Tjoff...

...sa det bara när helgen försvann. Märkligt att helger kan gå så fort trots att man tillbringat hela veckan hemma. Fast det är klart, den här helgen har definitivt inte givit utrymme för att ha tråkigt. Inte en sekund, trots påtvingad vila.

Igår packade vi på två ställen och flyttade bort några av mina kartonger också. Det kändes lite märkligt att se dem i hans hall. Ännu märkligare var det att packa upp sakerna och ställa in dem precis där jag ville. Konstigt hur svårt det är att få den där ”det här är mitt med nu”-känslan när man flyttar in till ett färdigt hem. Men efter en hel dags packande och körande fram och tillbaka kvittade det faktiskt vilken soffa jag lade mig i för att småslumra till tonerna av melodifestivalen och C:s bildtolkningar.

Idag har vi målat lite och så åkte vi till Coop för att storhandla. Man skulle ju kunna tro att det är relativt lugnt på byns stormarknad en solig söndag men icke. Vad är det för solskygga människor som bor i den här byhålan egentligen? Jag tyckte inte det var ett dugg trevligt att storhandla trots att C var med och det enda jag gjorde var att tala om vad vi ska ha och hålla i kundvagnen medan han sprang fram och tillbaka och hämtade sakerna. Jag tror att jag håller på att utveckla någon slags fobi mot kundvagnar och matvaruaffärer. C tyckte jag hade mig själv att skylla när jag nära på blivit omkullsprungen för andra gången och dessutom fått en ilsken kommentar om att jag skulle se mig för och inte stå mitt i vägen. Han tyckte jag skulle ta fram min käpp men… jag tycker att hans arm borde vara alldeles tillräcklig när vi går någonstans tillsammans… Märkligt nog tycker inte människor runt omkring detsamma och har ingen förståelse alls för att jag inte ser dem lika klart som de ser mig.

Hur som helst så skulle jag nog behöva ett par dagar på mig att vila upp mig efter den här helgen känns det som idag. Dessbättre så går inte det. Imorgon kommer nämligen någon från SC till jobbet och ska ha en diskussion med arbetsgivaren (C)och mig om min arbetsplats. Jag ser verkligen fram emot detta, och framför allt mot att få de hjälpmedel jag behöver så att jag verkligen kan börja jobba igen… även om det inte blir heltid med det samma. Lite nervös är jag så klart. Inte så mycket för att de kommer utan för allt runt omkring, med arbetskamrater och sådant. Ja, de verkar ju ha stor förståelse men ändå… Jag har nog inte kommit helt över att jag tycker det är pinsamt att behöva hjälp över huvudtaget. Okej… jag ska vara ärlig, den aspekten är inte liten, den är jättestor faktiskt.