket längre tid. Jag fattar inte hur jag ska hinna med allt.

Hur som helst. Det är skönt att vara tillbaka och vara en del av något vettigt.

Arbetsplatsanpassning

Så var den Stora dagen avklarad. Dagen då SC gjorde besök på jobbet.

Märkligt vad jag fasat och sett fram emot något som egentligen inte blev en så värst stor affär. Samma kvinna som jag tyckte så bra om kom från SC och hade till och med med sig en del saker som hon visste att jag skulle behöva, som tex mitt lilla program som jag börjar tycka mer och mer om. Hon blev nog däremot ganska konfunderad när hon såg C komma insläntrande i mötesrummet där vi skulle sitta och prata. Hon har ju träffat C någon gång när han följt med eller följt mig till SC. Det var faktiskt lite lustigt om man nu ska vara elak och skratta åt andras förvirring.

Vi började med att prata regler, pengar, papper och dylikt. ”men allt det där lär väl inte bli något problem i det här fallet” sa hon när det gick upp för henne att C inte bara är min chef. Sedan tittade hon på mitt kontorsrum och på hela kontoret, faktiskt så envisades hon med att gå runt i hela huset med mig och C i släptåg, eller i alla fall till de kontoren som jag ofta besöker. Slutligen så kom hon med en kravlista som hette duga. Jag hade nog varit beredd på att få hjälpmedel till mitt kontor som datorprogrammet och den där förstoringsmanicken men mer än så hade jag inte räknat med att hon skulle ens titta på. Vilket hon som sagt gjorde.

På kravlistan bland annat:
Bättre belysning i mitt rum, i konferensrummet, i fikarummet, i korridoren, vid kopiatorn mm, mm. Trappor och andra platser som hon anser vara lämpligt ska markeras med kontrastmarkeringar, du vet sådana gula linjer som markerar slutet och början på en trappa. Glasdörrar ska också markeras med kontrastmarkeringar.

Ja himmel. Och det sistnämnda är ju inte ens inne på vårat område utan i huset. Vi bor i ett gammalt hus där kommunen haft sina kontor i urminnes tider, på sin höjd har det målats om i lokalerna men inget annat har blivit gjort och därför har väl ”tillgängligheten” fallit i glömska. Men som hon sa, detta är inte bara för mig utan för alla andra besökare, offentliga lokaler ska inte se ut som de gör i vårt kommunalhus. Jag gissar att somliga kommer att bli lite sura… eller kanske får det upp ögonen på någon så att det görs något även för människor som har andra behov än jag. Och i de övriga kommunala byggnaderna…

Det var som sagt en bra förmiddag. Jag är nöjd. Jag ska börja jobba imorgon!

Det var också en jobbig förmiddag. Det var fruktansvärt jobbigt och pinsamt att gå runt i huset med henne och förklara för alla som undrade. Jag höll på att dö. Skämmas ihjäl… Å andra sidan kanske det är bra, så folk vet att jag inte skojar när jag säger att jag ser lite dåligt. Detta blir ju liksom lite mer handgripligt än vad det varit förut.

Phuuu

Jag är utmattad, uttröttad, dödstrött… helt slut för att vara precis. Jag ska lägga mig och sova till nyår. Eller längre om det möjligtvis går. Sedan ska prinsen komma och kyssa mig vaken till en perfekt syn.

Tjoff...

...sa det bara när helgen försvann. Märkligt att helger kan gå så fort trots att man tillbringat hela veckan hemma. Fast det är klart, den här helgen har definitivt inte givit utrymme för att ha tråkigt. Inte en sekund, trots påtvingad vila.

Igår packade vi på två ställen och flyttade bort några av mina kartonger också. Det kändes lite märkligt att se dem i hans hall. Ännu märkligare var det att packa upp sakerna och ställa in dem precis där jag ville. Konstigt hur svårt det är att få den där ”det här är mitt med nu”-känslan när man flyttar in till ett färdigt hem. Men efter en hel dags packande och körande fram och tillbaka kvittade det faktiskt vilken soffa jag lade mig i för att småslumra till tonerna av melodifestivalen och C:s bildtolkningar.

Idag har vi målat lite och så åkte vi till Coop för att storhandla. Man skulle ju kunna tro att det är relativt lugnt på byns stormarknad en solig söndag men icke. Vad är det för solskygga människor som bor i den här byhålan egentligen? Jag tyckte inte det var ett dugg trevligt att storhandla trots att C var med och det enda jag gjorde var att tala om vad vi ska ha och hålla i kundvagnen medan han sprang fram och tillbaka och hämtade sakerna. Jag tror att jag håller på att utveckla någon slags fobi mot kundvagnar och matvaruaffärer. C tyckte jag hade mig själv att skylla när jag nära på blivit omkullsprungen för andra gången och dessutom fått en ilsken kommentar om att jag skulle se mig för och inte stå mitt i vägen. Han tyckte jag skulle ta fram min käpp men… jag tycker att hans arm borde vara alldeles tillräcklig när vi går någonstans tillsammans… Märkligt nog tycker inte människor runt omkring detsamma och har ingen förståelse alls för att jag inte ser dem lika klart som de ser mig.

Hur som helst så skulle jag nog behöva ett par dagar på mig att vila upp mig efter den här helgen känns det som idag. Dessbättre så går inte det. Imorgon kommer nämligen någon från SC till jobbet och ska ha en diskussion med arbetsgivaren (C)och mig om min arbetsplats. Jag ser verkligen fram emot detta, och framför allt mot att få de hjälpmedel jag behöver så att jag verkligen kan börja jobba igen… även om det inte blir heltid med det samma. Lite nervös är jag så klart. Inte så mycket för att de kommer utan för allt runt omkring, med arbetskamrater och sådant. Ja, de verkar ju ha stor förståelse men ändå… Jag har nog inte kommit helt över att jag tycker det är pinsamt att behöva hjälp över huvudtaget. Okej… jag ska vara ärlig, den aspekten är inte liten, den är jättestor faktiskt.

Rätt låt vann

Melodifestivalen har nog gått oss totalt spårlöst förbi i år. Inte för att jag är den mest intresserade i vanliga fall heller men nog brukar jag åtminstone veta vilka låtar som varit med och gått till final. Så icke i år. Igår satt vi dock, eller jag låg i soffan och C satt, och lyssnade plikttroget på alla låtar. Varenda en var lite av en aha-upplevelse för visst hade vi hört dem på radio, vi har bara inte förstått att de var med i melodifestivalen. Jag börjar nog bli gammal för jag måste erkänna att jag tyckte en hel del av låtarna var riktigt bra, även om det finns ett antal jag inte ens kommer ihåg hur de lät.

C börjar lära sig hur suddigt jag ser så han var vänlig nog att fylla i med elaka kommentarer om precis varenda deltagare så att jag verkligen fick en klar bild av allas utseende. Hans enda nöje med att se på melodifestivalen var helt klart att såga alla deltagare, äta chips och dricka öl (vi äter sällan chips). Mitt största nöje var att ligga och halvsova med huvudet i hans knän (bara för att ge en bild av hur intresserade vi är).

Så här trevlig var han när Anna Book klev upp på scenen.
”Du, kan vi byta?”
”Vill du ligga?”
”Nä, byta ögon.”
”Gärna för mig, har du kommit på hur man gör?”
”Inte för gott, bara medan hon sjunger så jag slipper spy”
”Du kan ju blunda…”

För övrigt så måste jag faktiskt undra lite, och jag må vara elak men… Varför är Anna Book med överallt nuförtiden? Hon ser anskrämlig ut (tydligen), hon kan inte dansa (tydligen) och vad var det hon gjorde på Melodifestivalen med den där låten? Låten var ju inget fel på men när jag hörde den på radion och missade vem som sjöng så tänkte jag ”vad synd på en bra låt att det är någon amatör som sjunger” Hon har faktiskt ingen röst heller. Vem som helst hade kunnat få den låten att både se och låta bättre…

Allt nog. Nu ska jag sluta vara elak och säga. Rätt låt vann. Även om han enligt C såg ut som ”en utsvulten räv i hönshuset”.

Och där med kan melodifestivalen läggas till handlingarna.

Rättelse.
C säger att "han, eller något, såg ut som en utsvulten räv som just fått stryk av hönsen i hönshuset".

Fredag kväll

Kvällen ja… Den vill jag skriva lite om.

Vi var bjudna till C:s grannar, ett par som är lite äldre än C och som enligt honom är supertrevliga. Enligt mig med nu, men tyvärr trodde jag inte på det igår när jag stressade upp mig inför kvällen och kände mig nervös som en tonåring.

Men faktiskt… jag har alltid varit lite smånervös så fort jag skulle träffa någon av mina pojkvänners vänner eller familjer. Alltid känt att jag behöver visa mig från den bästa sidan så att killen skulle kunna känna sig stolt och vänner eller familj skulle bli imponerade eller åtminstone tycka att killen ifråga gjort ett bra val. Igår hade jag samma känsla fast tusen gånger värre för ärligt talat… det kvittar hur jag klär mig eller fixar till mig, vad har C att vara stolt över? Nada… Utöver det så hann jag oroa mig för precis allt… speciellt ljuset som fortfarande är en grundläggande faktor. Folk älskar att ha mysbelysning såhär års.

Jag har börjat märka att när jag är som mest orolig visar det sig att jag har som minst anledning till oro. De var hur snälla som helst, trevliga, roliga och precis på samma våglängd som vi. Dessutom var hela huset upplyst från golv till tak så jag hade inte ens behövt oroa mig över det.

Jag kan inte låta bli att fortfarande reflektera över hur folk tar mitt handikapp (titta bara vad duktig jag är, jag skrev ordet jag hatar!). När man träffar nya människor som uppenbarligen vet om hur jag ser, eller inte ser, så känns det liksom lite obekvämt. Hur mycket vet de, vem har sagt vad osv. Uppenbarligen visste de men… ska man säga något? Eller ska jag bara låtsas som inget? Som om detta är normaltillstånd (vilket de ju är men jag har inte kommit så längt att jag kan känna det). Hur gör man det? Hm… alltså detta blir lite knepigt att beskriva men på något sätt känns det ungefär som om… när man har en stor fläck i pannan, alla ser och noterar men ingen säger något. Eller så blir det stor affär av det hela och alla känner sig lite generade. Jag menar, visst, det är, eller borde vara, helt ok att ha ett handikapp men om jag träffar någon som sitter i rullstol eller har svårt att gå för första gången så visst undrar jag varför. Gör inte du? Och vågar du då fråga? Eller om du går på fest i en skrynklig skjorta för att strykjärnet gått sönder, visst vill du då förklara varför du ser ut som du gör? Den där känslan har jag ofta… kanske är det ett behov av att förklara något, jag vet inte vad, som ingen vågar fråga. Förmodligen ligger det mer hos mig än någon annan.

Hur som helst… igår var bara så perfekt för när vi satte oss till bords så frågade frun, ungefär i samma stil som man frågar någon om hon är allergisk mot någon mat, om ljuset var lagom och sa att jag skulle säga till om inte. Det kändes perfekt. Som ett kvitto på att de visste, vågade prata om det och ändå inget som gjorde slut på all konversation en kvart framåt. Precis så naturligt som det ska vara utan att det… förtigs.

Nu är det möjligt att detta är något jag bara inbillar mig. Förmodligen överreagerar jag ocksaå och kanske är jag bara knäpp… men känslor styr man ju inte över.

Tusen tankar

Det blev inte så mycket skrivet här igår. Jag tror inte jag någonsin skrivit så lite på en dag trots att jag haft möjligheten. Och tankarna. Tusen tankar virvlade runt och väntade på att fångas och kläs i ord, skrivas ned och flyga ut i cyberrymden. Men de lät sig inte fångas. De sprang undan och gömde sig. Ville inte bli utsatta för allmän beskådan, inte ens halvallmän. Förmodligen första gången det hände sedan den här bloggen kom till... Eftersom syftet med den är just att fånga de mörkaste och mest undflyende tankar.

Jag gjorde annat istället.
Jag tränade (på att använda mitt nya program) och sjutton vet om inte det börjar ge resultat. Det kanske är inbillning men det känns liiiiite lättare, och aningen mindre långsamt. Men som sagt, jag har inte tagit tid på mig själv än.

Jag packade lite också. Det tar tid att packa och där hjälper det inte med träning, för hur beslutar man egentligen vad man ska ta med till sitt nya hem som ska delas med saker som redan finns på plats, och vad man lämnar kvar, eller snarare slänger bort? Jag menar, bara en sådan enkel sak som min vardagsservis som är väldigt fin och inte speciellt vardaglig. Jag fick den i födelsedagspresent för många år sedan av mina föräldrar. Jag tycker om den. Men jag gillar C:s servis också, som inte alls är så romantisk som min men mycket snygg. Vilken ska vi ha kvar? Vilken ska sparas i en låda? Eller ska någon slängas bort? Jo… vi skulle kunna ha båda, men varför? Jag har två andra utöver denna och C har en till… Hur mycket porslin behöver ett hem? Så här är det med varenda sak. Vi har dubbelt upp av allt, jag gillar hans smak för det mesta och jag gillar min smak alltid… Hans saker finns redan där. Jag skulle kunna slänga allt jag har utom mina kläder och flytta in.

Om jag är på det humöret så talar jag om för mig själv att det är just det jag borde göra. Det lär ju ändå bara bli en begränsad tid som jag kommer njuta av sakernas utseende medan han kommer att få gräma sig över min smak så länge vi bor ihop

Jag vilade också en hel del igår. Jag kände mig lite.. off. Lite som om jag håller på att få flunsan. Eller så var det bara humöret som gjorde en dipp. Eller så var det för att jag var nervös inför kvällen.